Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘bok i bok’ Category

grönaredjupetDen starkaste bilden jag bär med mig från ”Det grönare djupet” är när Linda Kall betraktar en jättekatt som smidigt rör sig på besök i hennes trädgård. Den är mäktig, stolt och stark. Inte det minsta hotfull. Efteråt går Linda till Palatsets källare och besöker Katalogen över allt levande. Där läser hon sig till att jättekatten kallas lejon, ett havslejon.
Linda längtar ständigt efter sin make Leo Kall. Hon får aldrig veta att det är samma namn, men jag som läsare vet ju det.

”Det grönare djupet” är Johanna Nilssons tolkning av en möjlig fortsättning på Karin Boyes klassiska dystopi Kallocain. Den utspelar sig många år senare, Linda är 59 år när hon börjar skriva ner sina erfarenheter. De är dramatiska. Hur hon skiljs från sina döttrar Maryl och Laila, flyr från Kemistaden 4 till den mytomspunna Ökenstaden, och nästan dör på kuppen. Hur hon skapar sig ett liv i Ökenstaden, som trädgårdsmästare, och träffar Edo igen och blir vän med Rose. Vänskapen är mycket fint skildrad, Johanna Nilsson är bra på att skriva så där innerligt och rent och gripande om känslor. Kärlek. Längtan. Saknad.

Framför allt är det förstås en idéroman. I Kemistaden härskade diktatur, kollektivism, tvång. I Ökenstaden är friheten total, inklusive friheten att knarka och begå självmord. Edo vet att en dag slutar Världsstaten och Universalstaten att kriga mot varandra och då vänder sig vinnaren mot Ökenstaden. Han förespråkar en liten nedtonad stat för det viktigaste, men blir utbuad så fort han nämner ordet ”ledare” och ”vakter”. Han vandrar vidare till Klippstaden, där allt ska vara så bra, så bra.
Linda stannar kvar. Odlar sin egen och andras trädgårdar, röker på med Rose, får hem sina döttrar men förlorar den ena till drogerna. Den yngsta, Laila, är gravid och går i sin fars fotspår som kemist. När en av förtryckarna från förr försöker sig på en statskupp spelar Laila en nyckelroll.

Jag älskar Johanna Nilssons språk och att hon vågat ge sig på det här projektet, att hon tillåter sig att bli besatt av Boye och Kallocain. Men jag gillar inte att Linda är så naiv hela tiden, hon tror alltid att bara hon kommer till nästa ställe så ska människorna vara goda och samhället klokt och rättvist ordnat. Å andra sidan kanske detta hopp är det djupast mänskliga?

Read Full Post »

staden-i-den-roda-kappanJag har dragit ut den här ur bokhyllan flera gånger. Ni vet, man känner för lite turkiskt svårmod ibland. Men varje gång har den åkt in igen när jag upptäckt att den handlar om den heta, pulserande jättestaden Rio de Janeiro. Jag har inte klarat den mentala omställningen. Förrän nu.

Özgül har av oklar anledning bosatt sig i Rio för att arbeta på sin roman samtidigt som hon är lärare, men hon blir av med sin tjänst och har stora problem med att hitta påhugg att försörja sig på. Hon bor i en favela, där pistolskotten regelbundet smattrar i gänguppgörelser och man får räkna med att bli rånad av ett tolvårigt gatubarn då och då. Det är hett. Fruktansvärt hett. Ofta ligger Özgül bara hemma och kedjeröker. Då och då kommer ett telefonsamtal från hennes mor hemma i Turkiet. Alltför ofta måste hon smyga sig ut eller in för att undkomma hyresvärden med sina krav på pengar. Ösgul är hungrig, utmattad, svettig, uttorkad och ofta livrädd men hon skriver på sin roman Staden i den röda kappan, om turkiskan Ö som bor i en favela i Rio de Janeiro, denna obarmhärtiga stad där man bara kan leva med livet som insats…

Read Full Post »

ett_bindande_lofte-kellylDet vilar något deprimerande och sunkigt på ett romantiskt sätt över Brighton. Skriande fiskmåsar, en blåsig pir, ett pariserhjul. ”Blöta blåsiga Brightonlördagar som tömde strandpromenaderna och fyllde pubarna.” Miljön slår an en sträng hos mig direkt trots att jag aldrig har varit där i verkligheten och det är närmare 30 år sen som jag läste Graham Greenes gangsterklassiker ”Brighton Rock”. Men den satte sina spår.

Även huvudpersonen Luke Cousidine i Erin Kellys nya ”Ett bindande löfte” är starkt påverkad av ”Brighton rock”. Och av Truman Capotes sätt att göra litteratur av ett par skitiga mördare i ”I kallt blod”. Luke tänker sig att han själv ska skriva en gangsterbiografi som blir stor litteratur. Om han bara kan hålla sig gömd tillräckligt långt borta från sin våldsamma pojkvän Jeremy. Och om han bara kan hitta ett sätt att närma sig med den gamle gangstern Joss Grand, som satte skräck i staden på 1960-talet men numera är en respektabel fastighetsägare. Fortfarande i kritstrecksrandig kostym och broqueskor, med en biffig livvakt. Fortfarande hotfull, trots att han måste andas via en syrgastub.

För att få veta mer om Joss Grand lurar och ljuger sig Luke Cousidine fram. Han blir kompis med före detta journalisten Sandy och trattar i henne gin för att få ur henne allt hon vet om det kriminella Brighton från förr. Han bedrar skamlöst sina vänner, som transpersonen Charlene som ordnat honom flyktbostad. Han försöker lirka och trixa en mordbekännelse ur Joss Grand. Men vem är det egentligen som lurar vem i denna intrikata historia som håller bladvändartempot uppe hela tiden?

Erin Kelly fångar känslorna perfekt i spelet mellan dessa tilltufsade existenser som alla har sina hemligheter att dölja. >På ett spänstigt språk berättar hon om hur 1960-talets gangstervälde växte fram, och hon träffar exakt rätt ton när det handlar om journalistiken. Mest kommer jag nog att minnas Sandy, gindrottningen som förvandlat hela sin lägenhet till ett stort pappersarkiv och vägrar inse att internet konkurrerat ut henne för länge sen. Och så den dystra Brightonstämningen förstås. Ödsligheten. Måsarna.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

magikernaMagikerna har kallats en Harry Potter för vuxna och hyllats och älskats av fantasyläsare i USA. Och i Sverige, fantasyläsare har ju sedan länge vant sig vid att läsa sina böcker på engelska i brist på översättningar, och många har säkert redan hunnit upptäcka ”The Magicians”. Men nu kommer den på svenska, fint översatt, och det är bra för nu kan fler hitta denna nya pärla som jag hellre skulle beskriva som ett Narnia för vuxna.

För Lev Grossman lånar friskt. Hans huvudperson Quentin är en ganska sur och olycklig tonåring, som drömmer sig tillbaka till barndomens böcker om sagolandet Fillory. Där upplevde syskonskaran Chadwick fantastiska äventyr, träffade fauner och blev drottningar och kungar. (Ja, visst känns det igen.) Medan Quentin bara går omkring i Brooklyn, New York och vantrivs med livet och funderar över var han ska studera.

Så hamnar han i en egendomlig trädgård, och där visar det sig att han ska göra ett slags inträdesprov till högre utbildning. I detta märkliga prov ingår saker som att hitta på ett eget språk med grammatik och syntax, och berätta var det talas. Rita en hare… men ojdå, haren springer längs boksidorna och börjar tugga i sig frågor… Skildringen av provet är härlig läsning och det rör sig förstås om en skola för magiker.

Quentin blir antagen och studerar vid Brakebills, förälskar sig i den blyga Alice med den mörka hemligheten, får vänner och ett par ovänner, och allt det där andra som studenter håller på med. Bara mer skruvat, de flesta studenter förvandlar ju aldrig till gäss eller tvingas bo i Antarktis.

Men efter examen blir det värre. Alla dessa unga magiker har ingen riktig fiende, utan förfaller till ett evigt festande, drickande, knarkande. Här blir boken ganska tråkig, jag börjar längta efter Vita häxan eller lord Voldemort. Men naturligtvis kommer Quentin och Alice och några fler till Fillory till sist, och där blir det faror och strider så att det räcker.

”Magikerna” vann mitt hjärta direkt, höll sedan på att förlora det, men efter att ha läst hela boken vet jag att jag vill läsa nästa också.

Låtsaslandet Fillory och låtsasförfattaren Christopher Plover har egna hemsidor också.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Han är långsam av sig, Jeffrey Eugenides. Vi har fått vänta tio år sedan ”Middlesex”, och dessförinnan hade han bara kommit ut med debuten ”Dödens jungfrur” (som Sofia Coppola gjorde film av). Ändå räknas han som en av de betydande amerikanska författarna. Och nu är ”En kärlekshandling” här, för alla som längtat. I original heter den ”The Marriage Plot”, och är en kärlekstriangel mellan Madeleine Hanna, Leonard Bankshead och Mitchell Grammaticus, som möts på universitetet under tidigt 1980-tal.
Madeleine är från en fin familj, och älskar viktorianska kärleksromaner. Hon börjar läsa engelska, men inser snart till sin förskräckelse hur bakom hon är som ännu inte greppat de nya husgudarna Derrida och Barthes, för att inte tala om hela semiotiken. Hon och alla andra är besatta av att läsa rätt böcker, tycka rätt saker, klä sig i rätt kläder och tejpa upp rätt sorts affischer på studentrumsväggen.
Och så är det kärleken då förstås. Mitchell älskar Madeleine som älskar Leonard som är manodepressiv och mitt under en eländigt depressiv period läggs in på psykiatrisk avdelning.
Madeleine går in för att ta hand om Leonard, medan Mitchell ger sig ut på en lång resa till Europa och Indien, han läser kristna mystiker och brottas med existentiella frågor.
Det är mycket namndroppande i början av ”En kärlekshandling”, alltför många, även för en gammal litteraturvetare som mig, som annars brukar gilla alla referenser till Salinger och Austen. Men när man som läsare tagit sig förbi alla namn blir man rikligt belönad av en berättare i högform. Madeleine, Leonard och Mitchell kommer att leva kvar i mitt minne länge.

Tidigare publicerad här.

TILLÄGG: Michell läser Franny och Zooey av Salinger också. Jesusbönen igen! (Kanske är det här en Vixxtoria-bok?)

Read Full Post »


När jag började läsa De besatta, som klotho tycker mycket om, så insåg jag rätt fort att jag sett stora delar av en film på denna bok. Det blev lite störande, för jag såg Gwyneth Paltrows ansikte hela tiden, men kunde inte komma ihåg de andra. Dessutom kom jag förstås ihåg storyn, men efter ett tag gjorde inte det så mycket. Boken är så mycket mer.
Det är hemliga brev, jättefina sagor, konstiga dikter och några som är mer begripliga. Det är en historia på 1800-talet, med två poeter — den erkände nationaldiktarern Randolph Henry Ash och den mer obskyra Christabel LaMotte som lyfts fram av den feministiska litteraturforskningen. Ash och LaMotte börjar skriva till varandra och förälskar sig allt mer, trots att han är gift och hon lever med en annan kvinna. Och så är det en historia i nutid, det vill säga 1980-talet. Den utspelar sig i de akademiska intrigernas och avundsjukans miljö, och det är väldigt roligt skildrat med såna som sitter och skriver på samma bok i 30 år och grottar ner sig i fotnoter, manhaftiga kvinnoforskare som vänder upp och ner på allt, dammiga försiktiga britter och burdusa, rika amerikaner som rivaliserar. Roland Michell hittar ett tidigare okänt brevutkast från Ash till LaMotte, och tillsammans med Maud Bailey går han på hemlig jakt för att försöka få veta vad som egentligen hände mellan dem. Ingen inom litteraturforskningen har ens vetat om att poeterna kände varandra. Det är en litterär sensation!

———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Tredje boken i rad som har en Wizard of Oz-referens!
I Sorrows of an American klär en man ut sig till Dorothy. I Paint it Black finns också en Dorothy/Wizard of Oz-referens (som jag just nu glömt, förlåt) och nu i Shadow Puppets av Orson Scott Card säger Petra:
I’m not in Kansas anymore.

Så härmed startar jag en parallell samling till The Great Gatsby-samlingen, och tänker lista alla Dorothy/Oz-referenser jag finner.

Uppdatering: I tv-serien In treatment har Sophie (den 16-åriga gymnasten) på sig ett par röda skor som hennes mamma köpt åt henne. De pratar om att klicka med klackarna och ta sig hem, om att Dorothy upptäcker att hon alltid kan gå hem, och om att Trollkarlen av Oz tror att han vet allt men egentligen inte fattar nånting. ”Som du”, säger Sophie till Paul.

Mariette Glodeck: En station från Paradiset.

Mo Hayder: Skin.

I Flickan med glasfötterna av Ali Shaw finns ett stycke där Midas sitter och tänker på att Fågelskrämman fick en hjärna, Plåtmannen ett hjärta och lejonet ett mod.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »