Else-Britt Kjellqvist pucklar på Freud

Min nya favorit Else-Britt Kjellqvist, skriver rakt och kärvt utan onödigt lull-lull om de verkligt svåra frågorna i livet. I De får vingar fyller hon i det som psykoanalysens ateistiska fader lämnade därhän, nämligen anden. Ja, jag menar anden som i den helige ande, eller andligt, eller själsligt på det där andra sättet som inte är psyket med komplexen och drifterna och allt det där andra som vi brukar prata mycket om. Att prata om andliga upplevelser är inte särskilt vanligt i det offentliga rummet, kanske är det det i religiösa kretsar men där rör jag mig sällan så det vet jag inget om. Kanske är det inte särskilt nyttigt att prata om anden, förutom den omedelbara risken att bli förlöjligad eller inte tagen på allvar så misstänker jag att det är upplevelser som mår bäst av färre ord och analyser. Utom i det mycket intima sammanhanget/samtalet, till exempel med Else-Britt Kjellqvist som psykoanalytiker.
Hon skriver om mycket annat också, kärlek och kärleksbrist och skuld och skam och yta och lögn och ljus olika sätt att överleva. Else-Britt Kjellqvist går rakt in i hjärtat — magen — hjärnan på mig.
Men att formulera något vettigt så att andra kan förstå varför man ska läsa henne, nej där går jag bet. Det blir alldeles för privat. Kanske nästa bok? För jag tänker läsa allt av henne.
Tidigare har jag skrivit här och här.
Här kan du köpa den.

Read Full Post »

Ibland är jag så j-a djup

Dessa tre gymnastiserar min hjärna och mitt känsloliv just nu. Boken om Skammens väg till kärlek kommer sig av att Susanna Alakoski citerade Else-Britt Kjellqvist i sin nya bok, och de citaten var av sån kaliber att min Måste läsa NU-drift väcktes. Mycket bra bok, om skam och hur den påverkar livet. Saklig, osentimental, precis på kornet i många av sina iakttagelser och det blir många aha-upplevelser under läsningen. Alla är inte särskilt roliga, kan jag säga också. Men viktiga. En bok som kan förändra ens liv.
Som grädde på moset möter jag sen just Else-Britt Kjellqvists ansikte på omslaget till senaste numret av litteraturtidskriften Horisont. Där talar hon om litteratur och kristendom. Mycket klok och spännande människa, psykoanalytiker och poet.

Att läsa Jung bör man ju ha gjort, och jag borde ha gjort det tidigare. Helst medan man lätt kunde ha köpt på svenska. Men men.

Den tredje är en fantasieggande bok som jag fick tips om efter att ha berättat att jag kan börja gråta framför tavlor. Och då finns det såklart nån som skrivit en hel bok om folk som gråter framför tavlor. Jag tycker att det är helt normalt, förstås, och i den här novellsamlingen av Ursula K Le Guin var det en som berättade att hon känner igen tonartshöjningar/sänkningar* endast genom att hon börjar gråta av musiken.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Else-Britt Kjellqvist, Skammens väg till kärlek, James Elkins, Pictures and tears, C G Jung, Psychology and western religion, Ursula K Le Guin, Susanna Alakoski

Read Full Post »