Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Best of 2008’ Category

En eller högst två i taget njuter jag av James Tiptree jr:s noveller i Her smoke rose up forever. Jag vill att den ska räcka så länge som möjligt, och samtidigt vill jag läsa läsa läsa. Det är så bra!
I Houston-novellen har tre män varit ute i rymden ett år och är på väg hem. De blir anropade av ett skepp som säger att de är på fel väg, och att det gått trehundra år sedan de gav sig iväg. Alla på skeppet är kvinnor. Jorden har drabbats av nån sorts pest som angripit y-kromosomen. Nu finns bara två miljoner människor, alla kloner av 11 000 olika kvinnor.
Det är så bra, för novellerna ställer filosofiska frågor men lämnar inga svar. Eller, vänder på alltihop. Så jag vill bara läsa en i taget för att hinna tänka på dem. Dessutom räcker ju boken längre. 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »

Två noveller in i ”Her smoke rose up forever” är jag beredd att avge utlåtandet: Det här är en mästare. Som jag tidigare avslöjat händer det då och då att jag ibland stiger upp klockan 5 på morgonen för att hinna läsa i lugn och ro. Idag steg jag upp klockan 5 med en stark längtan att få se vad James Tiptree Jr hade att säga, och det var det värt att offra sömntimmar för.
Första novellen The last flight of doctor Ain var bra. Andra novellen, The Screwfly solution var fantastisk! Obehaglig, men fantastiskt bra. I korthet handlar den om ett virus som drabbar män, de tror att de kan komma närmare Gud genom att döda alla kvinnor. Den är i brevform mellan en man och hans hustru, som vistas långt ifrån varandra när rapporterna börjar komma om mord på kvinnor och avgränsade sektsamhällen med bara män. Det är så spännande och hemskt att jag blir vindögd, och på slutet kommer twisten som sitter som ett smäck. (Hittade här att den blivit filmatiserad.)

I inledningen får jag veta mer om James Tiptree Jr, som egentligen hette Alice Bradley Sheldon. Forskare, kritiker, affärskvinna, tecknare, målare, soldat, CIA-anställd… Hon var sanningsenlig om detaljer i sin bakgrund och uppväxt, men lyckades ändå lura i alla att hon var en man. En fascinerande människa. Först när hennes mor dog avslöjades pseudonymen. (Hon hade en till också, Racoona Sheldon, efter tvättbjörnarna på tomten.) Och så har hon fått ge namn till ett pris.

——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag går all in direkt. Det här är så fruktansvärt bra. Och fruktansvärt.

Miljön är nedlagda gruvdistrikt i Pennsylvania. 19-årige Harley Altmyer stressar mellan hemmet och sina två heltidssjobb. Sedan mamman åkte i fängelse för att ha skjutit pappan är det han som försörjer och försöker ta hand om sina tre yngre systrar; sexuellt utlevande Amber, pojkflickan Misty och sexåriga Jody som är som en ängel. Den lilla tid han har för sig själv används till att prata med psykologen om sin miserabla uppväxt, där pappan misshandlade såväl honom som systrarna. Samtidigt är en bit av honom en vanlig kille vars främsta intresse är att få ligga.

Det här är ingen verklighetsflykt, det här är en bok som man bär med sig. Jag blir så ledsen för Harley och för de andra. Vilka liv, det är förjävligt hur människor kan ha det. Samtidigt är det skönt att läsa, för Harley kämpar och man får respekt för honom. Tawni O’Dell skriver respektfullt om människor som så lätt skulle kunna föraktas och avfärdas som white trash. Jag är glad att bokhora tipsade om O’Dell, jag är glad att jag hittade den här, och jag ska absolut säkert läsa mer av henne. När jag hämtat mig.

Hm, det här borde bli en bra film med rätt skådisar och regissör (= inget sentimentalt trams).

—————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Efter att ha läst den här recensionen måste jag ju läsa ”Efter arbetsschema”. Och uff! Det är skit som rinner, spyor i kaskader och utvecklingsstörda som slåss. Fabrikstristess och hårt slit, och så den där besattheten av att få in pengar för att kunna försörja sig.
”Hur jag ska få in tillräckligt. Hur det jag får in ska räcka. Hur det ska fås att räcka.”
—-
”Jag föstod tidigt att jag till exempel aldrig kommer att kunna få några andra jobb än den här typen av jobb.”
—-

Insprängt mellan arbetspassen och reflektioner finns små porträtt; ”Jag minns henne/honom”. Arbetskamrater Johan Jönson haft; hon som jobbat på samma psykavdelning i 42 år, han som var så duktig, han som försökte sova i smyg. Det får mig att minnas arbetskamrater jag haft, i vita skyddskläder, i blå skyddskläder och hårskydd. Blev de kvar? Arbetslösa? Utbildade sig och gick vidare?

Det är sällan man läser om den här verkligheten och framför allt inte så här bittert och skitigt. Men det är bra. Väldigt bra. Hittills 200 sidor i ett nafs, av 800. Men det är få ord per sida, så bli inte avskräckta av det. Det är bara det att jag behöver paus från den ursinniga kraften.

Uppdatering: ser att DN kallar det för en diktsamling, e-hum?

————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

”When all is said and done, killing my mother came easily.”

Så börjar boken jag längtade för mycket efter för att orka vänta på översättningen. Och den är så bra, så fruktansvärt bra. Jag älskar Sebolds språk, det exakta, inte ett överflödigt ord. Jag älskar temat, mor-dotter-relationen. Jag älskar intensiteten.

Handlingen då?

Helen och hennes psykiskt sjuka mor Clair har varit fastlåsta i en dödsdans i många år. Clair har inte vågat gå utanför huset på flera decennier. Helen har försökt lämna och leva ett normalt liv med man och barn och så småningom barnbarn, men när hennes älskade far dog sugs Helen återigen in i beroendeförhållandet. Och på flera sätt lever hon en variant av sin mors liv, där Clair hade en kort karriär som underklädesmodell försörjer sig Helen som nakenmodell. Hon kan visa upp varenda skrymsle av sin kropp, men aldrig något av sitt inre.

Boken utspelar sig inom ett tidsspann av ett par dygn, och det är som sagt intensivt. En av årets tre bästa böcker.

Läs också Flickan från ovan av samma författare, och den självbiografiska Efter våldtäkten.

—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »