Älsklingsförfattare som röker

Doris Lessing 1919–2013 Bloggat

 

C S Lewis 1898–1963 Bloggat

W Somerset Maugham 1874–1965 Bloggat

 

Read Full Post »

C S Lewis: Vredens tid

Det blev så att jag läste den här i alla fall. Den avslutande delen i science fiction-trilogin, och den som jag tycker har åldrats med mest behag. Anledningen till det är att den utspelar sig i ett vagt efterkrigs-England och aldrig lämnar Jorden, eller ens närområdet. Istället är det mer av en dystopi där organisationen NICE börjar lite stillsamt med att ta över ett universitetskollegium, sedan annekterar en gammal markplätt och sen snabbt genomför en statskupp med hjälp av sin egen polisstyrka (ledd av Älvan) och ett antal tama journalister som sprider lögner till folket.

Konflikten mellan den totalitära organisationen och den motståndsrörelse som finns, ledd av huvudpersonen i de två tidigare delarna, Ransom, skildras på individnivå genom ett äktenskap. I inledningen av Vredens tid möter vi Jane, ung och nygift, som deprimerat begrundar allt hon förlorat när hon gifte sig. Arbetet, gemenskapen där, en känsal av mening och intellektuell stimulans. Hon har helt enkelt tråkigt. Dessutom lider hon av otäcka mardrömmar som är ytterst livliga.
Janes make Mark är en akademiker på uppåtgående, han har kommit in i de innersta maktkretsarna på colleget. Nu erbjuds han arbete hos NICE och lockas av äran och pengarna utan att förstå riktigt vad NICE egentligen strävar efter.
Båda porträtten av Jane och Mark är fint skildrade och psykologiskt trovärdiga. C S lewis är en människokännare med skarp blick!

Även i denna del lägger C S Lewis långa filosofiska resonemang i munnen på människor som får diskutera ont/gott, vetenskap/tro, kvinnligt/manligt, och vad mänskliga framsteg kan innebära. Men det piggas upp med en halvtam björn och den legendariska druiden Merlins uppvaknande. Och en stillsam humor som jag tycker märks mer här än i de tidigare två sf-delarna.

Eftersom även detta omslag är så vansinnigt fult bjussar jag på en bild på Clive Staples himself.

Read Full Post »

Alltför daterad sf — och fy för omslaget!

Jag vet ju det sen förut. Science fiction är en genre som åldras fortare än alla andra. Därför är jag ganska förlåtande med första och andra delen i C S Lewis trilogi.
I Utflykt från en tyst planet kidnappas filologen Ransom av den onde vetenskapsmannen Weston och hans girige kompanjon. De färdas i ett rymdskepp till Mars, där Ransom flyr och träffar på de tre olika arterna som befolkar planeten och lever i åtskild harmoni. På några veckor lär han sig språket och allt möjligt annat innan han återvänder hem. Han kan förstås andas utan problem.
I Perelandra åker Ransom frivilligt till Venus, på uppdrag av den gudom som fanns på Mars och lever i himlarna mellan våra respektive planeter. På Venus träffar han Damen, naken och grön. Tyvärr kommer den onde vetenskapsmannen också dit och sen blir det en sån där idéroman där Djävulen (Ormen) tar Westons kropp och försöker fresta Damen (Eva) att bryta mot buden som givits medan Ransom försöker argumentera för lydnad.
Det blir för tråkigt och jag hoppar över långa stycken. De sista 40 sidorna väntar ännu, och jag tror att jag struntar i trean som är lika lång som de två första tillsammans.
Men kanske hade jag tyckt bättre om Perelandra om omslaget inte varit så bedövande fult och trist. Till bokens starka sidor hör nämligen de färgsprakande miljöskildringarna, med klara färger och lösa öar som glider mot och ifrån varandra på stora vågor. Smaragdgrönt, himmelsblått, rosa och gult och orange — såna färger vimlar dte av i naturen. Det har cirka alla andra omslag tagit fasta på.

Read Full Post »

Minns ni det här? Biblioteksnostalgi!

Jag blir alldeles rörd av att se alla stämplar. Vad länge sen man såg såna!

Boken är del ett av C S Lewis science fiction-trilogi, som fanns i magasinet på Kisa bibliotek. Jag tycker att det är gulligt att lilla landsortsbiblioteket har ett magasin, men vid närmare eftertanke så är det förstås självklart. Del två och tre i trilogin stod uppe i sf-hyllan, lite underligt. Kanske är de bättre och lånas ut oftare?
Jag läser väldigt lite denna semester och det känns helt okej. Men jag blev ändå nyfiken på kombinationen Lewis och science fiction, som jag inte kände till tidigare.

Read Full Post »

C S Lewis: Kan man vara kristen?

En uppmärksam bloggläsare kan ha lagt märke till att det dyker upp kristna böcker här på bloggen nu för tiden, men att jag sällan skriver om dem. Anledningen är att det blir för privat. Och lite grann också för att jag liksom trevar mig fram och därför kanske tänker nån tanke som jag efter bara ett par månader kan tycka är helt fläng. Kanske ska man bjuda på sånt på en blogg, men jag känner inte för det.
Men jag vill skriva några ord om denna bok, Kan man vara kristen? av C S Lewis. Den bygger på en serie radioföredrag som Lewis höll på BBC mitt under brinnande krig under tidigt 1940-tal. Den har därför ett direkt tilltal och en förtrolig ton som jag tilltalas väldigt mycket av. Och innehållet är precis vad jag ville ha (bara det att jag inte visste att det var det jag ville ha).
Han talar om kristendomen som ett åtagande, att det faktiskt följer vissa saker med på köpet som man får lov att sträva efter. Han är samtidigt intellektuell och troende, som de bästa är.
Underbar bok. Fantastisk bok. För första gången på länge får jag när jag läst ut boken direkt en impuls att omedelbart börja om. Det här kan bli en sån där en-gång-om-året-bok för mig. Best of-etikett, lätt.
(Ja, det är Lewis med Narnia.)

Read Full Post »

Söndagsläsning

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om C S Lewis, Anteckningar under dagar av sorg, söndagsläsning

Read Full Post »