Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Modesty Blaise’

50
Jag kan berätta att det här med att fylla 50 är en bra grej. Bäst hittills, tror jag. Och det bara fortsätter och fortsätter… Efter att ha rest runt i Danmark + Tyskland kom vi hem till en full brevlåda med gratulationer. Ett paket innehöll Alison Bechdels bok om sin mor, ”du som är inne på psykoanalys”, menar dottern som jag fick den av (och som fått Bechdels bok om sin far av mig). Modesty-boken hittade jag begagnad på ett fik på Rügen. Jag kan inte tyska men tänkte jämföra med en svensk version.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Som så många andra har jag blivit helt betagen av Katniss Everdeen, hjältinnan i Hungerspelen. Det handlar förstås framför allt om hur Suzanne Collins gestaltar henne; tuff, trulig, hård på ytan men med ett bultande, värkande hjärta därinnanför. Benhårt lojal mot dem hon älskar, vilket inte är så många eftersom hon inte gillar andra människor så värst.

Men det handlar också en hel del om Katniss likheter med Modesty Blaise. Att befinna sig i fruktansvärda underlägen, men lyckas vända det som ser ut som nackdelar till fördelar och till slut vinna. Pilbågen. Den stenhårda fokuseringen, och en överlevnadsinstinkt som går utanpå allt annat. Och visst har pakten/relationen med Peeta inne på arenan till första Hungerspelen stora likheter med Modestys och Willies relation? Inte den romantiska kärleken, men den andra. Och lojaliteten framför allt.

Därför tyckte jag bättre om den sista delen i trilogin, Revolt, än vad de flesta andra verkar ha gjort. Hela den där grejen med att Peeta blivit hjärntvättad till att hata och frukta Katniss påminner om Modesty-äventyret där Willie blivit hjärntvättad bortom sans och vett, och sitter fången på en konstig, glashal bergsformation. Modesty träffar krumelurgubben Gus som har två örnar, som hjälper henne upp. Sen luras Willie att tro att Modesty är svårt skadad, och börjar den infernaliska klättringen nerför med henne på ryggen. Demonerna bränns ut ur hans hjärna, för instinkten att rädda Modestys liv går djupare än allt annat.
Ungefär så känner jag för Peeta och det faktum att han slängs in att kämpa sida vid sida med deras lilla grupp där på slutet.

Två andra favoriter: Rue och Cinna.

(Det finns ett annat MB-äventyr också där det är Modesty som programmerats till att reflexmässigt döda Willie. Men hon missar, eftersom han tilltalar henne med det speciella smeknamnet ”prinsessan”.)

Read Full Post »

Av de tre författare som dog 2010 är det Peter O’Donnell som betytt i särklass mest för mig. Jag har läst mina Modesty-album om och om igen. Här minns jag honom.
Andra jag minns är Hans Arnold och Kerstin Thorvall. Långt efter den senares död har sonen Gunnar Falk talat ut, och sällar sig till den långa raden av anhöriga till författare som får betala ett högt pris utan att ha bett om det. Åsa Beckman skriver intressant om det här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Peter O’Donnell, författaren till Modesty Blaise, har dött. (Jag läser det först hos Bibliotekstipset.) Han blev 90 år gammal.
Jag skannar bokhyllorna för att se vad jag vill bläddra i till O’Donnells åminnelse.

Nya Agent X9 kom igår också, det är den med den döende Bellman som utsätter Modesty och Willie för en människojakt.
Jag är lite sugen på den andra sidan av Peter O’Donnell, den romantiska, där han skrev under pseudonymen Madeleine Brent. Unga, oförvägna hjältinnor där också.

Men sen blir det självklart. Jag vill läsa om det allra sista äventyret, där både Modesty och Willie dör. På rätt sätt. För att rädda andra människors liv och med öppna ögon. I Modestys fall för att slippa en långsamt utdragen död där hon är dömd att tappa allt som gör henne till henne, och i Willies fall för att han tycker att det där med livet kan kvitta när inte Modesty är med, lika bra att följa efter henne. På kuppen räddar de Dinah, Collier, och ett 30-tal barn. Death in style.


Modesty Blaise blev cirka 52 år. Wille Garvin bör väl ha varit närmare 60.

Uppdatering: Peter O’Donnell hade visst Parkinsons sjukdom, läser jag hos GP.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Kan ni historien? undrar Nattens bibliotek, och mitt svar blev långt som ett inlägg och kommer i repris här. Plus lite till.
Ja, jag kan historien. Utan och innan. Modesty har varit min följeslagare i över 30 år. Först serierna, men sen ett antal år tillbaka även böckerna. Ett tag var jag med på en mejlinglista, och där kom fantastiska historier om vad Modesty och Willie betytt i människors liv. I nästan alla andra länder var folk mest förtjusta i böckerna, medan Sverige skilde ut sig genom att favorisera serierna.
Om jag skulle plocka ut den viktigaste av alla Modestys egenskaper så är det hennes förmåga att aldrig ge upp, att kunna vända underläget till sin fördel. Att ständigt se vad som talar *för* henne, istället för allt som är emot.
Det kan man lära sig mycket av.

Jag har Peter O’Donnells signatur i en bok, den sista. Tyvärr var det inte jag som fick träffa honom. Men jag gratulerade honom på 80-årsdagen med ett kort från Lappland. Det finns ju ett äventyr som utspelar sig i Lappland.

Jag har skrivit om MB här förut, berättat historien om Weng, visat mina Modesty-grejer. Vad jag inte har gjort är att varna för denna vidriga film:

Jag vet inte vad som är värst; att de sjunger eller att de inleder nån sorts romans. Modesty och Wille är varandras halvor, sina mest betydelsefulla människor. Deras relation är djup, självklar, värd att gå i döden för men den är aldrig någonsin sexuell. Så jo, flörten är värst. *brr* Vidrigt.

Sen har Tarantino gjort en MB-film, som är inspelad på tre veckor eller nåt sånt, och det märks. Man kan slöse den. Förmodligen är det omöjligt att göra en Modesty Blaise-film som vi fans skulle acceptera. Fast man kan ju roa sig med att casta rollerna själv. Om Nathalie Portman kunde slåss som Uma Thurman och Carrie-Ann Moss, så kanske det vore nåt. Och om Rutger Hauer var 30 år yngre.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

… på böcker som skulle kunna bli tv-spel. Jag tycker att Svenskans/Wireds var lite trista, nämligen.
* Parable of the Sower av Octavia E Butler. I ett sönderfallande USA försöker Lauren överleva plundringarna, våldet och miljöförstöringen.
* Den långa vägen hem av Cynthia Voight. Fyra syskon vars mamma övergivit dem på motorvägen börjar gå till en mormor de aldrig träffat.
* Tokyo av Mo Hayder. Grey reser till Japan och börjar jobba åt yakusan för att försöka förstå sig själv och massakern i Nanking .
* Nicola Griffiths Ammonite, Slow river eller Blue place. Vilken som helst går bra. Underbart välskriven science fiction.
* Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf.
* The Yiddish policemen’s union av Michael Chabon. Hårdkokt deckarhistoria i ett fejkat framtida Alaska.
* The Sookie Stackhouse novels av Charlaine Harris är ju som gjorda för att bli tv-spel.
* Gomorra av Roberto Saviano. Undersökande journalist skriver om camorran i Neapel och försöker hålla sig vid liv. På riktigt.
* Normal girl av Molly Jong-Fast. Knark, ätstörningar, rehab för kändisar… ligger inte det i tiden? Fint skrivet av Erica Jongs dotter.
* Modesty Blaise (Peter O’Donnell). Så klart. Min favorithjältinna.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

blaisex9Jag gillar nya X9. De slår till med det klassiska äventyret The Gabriel set-up, där folk blir avlockade sina hemligheter med hypnos på ett hälsohem som driva av Gabriel. Modesty kollar upp det under-cover, blir avslöjad men hinner iväg. Skurkarna lurar i Willie att de dödat henne, och han kör in en långtradare i huset. Nytt är att Willie pratar cockney i översättningen också, antar jag att det ska föreställa. Lite svårt att vänja sig vid, men säkert närmare originalet. Jag blir påmind om att det är Jim Holdaways bild från detta äventyr som finns på framsidan på de stora albumen från Alvglans.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »