Octavia Butler-tips

Jenny på Kulturdelen har varit på Fantastika-kongress och lyssnat på en panel om Octavia E Butler. Läs här!

Read Full Post »

Octavia E Butler: Bloodchild

Octavia E Butler gillade inte alls att skriva kort. ”The ideas that most interest me tend to be big”, konstaterade hon, och därför var det knappt nån idé att skriva noveller. Men några blev det i alla fall, plus ett par essäer, och de finns samlade i Bloodchild.
Underbar läsning, naturligtvis. Flera av dem är också sådana att jag gärna hade läst dem i längre versioner. Som The Evening and the Morning and the Night, om den ärftliga sjukdomen DGD som gör folk galna och mordiska. Ett ungt par, båda är dubbelbärare av genen, kommer till ett sjukhus där det kanske kanske finns en liten gnutta tröst att få. Och Speech Sounds, om en dystopisk framtid där människorna förlorat talförmågan, ordförståelse, språket. En kvinna som i hemlighet kan tala råkar på ett par små barn vars mamma dödas framför deras ögon. Och barnen kan tala ord!
Jag gillar också The Book of Martha, där hon får ett uppdrag av Gud.
Alla berättelse har ett efterord, där Butler skriver lite om hur hon tänkte, om den är skriven i nån särskild kontext och varför historien blev som den blev. Där finns också spännande information om Butler själv, hur hon hankade sig fram på olika ganska monotona jobb medan hon hela tiden skrev och skrev. Och refuserades. Första gången hon fick en novell publicerad blev hon överlycklig och trodde att det var det stora brejket, men sen dröjde det fem år till till nästa. Hon berättar hur hennes släkting (moster?) förklarade att negrer inte skriver böcker, och hur hennes lärare suckade över hennes tröttsamma ämnesval (fantasy, science fiction). Ändå var Octavia E Butler hela tiden, från barnsben och livet igenom helt övertygad om att det var det här hon ville göra. Endast detta.
Än en gång blir jag så ledsen att hon inte levde längre och hann skriva mer. Jag skulle vilja skriva tackbrev.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, noveller, Bloodchild, fantasy, science fiction, älska, best of 2012

Read Full Post »

Älskade Octavia!

Så läser jag då äntligen Kindred, den bok som numera avsomnade bloggen Avantgardet en gång skrev om, och som gjorde mig så nyfiken att jag upptäckte en av mitt läsarlivs allra största kärlekar: Octavia E Butler. Denna författare! Jag vet inte om jag ska tycka synd om er som aldrig läst henne, eller ännu mer synd om mig själv som nu bara har en novellsamling oläst av henne. (Och den där boken som jag misstänker att hon själv inte var nöjd med.)

Kindred är berättelsen om Dana, en 26-årig svart kvinna som just gift sig med sin vite man Kevin år 1976, när hon plötsligt kastas iväg i ett blurrande tidsspinn till det tidiga 1800-talets och slaveriets Maryland. En liten rödhårig kille håller på att drunkna och hon räddar hans liv. Till tack attackerar hans mamma Dana, medan pappan osäkrar geväret… Dana åker tillbaka till sin egen tid, men när pojken håller på att bränna ner sitt hus tumlar hon tillbaka för att rädda honom igen. Pojken är nu lite äldre, och Dana får veta hans namn, Rufus, och inser att han är en av hennes anfäder. Skulle han dö utan att ha hunnit avla dottern Hagar så skulle hon själv inte finnas till.

I början känns det rätt tydligt att det här är ett av Octavia E Butlers tidigare verk, historien är inte lika intrikat och mind-blowing som i Lilith’s Brood men den växer och växer och jag har aldrig läst en så stark skildring av slaveriet och vad det gör med människor sedan Toni Morrisons Älskade. (Som ju också har magiska inslag, det är något med den kombinationen fantastik och brutal realism som gör berättelserna så oerhört starka.)
Åh Octavia, varför dog du så tidigt? Jag vill läsa mer och mer och mer av dig! Jag vill att hela den läsande världen ska läsa dig. Just nu är jag rätt nöjd med att dottern läste Fledgling nu i påsk och tyckte den var väldigt bra. Så bra att hon lånade just Lilith’s brood.
Själv läste jag lite annat i påsk, men jag var tvungen att skriva detta nu för jag saknar redan Kindred och kommer resten av mitt liv att sakna Octavia E Butler. Upptäckte i en essä varför E:et är viktigt, det är för att hennes mamma hette Octavia M Butler. Och så upptäcker jag att jag inte vet hur jag ska etikettera denna bok, science fiction bara för att det är tidsresor? Nej, det känns inte rätt. Magisk realism, fantasy, nåt sånt. Octavia E Butler rör sig fritt mellan genrerna, hon bryter barriärer på så många sätt.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, Kindred, slaveri, tidsresor, fantasy, best of 2012

Read Full Post »

Ishi. Och Octavia.

Keira, en av personerna i Octavia E Butlers Clay’s ark läser vid ett tillfälle lite i biografin Ishi — the last of his tribe. Den boken skrevs av Ursula K LeGuins mamma, Theodora Kroeger.
Jag ser det som en tribut. Det har signifikans på ett symboliskt plan också, eftersom Keira utan att ännu veta om det, tillhör en av de sista generationerna människor i vår nuvarande form..

Annars är jag för första gången inte så överväldigat förtjust i den goda Octavia den här gången. I Clay’s ark har ett rymdskepp kraschat tillbaka på jorden och den ende överlevande bär på ett farligt och mycket smittsamt virus. Han tar sig till en avsides belägen farm.
I en senare tid, men parallellt berättad, blir en far och hans två döttrar (en av dem Keira) kidnappade av folk från denna farm. Farmfolkets barn, smittade av viruset, har muterat till något icke-mänskligt.
Jag tycker att den här boken är rätt äcklig. Det är så mycket sjukdom, svett, död och perversioner och liksom en klibbig obehaglig hinna över alltihop.
Sen läser jag förstås den sista i kvartetten, Patternmaster, och där blir det lite bättre och mer som vanligt igen. Men hon når inte alls samma nivåer som i Lilith’s brood eller Fledgling eller Parable-böckerna.
Enligt wikipedia så finns det en femte bok, Survivor, i Patternist-serien. Den är inte inkluderad i denna samlingsvolym. Var det Octavia E Butler själv som inte tyckte att den höll?
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, Ishi, Ursula K LeGuin, Clay’s ark, Patternmaster, Patternist, science fiction

Read Full Post »

Mind of my mind — Octavia E Butler

Mind of my mind är fortsättningen på Wild seed, min allra första Butler. (Två och ett halvt år sen! Jag har läst flera andra Butlers sen dess, och ÄLSKAT. Orkar inte länka nu, men de finns här på bloggen och hon har förstås en egen kategori på O som i Octavia.)
I Mind of my mind fortsätter Doro sitt avelsprojekt, med människor med särskilda förmågor. Mary är en av dem, en mycket begåvad telepat. Hon växer upp med sin hemska morsa Rina, som bara är latent, och med Anyanwu/Emma i bakgrunden. Inför Marys övergång till telepati gifter Doro bort henne med en annan telepat, Karl, som ska kunna hjälpa henne under själva övergångsfasen, som alltid blir skrämmande våldsam och ofta livsfarlig. Men någonting oerhört händer under Marys övergång, något som förvandlar allt.

Mary påminner mig om Shori i Fledgling, hennes behov av att samla människor omkring sig, att ha ett förråd att samla energi från. Symbioser är ett annat Butler-tema, bredvid de stora om makt och kärlek och ras och kön och sexualitet. Och detta tema med att avla fram människor känns igen från Lilith’s brood.

Jag läser i en samlingsvolym nu, som jag sparat tills jag hade ett par dagar lediga. Hoppas få befinna mig i Octavia E Butler-mind många timmar till.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, science fiction, Seed to harvest, Mind of my mind, telepati, symbios, makt

Read Full Post »

