En radioteater-skatt

Jag vet inte hur länge det funnits men jag upptäckte relativt nyligen att det finns en mängd gamla fina radioteaterklassiker i SR:s app. Och på webben. Har hunnit lyssna på Pär Lagerkvist Barabbas, Selma Lagerlöfs Dunungen och Cora Sandels Kranes konditori. (Till den senare var det Lill-Marit Bugge som höll i introduktionen. Ni minns väl komikerduon Nancy & Carina? Sen började Lill-Marit med någon sorts pornografitidning för kvinnor men sen dess har jag ingen aning om vad hon sysslat med. Kul att höra hennes röst efter så många år!)

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Cora Sandel, Pär Lagerkvist, Selma Lagerlöf, dramatik, radioteater, radio

Read Full Post »

Ikväll blir det Utrensning!

Jag gick förbi turnébussen idag. Det ska bli spännande att se vad Åbo svenska teater, Riksteatern och Wasateatern i samarbete gör med Sofi Oksanens pjäs. Pjäsen skrevs före romanen, och romanen älskade jag.
Västerås har fyra föreställningar, Linköping bara en. Tack till min kollega som bytte arbetsdag med mig.

UPPDATERING
Lite kort vill jag säga att jag tyckte att själva pjäsen var väldigt bra, men skådespeleriet var för skrikigt och yvigt för min smak. Jag gillar när de spelar mer återhållet och litar på att texten bär. Man behöver inte slita och dra i varandra, och en två meters karl behöver inte vråla för att skrämma en gammal gumma. Intensitet före volym, det är min grej.
Men pjäsen, den var bra! Den började med de två hallickarna på scen, och så stora videoprojiceringar av Zaras ansikte och kropp där hon ligger med/blir våldtagen av män i rummet intill. Tills hon flyr. Scenväxling till Aliide i sitt hus, där hon jagar en fluga. (Innan vi gick berättade jag för sambon lite grann om vad den handlade om, och ungefär det sista jag sa var: ”Undrar om de kommer att ha med flugorna?” Så jag blev väldigt glad att åtminstone en var med.)
Det var fin scenografi — gillade särskilt ett stort blått kylskåp — och smarta scenlösningar. Allt höll ihop trots att det var många växlingar mellan då och nu. Och andra akten var starkare än den första. Bilden som finns kvar hos mig är den gamla Aliides uppgivna kropp, när Zara slitit av henne koftan. Då uttrycker skådespelerskan så mycket, i tystnad. Hon hade inte alls behövt skrika så mycket i början.

Jenny B har sett en annan uppsättning, Stadsteaterns, och skriver här. Hannele berättar att den även gått som opera i Helsingfors. DEN hade jag velat se!
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Sofi Oksanen, Utrensning, Åbo svenska teater, Riksteatern, Wasateatern, turnébuss, Estland, dramatik

Read Full Post »

Lena Nyman

Jag är suverän.

Det betyder att jag är ensam.

Jag är överbefälhavaren

Jag skriver alltid sista ordet i lagtexterna

Min handstil är det ryska landskapets främsta kännetecken.

När du går på tundran

möter du plötsligt min blick i en allé av isberg.

Ur Kristina Lugns pjäs Katarina den stora, som en väninna och jag såg på Teater Brunnsgatan 4. Platserna var inte numrerade och vi stod allra sist i kön när vi skulle in. Men hurra! ingen hade velat sätta sig längst fram så vi hamnade där, cirka en meter från Nyman. Hon ägde scenen totalt och vi blev helt tagna.
Vid ett tillfälle vände hon sig till mannen som satt bredvid mig: ”Du tror att någon älskar dig?”

Lena Nyman darrade mycket, mest i händerna, och jag funderade på om hon var nervös men det kändes så osannolikt? Efteråt kollade min väninna upp det, och upptäckte att hon hade en sjukdom som orsakade darrningarna. Jag är väldigt glad att vi gick på pjäsen. Det blev Lena Nymans sista stora roll.
Här sjunger hon Karin Boye.

————————
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Nyman, Katarina den stora, Kristina Lugn, Teater Brunnsgatan 4, teater, film, skådespelare, Karin Boye

Read Full Post »

En härlig fullspäckad helg

Alla som går förbi Margaretha Krooks staty utanför Dramaten klappar henne på magen, verkar det som. Den är alldeles blanksliten. Och varm. Riktigt varm.
I fredags kväll gick vi på generalrepetitionen av Shakespeares Stormen. Under de första 30 minuterna tappade Örjan Ramberg i rollen som Prospero bort sig och behövde suffleras 5–8 gånger. Då blir man som publik rätt nervös. Han var inte bra helt enkelt. Stina Ekblad som Ariel var däremot lysande. Och Jonas Karlsson som Caliban var också väldigt bra. Men när den bärande rollen liksom inte finns att luta sig mot, då blir det konstigt skevt.
Svd recenserar här.

Jag kan förresten rekommendera hotellet, Rival, som tidigare varit biograf. På Mariatorget. Man fick låna dvd:er gratis. Vi hann med Flickan och Revolutionary Road, båda ångestfyllda.

Kungliga operan blev en fantastisk upplevelse. Så vackert! Först själva byggnaden i sig, och sen föreställningen av Svansjön. Helt enkelt underbart och helgens höjdpunkt. Dottern kommenterade att det var den hon varit lite orolig för, att det skulle vara svårt att ”förstå”, men vi behövde aldrig förstå nånting, bara ta in alla känslor och njuta av allt det starka, vackra, levande. En fest för ögat, örat, alla sinnen.

På vägen till Fotografiska museet passerade vi den pyttelilla Cornelisparken.

Och på själva museet visade de Sandy Skoglund som jag tidigare varit nyfiken på. Hon var rätt äcklig och otäck ibland, alla djur blir på något vis så hotfulla när de är många. Men det var överdådiga färger och roligt att se.
Pieter ten Hoopens svartvita bilder utryckte ensamhet, isolering, och var i och för sig vackra men man blir ju lite deprimerad. Modefotografierna i utställningen Fashion varierade väldigt. Vissa tyckte jag mycket om, andra fick mig att rysa. Jag hade gärna haft lite mer text som satte in dem i sammanhang.Och medan jag ändå sitter här och tycker en massa så tycker jag att fiket, med sina stora fönster och den fantastiska utsikten över Mälaren skulle släppa den där minimalistiska fixeringen med kala väggar och fula obekväma stolar, och satsa på sköna soffor och kuddar och färger.
Den här helgen blev en vitamininjektion. Jag är mycket mycket glad och nöjd.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Kungliga operan, Svansjön, Stormen, Dramaten, Fotografiska museet, Margaretha Krook, hotell Rival,

Read Full Post »

En familj — August Osage County är det bästa jag sett

En familj — August Osage County är tre timmars såriga uppgörelser, rasande utbrott, människor som försöker älska varandra men som sitter så benhårt fast i sina sedan länge fastslagna roller att de inte står ut.
Marie Göranzon är lysande, briljant, formidabel som den pillerknaprande mamman Violet. Hon äger scenen varenda sekund hon är där (jag till och med tittar på hennes fötter i sängen under Jan Malmsjös inledande scen). Helt fantastiskt bra, jag kan inte hitta tillräckligt många superlativer för att beskriva Göranzons föreställning som den egoistiska knarkaren som måste säga elakheter, förklädda som ”sanningar”. Så. Jävla. Bra.

Marie Göranzon backas upp av en ensemble med Ingela Olsson i spetsen, som den äldsta dottern Barbara, den lyckade. Men nu kommer hela livet rasande ner omkring Barbara också. Mannen har en yngre älskarinna och är på väg ifrån henne, och den 14-åriga dottern röker maja och håller på att upptäcka sin sexuella makt. (Jag älskar Ingela Olsson men kanske att hon spelar över lite, lite på slutet?)
Kristina Törnqvist spelar andra systern Ivy, hon är en sån där skådis jag känner igen så väl men inte kan placera varifrån. Samma sak med Thomas Hanzon. Och så är Börje Ahlstedt med, han spelar en snäll man som försöker medla mellan sin fru och sin son. Alla är bra, väldigt bra. Svensk skådespelarelit av högsta klass.
Dessutom hade vi väldigt bra platser, rad 4 som i praktiken är rad 2. Det kändes som att jag skulle kunna sträcka ut handen och killa Ingela Olsson på tårna när hon och maken la sig för att sova/gräla.

Svenskan tycker så här och Dn så här. Jag håller med DN om att det blir lite för mycket skratt från publiken, men samtidigt är det så sant: mitt i ett uppslitande gräl klämmer någon i med en djupt humoristisk replik och man skrattar mitt i det nattsvarta eländet.

Tracy Letts är en amerikansk pjäsförfattare som tydligen är väldigt i ropet just nu, En familj spelas i Göteborg också och ska spelas på Östgötateatern. Jag tror inte att någon av dem är eller blir lika bra som den här föreställningen.
Jag har intervjuat Marie Göranzon en gång och då nämnde hon att Dramaten aldrig var önskad med gästspel i Linköping. Hennes egen teori var att Östgötateatern inte vill ha den konkurrensen. Jag är i alla fall mycket glad över att äntligen ha besökt vår svenska nationalscen, om än ”bara” den lilla. Det här är det allra bästa jag har sett. Hittills har inget kunnat hota Margareta Krooks magnifika tolkning av Gertrude Stein, och det är svårt att jämföra en en-kvinnas-föreställning med ensemblespel, men jo, det här är det bästa.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om En familj — August Osage County, Marie Göranzon, Tracy Letts, Jan Malmsjö, Ingela Olsson, Dramaten, Kristina Törnqvist, Thomas Hanzon, Börje Ahlstedt, teater, svart humor

Read Full Post »

Ikväll

… ska Mia och jag leta oss fram till Dramatens Lilla scen och se En familj Familjen. Det blir första besöket på Dramaten, så det är verkligen på tiden.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, Familjen, Lilla scenen

Read Full Post »

Vildanden blev en besvikelse

Igår kom vi då äntligen iväg på Vildanden på Östgötateatern. Tyvärr var det inte bra. Ni vet hur man sitter och försöker vara positiv, man vill ju tycka om det, så i första akten försöker jag ha överseende med saker jag irriterar mig på och fokusera på det som är bra. Nadja Mirmiran som spelar fjortonåriga Hedvig Ekdal är väldigt bra. Hon drar i ärmarna och slätar ut håret och vecklar upp benen när hon sitter, och när hon är överentusiastisk är det okej för så är ju fjortonåringar. Bipersonen Relling är också bra, och farfar Ekdal är en virrig rolig gubbe. Kanske är det för att han får skratt som resten av ensemblen också börjar spela för att få skratt? Det är det värsta med uppsättningen, att de förvandlar en tragedi till fars. Istället för nervigt och tätt blir det skojiga replikskiften — som att de inte vågar lita på att texten i sig själv bär, eller kanske på sin egen förmåga. Jag menar inte att man inte kan skratta mitt i elände, det måste man ju göra för att stå ut, men här var det inte galghumor utan mer slapstick.
Det är inte Henrik Ibsens fel. För att sluta irritera mig börjar jag istället koncentrera mig stenhårt på texten, vad som sägs istället för hur det sägs. Och då hör jag ju att det är bra. Som det där med livslögnen — jag visste inte att det var Ibsen som myntat det begreppet, men det är ju så bra.
Storyn i korthet: När Gregers Werle kommer hem efter många år upptäcker han att hans avskydde far betalat barndomsvännen Hjalmar Ekdals utbildning och att Hjalmar dessutom är gift med Werles gamla hushållerska/älskarinna Gina. Så vems barn är Hedvig egentligen? Gregers är en sån där odräglig person som tycker att Sanning är det viktigaste av allt, och att han har rätt att lägga sig i andras liv. Det vore intressant att nån gång få se/läsa vad som händer med Gregers efteråt, om han inser sin egen skuld eller fortsätter att skyffla över den på andra människor. En uppföljare helt enkelt. Skrev Ibsen nån pjäs man kan tolka så?
Andra var mycket mer positiva: Svd, Corren, NT.
Efter att ha läst borta hos Jenny B på Kulturdelen så förstår jag att det är Stadsteaterns uppsättning jag borde ha sett…
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Vildanden, Henrik Ibsen, Östgötateatern, Nadja Mirmiran

Read Full Post »

En kväll med Henrik

Ikväll ska vi umgås. Vildanden. På Östgötateatern.
Det blir min andra Ibsen-pjäs, den första var Peer Gynt i nån sorts rap-tappning på danska.
Henrik Ibsen var en fascinerande person, tycker jag. Långt framme i sitt tänkande, och inte rädd för att reta upp folk. Inte rädd för att titta kritiskt på sig själv heller, verkar det.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Henrik Ibsen, Vildanden, dramatik, teater, Östgötateatern

Read Full Post »

Nära livet var fantastiskt bra!

Masade mig iväg och såg Ulla Isakssons Nära livet på Östgötateatern igår kväll, och det var en upplevelse! Det börjar väldigt starkt med att Cecilia kommer in med blödningar och misstänkt missfall. (Redan där börjar jag gråta, minns när det hände mig — PANIKEN — men min lilla unge klarade sig tack och lov.)
Cecilia frågar sin man om han önskar att barnet ska klara sig, och får ett blaha-svar. Hela äktenskapet gungar där, och i morfindimmorna ser Cecilia klarare än någonsin.
På salen finns också Stina, fru Andersson, som har gått över tiden och rastlöst studsar omkring och är lycklig men frustrerad. Och så Hjördis, en ung flicka, som vet att pappan inte är att räkna med och som inte vågar berätta för sin mamma att hon är med barn. Hon tycker att bäbisar är äckliga. Gemenskapen som uppstår mellan dessa tre kvinnor, och syster Brita, är så där stark och varm som det kan bli med okända människor man delar en kort men betydelsefull tid med. Man öppnar sig, visar vem man är.
Bra skådespeleri, vacker koreografi och scenografi, bra musik. Sammantaget väldigt, väldigt bra, och jag är så glad att jag sett den.
Refrängen här var med:

DN recenserar, liksom Svenskan och Corren.
Nära livet blev film av Ingmar Bergman, vann pris som bästa film i Cannes 1958 och Ulla Isaksson vann pris för bästa manus. Den blev även känd som filmen där män svimmade, åtta stycken i norska Bergen. I går kväll fick föreställningen brytas för att en man säckat ihop, men han kunde gå ut själv till ambulansen så jag hoppas det gick bra.
Pjäsen ingår i Spetsprojektet, där regissören Jenny Andreasson satt upp pjäser av svenska kvinnliga dramatiker. Här bloggas det. Nära livet kommer att spelas i Örebro i januari, och sen blir det turné med Riksteatern i februari.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Nära livet, Spetsprojektet, dramatik, missfall, abort, förlossning, Ingmar Bergman

Read Full Post »

Och nu blir det reklam.

Upplyft från diskussionen här. Spelas på Östgötateatern.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Nära livet, teater, Ingmar Bergman, Jenny Andreasson,

Read Full Post »

Deprimerade författare: Sarah Kane

En av de olyckligaste författare jag någonsin stött på är den engelska dramatikern Sarah Kane. Hon skrev pjäser om sinnesjukdomar, krigsskador, kannibalism, våldtäkt. Hon led av psykoser och hängde sig på en psykavdelning när hon var 28 år.
Här får man veta mer om henne:

Och här är ett utdrag ur pjäsen 4.48 Phycosis. Klippet är på polska, men man får ju en känsla. Jag såg den för några år sen med Riksteatern och Annika Hallin. Jag har för mig att hon var helt ensam på scenen då? Hon var bra i alla fall, och då hette pjäsen Psykos klockan 4.48. (Vid detta klockslag skulle hon ta sitt liv.)

UPPDATERING: Jag kanske ska meddela att jag inte är deprimerad själv. 🙂 Då skulle jag verkligen inte vilja bry mig om Sarah Kane! Borde satt ut en varningsskylt, kanske…
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om Sarah Kane, 4.48 Psycosis, dramatik, sinnesjukdomar, deprimerade författare, Riksteatern, Annika Hallin

Read Full Post »