Tillbaka från semestern

Jag kan berätta att det här med att fylla 50 är en bra grej. Bäst hittills, tror jag. Och det bara fortsätter och fortsätter… Efter att ha rest runt i Danmark + Tyskland kom vi hem till en full brevlåda med gratulationer. Ett paket innehöll Alison Bechdels bok om sin mor, ”du som är inne på psykoanalys”, menar dottern som jag fick den av (och som fått Bechdels bok om sin far av mig). Modesty-boken hittade jag begagnad på ett fik på Rügen. Jag kan inte tyska men tänkte jämföra med en svensk version.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Alison Bechdel, Modesty Blaise, Are ypu my mother?, graphic novel, Peter O’Donnell, serieroman

Read Full Post »

Katniss, my Katniss!

Som så många andra har jag blivit helt betagen av Katniss Everdeen, hjältinnan i Hungerspelen. Det handlar förstås framför allt om hur Suzanne Collins gestaltar henne; tuff, trulig, hård på ytan men med ett bultande, värkande hjärta därinnanför. Benhårt lojal mot dem hon älskar, vilket inte är så många eftersom hon inte gillar andra människor så värst.

Men det handlar också en hel del om Katniss likheter med Modesty Blaise. Att befinna sig i fruktansvärda underlägen, men lyckas vända det som ser ut som nackdelar till fördelar och till slut vinna. Pilbågen. Den stenhårda fokuseringen, och en överlevnadsinstinkt som går utanpå allt annat. Och visst har pakten/relationen med Peeta inne på arenan till första Hungerspelen stora likheter med Modestys och Willies relation? Inte den romantiska kärleken, men den andra. Och lojaliteten framför allt.

Därför tyckte jag bättre om den sista delen i trilogin, Revolt, än vad de flesta andra verkar ha gjort. Hela den där grejen med att Peeta blivit hjärntvättad till att hata och frukta Katniss påminner om Modesty-äventyret där Willie blivit hjärntvättad bortom sans och vett, och sitter fången på en konstig, glashal bergsformation. Modesty träffar krumelurgubben Gus som har två örnar, som hjälper henne upp. Sen luras Willie att tro att Modesty är svårt skadad, och börjar den infernaliska klättringen nerför med henne på ryggen. Demonerna bränns ut ur hans hjärna, för instinkten att rädda Modestys liv går djupare än allt annat.
Ungefär så känner jag för Peeta och det faktum att han slängs in att kämpa sida vid sida med deras lilla grupp där på slutet.

Två andra favoriter: Rue och Cinna.

(Det finns ett annat MB-äventyr också där det är Modesty som programmerats till att reflexmässigt döda Willie. Men hon missar, eftersom han tilltalar henne med det speciella smeknamnet ”prinsessan”.)

Read Full Post »

In memorian 2010

Av de tre författare som dog 2010 är det Peter O’Donnell som betytt i särklass mest för mig. Jag har läst mina Modesty-album om och om igen. Här minns jag honom.
Andra jag minns är Hans Arnold och Kerstin Thorvall. Långt efter den senares död har sonen Gunnar Falk talat ut, och sällar sig till den långa raden av anhöriga till författare som får betala ett högt pris utan att ha bett om det. Åsa Beckman skriver intressant om det här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om in memorian, Peter O’Donnell, Hans Arnold, Kerstin Thorvall, Gunnar Falk, Åsa Beckman, Modesty Blaise

Read Full Post »

Tack för allt, Peter O’Donnell

Peter O’Donnell, författaren till Modesty Blaise, har dött. (Jag läser det först hos Bibliotekstipset.) Han blev 90 år gammal.
Jag skannar bokhyllorna för att se vad jag vill bläddra i till O’Donnells åminnelse.

Nya Agent X9 kom igår också, det är den med den döende Bellman som utsätter Modesty och Willie för en människojakt.
Jag är lite sugen på den andra sidan av Peter O’Donnell, den romantiska, där han skrev under pseudonymen Madeleine Brent. Unga, oförvägna hjältinnor där också.

Men sen blir det självklart. Jag vill läsa om det allra sista äventyret, där både Modesty och Willie dör. På rätt sätt. För att rädda andra människors liv och med öppna ögon. I Modestys fall för att slippa en långsamt utdragen död där hon är dömd att tappa allt som gör henne till henne, och i Willies fall för att han tycker att det där med livet kan kvitta när inte Modesty är med, lika bra att följa efter henne. På kuppen räddar de Dinah, Collier, och ett 30-tal barn. Death in style.


Modesty Blaise blev cirka 52 år. Wille Garvin bör väl ha varit närmare 60.

Uppdatering: Peter O’Donnell hade visst Parkinsons sjukdom, läser jag hos GP.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Peter O’Donnell, Modesty Blaise, Willie Garvin, Den sista striden, Madeleine Brent

Read Full Post »

Modesty Blaise: The beginning

Kan ni historien? undrar Nattens bibliotek, och mitt svar blev långt som ett inlägg och kommer i repris här. Plus lite till.
Ja, jag kan historien. Utan och innan. Modesty har varit min följeslagare i över 30 år. Först serierna, men sen ett antal år tillbaka även böckerna. Ett tag var jag med på en mejlinglista, och där kom fantastiska historier om vad Modesty och Willie betytt i människors liv. I nästan alla andra länder var folk mest förtjusta i böckerna, medan Sverige skilde ut sig genom att favorisera serierna.
Om jag skulle plocka ut den viktigaste av alla Modestys egenskaper så är det hennes förmåga att aldrig ge upp, att kunna vända underläget till sin fördel. Att ständigt se vad som talar *för* henne, istället för allt som är emot.
Det kan man lära sig mycket av.

Jag har Peter O’Donnells signatur i en bok, den sista. Tyvärr var det inte jag som fick träffa honom. Men jag gratulerade honom på 80-årsdagen med ett kort från Lappland. Det finns ju ett äventyr som utspelar sig i Lappland.

Jag har skrivit om MB här förut, berättat historien om Weng, visat mina Modesty-grejer. Vad jag inte har gjort är att varna för denna vidriga film:

Jag vet inte vad som är värst; att de sjunger eller att de inleder nån sorts romans. Modesty och Wille är varandras halvor, sina mest betydelsefulla människor. Deras relation är djup, självklar, värd att gå i döden för men den är aldrig någonsin sexuell. Så jo, flörten är värst. *brr* Vidrigt.

Sen har Tarantino gjort en MB-film, som är inspelad på tre veckor eller nåt sånt, och det märks. Man kan slöse den. Förmodligen är det omöjligt att göra en Modesty Blaise-film som vi fans skulle acceptera. Fast man kan ju roa sig med att casta rollerna själv. Om Nathalie Portman kunde slåss som Uma Thurman och Carrie-Ann Moss, så kanske det vore nåt. Och om Rutger Hauer var 30 år yngre.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Modesty Blaise, Peter O’Donnell, Willie Garvin

Read Full Post »

Och här är mina förslag…

… på böcker som skulle kunna bli tv-spel. Jag tycker att Svenskans/Wireds var lite trista, nämligen.
* Parable of the Sower av Octavia E Butler. I ett sönderfallande USA försöker Lauren överleva plundringarna, våldet och miljöförstöringen.
* Den långa vägen hem av Cynthia Voight. Fyra syskon vars mamma övergivit dem på motorvägen börjar gå till en mormor de aldrig träffat.
* Tokyo av Mo Hayder. Grey reser till Japan och börjar jobba åt yakusan för att försöka förstå sig själv och massakern i Nanking .
* Nicola Griffiths Ammonite, Slow river eller Blue place. Vilken som helst går bra. Underbart välskriven science fiction.
* Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf.
* The Yiddish policemen’s union av Michael Chabon. Hårdkokt deckarhistoria i ett fejkat framtida Alaska.
* The Sookie Stackhouse novels av Charlaine Harris är ju som gjorda för att bli tv-spel.
* Gomorra av Roberto Saviano. Undersökande journalist skriver om camorran i Neapel och försöker hålla sig vid liv. På riktigt.
* Normal girl av Molly Jong-Fast. Knark, ätstörningar, rehab för kändisar… ligger inte det i tiden? Fint skrivet av Erica Jongs dotter.
* Modesty Blaise (Peter O’Donnell). Så klart. Min favorithjältinna.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Michael Chabon, Selma Lagerlöf, Modesty Blaise, Molly Jong-Fast, Charlaine Harris, Sookie Stackhouse, Nicola Griffith, Octavia E Butler, , Cynthia Voight, Roberto Saviano

Read Full Post »

The Gabriel set-up

Jag gillar nya X9. De slår till med det klassiska äventyret The Gabriel set-up, där folk blir avlockade sina hemligheter med hypnos på ett hälsohem som driva av Gabriel. Modesty kollar upp det under-cover, blir avslöjad men hinner iväg. Skurkarna lurar i Willie att de dödat henne, och han kör in en långtradare i huset. Nytt är att Willie pratar cockney i översättningen också, antar jag att det ska föreställa. Lite svårt att vänja sig vid, men säkert närmare originalet. Jag blir påmind om att det är Jim Holdaways bild från detta äventyr som finns på framsidan på de stora albumen från Alvglans.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Modesty Blaise, Agent X9, Willie Garvin, Jim Holdaway, serier

Read Full Post »

Ny översättning av Modesty Blaise

Det klagas över att jag inte fortsatt min Q&A om Modesty Blaise, men det är ju för att ingen frågar något. Men själv fick jag nu veta att det är nya översättningar av de gamla äventyren som ges ut på nytt i Agent X9. Jag såg en tidning på Pressbyrån för lite sen, och var på väg att köpa den, men lät bli för att jag redan har nästan alla äventyr i de stora albumen. Det var dumt, för det hade varit kul att jämföra. Bilderna ska vara bättre också.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Modesty Blaise, Agent X9

Read Full Post »

Krimalfabetet – J & K

Jag ligger efter i Paperback Lovers utmaning, därför kommer två på en gång. Svåra båda två.

Bok på J: Jag, Lucifer av Peter O’Donnell. Det är egentligen inte en deckare, det är ett Modesty Blaise-äventyr, men vad gör man?
Författare på J: Jo Nesbø. Honom upptäckte jag hösten 22007, och läste då i rask takt Fladdermusmannen och…
Bok på K: Kackerlackorna, och sen alla andra om Harry Hole. Jag tycker att Nesbøs böcker gör ett litet lyft med trean, Rödhake. Framför allt är det bra att han slutar ta livet av varenda kvinna som Harry blir ihop med.
Författare på K: Karin Fossum. Jag tror att hon var med i den första vågen norska deckarförfattarinnor, och hon hör till de allra bästa. Ofta psykologiska och ruggiga. Verkar sälja utrikes också, av bilden att döma.

Read Full Post »

Min läsning – nedslag genom åren

Boktipsets utmaning har varit svår, men ett försök kommer här.
För cirka 32 år sen: Läste jag allt, precis allt jag kom över. Ungdomsböcker, barnböcker, mjölkpaket… Det var Puss och Kram-böckerna, Fem-böckerna, och så småningom vuxendeckare. Jag minns ett tillfälle när jag fick fatt i Virginia Woolfs Vågorna och inte kunde sluta läsa den trots att jag inte förstod ett enda dugg. Jag minns fortfarande rytmen i den, vågorna som slår. Jag läste ut varenda bok.

För cirka 22 år sen: Läste jag litteraturvetenskap med allt vad det innebär. Andra terminen började jag protestläsa Modesty Blaise för jag tyckte att alla var så pretto. (Det var säkert orättvist.) Jag tror att jag var inne på Harriet Lerners självhjälpsböcker i den här vevan också. Och kort därpå hade jag en Fay Weldon-period när jag läste allt av henne.

För cirka tolv år sen: Har jag ingen aning om vad jag läste, för jag skrev aldrig upp. En kompott av romaner och deckare och barnböcker, gissar jag. På somrarna temaläste jag, jag minns ett försök med Agnes von Krusenstjerna som jag gav upp efter två böcker. Moa Martinson däremot läste jag en hel rad. Serien med Drottning Grågyllen, Kvinnor och äppelträd, Mor gifter sig.

För cirka sex år sen: Började jag på allvar läsa på engelska. Trots att det tar längre tid och jag måste slå upp ord. Jag läste ett par roliga fempoängskurser på universitetet i litteratur, och insåg att alla andra är bättre på engelska. (Som tur är är jag inte blyg, så jag pratar ändå fast jag har fel uttal och söker ord hela tiden.) Nu är min läsförståelse markant högre, och utbudet av böcker har vidgats.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om läsning genom åren, läsvanor

Read Full Post »

The (non-literary) Modesty Blaise Collection

De inramade små affischerna är inhandlade på Bokmässan i Göteborg på 1990-talet. Den till vänster är från en målning av Jim Holdaway, den första tecknaren. Den till höger är en kopia på ett omslag till tidningen LIFE.
Vasen och krukan (som jag istället har gamla mascaror med mera i) är från en av de där vanliga blomhandlarna, en kedja.
Kopparna är en present från sambon, och jag har även en tredje fast likadan som den vänstra (teckaren heter Enrique Romero) på jobbet.
Plånboken är jag mest glad över, det är också en present, från dottern. Specialdesignad och sydd av en som heter J Stuart-Beck.
Sockorna är inköpta i Göteborg, samma år som friidrotts-em, var det 2006?
(Min MB-dagbok som var en present från min dåvarande svärdotter blev stulen tillsammans med resväskan (och resten av innehållet) på tåget Köpenhamn- Malmö hösten 2006.)
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Modesty Blaise, Jim Holdaway, Enrique Romero

Read Full Post »

Tematrio – omläsningar

Veckans ämne hos Lyran är omläsningar, och det får mig att minnas en bok som fanns hos min mormor och som jag läste om många gånger när jag var där. Den hette Emil och detektiverna och handlade om en pojke som blev bestulen på tåget. Han fick hjälp av ett pojkgäng och de lyckades få fatt i tjuven. Jag tyckte att det var så himla smart hur de kunde bevisa att det faktiskt var Emils pengar tjuven hade, för det fanns nämligen små hål efter nålar i sedlarna.
Mina Modesty Blaise-album har jag läst om och om och om igen. Det är den perfekta slappna-av-efter-en-jobbig-vecka-läsningen, en timme med Modesty & Willie och ett glas vin så får man nya krafter. Samma funktion fyller även Kamratfesten av Dorothy Sayers, liksom Lord Peters smekmånad. I den senare räcker det att läsa början med änkehertiginnan Honoria Lucastas dagboksutdrag, åh, så underbart!
Men jag ska väl variera mig och inte tjata om samma hela tiden…
Som trea väljer jag då Cynthia Voights Tillerman-serie, som jag läste om häromåret. Den börjar med Homecoming/Den långa vägen hem. Fyra syskon blir övergivna i bilen av sin psykiskt sjuka mor. Den enda släkting de vet att de har är mormor, och äldsta barnet Dicey bestämmer att de ska börja gå till henne. Mil efter mil efter mil, utan att veta om hon kommer att ta emot dem. Den är väldigt bra. Jag läste böckerna första gången när dottern var i slukaråldern och lånade hem dem från bibblan. Jag har nämnt också Jeff i den tredje boken tidigare, en vän till syskonen som får sin egen bok.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Tematrio, Cynthia Voight, Tillerman-serien, Modesty Blaise, Dorothy Sayers, Lord Peters smekmånad, Kamratfesten, Emil och detektiverna

Read Full Post »

Q&A om Modesty Blaise

Till dig som sökte på ”Modesty Blaise” och ”betjänt”:
Han heter Weng och är väldigt intelligent. Modesty hittade honom utsvulten i Saigon och satte honom i missionsskola. Under sin tid vid universitetet i Hongkong upptäcker Weng att hans syster Dho li lever och är med i Sydvietnamesiska armén. I ett försök att skaffa pengar blir Weng knarkkurir till Mister Sun, som försöker utnyttja situationen för att komma åt Modesty. (Äventyret finns i MB 3, som du ser här bredvid.)
I sin tacksamhet över att Modesty hjälper och förlåter honom (hon hatar ju knark som vi alla vet), fortsätter Weng sin utbildning men vill sen bara vara anställd hos Modesty som en sorts fixare/betjänt. Det betraktar han som en stor ära. Modesty och Willie vet att han lika gärna skulle kunna bli en stor industriledare eller nåt sånt, med sin intelligens och enorma organisationsförmåga.
Weng är betrodd med att öppna Modestys post om hon är bortrest, och att avgöra vilka telefonsamtal som ska släppas fram.
Finns det någon annan därute som vill veta något om Modesty Blaise är du välkommen att fråga, så ska jag försöka svara efter bästa förmåga. Annars kanske jag ändå kör en liten kurs här. 🙂
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Modesty Blaise, Willie Garwin, Weng, Mister Sun

Read Full Post »

Sex svar på bokenkät

En enkät från bokhora.

1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut)?
Ingen. Jag väntar oftast på pocketen.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
Doris Lessing: 30 stycken. Vår relation är cirka 20 år gammal. Hon har ju skrivit länge också.
Och jag har träffat henne. Ett av mitt livs high lights. På Bokmässan i Göteborg på 1990-talet.
Som god tvåa kommer Peter O’Donnell. Jag har tolv Modesty Blaise-album, och, tror jag, alla böckerna. Min och Peters relation är nog ännu lite äldre, men jag har aldrig träffat honom. Däremot skickade jag vykort när han fyllde 80 för ett antal år sen. Letade i timmar innan jag hittade ett som passade, med lappländska fjäll på. (Ett Modesty-äventyr utspelar sig i Lappland.)

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?
Jag får tips från bloggar hela tiden, se rullen här bredvid. Ibland börjar folk skriva om författare jag gillar men tappat bort, som nu senast Toni Morrison som är fan-tastisk. Men vem som började minns jag inte. Fay Weldon är en annan gammal goding som plötsligt börjat dyka upp på boggarna.

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
Inte den senaste, men för några år sen när dottern bodde utomlands gav jag henne Sara Lidmans Jernbanan i nån sorts utslag av lokalpatriotism/känn dina rötter-yra. Den har hon börjat läsa nu, och tycker mycket om den.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?
Nix.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?
Jane Austen av Carol Shields.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, Peter O’Donnell, Modesty Blaise, Sara Lidman, Day Weldon, Carol Shields, Jane Austen

Read Full Post »