Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘essäer med mera’ Category

vwoolfVilken stilist hon är! Så exceptionellt njutbart det är att följa Virginia Woolfs tankar när de vandrar från det lilla triviala, till det stora filosofiska, och hela tiden med ett säkert grepp om sin läsares ärm: Kom med nu här!
Det här är ingen plikttrogen redovisning, ens när hon skriver om historiska personer som Dorothy Wordsworth, Sara Coleridge eller Julia Margaret Cameron. Det här är högst originella, livliga porträtt av en rad kvinnor från 1600-, 1700- och 1800-talet, någon kanske levde en stund in på 1900-talet.
Dessutom några tal som Woolf hållit inför kvinnliga församlingar, lika briljanta de och med full förståelse för vanliga publikproblem: hårda stolar, flugor som surrar och drar uppmärksamheten till sig, en gäspning här och där.
Men Virgina är aldrig tråkig. Aldrig för en sekund.
Tack ellerströms för att ni gett ut den här.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

dorothy_l_sayers_are_women_humanDorothy L Sayers håller ett brinnande försvarstal för alla kvinnors rätt att var en egen individ, en enskild kvinna, med sina egna tankar, önskningar, talanger och förutsättningar; det må handla om bruket av långbyxor eller vilket yrke som passar en bäst. Med skärpa och logik lotsar hon den mest motsträvige genom de enkla argumenten och exemplen så att det står fullkomligt klart hur urbota dumt det är att klumpa ihop ”kvinnor” till en egen grupp som förväntas tycka och tänka likadant.

Feminist ansåg hon sig inte vara. Men som förebild är hon lysande. En hel del av resonemangen och kommentarerna kring universitsutbildning känns igen från Kamratfesten.

Dorothy L Sayers beskriver också hur en manlig läsare förundrat frågade hur det kom sig att hon kunde skriva dialog mellan män på ett så trovärdigt sätt? Hade hon kanske vuxit upp med bröder och haft många män i sin närhet?
På detta svarade DLS lugnt att hon varit enda barnet och knappt talat med en man förrän hon var 25 år gammal. Hon bara skrev sin dialog som att två människor talade med varandra. Läsaren tystnade förvånat. Men:
One of these days it may quite likely occur to him that women, as well as men, when left to themselves, talk very much like human beings also.

Den här tunna vackra boken innehåller två essäer, varav den första är ett tal som Dorothy L Sayers höll till en kvinnoförening 1938.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

hunger_och_sidenSå bra hon är, så knivskarpt iakttagande, så analytisk, så detaljerat beskrivande. Herta Müller, exildissident från Rumänien, tyskspråkig, Berlinboende, nobelpristagare. Ändå förstår jag naturligtvis inte mycket av hur det egentligen är att leva i en diktatur. I ett samhälle präglat av angiveri, rövslickeri, lögner och hyckleri och falsarier. En hjord kor flygs runt i landet(!) för att ställas ut där Ceaucescu besöker. De lokala korna är för magra.
Men det är ju bara en bisarr detalj i det där fula, grå, skrämmande förtrycket som gör att människor inte ens vågar tänka. När securitate när som helst kan gå in i din lägenhet och rota runt. Stjäla nån liten sak, eller lämna lamporna på, eller plocka ner en tavla från väggen så att du ska veta att de varit där.
När läkare och jurister är så intimt lierade med makten att mer än halva deras löner kommer från underrättelsetjänsten. Dödsattesterna fylls av fantasifulla olyckor, men nog vet man att det var mord. Tortyr. Müller får själv höra under ett (eller flera?) av förhören hon kallas till hur lätt det är att arrangera en dödsolycka.
Mest bisarrt är fortfarande det som jag redan visste, fem barns-politiken. De årliga kontrollerna av kvinnors underliv. Har hon varit gravid? Har hon gjort abort? Kvinnor över 45 och kvinnor som redan fött fem barn kunde få slippa, men annars var det att producera barn som gällde. Kvinnokroppen i statens tjänst. (Jag minns fortfarande tv-reportaget efter Ceaucescus fall, en rumänsk familj där man bytt bort ett barn mot en videospelare. Så fasansfullt materialistiskt, hur var det möjligt? Men sånt kan förstås ske i ett land där människor tvingas skaffa barn de inte vill ha.)

Upptäcker också att denna essäsamling är översatt av Bodil Zalesky, så roligt! Hennes blogg Under pausträdet var en av de allra första jag började läsa. Sen har jag tyvärr tappat bort den, men nu blir jag glad över att bli påmind igen. Mycket bra översättning också. Klar precis i tid till bokmässan 2011, berättar Bodil Zalesky här.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Är äntligen färdig med Diana Mosleys (Mitfords) The Pursuit of Laughter. Den har fått följa med i väskan i flera veckor, och passar bra att läsa lite här och där eftersom det mestadels är recensioner och kortare texter om böcker, människor, historiska skeden.
Mycket är intressant, särskilt när hon skriver om biografier om folk som Eleanor Roosevelt (väldigt öppet om hennes kärleksförhållande med kvinnor), Gertrude Stein (som hade en bror(!) De bodde ihop i många år innan de blev osams), Evelyn Waughn, Harriet Beecher Stowe, Wallis Simpson, Carrington och Lytton Strachey, med flera med flera. En lång parad av människor som Diana ofta kände personligen.
Annat är mindre intressant och jag hoppar över diskussioner om fängelsestandard i England etc.
Och mina tidigare invändningar mot Diana kvarstår.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

För några dagar sen publicerades en essä om fina favoriten Olga Tokarczuk i DN, skriven av Steve Sem-Sandberg. Jag har missat den tills nu. Kanske finns det nån annan som också blir glad över att läsa den.
Sem-Sandberg jämför Tokarczuk med Oksanen:
”Olga Tukarczuks författarskap tillhör de ytterst få samtida europeiska som på allvar introducerats i Sverige. I det avseendet påminner hon om Sofi Oksanen som också på senare tid hittat till en större svensk läsekrets.
Oksanen och Tokarczuk är helt olika till temperament och inriktning men det finns likheter. Båda är intensivt upptagna av hur historiska skeenden går igen i nutid. Båda låter också oftast sina kvinnliga huvudpersoner utgöra själva förbindelseledet mellan nutid och dåtid, den konkreta levda erfarenheten med den summa av abstrakta politiska händelser som brukar gå under namnet Historia.”

