Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Carol Shields’ Category

”Centret för folklivsforskning, där både hon och Peter arbetar, har stängt idag och de måste hitta på något sätt att fördriva de närmaste tolv timmarna.
Hon grubblar på den saken medan Peter Knightlys enträgna tumme cirklar fram och tillbaka och mycket durkdrivet snurrar på. Hon måste tala om för honom att det är slut, nu idag. Hon mår illa av att fortsätta så här. Det värker i magen just nu och hon vet att det inte är av hunger eller ens smärta utan av någon slags ilsken förlägenhet. Det värsta är att allt det här — detta predikament, denna förlust och detta fördärv — är henne eget fel.
Nu har Peters mun satt sig fast på hennes vänstra bröstvårta där den slickar och glider som en skön viskning. Å, så väl hon känner igen det här. Han har äntligen lärt sig att göra det skönt för henne. Sluta aldrig, tänker hon men vet att han just tänker fortsätta till höger bröstvårta. Pliktskyldigt. För att vara rättvis.
Hon lägger handen på hans rygg där hon upptäcker en hemsk fläck av torr hud.”

Ur Kärlekens republik av Carol Shields. Fay McLeod gör sen slut på denna avsomnade relation, tack och lov, men så händer detta:

”Det finns ögonblick i hennes liv som hon skäms djupt för och redan när hon tog honom i munnen och lät tungan snurra visste hon att det här skulle bli ett av dem. Det var något för vårdslöst över detta och därnere i trasslet av fuktiga ben och kroppshår och täckande kött där Fay försökte kippa efter andan kunde hon för en stund inte erinra sig vad karln hette. Vem var han? Vem? Pyttesmå händer, knän som knuffades, panikslaget kött. Fletcher Conrad. Eller var det Conrad Fletcher?
Nej, det fick icke upprepas.”

Då verkar professor Cailleach McFay ha det roligare med sin incubus:

”When I finally fell asleep, though, the dream that was waiting for me was completely different. Shadows stole softly across the floor, skirting the sharp blades of moonlight as if they were actually made of glass. The shadows slipped into my bed and wrapped themselves around me, murmuring words that I couldn’t understans but which sounded like the drone of the surf inside a seashell. The sound poured into my ears like warm oil and spread a feeling of contentment throughout my body. It was like being massaged all over at once. The shadows were everywhere, like a warm bath with fingers and lips, sucking on my mouth, my nipples, and between my legs. As if they were feeding on me and growing stronger with every orgasm they gave me.”

Efter ett tag tar hon sig en mer köttslig älskare också:

”I heard his clothes slipping to the floor and then he was climbing into the tub behind med, sliding his legs around either side of me. He massaged my scalp and neck, his fingers whisking the tension away as though by magic. He soaped my back, stroking wide arcs along my shoulder blades.
‘Ummm’, I moaned, leaning back against his chest, the soap from my back making his skin slick. He reached around med and lathered my breasts, pinching my nipples lightly. I moaned and scooched my behind back betweens his legs and felt him go hard. He lifted my hips, tilting me forward, and came into me from behind, sliding inside me so fast and so far that I felt a part of me that had never been touched before leap into life. I cried out with a sound that startled both of us.”

Annonser

Read Full Post »

Men vart hon går traskar hennes livsöde före henne. Presenterar henne. Förklarar och utplånar hennes sanna jag. Å, så gärna hon ville vara lycklig, men vilket val hade hon, som marscherade i takt med sin brokiga bakgrund?
Vilket ljuvt återseende det blev, med Daisy Goodwill. En kvinna som jag lär känna genom andras ögon och berättelser (som i Woolfs Jacob’s room). Vid två, tre tillfällen dyker det plötsligt upp ett ”jag” och då blir det som ett skrik i texten. Men jag vet inte vad hon menar med det, Carol Shields, och inte kan jag fråga.
Det handlar om sten; kalksten, salemsten, stenbrott, byggsten, stentorn. Om att arbeta med sten och bygga monument. (Det är ganska ofta monument i Shields böcker, i Larrys gäster var det en labyrint, i den här är det ett mycket högt torn.) Och så handlar det om blommor: trädgårdar, sällsynta växter, planteringstips, blommor som glädje och blommor som arbete — Daisys yrkeskarriär blir som trädgårdsfrågespalt när hon är i 50-årsåldern. Och tanterna på seniorboendet som heter Lily, Myrtle, Glad, och så Daisy då, de kallar sig för Blommorna och spelar bridge varje dag.
Stendagböckerna är skriven som en fiktiv biografi, med fotografier och allt. Till exempel på min favorit den fräcka, vassa Fraidy, barndomsvännen. Ett av fotona som sägs föreställa en dotterdotter till Daisy ser ut som att det är Carol Shields själv som ung.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Stendagböckerna har jag läst förut, men ville läsa om för att jag glömt allting. När jag nu börjat om upptäcker jag att vissa saker som jag tänkt på genom åren kommer härifrån. Jag hade bara glömt var jag läst det.
Kärlekens republik är ny för mig.
Observera det underbara omslaget på Stendagböckerna: en målning av Mary Cassatt som föreställer hennes syster Lydia. Det finns en mycket fin liten bok, Lydia Cassatt läser morgontidningen, utgiven på svenska 2004. Jag får lite rysningar av att bara tänka på den, den är så liten och kärleksfull. Systrarna bor tillsammans i Paris, Lydia tynar bort mer och mer i en njursjukdom, Mary målar. Mycker mer händer inte.
Här sjunger Carole King till Mary Cassatts målningar:

Marys målningar av Lydia brukar förresten dyka upp när man googlar ”woman reading”, som jag kanske inte är ensam om att ha gjort. 😉
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Jag blev så glad häromdan när jag tog en liten tur bland de norska bokbloggarna, med start hos Anitas bokblogg och vidare till Knirk och så en tredje som jag nu inte hittar igen Jeg leser, och upptäckte att det pågår en Carol Shields-trend där i väster. Hurra! Carol Shields är en underbar författare och grattis till alla som upptäckt henne..
På bilden: The Stone Diaries som handlar om en vanlig kvinnas liv, Daisy Goodwill, skrivet på ett sätt så att man förstår hur viktigt ett helt vanligt liv faktiskt är. Stendagböckerna gavs ut som En bok för alla för några år sen. Så min absoluta favorit: Unless. Så bra så bra så bra! Temat är mor-dotter-relationen, som jag ju är fixerad vid. Modern Reta Winters är författare och har ett bra liv, tills dottern Norah plötsligt sätter sig på gatan med en skylt det står ”goodness” på. Hon bara sitter där, dag efter dag, och Reta försöker förstå varför. Dressing up for the carnival är en novellsamling, små glimrande pärlor. En av novellerna är också med i just Unless, den handlar om hur Reta letar igenom en hel stad efter den perfekta presenten till Norah, och sen… ja, jag kan inte förstöra den men det är en hjärtknipande historia. Och så Larrys gäster, som handlar om medelålders Larry som älskar labyrinter och som bjuder in till middag medan han minns sitt liv. Två exfruar är bjudna, Larry är en sån som vill hålla sams med folk.
Carol Shields har även skrivit om Jane Austen, fint om syskonrelationen med Cassandra. Bloggat här.

Apropå labyrinter så finns det en som växer till hennes minne, i Winnipeg Manitoba. Den ser ut att bli väldigt fin, med planerade små läsplatser och allt.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Nu reser jag bort några dagar och gifter bort min dotter, festar och glammar och har det bra.
Men jag har anlitat några ytterst kompetenta sommarvikarier!
Carol Shields är först ut.

(Eventuella nytillkomna kommenterare får tyvärr vänta på att bli godkända. Sorry ‘bout that.)
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Underbara kloka Carol Shields har skrivit en litterär biografi om (över?) Jane Austen. Hon gör det på sitt eget personliga vis, så att det är en fröjd att läsa. Jag hör inte till de totala Austen-fantasterna, jag har inte läst alla och inte sett alla filmatiseringar heller, och inte besökt vare sig Steventon eller Chawton Cottage. Men jag fångas ändå.
shieldsausten
Shields koncentrerar sig alltså på Austens skrivande, och låter de personliga familjeförhållandena bilda bakgrund. Hon funderar förstås på relationerna i familjen, framför allt mellan Jane och den något äldre systern Cassandra. De två delar rum hela sina liv, utom när någon av dem är på resa, i regel hos nån släkting som behöver hjälp och avlastning i hushållet. Ogifta kvinnors öde, det där. Men det är bra, för då finns det brev mellan systrarna kvar, även om Cassandra cemsurerade och brände när Jane började bli känd. Jane kunde vara ganska elak ibland, i sin skarpsynthet och ironi.
Jane var ett egensinnigt barn. Hon skrämde vissa med sin intelligens. Men i familjen uppmuntrades hon och läste upp allt hon skrivit. Fadern misslyckades att sälja en av hennes romaner, medan en broder lyckades sälja en men den blev sen inte utgiven. Efter sex år skrev Jane Austen att utsökt ilsket men belevat brev till förläggaren, undertecknat MAD/Mrs Ashton Dennis. Sen såldes Förnuft och känsla till en annan förläggare som gav ut den, och strax därpå Stolthet och fördom.
Jane Austen dog endast 41 år gammal i vad som tolkats som Addisons sjukdom, men Shields tror att det istället kan ha varit bröstcancer. Kanske är det någon sorts önsketänkande, då Carol Shields själv dog i bröstcancer 2003. Hennes bok om Austen kom ut 2001.
Nu grips jag förstås av en enorm lust att läsa nån av Austens böcker, men hittar bara Mansfield Park som räknas som den mest avvikande. Det får bli en sväng förbi nån bokhandel snart istället, jag vill ha Elizabeth eller Emma, helst.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »