Omläsning av Mästaren och Margarita

Främlingen har berättat hur det gick till den där dagen när Jesjua Ha-Notsri stod inför Pontius Pilatus, Berlioz har halkat på solrosoljan, Bezdómnyj sitter på sinnesjukhus där han nyss träffat Mästaren som bränt sitt manuskript till Margaritas stora sorg…

Och Woland har tillsammans med Koróvjev/Fagot och den stora svarta katten uppträtt på teatern där de lurar inte bara korrupta skurkar utan även vanligt folk, som kvinnorna som får nya klänningar men väl ute på gatan blir utskrattade för att de går i underkläder…

Ojoj, jag både känner igen och blir överraskad av denna bok som jag läste för cirka 30 år sen och bara mindes katten av. Sen läste jag denna insändare och fick lust att läsa om. Magi, samhällskritik, berättarlusta och läsfest — enda problemet är alla dessa ryska namn som är svåra att hålla isär. De har två förnamn och ett efternamn, sen ett smeknamn som de kallas för av vissa … när det är diminitivformen går det väl an men när det är något helt annat har jag svårt att hänga med. Nåja, hitills har de flesta hamnat på samma sinnesjukhus så det går nog ändå.

 

Read Full Post »

Barbara Vine: Kung Salomos matta

Ännu ett utgallringsfynd för två kronor från bibblan, ännu en omläsning, och jag funderar över hur mitt minne egentligen arbetar. Jag kommer ihåg en enda sak från denna bok, och det är när en mormor förstår att hennes dotterson inte har den pappa som det påståtts. Eftersom jag läste den här många år före jag själv blev mormor så har det inte med den saken att göra. Denna mormors, Cecilias, insikt leder förvisso till katastrof, men det är också mycket annat i boken som är ännu mer ödesmättat och destruktivt så varför just dessa violetta ögon fastnat i mitt minnes skrymslen är svårt att förstå. Kanske är det bara extra bra skrivet av Vine, i en av hennes bästa böcker.

Ni vet hur ibland själva huset är en karaktär i vissa böcker, som till exempel i Vines egen Ödesdiger vändning? Här är det Londons tunnelbana som är huvudkaraktär. Historiska fakta, geografiska, tekniska, är insprängda hela tiden, utdrag ur den bok som Jason skriver. Han är besatt av tunnelbanor och  äger en gammal skola där diverse vinddrivna existenser får bo billigt. Hit kommer en violinist som övergett man och litet barn, en manipulativ man med ont i sinnet och björn i släptåg, en narcissistisk gatumusikant,  en aidssjuk man med bekymrad älskare, en amoralisk tvåbarnsmor vars dotter älskar ordning och vars son ”slirar” på tunnelbanetak, och en falkägande man klädd i jacka som luktar ruttet kött.

Mest tycker jag om Cecilia, denna till åren komna kvinna som ser de rättesnören hon själv levt efter sprängas. Hon är förtvivlad över att barnbarnen löper vind för våg och oroar sig över vad som ska hända när hon själv dör. Vänskapen med älskade väninnan Daphne är fint skildrad, de är så omtänksamma och kärleksfulla med varandra. Cecilia är lite släkt med berättaren i En överlevares minnen, alltså en vanmäktig  kvinna som iakttar samhällets upplösning och försöker vara en stabiliserande faktor för barnen så länge hon kan.

 

Read Full Post »

Tröstläsning: Oskulden bedrar av Josephine Tey

Det har tydligen gått fem år sen sist, men nu läser jag om Josephine Teys fina Oskulden bedrar. Jag har skrivit om handlingen här. Denna gång njuter jag mycket av miljöbeskrivningarna och blir återigen tårögd när bilmekanikern Stanley drar upp overallen igen och konstaterar att han fick nog av väggklotter i Italien innan han drar ut för att tvätta bort ”fascister” på Franchise husmur.
Framför allt slås jag av hur lika nutidens hatkampanjer och drev är det som drabbar Marion Sharpe och hennes mor. Boken The Franchise affair gavs ut 1948.

Den filmatiserades också.

Read Full Post »

Slut på omläsningsprojektet

Fem ur högen blev lästa och uppskattade (Voltaire, Ekman, Walker, Miller och Atkinson), en helt oplanerad (Michael Chabon), och en av en författare (Alice Miller) som jag tänkt mig fast en annan bok. Jag blev besviken på en bok (Marquez), men det får man tåla.
I slutet av månaden blev jag nog lite less på att inte få något nytt, så det var bra att jag fick en anledning att fuska till mig Lotta Lundberg.

Nu längtar jag efter att börja på något sprillans nytt och oförberett. Går omkring här och bläddrar och tittar och kan inte bestämma mig.

Read Full Post »

Alice Walker: Omskärelsen

Tashi, en liten biperson i Purpurfärgen, fick några år senare sin egen bok och det är en fruktansvärd historia. Minns ni att Celies barn, Adam och Olivia, får följa med systern/mostern Nettie som missionärer till Afrika? Där möter de den lilla Tashi. Första gången de ser henne gråter hon, tårarna bildar fåror i dammet på hennes kinder. Hon sörjer sin syster, som förblödde i M’Lissas hydda utanför byn.
Men hon gör inte kopplingen.
Som vuxen återvänder Tashi till byn. Uppfylld av den store ledarens ord om stolta traditioner och kritiken mot kolonisatörernas illäror vill hon leva ursprungligt och ber M’Lissa utföra ritualen på sin egen kropp.
Det blir katastrof.
Av den stolta starka Tashi blir bara en hasande skugga med glanslösa ögon kvar. Hennes menstruationer varav i tio dagar. Hennes toalettbesök i en kvart. Ingen kommenterar det. Ingen kommenterar lukten.

Jag hade glömt alla de andra rösterna i denna bok; Adams, hans älskarinna Lisettes, sonen han har med Tashi/Evelyn, sonen han har med Lisette, psykoanalytikern som Tashi går hos med sitt amerikanska jag Evelyn, Olivias… De vävs ihop och bildar en stark helhet och det här är en av Alice Walkers allra bästa böcker. Både tematiskt och språkligt. (Enda gången hon missar är när rösten tillhör Benny, Adams och Tashis son som tar skada av sin födelse och blir lätt utvecklingsstörd. Men språket är lika sinnrikt som hos de andra.)

Mitt starkaste minne från läsningen cirka 1992 är av en gammal kvinna som kastar något till en tupp. Därför vet jag genast varför Evelyn svimmar när hon får se en snutt ur en film med fastbundna barn. Hemma hos psykoanalytikern målar hon sedan allt större tuppar i en frenesi som går under huden på mig som läsare. Väldigt väldigt otäckt — och bra.

Read Full Post »

Michael Chabon: The Yiddish Policemen’s Union

Underbart återseende! Jag älskade den här första gången jag läste den och jag älskar den nu. 400 sidor läsfest med hårdkokt berättarglädje och svart humor, under den kontrafaktiska fiktionen att judarna förlorade kriget om Israel 1948 och kastades ut ur Jerusalem. Istället fick de en tillfällig fristad i Alaska. Den tidsgränsen har nu uppnåtts, och nästan alla i Sitka planerar sin exodus, utom mordutredaren Meyer Landsman som inte kommit sig för. Han har dekat ner sig efter skilsmässan från vackra intelligenta Biba och efter sin syster Naomis död, hon kraschade sitt flygplan mot ett berg. Landsman bor nu på ett hotell av inte alltför hög standard. På bokens första sida blir han väckt av nattportieren, som hittat en annan av gästerna med bortskjutet bakhuvud.

Det är mycket schack i denna bok. Landsman hatar spelet. Hans pappa var en mästare, som efter befrielsen ur lägret och sin flykt till Alaska mer eller mindre bodde på schackklubben med en rad andra gubbar och ett och annat underbarn.
Landsmans kusin och partner Berko är halvt indian, halvt jude, gigantiskt stor och snart trebarnsfar. En av mina favoriter. Dialogen mellan dessa två snutar är så där härligt genomskådande och hård men kärleksfull som det är i en riktigt bra deckare. Men det här är mycket mer än en deckare. Michael Chabon leker fram berättelsen och jag bara njuter. Inte minst av det faktum att jag nu begriper detaljer som när Biba konstaterar ungefär att: ”Ja, jag kan väl vänta mig ett samtal när tre stjärnor syns på himlen”. (Då är sabbaten slut och ortodoxa judar kan börja använda saker som telefoner igen.)
Dessutom äts det paj. Det äts rätt mycket faktiskt, och gott.

Read Full Post »

A canticle for Leibowitz

Först läst på science fiction classics-kursen 2008, då jag önskade att jag varit bättre bevandrad i bibeln och därmed förstått de kristna tankegångarna bättre. Det är en post-apokalyptisk skildring i tre delar, där kampen står mellan tro och vetenskap.

I min omläsning stiger personerna fram mycket tydligare. Broder Francis! Han som vid 17 års ålder som munknovis tillbringar fasteperioden ute bland vargarna, och stöter på en lättirriterad vandrare som medvetet eller omedvetet ser till att Francis hittar ett gammalt skyddsrum från tiden före Katastrofen. Där hittar Francis papper från den helige ingenjören Leibowitz, som klostret tillber och vill se heligförklarad. Genast börjar ryktet gå om att den vresige vandraren egentligen var en inkarnation av högst densamme Leibowitz, att mirakler skett och att rosor sprungit upp ur ökensanden i hans fotspår… Stackars Francis får till straff vänta sju år innan han får bli munk och efter en kort glansperiod dör han av en pil i pannan.

I den andra delen börjar vetenskapen göra sig gällande igen, i form av Thon Taddeo, högt begåvad tekniker. En av munkarna konstruerar en lampa efter Leibowitz ritningar och med hjälp av en dynamo och flera hårt trampande munkar får han den att lysa mitt framför ögonen på den tillreste Thon Taddeo som blir skakad.
Lysande är också dialogen mellan den dåvarande abboten och den vresige vandraren, juden Benjamin, som nu påstår sig vara nånstans mellan 2 000 och 5 000 år gammal, och väntar på en frälsare. Jag fäster mig också vid en figur som kallas Poeten. Han är ytterst skeptisk till Taddeo och vid en minnesvärd middag i klostret plockar Poeten ut sitt emaljöga och släpper ner det i ett glas med uppmaningen att hålla ögat på vad som sker efter att Poten skickas bort från bordet.
Detta emaljöga blir sedan i sig självt en relik några hundra år senare… då det i bokens tredje del återigen drar ihop sig till kärnvapenkrig.
Vetenskapen vann och vi måste alla gå under. Igen. Utom kanske några som räddar sig iväg i ett rymdskepp… och så kan det hela börja om igen.

What we learn from history is that we never learn from history, minns jag att min föreläsare konstaterade. Min bloggpost från 2008, en ganska bra genomgång av handling och teman, hittas här. Tilläggas kan att jag denna gång blir äcklad av kvinnan med ett extra huvud, jag känner inte alls den oskuldsfulla trösten som Miller vill förmedla.

Read Full Post »

Kärt återseende av Kerstin

Vilken fantastisk bok detta är! Mycket bättre än jag mindes den. Mordgåtan är jag ganska lite intresserad av nu när jag läser om, det är istället människornas relationer som griper mig.
Birger, doktorn med rykte om sig att dela ut piller alltför lätt. Hans döda äktenskap, hans ensamhet, och ledsenheten över sin stora mage.
Annie, lärare, som driven av lusta till opålitlige Dan rycker med sig lilla dottern Mia och drar till Svartvattnet och flyttar in i ett magert och förvirrat kollektiv som osar get och idkar självkritik. (Det är 1970-tal.)
Och Johan förstås, som med sin samiska mamma inte accepteras av sina elaka bröder utan på bibliskt manér slängs ner i en brunn och sen rymmer.
Det är en hel del bibliska referenser som gick mig helt förbi förra gången, 1995, när jag läste den efter att ha fått den i julklapp av min mor. Men framför allt är det djupt mänskligt och insiktsfullt.
Själva platsen med sin mörka skog, tjärnar, starrgräs — vippstarr, lappstarr, tiotals sorter, skogsväxter, berg och åar är mer än miljö, snarast en huvudperson. Det ser jag nu och jag kan njuta av de mustiga skildringarna och känna Ekmans kärlek till det jämtländska landskapet.
Det här är glesbygdsnoir när den är som bäst. Best of-etikett.

Read Full Post »

Voltaire: Candide

Jag började i mitten av traven och ryckte ut Candide. En klassiker från 1759 som jag fick av min far 1985 och läste när den ingick i kursen i litteraturvetenskap på Umeå universitet. 30 år senare minns jag Kunigunda och Pangloss och den gamla med bara en skinka, och återser dem med förtjusning.

Kunigunda är Candides stora kärlek, Pangloss är den filosofiske läraren vars ståndpunkt är att allt är ordnat till det bästa i denna den bästa av världar. Krig, tortyr, våldtäkt, hängningar, syfilis, amputerade kroppsdelar och svält: inget kan rubba Pangloss ur denna hans uppfattning.
Candide är en idéroman utan alla de där långa monologerna, istället kastas man hit och dit i handlingen i full fart, från Westfalen till Lissabon till Eldorado där baggarna har röd päls och barnen leker med guldklumpar. Eldorado var ett underbart ställe, men ville Candide stanna där och må bra? Nä.
Alla människor som Candide möter kan räkna upp de mest fruktansvärda olyckor ur sina liv. Ändå är boken rolig. Och den har behållit sin friskhet. Bra översättning av Olof Nordberg och intressant förord om Voltaires liv av Teddy Brunius.
Slutord:
— Det är väl talat, svarade Candide, men nu måste vi odla vår trädgård!

Bara ett av alla bevingade ord och citat från denne franske filosof; här finns fler.

Read Full Post »

Omläsningsmånad!

Hela mars månad tänker jag läsa om böcker jag redan läst. För länge sen eller nyligen eller för väldigt länge sen. Bilden föreställer de böcker jag just precis idag tänker mig att läsa. Den kommer kanske eller kanske inte att ha stora likheter med de böcker det faktiskt blev.
En extremt skarpsynt betraktare kan konstatera att det i hyllan bakom står ett annat ex av Auerbachs Mimesis. Om någon vill ha det så säg bara till, jag behöver verkligen inte två. I denna bok tänker jag förresten bara läsa om The Brown Stocking, som handlar om Virginia Woolfs Mot fyren. Jag minns den som en väldigt spännande essä.

Read Full Post »

Omläsning med lesbisk subtext

Det blev så att jag läste om ännu en Dorothy L Sayers: Naturlig död? Det var bara fem år sen och min bloggpost om den lesbiska subtexten i den håller än, tycker jag. Jag har inte så mycket mer att säga. Kanske bara att inspektör Parker har en stor roll i den här. Och att Bunter spiller vin!

Apropå omläsning känner jag allt oftare att jag skulle vilja läsa om den ena eller den andra boken. Jag tror att jag ska göra det rejält, ta en omläsningsmånad nån gång senare i vår. Inte ännu eftersom jag har så många nya bra hemma, men kanske i april? Då hinner jag tänka och känna efter vilka jag vill ta.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy L Sayers, Naturlig död?, omläsning, lesbiskt, lord Peter Wimsey

Read Full Post »

När jag läser om De nio målarna

… så fastnar jag denna gång för helt andra saker. Som kyrkoherdefruns dialog med lord Peter i kyrkan, där avslöjas ju allt möjligt matnyttigt i ett flöde av till synes endast socialt och kyrkohistoriskt underhållande detaljrikedom.
Och Hilary Thorpe, den brådmogna och tragiskt drabbade föräldralösa femtonåringen, är inte hon en föregångare till Harriet Vane?
Här i en dialog på kyrkogården, efter att ett okänt manslik hittats i Hilarys mors grav, när pappan skulle läggas ner kort tid efteråt.

… Pappa och ni skulle ha kommit förfärligt bra överens. Apropå det, ni vet väl var pappa och mamma är begravda? Det var väl det första ni tittade på, kan jag tro.
— Ja, det var det, men jag skulle gärna vilja se på graven igen. Ni förstår, jag undrar hur — hur —
— Hur de bar sig åt för att få dit honom? Jag trodde att ni undrade det. Det har jag undrat över också. /…/ Men det blir faktiskt litet lättare om man funderar –om man intresserar sig för en sak som sådan, då verkar den mindre verklig– fast det är inte riktigt rätta ordet.
— Mindre personlig, menar ni kanske.?
— Ja just det. Om man börjar fundera på hur det gick till, så blir det så småningom som om det vore någonting man själv hade hittat på.
— Hm! sade Wimsey. Om det är på det sättet er intelligens arbetar så blir ni nog författare en vacker dag.
— Tror ni det? Så lustigt! Det är ju det jag vill bli. Men varför säger ni det?
— Därför att ni har en skapande inbillning som arbetar utåt, så att ni till sist står på sidan om er egen erfarenhet och ser den som någonting ni själv har producerat, någonting som existerar oberoende av er själv. Ni är lycklig.
— Tycker ni verkligen det? sade Hilary ivrigt.
— Ja — men ni blir lycklig snarare mot slutet av ert liv än i början, därför att den andra sortens människor kommer inte att förstå det sätt varpå er intelligens arbetar. De kommer till en böjan att tycka att ni är romantisk och överspänd, och sedan kommer de till sin förvåning att upptäcka, att ni i själva verket är hård och hjärtlös. De kommer att ha fel båda gångerna, men det kommer de aldrig att ha en aning om, och ni kommer inte heller att förstå det först, och det kommer att göra er ledsen.
— Men det är ju precis vad flickorna säger i skolan. Hur kunde ni veta det? … Fast de är ju ena idioter allihop — nästan alla åtminstone.
— Det är de flesta människor, sade Wimsey allvarligt, med det är ju inte så snällt att upplysa dem om det. /…/

Sen går det vidare med exempel på Hilarys direkthet och skarpsynthet, och längre fram i boken blir Wimsey hux flux hennes förmyndare.

De nio målarna har hyllats som ett mästerverk, men jag tycker faktiskt att den är lite tråkig. Det är för mycket med de där klockringnarna och schiffer och slussar. Men när man läser om den och redan vet svaret på gåtan kan man hitta andra njutbara partier som gör boken bättre.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Hilary Thorpe, De nio målarna, lord Peter Wimsey, Dorothy L Sayers, omläsning, deckare

Read Full Post »

Arcadia Falls second time around

Och si, andra gången läste jag Carol Goodmans Arcadia Falls på ett helt annat och mycket mer positivt sätt. Visst, det är en del ologiska saker, men Carol Goodman är en stämningsförfattare och på att skapa stämning är hon skicklig. Mystiskt, gotiskt, skuggor & brasor & fladdrande klänningar bland mörka träd. Hemliga barnsbörder (som märkligt nog kan döljas inför en älskarinna – hur är det möjligt? Inte en enda hudbristning? Djup okunskap hos älskarinnan? Endast älskog i mörker?), ärflig sinnesjukdom, starka passioner och talanger : måleri och sagor. Sagor i sagor och referenser. Lyckligt slut.
Japp, helt rätt decemberläsning. Så detta är nu en husregel: Läs Goodman med ett par års mellanrum och helst när det är mörkt ute.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Carol Goodman, Arcadia falls

Read Full Post »

Tove Jansson 100 år och jag väljer Kometen kommer

Twitter påminner om att det är 100 år sedan Tove Jansson föddes idag, och jag minns henne genom att plocka fram mina Muminböcker och välja Kometen kommer. Jag hoppas på lagom farligheter, något som är hanterbart och kanske lite tröstande, när den verkliga världen är så ond och förfärlig som den är just nu. Och det får jag.
En morgon är hela trakten grå och en bisamråtta som är kall om magen skrämmer upp Mumintrollet och Sniff med att jordens undergång är nära. Det har med världsrymden att göra. Muminmamman och Muminpappan tycker att barnen kan ge sig iväg till Observatoriet och titta på stjärnorna för att själva se efter, och så blir det en spännande resa av det hela. Här dyker Snusmumriken upp för första gången! Han förklarar vad en komet är, och äventyret blir allt farligare och mer ödesmättat…
Uppdatering: Det är även första gången Snorkfröken uppenbarar sig. Hon har en bror och de ändrar färg efter sinnesstämning.

Jag minns att det fanns åtta böcker i den här serien, men jag hade bara råd att köpa fem. 1984. Först då var jag tillräckligt gammal (19) för att våga läsa dessa böcker, så underbart kloka och fulla av filosof.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Tove Jansson, Kometen kommer, Mumintrollet, Sniff, Snusmumriken, omläsning, 100 år

Read Full Post »

Ruggig läsning i solen

En dag med underbart väder och uteläsning, då funkar en deckare bäst. Rådströms Boken fick vila några timmar, medan jag återstiftade bekantskapen med Jack Caffery. Den allra första boken i serien med honom som knockade mig för närmare 15 år sen, och som ledde till att Mo Hayder blev en av mina stora favoriter.
Om jag läst den för första gången idag kanske jag hade tyckt att den var för våldsam. För bestialisk. Den ÄR våldsam och bestialisk. Men det är ju Jack Caffery, och vi känner ju varandra. Jag minns hans försvunne bror Ewan, det stora traumat i Jacks liv, och den otäcka pedofilen till granne som Jack hela tiden varit övertygad om var den som rövade bort Ewan.
Jag har sträckläst historien om seriemördaren som — nej, jag säger inte vad han gör, det är för otäckt. Mer än att det är i slutet av 1990-talet, England laddar för millenieskiftet, och han siktar in sig på prostituerade kvinnor, vilket får mig att associera till Jane Tennison-serien på tv, med Helen Mirren. Lite samma anda är det, med några intriger på kontoret. Läs på egen risk! Välskrivet och väldigt väldigt spännande.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Fågelmannen, deckare, seriemördare, ruskig

Read Full Post »