Så var jag klar med Eleanor.

Efter Franklin D Roosevelts död fortsätter Eleanor att vara lika aktiv. Hon arbetar arbetar arbetar, och återkommer hela tiden till hur viktigt det är att vara ”useful”. Hon föreläser, skriver sin dagliga tidningskrönika, reser ständigt och gör radioprogram med mera. Hon får 100 brev om dagen och har tre sekreterare. (Det finns ett ”franking priviliege” i USA, alla före detta presidentfruar slipper betala porto för inhemsk post.)
Så blir Eleanor Roosevelt FN-delegat, under den förste generalsekreteraren Trygve Lie från Norge. Hon är mycket uppfylld av att vara den enda kvinnan i den amerikanska delgationen, och tänker att hon inte får misslyckas för då misslyckas hon för hela sitt köns räkning. ER bjöd in alla andra kvinnliga delegater på te, det blev 16 stycken totalt.
Det är mycket minnen och anekdoter från tiden i FN, framför allt från kommittén som arbetade fram de mänskliga rättigheterna. Roosevelt satt ordförande och det var hårt arbete. En humoristisk och filosofisk kines, Chang, förgyllde arbetet. Ryssen Pavlov förlängde det med ständigt tjat om staten staten staten. När deklarationen antogs 10 december 1948 lade Sovjetunionen plus några satellitstater, Sydafrika och Saudiarabien ner sina röster.

Efter tiden i FN (republikanerna vann 1952 års presidentval) for Eleanor omkring och reste. Hon besökte Libanon, arabvärlden, Israel, Indien. Pakistan (All Pakistan Women’s Association), Japan, Hongkong. Grekland och drottningen Frederika. I Grekland syntes effekterna av Marshallplanen. Jugoslavien, där hon tyckte att kvinnorna fick slita hårt när männen satt i bergen och var krigiska, men ändå var hon glad att Jugoslavien gick sin egen väg. Hon träffade förstås Tito. Hon träffade alltid alla höga politiker och kungligheter, hennes egen status verkar inte ha minskat alls trots att hon då varken var FN-delegat eller The First Lady längre.
1956 jobbade Roosevelt för att Adlai Stevenson skulle bli demokraternas kandidat. Vid ett tillfälle berättar hon att hon inte ville stötta John F Kennedy. Hon irriterade sig på att han inte ville tala om var han stod i McCarthy-frågan.
Det blev inte Adlai Stevenson, och Eleanor fortsatte resa. Till Holland och drottning Juliana, en lika stor favorit som Marta av Norge. Till Indonesien, Bali, Marocko. Och så en hel månad i Sovjet.
I think I should die if I had to live in Soviet Russia.
Eleanor är särskilt oroad av hur barnen drillas och tränas (enligt Pavlovska principer) till blind lydnad. Hon ser ingen glädje, bara rädsla. Men är imponerad av läkar- och skötersketätheten.
Och så noterar hon hur utbildade ryssar, troende marxister, skickas ut till allierade länder för att hjälpa till. Många länder befinner sig i svåra faser, de har varit i krig, de har nyligen blivit självständiga och administrationen har pajat ihop. De behöver hjälp och Sovjetunionen skickar folk som samtidigt vill vinna över länderna för världskommunismen. Roosevelt är mycket oroad.
Hon konstaterar stora skillnader mellan Marocko, Iran (ingen framtidstro), Israel (massor av framtidstro). Vid ännu en resa till Sovjet något år senare konstaterar hon att folk ser lite gladare ut, och inte har lika fula kläder.
Hennes självbiografi avslutas med uppmaningar. Hon talar om hur viktigt det är att utbilda unga, framför allt i språk, och att uppmuntra dem att resa till andra länder. och sprida The American Dream, gärna. Hon tänker sig ett system med två års vistelse i andra länder, som var och en valt i förväg så att barnen hinner läsa på om landets historia, seder och bruk, och språket.
Hon är också mycket kritisk till vad hon kallar Boss-valen, framför allt 1960 när JFK valdes till demokraternas presidentkandidat. Hon menar att kandidatvalen måste demokratiseras och tas tillbaka till medlemsnivå. Fortfarande hade hon velat ha Stevenson, men kampanjade sen lite för JFK ändå.
När Eleanor Roosevelt dog i november 1962 beordrade JFK flaggor på halv stång. Adlai Stevenson sade: ”The United States, the United Nations, the world, has lost one of its great citizens. Mrs. Eleanor Roosevelt is dead, and a cherished friend of all mankind is gone.
Hennes självbiografi, i den samlade förkortade upplaga som jag nu läst, finns fortfarande i tryck. Jag tycker att jag har fått veta mycket inte bara om hennes liv, utan också om den ofta dramatiska tid hon levde i. En modig kvinna, som inte drog sig för att vara obekväm när hon tyckte att hon hade rätt. Samtidigt ödmjuk och lyssnade, när hon inte visste saker. En mycket intressant person, och värd all beundran.
Jag har tidigare skrivit om min läsning här här och här.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om The Autobiography of Eleanor Roosevelt, Eleanor Roosevelt, självbiografi, amerikansk politik, presidentfruar, Förenta nationerna, mänskliga rättigheter, Adlai Stevenson, Sovjetunionen

