Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Octavia E Butler’ Category

octaviaebutlerJenny på Kulturdelen har varit på Fantastika-kongress och lyssnat på en panel om Octavia E Butler. Läs här!

Read Full Post »

Octavia E Butler gillade inte alls att skriva kort. ”The ideas that most interest me tend to be big”, konstaterade hon, och därför var det knappt nån idé att skriva noveller. Men några blev det i alla fall, plus ett par essäer, och de finns samlade i Bloodchild.
Underbar läsning, naturligtvis. Flera av dem är också sådana att jag gärna hade läst dem i längre versioner. Som The Evening and the Morning and the Night, om den ärftliga sjukdomen DGD som gör folk galna och mordiska. Ett ungt par, båda är dubbelbärare av genen, kommer till ett sjukhus där det kanske kanske finns en liten gnutta tröst att få. Och Speech Sounds, om en dystopisk framtid där människorna förlorat talförmågan, ordförståelse, språket. En kvinna som i hemlighet kan tala råkar på ett par små barn vars mamma dödas framför deras ögon. Och barnen kan tala ord!
Jag gillar också The Book of Martha, där hon får ett uppdrag av Gud.
Alla berättelse har ett efterord, där Butler skriver lite om hur hon tänkte, om den är skriven i nån särskild kontext och varför historien blev som den blev. Där finns också spännande information om Butler själv, hur hon hankade sig fram på olika ganska monotona jobb medan hon hela tiden skrev och skrev. Och refuserades. Första gången hon fick en novell publicerad blev hon överlycklig och trodde att det var det stora brejket, men sen dröjde det fem år till till nästa. Hon berättar hur hennes släkting (moster?) förklarade att negrer inte skriver böcker, och hur hennes lärare suckade över hennes tröttsamma ämnesval (fantasy, science fiction). Ändå var Octavia E Butler hela tiden, från barnsben och livet igenom helt övertygad om att det var det här hon ville göra. Endast detta.
Än en gång blir jag så ledsen att hon inte levde längre och hann skriva mer. Jag skulle vilja skriva tackbrev.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Så läser jag då äntligen Kindred, den bok som numera avsomnade bloggen Avantgardet en gång skrev om, och som gjorde mig så nyfiken att jag upptäckte en av mitt läsarlivs allra största kärlekar: Octavia E Butler. Denna författare! Jag vet inte om jag ska tycka synd om er som aldrig läst henne, eller ännu mer synd om mig själv som nu bara har en novellsamling oläst av henne. (Och den där boken som jag misstänker att hon själv inte var nöjd med.)

Kindred är berättelsen om Dana, en 26-årig svart kvinna som just gift sig med sin vite man Kevin år 1976, när hon plötsligt kastas iväg i ett blurrande tidsspinn till det tidiga 1800-talets och slaveriets Maryland. En liten rödhårig kille håller på att drunkna och hon räddar hans liv. Till tack attackerar hans mamma Dana, medan pappan osäkrar geväret… Dana åker tillbaka till sin egen tid, men när pojken håller på att bränna ner sitt hus tumlar hon tillbaka för att rädda honom igen. Pojken är nu lite äldre, och Dana får veta hans namn, Rufus, och inser att han är en av hennes anfäder. Skulle han dö utan att ha hunnit avla dottern Hagar så skulle hon själv inte finnas till.

I början känns det rätt tydligt att det här är ett av Octavia E Butlers tidigare verk, historien är inte lika intrikat och mind-blowing som i Lilith’s Brood men den växer och växer och jag har aldrig läst en så stark skildring av slaveriet och vad det gör med människor sedan Toni Morrisons Älskade. (Som ju också har magiska inslag, det är något med den kombinationen fantastik och brutal realism som gör berättelserna så oerhört starka.)
Åh Octavia, varför dog du så tidigt? Jag vill läsa mer och mer och mer av dig! Jag vill att hela den läsande världen ska läsa dig. Just nu är jag rätt nöjd med att dottern läste Fledgling nu i påsk och tyckte den var väldigt bra. Så bra att hon lånade just Lilith’s brood.
Själv läste jag lite annat i påsk, men jag var tvungen att skriva detta nu för jag saknar redan Kindred och kommer resten av mitt liv att sakna Octavia E Butler. Upptäckte i en essä varför E:et är viktigt, det är för att hennes mamma hette Octavia M Butler. Och så upptäcker jag att jag inte vet hur jag ska etikettera denna bok, science fiction bara för att det är tidsresor? Nej, det känns inte rätt. Magisk realism, fantasy, nåt sånt. Octavia E Butler rör sig fritt mellan genrerna, hon bryter barriärer på så många sätt.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Keira, en av personerna i Octavia E Butlers Clay’s ark läser vid ett tillfälle lite i biografin Ishi — the last of his tribe. Den boken skrevs av Ursula K LeGuins mamma, Theodora Kroeger.
Jag ser det som en tribut. Det har signifikans på ett symboliskt plan också, eftersom Keira utan att ännu veta om det, tillhör en av de sista generationerna människor i vår nuvarande form..

Annars är jag för första gången inte så överväldigat förtjust i den goda Octavia den här gången. I Clay’s ark har ett rymdskepp kraschat tillbaka på jorden och den ende överlevande bär på ett farligt och mycket smittsamt virus. Han tar sig till en avsides belägen farm.
I en senare tid, men parallellt berättad, blir en far och hans två döttrar (en av dem Keira) kidnappade av folk från denna farm. Farmfolkets barn, smittade av viruset, har muterat till något icke-mänskligt.
Jag tycker att den här boken är rätt äcklig. Det är så mycket sjukdom, svett, död och perversioner och liksom en klibbig obehaglig hinna över alltihop.
Sen läser jag förstås den sista i kvartetten, Patternmaster, och där blir det lite bättre och mer som vanligt igen. Men hon når inte alls samma nivåer som i Lilith’s brood eller Fledgling eller Parable-böckerna.
Enligt wikipedia så finns det en femte bok, Survivor, i Patternist-serien. Den är inte inkluderad i denna samlingsvolym. Var det Octavia E Butler själv som inte tyckte att den höll?
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Mind of my mind är fortsättningen på Wild seed, min allra första Butler. (Två och ett halvt år sen! Jag har läst flera andra Butlers sen dess, och ÄLSKAT. Orkar inte länka nu, men de finns här på bloggen och hon har förstås en egen kategori på O som i Octavia.)
I Mind of my mind fortsätter Doro sitt avelsprojekt, med människor med särskilda förmågor. Mary är en av dem, en mycket begåvad telepat. Hon växer upp med sin hemska morsa Rina, som bara är latent, och med Anyanwu/Emma i bakgrunden. Inför Marys övergång till telepati gifter Doro bort henne med en annan telepat, Karl, som ska kunna hjälpa henne under själva övergångsfasen, som alltid blir skrämmande våldsam och ofta livsfarlig. Men någonting oerhört händer under Marys övergång, något som förvandlar allt.

Mary påminner mig om Shori i Fledgling, hennes behov av att samla människor omkring sig, att ha ett förråd att samla energi från. Symbioser är ett annat Butler-tema, bredvid de stora om makt och kärlek och ras och kön och sexualitet. Och detta tema med att avla fram människor känns igen från Lilith’s brood.

Jag läser i en samlingsvolym nu, som jag sparat tills jag hade ett par dagar lediga. Hoppas få befinna mig i Octavia E Butler-mind många timmar till.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

… en helt, HELT, fantastisk bok av Octavia E Butler. Hon tar vampyrtemat till en helt ny nivå. (Det bär mig lite emot att skriva vampyrtema, för jag vet att människor som skulle tycka om denna bok, följa Shoris öde och gripas av hennes smärta, ensamhet, fumliga famlande efter sitt eget minne och försök att återfinna sin identitet och plats i världen, kort sagt älska Shori, dessa människor kanske kommer att avskräckas av ordet ”vampyr” och aldrig någonsin ta Fledgling i sin hand.
Stackars er, säger jag då.)
Ni som redan ingår i den lyckliga skara som upptäckt Octavia E Butler och läser hennes underbara vridningar och vändningar på teman som ras, kön, makt, och sexualitet, ni som med Butlers hjälp hittat nya vindlingar i hjärnan och tänker på nya sätt, ni är förstås redan öppna för den uråldriga Ina-rasen med sin egen mytologi och historia av förföljelse och överlevnadsstrategier i symbios med människorna. Ändå får man den där härligt hisnande känslan i magen när det börjar med ett skrämt, smärtsamt medvetande i en grotta. Vad har hänt? Vem är jag? Varför gör det så fruktansvärt ont?

Jag känner doften av en best of-etikett på den här, men man borde väl egentligen vänta tills den är utläst? Äsch, vem ids vänta.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

I tredje boken i trilogin Liliths Brood är det Jodahs som är huvudperson. Han är ännu ett av Liliths barn, men konstruerad och född långt efter Akin. Men Jodahs öde påminner om hans äldre brors; ensamheten. Anledningen är att det inför Jodahs metamorfos visar sig att det kommer att bli en ooloi — det tredje könet. Könet som existerar för att göra nya barn, förena varelser, underhålla och skydda och läka.

Och det är den första konstruerade ooloien någonsin, vilket skrämmer eftersom man inte vet om en ooloi från både människa och oankali kan kontrollera sina förmågor och behärska sig så att den inte skadar. Ooloin kan nämligen ändra cellstrukturen hos andra varelser, som jag nämnde tidigare kan den hela skador och sjukdomar, men det kan ju också gå åt andra hållet om en ooloi inte har kontroll på vad den gör. Och en ung ooloi med alla den mänskliga ungdomens tvära känslokast (tänk tonåring) kan ställa till stor skada. Därför får Jodahs inte leva med de andra, vare sig oankali eller människor, utöver sin egen närmaste familj. Dens femte förälder är ooloien Nikanj från första boken Dawn, som nu för första gången får bli same sex-parent.

En annan sak med en ooloi är att den behöver, måste ha, ett par. I Jodahs fall en kvinna och en man, människor, att leva med. Det är ett så starkt fysiskt behov hos Jodahs att det ger sig ut på ständigt längre vandringar, till den hittar ett mänskligt syskonpar, Jesusa och Tomás. De är täckta av växande tumörer från en sjukdom, neurofibromatosis, men häpnadsväckande nog fertila i sig själva. Jesusa och Tomás tillhör en grupp motståndsmänniskor som kan föda barn, nästan alltid svårt sjuka barn. De är rädda för oankalis, som de betraktar som djävulska. Den allra värsta skräcken är en ooloi, för den har två par armar. (Det andra paret växer ut under ooloins andra metamorfos.)
Men Jodahs är väldigt väldigt angelägen om att bilda treenighet med Jesusa och Tomás. Det är en fråga om liv eller död för den.

I nästa inlägg ska jag skriva om nåt annat än Octavia E Butler. Något eller någon som kanske är språkligt tråkigare, helt säkert intellektuellt torftigare och högst troligt mycket mer förutsägbar. Mindre mind-blowing, helt enkelt. Vem eller vad som helst alltså.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »