Dorothy-referens!

Härligt att få lägga en Dorothy-referens till min samling. I Nattlek av Marisha Pessl har 19-åriga Nora två små bilder ovanför sin sovplats. Berättaren tror först att det är hennes föräldrar, men ser sen att det är Jesus och Judy Garland i Trollkarlen från Oz.

När Nora hade packat ner alla kläder gav hon sig i kast med att pilla ner Jesus och Judy Garland från väggen. Jesus lossnade lätt. Judy trilskades, som väntat, en del. Hon tog upp examensboken från Harmony High, öppnade den och la försiktigt in bilderna i ett uppslag. Sen satte hon tillbaka Septimus i buren.
Jag insåg, när jag stirrade på den militärgröna klicken han hade lämnat efter sig, att fågeln hade skitit i handen på mig.

Read Full Post »

Ingen kan skrämmas som Mo Hayder

Huvva! Skin tar vid bara några dagar efter att Ritual slutade. Jack Caffery grubblar fortfarande på om inte nån hann smita iväg i den stora upplösningen, och dykaren Flea får stora, enorma, problem med sin ansvarslöse dumskalle till bror.
Jag har läst den här sent på natten, på buss, på flyg, på stökigt kafé, och trots att intrigen är rätt komplicerad med två stora huvudhistorier och många viktiga detaljer så har jag aldrig tappat tråden. Så uppslukad har jag varit och det är mycket högt betyg.
Och så finns det en Dorothy/Oz-referens: ”She sees dolphins jumping and ruby red shoes. ‘There’s no place like home’, she murmurs, smiling.”
Jag vill inte skriva nåt mer om handlingen eftersom man måste läsa Ritual först, som jag skrivit om här.

Read Full Post »

En station från Paradiset — Mariette Glodeck

Jonas kallar sig Oknytt och lever i ett menage á quatre tillsammans med orm, lo och Varg. De ägnar sig åt BDSM, grov sådan, och med grov menar jag kroppsdeformerande. Skära, bränna. lo snör sig i mindre och mindre korsetter som hon har på sig 23 timmar om dygnet, tills hon ser ut som en geting. lo och orm stavar sina namn gement för att markera att de är slavar, underlägsna. Varg är den som kan ge order till allihop.
I sin Jonas-skepnad får Oknytt kicken från jobbet, beger sig till sin mosters kafé Paradiset, skriver in sig på arbetsförmedlingen. Han grubblar och tänker på sitt liv, sin familjs liv, den hårda skoltiden där han var mobbad. Tröstlösheten. Självhatet.
Jag önskar att Oknytt ska leva upp och få revansch, men istället gör han saker som att förnedra en gammal transa som är fel klädd för att få komma in på klubben där Oknytt står dörrvakt. Alla ska ha läder/lack/latex där, och framför allt ska de vara unga och vackra. Det är så sorgligt.
Och sen blir det värre… Oknytt reser till Amsterdam och hamnar där i ett hus för att ge privatundervisning till en liten flicka som aldrig får gå ut. Hon har aldrig sett snö, aldrig känt vind. Det är obehagligt att läsa och känns osannolikt.
Jag tycker att Mariette Glodeck vill för mycket. Det hade räckt att ägna sig åt en del av Oknytts liv, antingen BDSM-spåret eller Amsterdam. Ändå vinner hon mig, trots att jag sitter och tänker ”men det är för osannolikt”, ”allt det där kan inte hända en enda människa”. Märkligt. Nån gång vill jag gärna läsa mer av henne. Och så uppskattar jag Dorothy-referenserna! Bokens delar heter Plåtman, Lejon, Fågelskrämma, Rubinskor, och Vid den gula tegelvägens slut. Och Oknytt klär upp sig till Dorothy på en klubbkväll.

Recenserad i Dn här.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Mariette Glodeck, En station från Paradiset, Amsterdam, BDSM, Dorothy

Read Full Post »

Madison Avenue men

Det tog ett tag, men jag fastnade till slut för Mad men. Lyftet kommer med ett födelsedagskalas i tredje avsnittet. Jag gillar scenerna med Betty Draper bäst. Som här där hon skjuter mot duvorna.
Och så noterar jag en Dorothy-referens, när Don Draper röker på med sin ordinarie älskarinna och hennes hippiekompisar. ”Jag känner mig som Dorothy. Plötsligt ser jag allt i färg.”
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Mad men, Betty Draper, duvor, Don Draper, Dorothy

Read Full Post »

I’m not in Kansas anymore

Tredje boken i rad som har en Wizard of Oz-referens!
I Sorrows of an American klär en man ut sig till Dorothy. I Paint it Black finns också en Dorothy/Wizard of Oz-referens (som jag just nu glömt, förlåt) och nu i Shadow Puppets av Orson Scott Card säger Petra:
I’m not in Kansas anymore.

Så härmed startar jag en parallell samling till The Great Gatsby-samlingen, och tänker lista alla Dorothy/Oz-referenser jag finner.

Uppdatering: I tv-serien In treatment har Sophie (den 16-åriga gymnasten) på sig ett par röda skor som hennes mamma köpt åt henne. De pratar om att klicka med klackarna och ta sig hem, om att Dorothy upptäcker att hon alltid kan gå hem, och om att Trollkarlen av Oz tror att han vet allt men egentligen inte fattar nånting. ”Som du”, säger Sophie till Paul.

Mariette Glodeck: En station från Paradiset.

Mo Hayder: Skin.

I Flickan med glasfötterna av Ali Shaw finns ett stycke där Midas sitter och tänker på att Fågelskrämman fick en hjärna, Plåtmannen ett hjärta och lejonet ett mod.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy, Wizard of Oz, Kansas, referenser

Read Full Post »

The Sorrows of an American – Siri Hustvedt

Erik är en psykoanalytiker i New York vars far nyligen dött. Han är lätt deprimerad, och grubblar mycket över de delar av faderns liv han inte visste om eller förstod. Systern Inga är änka efter en berömd författare, som också bar på hemligheter på väg upp i ljuset. Ingas dotter Sonia bevittnade flygattackerna den elfte september, och tillsammans med sorgen efter pappan gör det henne skör.
Hyresgästen Miranda med lilla dottern Eggy, flyttar in i bottenvåningen i Eriks hus. Erik förälskar sig i Miranda, som är mycket yngre än honom. Men Miranda har ett stort problem.

Alla i denna bok bär på sin egen sorg. Det gäller även bipersonerna, och Eriks patienter (förstås). Men boken är inte deprimerande. Den är vacker. Kanske lite för vacker? Under läsningen, som löper mjukt och oftast njutningsfyllt, kan jag komma på mig med att längta efter lite vassare kanter. Lite sårigare utbrott. Inte så intellektuellt analyserade känslor.
Men det är anmärkningar i marginalen. Det här är en mycket fin bok. Väldigt New Yorksk. Och jag tycker att den handlar om strävan efter att se. Verkligen se. Kanske till och med förstå. Att se vem den andra är, alla versioner av den andra. Eller åtmisntone vara medveten om att det finns flera versioner av den andra, inte bara det som finns framför ögonen. ”… we’re always looking for one person when there’s more than one, several contentious voices in a single body.” (Ingas ord.) Att se sig själv, alla versioner av sig själv. Som när Erik är på väg att göra något moraliskt förkastligt; och får syn på sig själv i spegeln. Den man han ser där vill Erik inte vara, det är inte han. Så han låter bli.

Read Full Post »