… är mitt uppe i Fledgling,

… en helt, HELT, fantastisk bok av Octavia E Butler. Hon tar vampyrtemat till en helt ny nivå. (Det bär mig lite emot att skriva vampyrtema, för jag vet att människor som skulle tycka om denna bok, följa Shoris öde och gripas av hennes smärta, ensamhet, fumliga famlande efter sitt eget minne och försök att återfinna sin identitet och plats i världen, kort sagt älska Shori, dessa människor kanske kommer att avskräckas av ordet ”vampyr” och aldrig någonsin ta Fledgling i sin hand.
Stackars er, säger jag då.)
Ni som redan ingår i den lyckliga skara som upptäckt Octavia E Butler och läser hennes underbara vridningar och vändningar på teman som ras, kön, makt, och sexualitet, ni som med Butlers hjälp hittat nya vindlingar i hjärnan och tänker på nya sätt, ni är förstås redan öppna för den uråldriga Ina-rasen med sin egen mytologi och historia av förföljelse och överlevnadsstrategier i symbios med människorna. Ändå får man den där härligt hisnande känslan i magen när det börjar med ett skrämt, smärtsamt medvetande i en grotta. Vad har hänt? Vem är jag? Varför gör det så fruktansvärt ont?

Jag känner doften av en best of-etikett på den här, men man borde väl egentligen vänta tills den är utläst? Äsch, vem ids vänta.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, vampyrer, Fledgling

Read Full Post »

Octavia E Butler: Imago

I tredje boken i trilogin Liliths Brood är det Jodahs som är huvudperson. Han är ännu ett av Liliths barn, men konstruerad och född långt efter Akin. Men Jodahs öde påminner om hans äldre brors; ensamheten. Anledningen är att det inför Jodahs metamorfos visar sig att det kommer att bli en ooloi — det tredje könet. Könet som existerar för att göra nya barn, förena varelser, underhålla och skydda och läka.

Och det är den första konstruerade ooloien någonsin, vilket skrämmer eftersom man inte vet om en ooloi från både människa och oankali kan kontrollera sina förmågor och behärska sig så att den inte skadar. Ooloin kan nämligen ändra cellstrukturen hos andra varelser, som jag nämnde tidigare kan den hela skador och sjukdomar, men det kan ju också gå åt andra hållet om en ooloi inte har kontroll på vad den gör. Och en ung ooloi med alla den mänskliga ungdomens tvära känslokast (tänk tonåring) kan ställa till stor skada. Därför får Jodahs inte leva med de andra, vare sig oankali eller människor, utöver sin egen närmaste familj. Dens femte förälder är ooloien Nikanj från första boken Dawn, som nu för första gången får bli same sex-parent.

En annan sak med en ooloi är att den behöver, måste ha, ett par. I Jodahs fall en kvinna och en man, människor, att leva med. Det är ett så starkt fysiskt behov hos Jodahs att det ger sig ut på ständigt längre vandringar, till den hittar ett mänskligt syskonpar, Jesusa och Tomás. De är täckta av växande tumörer från en sjukdom, neurofibromatosis, men häpnadsväckande nog fertila i sig själva. Jesusa och Tomás tillhör en grupp motståndsmänniskor som kan föda barn, nästan alltid svårt sjuka barn. De är rädda för oankalis, som de betraktar som djävulska. Den allra värsta skräcken är en ooloi, för den har två par armar. (Det andra paret växer ut under ooloins andra metamorfos.)
Men Jodahs är väldigt väldigt angelägen om att bilda treenighet med Jesusa och Tomás. Det är en fråga om liv eller död för den.

I nästa inlägg ska jag skriva om nåt annat än Octavia E Butler. Något eller någon som kanske är språkligt tråkigare, helt säkert intellektuellt torftigare och högst troligt mycket mer förutsägbar. Mindre mind-blowing, helt enkelt. Vem eller vad som helst alltså.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, Imago, Liliths Brood, ooloi, oankali, tredje kön

Read Full Post »

Parningsritualen och det tredje könet i Lilith’s Brood

En av anledningarna till att Akin och Tiikuchahk i Adulthood rites lider så av att vara separerade från varandra är att de egentligen är förutbestämda att bli partners, mates. I samband med metamorfosen som alla oankali och deras avkommor går igenom väljer de kön. Om den ena i ett nära (mest nära i ålder) syskonpar blir kvinnlig så måste den andra bli manlig, och tvärtom. För att sedan kunna para sig krävs också en tredje person, en ooloi, som ligger i mitten medan de kopplar in sig med tentaklerna på/i varandra. Oloi är det tredje könet och den som gör att det blir väldigt skönt. Det är också ooloin som skapar liv, börjar bygga ihop cellerna.
Har man väl bildat en sådan här treenighet kvinnlig–manlig–ooloi, så är den för livet. Ingen av de tre kan vara separerad från de andra någon längre tid. Om en dör så dör de andra två kort därefter.
För människor som parar sig med en oloi inträffar en hemsk bieffekt. De kan inte längre röra vid varandra. Det är helt enkelt äckligt, avskyvärt, gör fysiskt ont. Och det är förstås en anledning till att männsiskor som lurats in i förhållanden med en oloi börjar hata den efteråt. Ett tag. Sen gör beroendet och ooloiens lukt/feromoner att de börjar älska den.
För oankalier är det mycket viktigt att hitta en ooloi att bilda familj med, och vice versa.
Det här med tentaklerna: de kan alltså känna av hela den andra kroppen ända ner på cellnivå. Känna alla känslor, eventuella smärtor, om något är bra eller fel eller vad som helst. Oankali och oloi kan utbyta information med varandra. Oloierna har dessutom den fantastiska förmågan att kunna hela en trasig kropp. De kan lösa upp cancertumörer, släta ut missbildad hud, hela en skottskada och få en ny fot att växa när den första huggits av.
Och så har de två par armar. Ett par sensoriska armar och ett par styrkearmar.

Det är mycket om det tredje könet just nu, med en artikelserie i DN som jag tycker är intressant. Octavia E Butler uppfann alltså sitt tredje kön i slutet av 1980-talet, men det är inte mänskligt utan tillhör arten oankali. I trilogin Liliths Brood är de centrala temana sexualitet, fortplantning och samlevnad. Jag har skrivit om Dawn här och Adulthood rites här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Lilith’s Brood, Octavia E Butler, scinece fiction, tredje kön, oloiu, oankali

Read Full Post »

Akin, Akin, jag tycker så mycket om Akin

He remembered much of his stay in the womb.
While there, he began to be aware of sounds and tastes. They meant nothing to him, but he remembered them. When they recurred, he noticed.
When something touched him, he knew it to be a new thing — a new experience. The touch was first startling, then comforting. It penetrated his flesh painlessly and calmed him. When it withdrew, he felt bereft, alone for the first time. When it returned, he was pleased — another new sensation. When he had experienced a few of these withdrawals and returns, he learned anticipation.
He did not learn pain until it was time for him to be born.
He could feel and taste changes happening around him — the slow turning of his body, then later the sudden headfirst thrust, the compression first of his body, then gradually along the length of his body. He hurt in a dull, distant way.
Yet he was not afraid. The changes were right. It was time for them. His body was ready. He was propelled along in regular pulses and comforted from time to time by the touch of his familiar companion.
There was light!

Akin är den första människofödda pojken, av de få blandartsbarn mellan ooankali och människa som börjat födas på Jorden. Det är Lilith som föder honom, och han är också son till Joseph (människa), Nikanj (oloi), och två oankalier. Fem föräldrar alltså, och han har ärvt dem alla. Utseendet är från människorna: två ögon, en näsa, två öron, en mun, brun hud, hår på huvudet, bäbiskinder. Det enda yttre tecknet på att Akin inte är människa är hans extremt långa tunga, hans till en början enda tentakel. (Senare, när Akin genomgår sin metamorfos, kommer hans utseende att förändras. Men det går inte att förutse hur.)
Vad som inte syns är hur otroligt intelligent Akin är, och att han aldrig glömmer något. Han bara lagrar informationen om allt han ser, hör och upplever, till ett senare tillfälle när han kanske kan sätta in den i ett sammanhang.

På Jorden finns motståndsfickor av människor som hatar oankalierna och försöker överleva utan dem. Alla dessa människor är sterila. Endast oankalierna kan hjälpa dem genom att korrigera medicinska tillstånd, men eftersom människorna inte vill ha med oankalierna att göra så stjäl de istället barn när de kan få fatt i dem. Ett barn med Akins utseende är väldigt attraktivt, och en dag när han är cirka 1, 5 år blir han också bortrövad. Han försöker mörka sin intelligens och sin talförmåga för att inte skrämma sina kidnappare till att döda honom. För det är ju så med människor: det vi inte förstår är skrämmande och hotfullt.
Akin väntar och väntar på att bli räddad. Under tiden börjar han förstå människorna mer och mer. De lider av vad oankalierna kallar the Contradiction, motsägelsen, att vara intelligenta och hierarkiska på samma gång. Ständigt dömda till undergång. Men själva tycker de förstås att det är sammanblandningen med oankali som betyder undergång, och att det stora kriget som förödde Jorden var en engångshändelse.
Akin känner sig mycket ensam och sviken. Framför allt saknar han sitt syskon Tiikuchahk, som han vid det här laget borde ha haft en väldigt stark bindning till. Saknar är ett för svagt ord, Akin kan aldrig bli hel utan Tiikuchahk.

Adulthood rites är andra delen i Ocatvia E Butlers mäktiga trilogi. Första delen heter Dawn och jag skrev om den här.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, science fiction, Lilith’s brood, Adulthood rites, oankali

Read Full Post »

Dawn av Octavia E Butler

Det finns ingen som kan vända och vrida på så intressanta frågor om mänsklighet som Octavia E Butler. Hon klår till och med min mångåriga kärlek Ursula K LeGuin. Första boken, Dawn, i denna trilogi är så bra så bra så bra.

Lilith vaknar i sin ensamhet i ett konstigt rum, där osynliga röster frågar ut henne. Hon vet att det är efter Kriget, och att det troligen inte finns många människor kvar. Men hon vet inte vilka som håller henne fången, eller varför. Efter lång tid, ett par år där hon testat gränserna och sövts och väckts några gånger om, får hon träffa en av sina fångvaktare, oankali. Det är en skrämmande upplevelse, hon blir både äcklad och livrädd av en varelse med tentakler som böljar och rör sig från det som ska vara huvud och kroppsdelar. Det tar tid för Lilith att vänja sig, att bemästra sin avsky och sin ilska. Det här är xenofobi i sin ursprungligaste form.
Varelserna, oankali, är byteshandlare — i gener. De färdas genom rymden och överlever genom att beblanda sig med de arter de råkar på. De har ett kvinnligt kön, ett manligt, och så ett som kallas ooloi. Lilith lämnas som husdjur/uppfostringsprojekt/läromedel hos ooloien Nikanj. Tanken är att de ska lära av varandra. (Nikanj är på väg in i puberteten.)
Sedan är det meningen att Lilith ska väcka andra människor som oankali räddat från jorden. 250 år har gått och jorden ska vara beboelig igen. Lilith förväntas bli ledare för en grupp nykolonisatörer. Men människor är sig lika: rädda, hatiska, snara till våld när det är saker vi inte förstår eller känner igen.

Jag vill inte spoila alltför mycket (fast det har jag ju redan gjort) så jag säger bara att det är så oerhört intressant med gruppdynamiken som uppstår. Och hur sexualiteten skildras och vilket hot ooloi uppfattas som. Djupt liggande homofobi, men inte bara det. Förvirringen i att någon är ett ”det”.
Lilith är stor och stark och har likheter med Lauren i Parable of the Sower. Precis som Lauren (som valde en mycket äldre och skröpligare man) så väljer Lilith en oväntad man, Joseph. Han är kortare än hon, och av kinesiskt ursprung. Den enda som inte blev förvånad är Nikanj. Det förklarar att de andra oankalierna var säkra på att hon skulle välja en stor svart man, som liknade henne själv, men att Nikanj såg att det i själva verket var Joseph som var mest lik Lilith.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, Lilith’s brood, science fiction, mänsklighet, sexualitet, överlevnad,
best of 2011

Read Full Post »

Det här med Booker, Orange, Nebula, Nobel…

Jag är inte så bra på att hålla koll på priser och långa och korta listor, men nu när jag ser Svenskans lista på de tio senaste Booker-pristagarna så upptäcker jag två favoriter. Alan Hollinghursts Skönhetens linje/The Line of beauty och Margaret Atwoods Den blinde mördaren/ The Blind Assassin. (Egentligen har jag inte läst The Line of Beauty, men jag har sett tv-serien två gånger och läst två andra böcker av Alan Hollinghurst; The Swimmingpool Library och The Folding Star, så jag tycker att det räknas.) Jag tror också att jag har Anne Enrights bok hemma. Ska nog flytta in den till sovrummet, bland de andra 30–40 böckerna som står närmast i tur för läsning.
I varje fall så tänker jag att det där Booker-priset inte är så dumt. Precis som jag ofta tänker att Orange-priset är en bra rekommendation. Och borde jag inte hålla bättre koll på Nebula-pristagarna, jag menar med favoritnamn som Ursula K LeGuin, Michael Chabon, Octavia E Butler…
Men det slutar ändå alltid med att jag nätt och jämnt orkar hänga med på Nobelpristagarna. Om ens det. Och ibland undrar jag om det priset verkligen är det viktigaste?

