Fantastisk konsert med Vox Archangeli/Celtic Air

Höstens stora musikupplevelse ägde rum i Skeppsholmskyrkan i Stockholm, numera omdöpt till Eric Ericssonhallen. Gregoriansk sång mötte keltiska stråkar och slagverk på ett sätt som tog andan ur oss.

All sång var på latin. Sopranen var inte av denna värld! Vi var lyriska när vi for därifrån — med tre skivor, en för vardera ärkeängeln Gabriel, Mikael och Rafael, i väskan.

Read Full Post »

Joy Harjo: Crazy brave

Passion poesi musik rytm. Öst nord väst syd. Rädslan. Kärleken. Våldet. Hatet. Glädjen. MYSTIKEN.

Joy minns sig själv som bebis, ja innan hon blev till. Hon minns musiken på sin fars bilstereo, och sången hennes mor sjöng. Det var så Joy väcktes till liv. Hon beskriver sina föräldrar som eld och vatten, de älskar varandra och sina fyra barn. Men pappan kan aldrig sluta med andra kvinnor. Det blir skilsmässa, och en rad friare intresserar sig för mamman. Hon väljer fel. En man som är snäll och glad före giftermålet, men sen kommer bältet och revolvern fram.

Magin, det andliga. Joys vägledare, hennes Vetskap, som hon inte lyssnar på när det handlar om att följa med i en bil där kompisen med pojkvän ska dricka öl och fara till en fest. Hon upptäcker alkoholens förmåga att tvinga bort verkligheten ur medvetandet, och tar sig hem med en skjuts när kompisen dumpat henne. Joy har inga pengar så hon får betala på annat sätt.

Tack och lov lyssnar hon när Vetskapen avråder från rymningsförsök till hippiekollektiven i Kalifornien. Där kunde Joys liv ha slutat i en rännsten av en överdos, men så blev det inte. Istället kommer hon in på en skola i Santa Fe, med särskild inriktning på indianungdomar. Hon uttrycker sig i ord och bilder, men musiken och sången har slagits ur henne för många år framåt.

Det här är en sån bok som jag vill ympa in i mitt blodomlopp. Kraften! Det oändligt vackra, sköra, som överlever och blomstrar och växer sig starkare och säkrare. Hur Joy finner sin röst. Det tar sin tid, hon gör om samma misstag som sin mor och lever med destruktiva män, alkoholen flödar. Barnen kommer tidigt. De måste ha mat och kläder. Efter att ha slängt ut sin man nummer två blir Joys hus en tillflyktsort för andra misshandlade kvinnor. Det sågs inte med blida ögon av rörelsen, American Indian Movement, som tyckte att det inte fanns plats för individuella problem när den stora kampen skulle föras. Joy kämpar också mot panikattacker. Det som till slut räddar hennes liv är poesin. Hennes poesi som jag skrivit om här.

Det är så bra så bra så bra så bra. Och hemskt. Och bedårande fantastiskt. Och djupt. Och andligt. På köpet lite mer historiskt också, om oljefyndigheterna i Oklahoma som hittades på indianterritorium och gjorde familjen Harjo välbeställd. Det sipprade sen ner till cirka 30 dollar i månaden för Joy och hennes syskon.

Read Full Post »

Isabella äger

Nämen är det inte…?
Jo, det ÄR det!
Isabella Rossellini dyker upp som violinisten Annie T:s morsa i tredje säsongen av Treme. Rossellini dominerar varenda sekund av varenda scen hon är med i. Makalös utstrålning och makalöst skådespeleri med ytterst små, geniala, medel.
Tack tack.
Har du missat Treme? Den utspelar sig i New Orleans efter Katrina och består av lika delar musik, mat och tjuskallighet. Aldrig någonsin har en sådan samling tjurskallar synts i samma serie, men det är förstås vad som krävs för att leva vidare efter katastrofen och med all skit som följer.
Vi började titta förra våren.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Isabella Rossellini, Treme, New Orleans, fantastiskt skådespeleri, tv

Read Full Post »

Problemet med att lyssna på Stål…

… den väldigt bra Radioföljetongen, är att de ljudsatt den väldigt effektivt. Jag vaknar med sånt här i huvudet:

och sånt här:

Read Full Post »

Vårens tv-serie: Treme

Vi kollar på Treme på kvällarna. Ni vet, man behöver en bra serie som båda gillar och som man kan kolla ett avsnitt av var och varannan kväll. Just nu heter denna serie Treme, sista e:et uttalas också, och handlar om New Orleans några månader efter Katrina. Folk försöker överleva, komma tillbaka, börja leva sina liv igen. Sörja sina döda. Hitta dem som överlevt.
Massor av musik! (Gillar man inte blås och jazz så gillar man nog inte denna serie.)
Min favvo Melissa Leo är med. John Goodman spelar hennes man. Sen är det flera som jag misstänker är musiker egentligen.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Treme, tv, New Orleans, Katrina, Melissa Leo, John Goodman

Read Full Post »

Grattis Patti!

Älsklingen Patti Smith får Polarpriset — härligt!
Gloria är min absoluta favorit, bara första ackorden får mig att rysa… men det finns så mycket som är bra.
Jag har skrivit om min läsning av självbiografiska Just kids här och här. Mer rock- och New York-historia än så blir det inte. (Även om jag saknar hennes RÖST, jag vill höra henne inte bara läsa orden.) Samma sak med diktsamlingen Woolgathering/Samla ull, som jag visst inte har skrivit om, men här är ett smakprov:
On clear, peculiar nights I sometimes saw movement in the grasses. At first I thought it to be the swipe of the white owl or the great pale wings of a luna moth spreading and folding like a medieval habit. But it came to med one night that they were people like none I had ever seen, in strange archaic cap and dress. I used to think I could see the white of their bonnets and, at times, a hand, in the act of graspong, illuminated by the moon and stars or the light from a passing car.
Ett smakprov ur Patti Smith Complete 1975-2006 finns här och så spelningen på Skeppsholmen 2008 plus filmen Dream of Life här.

Här läser Patti Smith på ett poesi-maraton. Dikten är skriven till den ryske regissören Tarkovski.

Vi tar Dancing barefoot också, tycker jag.

Hermia grattar också.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, poesi, musik, film, Polarpriset, Gloria

Read Full Post »

… and all that jazz! (Umeåhelg)

Oj vad glad jag blev när jag upptäckte att det var jazzfestival i Umeå just i helgen när jag var uppe. Saxofonisten Elin Larsson med musiker var en fin bekantskap, jag gillade både de dramatsiska och de mer lyriska styckena, som en om Alvskogen i Sagan om Ringen. Det kändes som att vara där. Allra bäst var förstås pianisten och världsartisten Chick Corea, som spelade med Trondheim Jazz orchestra. Vansinnigt bra! Youtube-klippet är gammalt (de har mindre hår nu) och själva spelningen var ruffigare, inte lika soft. Jag stod längst fram och det var en njutning att se samspelet och minerna mellan Corea, basisten, trummisen och dirigenten. Stor underhållning på alla sätt.

Dessutom hann vi med två på stan-konserter, varav den ena var Birgit Lindbergs kvartett på bokhandeln Åkerbloms. (För dagen bara tre, trummisen satt fast på nåt flyg nånstans, men det gick bra ändå.) Birgit Lindberg blev utkastad av sina föräldrar som sextonåring när de upptäckte att hon börjat spela på Nalen. Hon hoppade av en turné i Lycksele, födde nio barn, och 30 år senare började hon spela mer och mer igen. En skön typ, och pianist, ett smakprov här:

Dessutom hann jag/vi se Where the Wild Things Are (det påstås att jag somnade, men det var inte för att den var dålig) och Sofia Coppolas nya Somewhere, som inte alls var som jag förväntade mig. (Jag trodde fokus skulle ligga på dottern.)
Vernissage i Ålidhemskyrkan på Elisabeth Ohlson Wallins nya utställning Via Dolorosa med skolbarn i mobbningsscener avrundade en så gott som lika fulltankad kulturhelg som i Stockholm för några veckor sen. Det kommer att gå finfint för Umeå som Kulturhuvudstad 2014.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Chick Corea, Trondheim Jazz orchestra, Elin Larsson group, Birgit Lindberg, Ålidhemskyrkan, Elisabeth Ohlson Wallin

Read Full Post »

En härlig fullspäckad helg

Alla som går förbi Margaretha Krooks staty utanför Dramaten klappar henne på magen, verkar det som. Den är alldeles blanksliten. Och varm. Riktigt varm.
I fredags kväll gick vi på generalrepetitionen av Shakespeares Stormen. Under de första 30 minuterna tappade Örjan Ramberg i rollen som Prospero bort sig och behövde suffleras 5–8 gånger. Då blir man som publik rätt nervös. Han var inte bra helt enkelt. Stina Ekblad som Ariel var däremot lysande. Och Jonas Karlsson som Caliban var också väldigt bra. Men när den bärande rollen liksom inte finns att luta sig mot, då blir det konstigt skevt.
Svd recenserar här.

Jag kan förresten rekommendera hotellet, Rival, som tidigare varit biograf. På Mariatorget. Man fick låna dvd:er gratis. Vi hann med Flickan och Revolutionary Road, båda ångestfyllda.

Kungliga operan blev en fantastisk upplevelse. Så vackert! Först själva byggnaden i sig, och sen föreställningen av Svansjön. Helt enkelt underbart och helgens höjdpunkt. Dottern kommenterade att det var den hon varit lite orolig för, att det skulle vara svårt att ”förstå”, men vi behövde aldrig förstå nånting, bara ta in alla känslor och njuta av allt det starka, vackra, levande. En fest för ögat, örat, alla sinnen.

På vägen till Fotografiska museet passerade vi den pyttelilla Cornelisparken.

Och på själva museet visade de Sandy Skoglund som jag tidigare varit nyfiken på. Hon var rätt äcklig och otäck ibland, alla djur blir på något vis så hotfulla när de är många. Men det var överdådiga färger och roligt att se.
Pieter ten Hoopens svartvita bilder utryckte ensamhet, isolering, och var i och för sig vackra men man blir ju lite deprimerad. Modefotografierna i utställningen Fashion varierade väldigt. Vissa tyckte jag mycket om, andra fick mig att rysa. Jag hade gärna haft lite mer text som satte in dem i sammanhang.Och medan jag ändå sitter här och tycker en massa så tycker jag att fiket, med sina stora fönster och den fantastiska utsikten över Mälaren skulle släppa den där minimalistiska fixeringen med kala väggar och fula obekväma stolar, och satsa på sköna soffor och kuddar och färger.
Den här helgen blev en vitamininjektion. Jag är mycket mycket glad och nöjd.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Kungliga operan, Svansjön, Stormen, Dramaten, Fotografiska museet, Margaretha Krook, hotell Rival,

Read Full Post »

Arne Dahl och Jo Nesbø har Miles Davis ihop

Paul Hjelm lyssnar på trumpetaren Miles Davis i Arne Dahls Europa blues, Jo Nesbøs Harry Hole lyssnar på Miles Davis i kommande Pansarhjärta. Så vi kan väl lyssna lite också.

—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Miles Davis, Arne Dahl, Jo Nesbø, trumpet

Read Full Post »

vattenringar, namedropping, totalnörderi

När jag läser Patti Smiths Just kids grips jag av lust att läsa hennes älskade franske symbolist Arthur Rimbaud, vill veta mer om Edie Sedgwick som verkar ha varit en enorm personlighet och kanske se nutida filmen Factory girl, lyssna på Velvet Underground, se om Fassbinders film Querelle på Jean Genets bok, youtuba Lotte Lenya och lära mig mycket mer om Sam Shepard, som jag aldrig ens har fattat att han skriver själv. Minns den fina scenen mellan Smith och Shephard i filmen Dream of Life, och nu får jag deras första möten i den här boken. Det är så underbart fint. (Han spelar också banjo på Nirvana-covern här nedan.)
Upptäcker dock till min stora förfäran att Patti Smith jobbade på världens underbaraste bokhandel, The Strand, och vantrivdes!?!? Det är det enda jag hittills har emot henne.




Och naturligtvis vill jag nu tillbaka till New York och bo på Chelsea Hotel.
Over and out.
Jag tror inte att jag kommer att skriva nån riktig recension, men läs gärna i VK och Svenskan.

Read Full Post »

Reseläsning: Just kids av Patti Smith

Jag blir så ledsen av att läsa om hur elaka biträdena/sköterskorna är mot Patti, när hon föder sitt första barn. De ser att hon är ogift, en mycket ung tjej, hånar henne och låter henne ligga ensam i ett rum i flera timmar med en sätesbjudning. Läkaren blir rasande när han upptäcker det. Men barnet kan förlösas, och sen adopterar hon bort det och reser till New York. Med bristningar på magen på sin spinkiga, gängliga kropp… Den bilden gör henne till en helt annan person i mina ögon, så rörande.
Första dagen träffar Patti Robert Mapplethorpe, som ska bli hennes pojkvän och själsfrände. Det är fascinerande läsning om två unga, begåvade människor som försöker ägna sig åt sin konst, utan att svälta ihjäl på kuppen. Det är också intressant hur länge det dröjer innan de hittar sina uttryck, som i Pattis fall musiken som kommer in rätt sent, efter tecknandet och diktandet.
Jag läser vidare.

Read Full Post »

Queen of Soul och Condi Rice spelar ihop

Aretha Franklin ska släppa nytt för första gången på några år. USA:s förra utrikesminister Condoleeza Rice ska medverka på piano/flygel. Kul grej! Men Queen of Soul var som allra bäst på 1960-talet, det finns en Best of-kvartett med cd:ar som jag spelar igenom regelbundet och precis ALLA är bra. Nästan alla är utgivna 1962–1966, det är en helt otrolig hitkavalkad.

Och så älskar jag A deeper love, från mitten av 1980-talet. Just då hade jag en period när jag gillade att springa, och man orkar springa rätt fort med den här i lurarna.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Aretha Franklin, Condoleeza Rice, soul, musik

Read Full Post »

Början och slutet på den solkiga kärlekshistorien…

… mellan Philip och Mildred i Of Human Bondage.

Det verkar vara mycket lättare att stå ut med Mildred i Bette Davis tappning. Filmen blev hennes genombrott och när hon inte Oscarsnominerades bildades en påtryckargrupp som tyckte att det var skandalöst.
Leslie Howard är lite för vacker för rollen som Philip Carey, tycker jag.

Kim Carnes fick en megahit med Bette Davis Eyes 1981. Bette gillade den också.

Read Full Post »

Spektor spelar på stol!

Vilken underbart bra konsert, och vilken makalöst musikalisk människa hon är — Regina Spektor. Vi var helt höga när vi for hem från Cirkus genom det julpyntade Djurgården. Det var tyngre, ruffigare i kanterna än på skiva. Och så underbart att få höra sången hela tiden! Trots att trummisen var t u n g. Cello och fiol till det.
Det är flygeln som är Spektors huvudinstrument, tillsammans med rösten förstås. I andra delen av konserten är hon ensam på scenen och kör först en rolig låt a cappella, sen ett par på en grön gitarr, sen sätter hon sig vid flygeln igen. Det går ett sus genom publiken när en man kommer in med en trästol och ställer den bredvid henne, och sen spelar hon på flygeln med vänsterhanden och med en trumpinne på stolen. (!)
I extranumren kör hon Samson och några till, och avslutar med en helt osannolik countrylåt så att vi bara tittar på varandra: Va?! Men det passade in, och hela konserten var ruskigt bra. Bra publik också, entusiastisk. Bra förband, tjej med gitarr som hette Jenny Owen Youngs som stod i foajén och kramade publiken efteråt, och ljud- och ljusteknikerna skötte sig fint.

Här är countrylåten, och bild på stolen, men det var alltså inte samma låt.
Bra recension i DN här, Aftonbladet här, Svenskan här. Paperback lover här.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Regina Spektor, Cirkus, musik,

Read Full Post »

Ikväll: Regina Spektor

Ikväll hoppas jag få höra den här på Cirkus i Stockholm.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Regina Spektor, musik, Cirkus

Read Full Post »