Read Full Post »

En antagen utmaning — 2011 års hyllvärmare

Av alla roliga utmaningar som cirkulerar just nu får jag spontant lust att vara med i flera. Prix Femina hos Emmas bokhylla, 30 days of books hos Bokhora , Boktolva hos O med författare man är nyfiken på, och visst var det väl en skräckutmaning på gång också?
Men jag försöker tänka praktiskt och har bestämt mig för att vara med i utmaningen att läsa ett antal hyllvärmare som jag tror det är Två träd i en bokskog som initierat.

Så i år tänker jag läsa:
Rose Tremains Guld, Nina Björks Fria själar, läsa UT Eleanor Roosevelts självbiografi, läsa Ann Carsons Röd självbiografi, Solveig von Schoultz novellsamling Ingen dag förgäves, Selma Lagerlöfs Kristuslegender och Antikrists mirakler, Joyce Carol Oates Vilda gröna ögon, Anna Maria Lenngrens Samlade dikter 1 och Elin Wägners Norrtullsligan (omläsning).
—————-
Läs även andra bloggares åsikter om Rose Tremain, Nina Björk, Eleanor Roosevelt, Ann Carson, Solveig von Schoultz, Selma Lagerlöf, Joyce Carol Oates, Anna Maria Lenngren, Elin Wägner, hyllvärmare

Read Full Post »

Lite mer Eleanor

I mitt långtidsprojekt med Eleanor Roosevelts självbiografi har jag nu hunnit igenom åren i Vita huset, som börjar med Depressionen och New Deal och slutar med andra världskriget. Eleanor var inte särskilt förtjust i att FDR kandiderade, och igen och igen… men hon fann sig och tyckte att han var den som var bäst lämpad att leda landet. Hon är mycket lojal, men jag slås av att han inte alls verkar ha berättat särskilt mycket för henne. Istället skickas hon på resor hit och dit, inte sällan utan att veta riktigt varför.
Men Eleanor skapar sig en egen plattform. Hon skriver kolumner, dagboksredogörelser i en tidning, håller tal och inför egna presskonferenser inför kvinnliga reportrar. Och reser reser reser. Hon besöker fattiga områden i olika delstater för att se hur läget är, hon lär sig att ställa frågor och undersöka detaljer. Hon är mycket engagerad i sociala frågor. Under kriget besöker hon också Storbritannien och bor i Buckingham Palace, och reser runt i Oceanien för att besöka trupperna i princip överallt, även såna som aldrig får besök annars.
Eleanor Roosevelt gör ingen stor sak av sina egna skriverier eller sitt arbete i kommittéer. Hon nämner att hon blir illa åtgången i pressen, och att hon är kontroversiell, men jag förstår inte riktigt varför hon väcker så starka känslor? På vilket sätt var hon kontroversiell? Kanske bara för att hon har en egen röst? (Även FDR var ju föremål för hatkampanjer.) Eleanor väcker starka positiva känslor också, hon får mängder av brev och förfrågningar från människor som behöver hjälp och vill att hon ska ta upp deras sak hos maken. Själv säger hon att hon aldrig påverkade sin mans politik. Däremot hade de ofta samtal där hon framförde sina synpunkter, och ibland kände det som att han övade på henne.
Den här perioden är full av namn, ofta på amerikanska politiker eller inom administrationen, såna som jag inte vet vilka de är. Men även statsbesök. När kriget börjar mullra kommer de på rad; premiärministrar och kungligheter, för att försäkra sig om stöd och goda relationer. Kronprinsen och kronprinsessan från Sverige var rätt trevliga, han från Danmark gjorde ett ganska dåligt intryck, prinsessan Märta av Norge blev en vän. Makarna Churchill blev goda vänner verkar det, inte bara männen utan även fruarna.

Jag har tidigare skrivit här och här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Eleanor Roosevelt, The Autobiography of Eleanor Roosevelt, självbiografi, böcker

Read Full Post »

Delrapport Eleanor Roosevelt

Jag fortsätter där jag lämnade (det är ju så bra med en blogg så man kommer ihåg vad man har läst!) och följer Eleanor Roosevelt på hennes väg till större självständighet och politisk medvetenhet. Länge var hon ointresserad av politik, men kände sitt ansvar att intressera sig för samma saker som min man. Det var ju så man gjorde. Så hon följde med på middagar och ordnade egna middagar, det där sociala kittet som var viktigt. Och så födde hon barn: sex stycken. Ett av barnen dog, trots att han var både fetast och vackrast av alla hennes bäbisar. En annan son fick sen samma namn; Franklin Junior.
Det handlar mycket om sjukdomar och rädsla för sjukdomar i Eleanors liv. Svåra influensor som drabbar barnen, och förstås makens invaliditet från 1921 och framåt. Hon beskriver sig själv som kärnfrisk, men ändå har hon också åkommor och sjukdomar som hon kämpar sig igenom.
Strax före första världskriget lär hon känna dåvarande presidenten Woodrow Wilson med fru, i samband med att FDR blir minister i flottan. Under själva kriget vill Eleanor göra nytta och arbetar bland annat på ett sjukhus för krigsskadade. Som alla andra kvinnor stickar hon som en galning till soldaterna hela tiden.
Att maken hade en kärleksaffär som hon kom på skriver inte Eleanor Roosevelt en enda rad om. Men äktenskapet verkar inte direkt passionerat. Dessutom är de ofta på olika håll, i New York, Washington, och Campobello.
Under en av FDR:s kampanjresor tar sig en av hans medarbetare för att börja dra in Eleanor i det politiska arbetet, fråga efter hennes åsikter om olika tal och sånt. Hon skaffar sig ett par kvinnliga vänner som är mycket framåt. Eleanor kan inte tänka sig att gå tillbaka till tiden före kriget, när all hennes tid gick till social events. Hon vill arbeta på riktigt.
En sak jag tycker om är att Eleanor Roosevelt inte alls försöker försköna sig själv. Varken när det gäller sin okunnighet eller sina tillkortakommanden. Till exempel rannsakar hon sig själv rätt hårt i förhållande till dottern Anna, äldsta barnet, som Eleanor menar att hon inte alls förstod sig på under den svåra tiden när Franklin D blev förlamad. Men det rätade upp sig och de blev bästa vänner.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Eleanor Roosevelt, Anna Roosevelt, Franklin D Roosevelt, Woodrow Wilson

Read Full Post »

Eleanor Roosevelt

Jag har börjat läsa Eleanor Roosevelt självbiografi. (Som synes av bilden är jag inte först med att läsa denna bok. Men strunt samma, vad kan man begära av en gammal punkare? Och överstrykningarna är ju bra citat.)
Eleanor är en lillgammal flicka. Hennes mor kallar henne ”Granny” (grandmother) och oroar sig för att hon inte alls är vacker, som alla andra flickor och kvinnor i släkten. Eleanor tycker mest om sin far, men han är alkoholist och skickas iväg från familjen i New York till Virginia för att sluta dricka. Eleanor skickas också iväg, som sexåring tror jag det börjar, till en internatskola. Där har hon svårt att ta för sig, och längtar efter att bli sedd. En annan flicka råkar svälja ett mynt, och får massor av uppmärksamhet. Så lilla Eleanor hittar på att hon också svalt en slant, men hon blir istället hemskickad. Till familjen stora skam: En Lögnare.
Efter att modern dött (och lite senare pappan) får Nell bo hos sin stränga mormor. Eller, hon får börja på internatskola utanför London, där man av nån anledning förväntas tala franska hela tiden. Det klarar Eleanor galant, franska var det första språket hon lärde sig av sin barnsköterska. Men i de andra ämnena är hon inte särskilt lysande. Dessutom är hon lång och kantig och har alldeles för barnsliga kläder. Så småningom lyckas hon ändå bli lärarens favorit, och får resa med mademoisellen i Europa.
Jag gillar Eleanor Roosevelts berättarstil, sakligt och matter-of-fact men ändå känslosamt där det passar. Därför är det slående hur lite kärleksfullt hon beskriver sin blivande make. Han liksom bara finns där, och så friar han, och så ska de gifta sig. Ingen romantik alls, och man undrar varför det blir bröllop över huvud taget? Trodde hon att han var hennes enda chans? Eller var det för att hon trivdes så fint i hans familj? Kusiner var de dessutom. På baksidan kallas det ”a distant relative”. Med på bröllopet var också Uncle Ted, nyinsvoren president för andra perioden. Vad är det med amerikanerna och deras presidentfamiljer egentligen? Uncle Ted har förresten gett namn till teddybjörnen.

Det här är intressant läsning, och jag har tänkt läsa ut den innan jag beställer Laura Bush självbiografi, så att jag kan jämföra. Men just nu känner jag mig så splittrad med fya böcker på gång så jag kanske pausar den här innan det politiska dragit igång på allvar.

Uppdatering: Och jag läste ut den också, 17 april 2011, medan Bush är på väg hem.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Eleanor Roosevelt, autobiography, självbiografi, presidentfamilj, Laura Bush, Theodore Roosevelt, FDR

Read Full Post »