Read Full Post »

Gå till litteraturen istället, Johanna Paulsson

På i mitt tycke ganska goda grunder sågar Johanna Paulsson det slentrianmässiga tänkandet i sf-filmer som Avatar, i en kommentar om Rymd och ras. Sf-genren har kört fast i koloniala fantasier. Men det finns ju fantastiska författare, som diskuterar ras, kön, människovärde, slaveri, religion, sexualitet, makt och andra ämnen på ett helt annat sätt! Så där så att man känner hur hjärncellerna tar små skutt och omgrupperar sig till nya banor.
* Mitt främsta tips är Octavia E Butler. Ett av de senaste årens främsta fynd för mig. Love at first reading.
Jag har skrivit om hennes Wild Seed, Parable of the Sower och Parable of the Talent. Bättre än så blir det bara inte.
* Mitt andra tips är naturligtvis Ursula K Le Guin. Henne har jag älskat så länge att jag läst de flesta böckerna långt innan jag startade den här bloggen. Det enda inlägg jag kan gräva fram är om Unlocking the Air och lite lite om klassikern Left Hand of Darkness här.
* Mitt tredje tips är en annan underbar ny bekantskap: James Tiptree jr, pseudonym för Alice Bradley Sheldon, vars novellsamling Her smoke rose up forever jag har skrivit om här och här.
* Och för att runda av med en fjärde vill jag uppmana Johanna Paulsson och alla andra att prova en Nicola Griffith. Som Slow river eller Ammonite.
Men bäst av dem alla är nog ändå Octavia. Därför får hon vara med på bild.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om science fiction, Octavia E Butler, Ursula K Le Guin, Wild Seed, Left Hand of Darkness, Parable of the Sower, Parable of the Talent, Unlocking the Air, Nicola Griffith, James Tiptree jr, Her smoke rose up forever, Ammonite, Slow river

Read Full Post »

Och här är mina förslag…

… på böcker som skulle kunna bli tv-spel. Jag tycker att Svenskans/Wireds var lite trista, nämligen.
* Parable of the Sower av Octavia E Butler. I ett sönderfallande USA försöker Lauren överleva plundringarna, våldet och miljöförstöringen.
* Den långa vägen hem av Cynthia Voight. Fyra syskon vars mamma övergivit dem på motorvägen börjar gå till en mormor de aldrig träffat.
* Tokyo av Mo Hayder. Grey reser till Japan och börjar jobba åt yakusan för att försöka förstå sig själv och massakern i Nanking .
* Nicola Griffiths Ammonite, Slow river eller Blue place. Vilken som helst går bra. Underbart välskriven science fiction.
* Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf.
* The Yiddish policemen’s union av Michael Chabon. Hårdkokt deckarhistoria i ett fejkat framtida Alaska.
* The Sookie Stackhouse novels av Charlaine Harris är ju som gjorda för att bli tv-spel.
* Gomorra av Roberto Saviano. Undersökande journalist skriver om camorran i Neapel och försöker hålla sig vid liv. På riktigt.
* Normal girl av Molly Jong-Fast. Knark, ätstörningar, rehab för kändisar… ligger inte det i tiden? Fint skrivet av Erica Jongs dotter.
* Modesty Blaise (Peter O’Donnell). Så klart. Min favorithjältinna.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Michael Chabon, Selma Lagerlöf, Modesty Blaise, Molly Jong-Fast, Charlaine Harris, Sookie Stackhouse, Nicola Griffith, Octavia E Butler, , Cynthia Voight, Roberto Saviano

Read Full Post »

Parable of the Talents — Octavia E Butler

Jag undrade lite om Octavia E Butler skulle kunna skriva något lika stark & gripande, på så många komplexa nivåer av mänskligt beteende, längtan & kärlek, hat & fruktan, som i Parable of the Sower. Så klart att hon kunde.
Det har gått många år sedan de händelserna, en tid som nu kallas The Pox. Laurens och Bankinoles dotter Larkin läser sina föräldrars nedskrivna dagböcker, anteckningar, dokumentation från 2030-talet i Amerika. Det handlar om de första åren av Acorns historia. Deras lilla flyktinggrupp bosatte sig på Bankinoles land, Acorn, som blev en fristad för hemlösa och föräldralösa barn, där alla tog hand om varandra och Lauren predikade om Earthseed. Eartseed är den religion Lauren själv uppfann, plockade ihop av upptäckta sanningar. Det handlar om att Gud inte är någon person, inget högre väsen, utan Gud är förändring och förändring kan man påverka. Långt fram i fjärran finns drömmen inte om himlen, men om att ge sig ut och bosätta sig på stjärnorna.
Larkin har svårt för sin mammas religiositet. Hade hon bara skapat och drivit Acorn så hade det varit mycket bättre. Men ”nu tänker de göra henne till Gud också”, resa en staty över Lauren. Först förstår jag inte varför dottern är så bitter, men allt eftersom blir det tydligt. Hon känner sig svartsjuk på Earthseed, som hon ser som sin mammas första och viktigaste barn. Och — SPOILERVARNING! — Larkin fick inte växa upp med sin mamma. En grupp kristna fascister tog över stället, förslavade Earthseed, torterade dem med hjälp av några fasansfulla elektriska kragar. Det dröjer många år innan mor och dotter träffas igen.
Octavia E Butler har ett underbart språk, det glider så lätt och fint framåt. Vackert. Hela hon är underbar med sin fantasi, sin kraft, sitt sätt att undersöka svåra ämnen och vad det innebär att vara människa.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, Parable of the Talents, science fiction, dystopi,

Read Full Post »

Parable of the Sower — Octavia E Butler

Parable of the Sower börjar år 2024. Lauren är 15 år och skriver dagbok. Hon beskriver samhället hon lever i, ett framtidssamhälle där ekonomin rasat ihop, nästan alla är arbetslösa, torkan breder ut sig och det är brist på vatten. Lauren och hennes familj, pappa, styvmamma, fyra små bröder, bor i ett litet grannskap bakom en mur. Muren ska hindra de hungrande, fattiga, påtända tjuvarna och plundrarna från att ta sig in. För naturligtvis tror de som lever på gatorna att de som bor innanför en mur är rika. Alla märker att allt bara blir värre och värre men ingen vill eller vågar riktigt dra slutsatserna av det. Utom Lauren: Hon är beredd.

Laurens far lär sina barn att skjuta. Lauren längtar tills den dag hon fyller 18. Då planerar hon att ge sig iväg, att söka sig norrut, mot Kanada kanske. Hon packar ihop vad som skulle behövas och gömmer packningen i sitt rum, beredd på att ge sig iväg snabbt. Vem vet när plundrarna, tjuvarna, mördarna kommer? Man vet bara att.

Laurens biologiska mamma var knarkare, och tog en drog som har gjort att Lauren är hyperempatisk. Det betyder att hon känner andra människors smärta. När hon var liten började hon blöda när hon såg någon annan blöda, men det har lugnat sig nu. Hennes elake bror Keith brukade låtsas att han blödde för att ”skoja” med Lauren. Laurens hyperempati gör att hon känner den andres smärta lika starkt när hon slåss. Så det gäller att slå ut sin fiende omedelbart.

Det allra viktigaste i Laurens liv är Earthseed. Hennes tankar om Gud, som hon också skriver ner i anteckningsboken. Gud är förändring. Människan måste lära sig att leva med förändringarna, att själva förändra Gud.
All that you touch
You change
All that you Change
Changes you
The only lasting truth
is Change
God
is Change
EARTHSEED: THE BOOKS OF THE LIVING

Det här är en av de bästa böcker jag har läst. Science fiction som jag älskar den. Butler skriver på det där sättet som ser så enkelt ut, men som gör att sidorna vibrerar av poesi. Det är så vackert och så ohyggligt. Och så trovärdigt skildrat, om vad som händer med människorna när en civilisation bryter samman. Vad man är beredd att göra för en matbit, eller en trygg sovplats. Men också hopp. Lauren har sin vision om Earthseed, och hon har en förmåga att dra människor till sig.

Read Full Post »