Jag tror inte att en läsare som gillar Oksanen per automatik gillar Tokarczuk. Tokarczuk har ett helt annat sätt att skriva och berätta, och att förhålla sig till tid och rum. De kan växla lite hur som helst. Dessutom tror jag att många skulle kalla Olga Tokarczuk för konstig. Men om det finns nån därute som läst och gillat Olga så vore det väldigt roligt att få veta. Det var ju ändå en del folk på hennes kväll på Internationell författarscen.
Såhär tyckte jag om hennes Löparna.

Steve Sem-Sandberg har dock missat en likhet mellan Tokarczuk och Oksanen. Båda har dreads. 🙂 Om det betyder något och i så fall vad vågar jag inte uttala mig om.
———————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Det var både intressant och informativt att läsa Margaret Atwoods Mitt nyfikna jag, som består av texter från 1970 till ungefär nu. Samtida med en stark våg av kvinnorörelsen, som präglat henne mycket. Jag tycker om det hon berättar om sitt eget skrivande: Tjänarinnans berättelse, Alias Grace, och andra. Dessutom tycker jag att glimtarna ur Atwoods liv är spännande. Hon har flyttat mycket, både inom Kanada och utomlands. Mycket av hennes skrivande har också ägt rum på tåg eller i hyrda hus med tangentbord på andra språk. Hon måste vara väldigt bra på att gå in i sig själv och fokusera.
Hon väljer flera av mina favoritförfattare att recensera: Ursula K LeGuin, Toni Morrisons Älskade (när ska jag läsa om??), Gabriel Garcia Marquez. Hon skriver också om George Orwell, framför allt om Djurfarmen, och nu är jag övertygad om att de där otäcka grisarna (nasseronerna? Vad heter de? nassonger) i Oryx och Crake släktar i rakt nedstigande led från Napoleon och Snöboll.
Dessutom fina porträtt in memorian av Angela Carter och Carol Shields. Margaret Atwood var vän med båda två.

Jag får också stark lust att läsa en kanadensisk författare vid namn Thomas King, som skrivit noveller. Och — oväntat — Dashiell Hammet som Atwood skriver långt och mycket intressant om. Den hårdkokta deckarens urfader. (Den essän innehåller förresten en hänvisning till Jonathan Lethems Moderlös i Brooklyn, bara en sån sak. Hon har läst mycket deckare, den goda Atwood.)
Det finns även en intressant essä om ”Hon”, en bok av Richard haggard som heter She och som lästes av stora skaror. Från denna Hon — som var stark och skrämmande och vacker, både ond och god, en drottning och en skallig liten apa — drar Atwood paralleller till Galadriel/Honspindeln (som ju Gollum bara kallar ”she”) och andra litterära kvinnogestalter. Hon är mycket för att se myterna och urgestalterna omforma sig genom seklerna, det är spännande tycker jag. Att hon sen har skrivit i Mytserien känns helt logiskt, och att hon valde just Penelope förvånar mig inte eftersom hon hänvisar till Odysseus titt som tätt.
(Ursäkta namndroppandet, det kan inte hjälpas.)

Vi har diskuterat tidigare här, bland annat om Oryx och Crake och om det märkliga faktum att kanadensisk litteratur knappt fanns när Atwood var ung.

Read Full Post »

Jag har två stora bekymmer med In pursuit of laughter av Diana Mosley (född Mitford).
Det första är att det jag hittills läst, mest recensioner och personliga porträtt, är briljant skrivet. Hon har humor, hon har charm, hon framstår som oemotståndligt kvick och intelligent och insiktsfull. Det är lätt att tycka om henne — MEN. Det här är den passionerade Diana som följde lillasyster Unity till Tyskland för att få träffa Hitler. Diana som skilde sig från sin man för att så smånigom gifta om sig med den brittiske fascistledaren Oswald Mosley (vars åsikter hon delade) — i Goebbels hus och med Hitler närvarande. Och så vitt jag vet aldrig gjorde någon avbön.
Mina känslor för henne är mycket ambivalenta. David Sexton på Evening Standard, där hon skrev i många år, uttrycker det så mycket bättre här.
Det andra bekymret är roligare. Diana Mosley kände ju, precis som de andra Mitfordarna, allt och alla. Hon skriver fina porträtt av sin syster Nancy, och då vill jag ju förstås läsa om Harold Actons biografi över henne. Hon skriver också om Acton själv, om Churchills son Randolph, om Evelyn Waugh (och hans böcker som hon höjer till skyarna). Det känns som att jag inte kan gå mycket längre genom livet utan att läsa Waugh. Och jag vet att jag kommer att lista minst 20 namn till som jag blir nyfiken på att läsa innan In Pursuit of Laughter är utläst.

Ps Eftersom jag kommenterat systrarnas skolgång tidigare så kan jag berätta att Nancy tydligen fick gå i skolan som barn. Det var hon väldigt glad åt, för då slapp hon sina småsyskon. Nancy hade en svår kris när första lillasystern Pam kom, ”a screaming orange in a black wig”.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »