Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Umeå’

LindbergDenna pärla till bok är full av aha-upplevelser (Va, var han från Umeå? Va, var det han som ritade Krakel Spektakel?) och den är även full med bilder, så att man faktiskt får se vad Stig Lindberg skapade. Det är spännande och roligt och informativt och jag lär mig saker hela tiden under läsningen.

Inte minst historiskt om vilket stort inflytande Svenska slöjdföreningen hade när folkhemmet skulle inredas. Det var tanken om att människan skulle bli god med skönhet omkring sig, och att det finns en god smak. Gustavsberg var kooperationens, ett eget litet samhälle med fabrik, ugnar, skapande konstnärer med stor frihet. Stig jobbade jämt jämt och steg fort i graderna, trots att han formellt inte hade någon utbildning att tala om. Han blev favorit och så småningom högste konstnärlig ledare.

Hustrun Gunnel, även hon från Umeå där de träffades som barn,  fick polio av vattnet i gårdsbrunnen kort efter att de flyttat till Gustavsberg. Båda benen totalförlamade. Han bar omkring henne för att visa saker, på utställningar och så. Ganska sent i livet fick de ändå tre barn, två flickor och en pojke.

Stig Lindberg gillade inte konkurrens, att någon befann sig på samma nivå. Formgivaren Karin Björquist har berättat hur hon visade honom ett mönster i brunt och svart. Då sa Stig att han hade ett sånt mönster hemma. Nästa dag kom han med det. Det var sista gången Karin Björquist visade något i förväg för honom. Mönstret var Spisa Ribb, som slog igenom på Helsingborgsutställningen 1955.  Ett par sådana tallrikar fick jag med mig när jag flyttade hemifrån, jag tyckte de var asfula. Slängde jag dem sen? Snälla säg att jag åtminstone hade vett om att ge dem till brorsan.

Och så kommer chocken! Det är inte Stig som ritat Berså! Lövet ritades i Lindbergs anda av Krister Karlmark. Men Stig har ritat såna löv i andra sammanhang, många gånger tidigare.

Det här är en riktigt rolig och intressant bok att läsa, jag rekommenderar den till alla som gillar porslin, form och design. Och konst.

Några saker till bara: fontänen på Renmarkstorget är gjord av Stig, han kapade av sig tummen som barn, när Gunnel dött 1975 gifte han så småningom om sig med skådespelerskan Ingrid Thulin, under åren på Konstfack hade han väldigt tydliga favoritelever, två av dem var Ulrica Hydman och Bertil Vallien. Stig Lindberg kunde inte dreja.

Och så lite bilder:

 

 

krakelspektakel

chamottecitruspressar

 

 

 

 

 

 

 

 

birka

uppslagverk lindberg

Många av hans saker har funnits i mitt liv genom åren utan att jag reflekterat över det. Som uppslagsverken här ovan. Flera av Stig Lindbergs mönster lever också kvar, och visst porslin nytillverkas. Kul!renmarkstorget Stig Lindberg

Annonser

Read Full Post »

avkläddapåettfält
Att tro på Gud och att ha blivit frälst kan jag ändå inte se som annat än två kvalitativt olika tillstånd.

Om detta hade varit den enda meningen så hade det räckt för mig.

Men här finns också: Men bortträngning är en ond cirkel, alltmer bli nödvändigt att hålla på avstånd. Först och främst allt allvar.

Och när han funderar över Första Mosebok.

Då nu människorna började föröka sig på jorden
och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att män-
niskornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur
dem som de fann mest behag i. Då sade Herren:
”Min andre ska inte bli kvar i människorna för alltid,
eftersom de dock är kött. Så må nu deras tid vara be-
stämd till 120 år.” (1 Mos 6:1–3)

Vi kommer inte ifrån att det är ett av de mest dramatiska beslut som vi vet att Gud har tagit, så jag tycker ändå att det är en aning underligt att det inte verkar bära emot att tänka på det lite överslätande som en bild. Allt som strider mot det som ansågs för ”vanligt bondförnuft” = det senaste decenniets verklighetsuppfattning, förs automatiskt till kategorin ‘bilder och symboler’, någonting som det inte riktigt går att förstå. På frågan vad det är symbol för, har man nämligen det pavlovskt givna standardiserade svaret, att det finns många olika tolkningar. Och det vet vi ju, att numera betraktas det närmast som ett övergrepp att inte anse alla tolkningar likvärdiga.
I själva verket glider man bara över det som man då har läst.

Stig Larsson läser Bibeln, Hölderlin och den tonårige Dostojevskijs brev till sin bror:
Pendlandet mellan pratighet och — utan att det har uppammats genom det som man skrev innan — en plötslig, nästan onaturlig höjd. Själv kommer jag att tänka på vissa av Paulus brev där det mitt bland alla praktiska råd, lika oförberett som i en vindstöt, kan uppstå en klarsyn som det är svårt att jämföra något med.

Den obligatoriska kommunistbokhandeln i Umeå är också med, r:arnas Röda Stjärnan på Slöjdgatan. Tror att det var där som Tehörnan låg på min tid. Stig Larsson är tio år äldre än vad jag är.

Read Full Post »

goranhaggIkväll bläddrar jag i den här och läser där det faller mig in. Tack Göran Hägg, du spränglärde litteraturvetare och vasse debattör. 68 år känns snålt. Och jag kom mig aldrig för att läsa nyckelromanen Doktor Elgcrantz eller Faust i Boteå, om folk på humfack i Umeå, där jag pluggade strax efter att du gett ut den.
Men jag ska läsa lite i din litteraturhistoria.

Read Full Post »

ljusets_fiender_pocketSom ett glas kallt klart vatten. Så är första delen av Lundbergs genomgång av den svenska idédebatten och dess rötter, från tidigt 1900-tal och framåt. Hur det kunnat bli så att svenska kultursidor försvarar totalitära ideologier. Hur modernisterna stod och vacklade mellan spegelparet nazism och kommunism, och hur den svenska hållningen landade i den så kallade tredje ståndpunkten, där man envist hävdade och fortsätter att hävda att USA och Sovjetunionen var lika goda kålsupare. Exemplen från Karl Vennberg och Artur Lundkvist och Eyvind Johnson är läsning som triggar igång en gammal litteraturvetarhjärna.

Vill läsa Eyvind! Har längtat ända sen den där vansinnesrallarsvingen på ett P3-program där det hävdades att Harry Martinson tog livet av sig för att han inte stod ut att dela nobelpriset med en kvinna. Ä-hum. Efter att DN:s Jonas Thente bloggat om den osmakliga listan på manliga författare som begått självmord plockades den bort. Å andra sidan är min personliga favorit ”Jesus Kristus Superstar Josefsson / Guds son / lamm är BIBELNS huvudperson, ungefär så som Anders Borg var Regeringens huvudperson/guds son / lamm.” kvar.

Tycker du att detta är ett sidospår och en onödig utvikning och undrar vad det har med Ljusets fiender att göra? Jo, det är relevant för att när man läser Ljusets fiender så förstår man hur sånt här kan uppstå och betraktas som fullt normalt i en nationell radio som du och jag är med och finansierar.

Men tillbaka till Lundberg.
Andra delen handlar om framväxten av den våldsinriktade grenen av islam, som JL benämner neofundamentalistisk. Och om synen på Lars Vilks konstnärsskap, hur gränserna flyttats jämfört med när fatwan mot Salman Rushdie utfärdades. Faktapäckat och i stenhård polemik mot dem som lägger till ett men efter sitt försvar av yttrandefrihet.
Tredje delen talar om den blinda fläcken för våld riktat mot judar, och jag vill nästan gråta av lycka efter att ha varit väldigt upprörd efter de senaste händelserna i Paris och Köpenhamn. De finns förstås inte med i boken som gavs ut 2013, men de finns med ändå. Ni fattar.
Sen blir jag chockad av att upptäcka att Pia Laskar som jag själv intervjuat (sent 90-tal nån gång) är dömd för inblandning i den planerade kidnappningen av Anna-Greta Leijon. Tre års fängelse, enligt Lundberg. Jag googlar för att kolla att han har rätt, men hittar ingenting. Faktum är att jag hittar extremt lite information om Pia Laskar på nätet över huvud taget.

Jag litar ändå på Johan Lundbergs fakta. Det är klart och sakligt framställt, en sån där redig prosa som gör att man hänger med även när förkunskaperna brister. Det är hederligt, en egenskap jag ofta saknar i nutida debatt. Ju närmare nutid vi kommer, desto mer frestande har det säkert varit att välja ut de smaskigaste citaten från meningsmotståndare och argumentera mot dem. Några tjuvnyp delas säkert ut för gammalt akademiskt groll skull, så brukar det vara. Det förlåter jag lätt eftersom Lundberg är från min gamla hemstad Umeå. Hans beskrivning av sin intellektuella vandring som börjar i den kommunistiska Oktoberbokhandeln är en direkt parallell till min egen som började i den kommunistiska bokhandeln Röda rummet. På detta har jag tänkt mycket de senaste åren.

Som gammal ärkefeminist har jag våndats över den riktning som feminismen tagit. Varför är jag inte jublande glad över genusforskning, genusvetare, allt inflytande? Jag känner inte igen mig. Men det är en stor och svår fråga som jag måste reservera för en trängre krets innan jag vill eller kan formulera något i skrift.

Tillägg: Jag har inte riktigt läst ut hela boken än. Tänker skynda mig idag — imorgon börjar Omläsningsmånaden.

Read Full Post »

abundance3.pg
På Bildmuseet i Umeå ställer den amerikanske konstnären Jacob Hashimoto ut sitt verk Superabundant Atmosphere på översta våningen. Underbart, vackert, meditativt. I bambu och vitt siden, det känns väldigt japanskt. Det tar upp hela lokalen.
abundance2
Havremagasinet i Boden har de en lokal konstnär som hette Stig Sandberg högst upp. Jag tyckte mycket om honom. Purist, dog mycket ung. Tillhörde Bodenskolan.
Dessutom en fotoutställning med lokala fotografer, framför allt under 1900-talet. Många bra bilder, porträtt, miljö, tidsdokument om vartannat. Minns mest ett par små flickor som jag köpte affischen på, och så Kirunagruvans första kvinnliga arbetare under jord. Jätteglad framför en vägg av pinup-bilder.
En utställning inspirerad av Island blev jag inte så intresserad av däremot.
havre

Read Full Post »


På Antivariat Viking centralt i Luleå fanns den största Agatha Christie-samling jag någonsin sett. Massor av AC, i olika serier, bland annat en svart-vitrandig pocketvariant som jag blev sugen på trots att jag inte är nåt större fan. Kanske borde jag köpt för att ge bort i julklapp till bokbloggarkollegor? Men jag var självisk och kompletteringsköpte till min egen Somerset Maugham- respektive Mitfordsamling. (Däri ingår att ge Evelyn Waugh en ny chans, jag tror att både han och Nancy Mitford är vidunderliga brevskrivare.)

Farbrorn som drev antikvariatet satt och drack kaffe med en kompis, och verkade lite lätt förvånad när vi kom in och ville handla. Priserna satte han i stundens ingivelse. Som synes på översta bilden har han massor av ouppackade böcker, och sorteringen var det lite si och så med. Han verkade gilla att ta det lugnt, helt enkelt.

I Umeå besökte jag Bokzon, butiken som dottern tipsat om. En butik med en helt annan energi.
Det finns mycket där, såna böcker som det skrivs och skrivits om i bokbloggosfären, det är lätt att hitta något man gillar. För dagen var jag inne på blodigt och makabert, och det blev tredje delen av Chelsea Cains Heart-serie, och så tänker jag prova Tess Gerritsen. Tror tyvärr att det är den tredje eller nåt sånt om samma detektiver, men hoppas att det går bra att hoppa in i den ändå.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Siri Derkert Moderna museet: Vilken bredd! Akvareller, oljor, miniatyrer, modeteckningar och politiska collage… och så de där ristningarna på Östermalms tunnelbanestation. Jag tycker nästan mest om hennes kubistiska oljor. Och modeteckningarna. Vilket människoliv också, med ungdomsresor och kärlekar och bortadopterade barn som hon sen tar hem till sig. Och dottern, konstnären, som dog.
Mycket intressant utställning, men inte så lyckad hängning. Nånstans mitt i möttes min väninna och jag, båda helt förvirrade, och undrade om den andra hade sett åren si-och-så.


Luleå Art Biennal på Kulturens hus. Flera konstnärer, och därför en blandad kompott. Jag tyckte om de jättestora babybodiesarna, och framför allt den starka historien med kvinnan vars huvud/hals plötsligt en dag fastnade på snedden. Hela hennes liv förändrades, det var hemskt. Porträtt av Elli heter verket, Antti Haase heter konstnären.



Jag tyckte också om fotona från en brasiliansk strand, där lönnfeta skrynkliga tunnhåriga människor tycker att de är skitsnygga, medan det däremot krävdes information om att ett helt möblemang är gjort av insulinsprutor för att jag skulle uppskatta dessa:


Nina Hemmingssson i Ljusgården på stadsbiblioteket i Umeå. Liten och intensiv, överblickbar och man kan gå runt runt och garva åt hennes fula & överdrivna figurer, som ständigt visar upp våra minst önskvärda känslor och egenskaper.
Originalteckningar från Så jävla normal finns med på utställningen. Man kan handla också.

Robert Mapplethorpe på Fotografiska museet. Svartvita, vackra, en lek med ljus och mörker. Blommor och kukar och en kvinnlig bodybuilder som tydligen var extrem då, men idag känner jag flera stycken som är ungefär lika muskulösa. Bilderna är snygga på ett distanserat sätt, inte ens nakenbilderna blir intima. Bilderna på Pattis Smith är klart bäst, inte bara för att jag gillar henne utan för att där uppstår känslor. En extra dimension.

Eleanor Coppola också på Fotografiska museet har jag skrivit ett eget inlägg om. Mycket starkt.

Read Full Post »

Older Posts »