Ny ordning i bokhyllorna

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge?

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

 

Read Full Post »

Rosamond Lehmann: A sea-grape tree

A sea-grape tree handlar om en kvinna som kommer till en ö i Karibien. Meningen var att hon skulle resa dit med sin älskare, men han dumpade henne tvärt och då var det försent för henne att vända om. En kvinna sårad av kärlek, en i en lång rad av sårade kvinnor i Rosamond Lehmanns böcker.  Hon vill inte uppge sitt namn, där hon befinner sig hos ett till åren kommet par som driver någon form av semesteruthyrningsställe, Elsie och major Cunningham. Istället kallar kvinnan sig för Anonyma, som blir Anemone, som blir Nemone eller No name. Men vi vet att det är Rebecca från The Ballad and the Source.

På semesterorten finns även en äldre dam, som har kontakt med andarna. Och en butter gammal herre som älskar sin häst. Och en stilig man, Johnny, som mestadels sitter i rullstol när han inte simmar eller stöder sig på Louis. Till alldeles nyligen bodde här också en gammal bekanting från Anemones förflutna, mrs Jardine. Men hon är död nu.

Boken är full av dialog, med både levande och döda. Kvick och livlig, med en sorts svart humor som används för att stå ut med tillvarons sorger och bedrövelser. Människor kommer varandra nära på det där sättet man kan göra ibland, väldigt fort. Allra närmast kommer Anemone och Johnny.

Det här är Lehmanns sista bok, skriven efter ett mer än 20 år långt uppehåll. Under denna tid dog Rosamonds dotter, en svår sorg.  Hon började med spiritism,  det framgår av förordet. Av efterordet, skrivet av henne själv, framgår att hon tänkt sig en tredje bok. Så blev det inte.

Read Full Post »

Rosamond Lehmann: The Ballad and the Source

Efter att tioåriga Rebecca tillsammans med sin syster blivit inbjuden till den gåtfulla gamla kvinnan mrs Jardine blir hon djupt fascinerad av hennes levnadshistoria. Framför allt historien om hur Sibyl, som då ännu inte hette Jardine, lämnade sin make och sedan försökte smyga tillbaka för att hämta dottern Ianthe. Det misslyckades och Ianthe växte upp med en far som enligt mrs Jardine fullständigt förstörde henne.

Historien upprepar sig när Ianthe lämnar sin egen make och sina barn: Malcolm, Maisie och Cherry. Dessa tre skickas till mormor när fadern blir sjuk, och så kommer det sig att Rebecca och Maisie blir bästa vänner. Torts att Maisie är flera år äldre, och ganska grovhuggen och bestämd i jämförelse med Rebecca. Även Malcolm är grov och charmlös. Den enda som brås på sin vackra mor är lilla Cherry, som omedelbart blir mormors och mormors man Harrys favorit.

Historien berättas i flera avsnitt, där den ena efter den andra ger Rebecca varsin del av historien. Det är den gamla nannyn Tilly som talar dialekt och tvingar mig att läsa långsammare för att hänga med, det är Sibyl själv som avslöjar saker alldeles för vuxna för så små öron, det är ännu en barnsköterska med tjocka skorrande rr, och till slut är det Maisie själv som återförenas med sin gamla kamrat på en bröllopsmiddag i krigets skugga 1916.
Bärande teman är mor-dotter-relationer, galenskap, kärlek, försummelse, förlust, passion. Språket är som vanligt fantastiskt och det blir best of-etikett förstås.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Rosamond Lehmann, The Ballad and the Source, mor-dotter, passion, förlust, psykisk sjukdom

Read Full Post »

Veckans tema: Små flickor

Ni vet hur man slalomläser ett par tre böcker samtidigt och upptäcker att de har teman som hör ihop? Så är det för mig just nu. I alla mina tre spelar små flickor viktiga roller.
I The Ballad and the Source är ett par små systrar som börjar hälsa på granntanten och hennes barnbarn. De mest invecklade familjerelationer rullas upp, men den berättande systern är ändå en iakttagare som själv kommer från normala förhållanden.
I Belina Bauers nya kretsar handlingen kring Ruby Trick, en utsatt liten tjej mitt i kriget mellan sin vackra mamma och sin arbetslöse och oansvarige pappa. Dessutom är hon utanför i skolan och för tjock.
Och i John Ajvide Lindkvists bok som jag bara småbörjade på på tåget hem finns den manipiulerande Molly, som han själv beskrev som otäck.
Så olika karaktärer och liv.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om små flickor, Rosamond Lehmann, The Ballad and the Source, John Ajvide Lindqvist, Belinda Bauer, Livets och dödens villkor, Himmelstrand

Read Full Post »

Rosamond, kära Rosamond

Det har gått två och ett halvt år sedan jag sist avnjöt en Rosamond Lehmann. Men nu är det dags igen. Ett par små flickor får en inbjudan att plocka blommor, (vivor/primroses) hos en gammal dam som varit vän med deras farmor. Denna till innehållet enkla inledning blir omedelbart lockande och laddad med förväntan. Rosamond Lehmann har ett språk som skapar stämningar som bara är att låta sig förföras av.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Rosamond Lehmann, The Ballad and the Source

Read Full Post »

Titta så vackra!

Det här måste vara mitt vackraste och litterärt mest högstående inköp på flera år. (Utan att ha läst dem, men med namn som Ann Patchett, Rosamond Lehmann, Amy Tan — henne får man inte glömma bort! –, Tash Aw med fantastiska debuten Sidenfabriken, så måste ju Olaf Stapledon och Sylvia Townsend Warner vara skräpdåliga för att kunna sänka medelvärdet till en låg nivå. Jung räknas inte in, han har en egen kategori. (Hade velat läsa honom på svenska, misstänker att han kan vara för svår på engelska, men vad göra när standardverk inte finns i handeln?)

Read Full Post »

Författare jag alltid vill ha nåt oläst av

Det finns numera två författare jag alltid vill ha något oläst av i bokhyllan. Något att plocka fram när inget annat smakar, eller när tillvaron känns grå, eller när jag vill ha några underbara timmar, eller, ja ni vet. När man vill ha en särskild stämning att kliva in i.
Min första är Rosamond Lehmann.
Min andra är Ann Patchett.
I detta nu finns inget oläst i hyllan, MEN båda är på väg hem till mig. 🙂

UPPDATERING:
Octavia E Butler har varit en sådan författare de senaste åren. Men henne har jag läst allt av nu, utom den bok hon själv inte verkar ha varit nöjd med.

Read Full Post »

Rosamond Lehmann: A note in music

Tänk så härligt att jag hade en Rosamond Lehmann väntandes oläst i bokhyllan, när jag efter Sarah Waters ville vara kvar i det där dröjande, stämningsfulla berättandet, och samtidigt få det Richard Yateska skarpa ögat på livets svärta.
A Note in Music börjar med en kvällscen hos paret Fairfax, Grace och Tom. Det är en obönhörlig tristess där Grace plågas av leda och troligen en långvarig depression, medan Tom, en till synes enkel själ, klamrar sig fast vid regler och Hur Man Gör. Grace är passiv, indolent, oföretagsam, men har ändå lyckats få en vän i den populära, glada Norah, som i sin tur har en vresig och asocial make, Gerald. Platsen är en stad i norr, som Grace längtar bort ifrån, hem till barndomens landsbygd i södra England.
Till denna stad anländer så Hugh Miller, en ung man som drar in alla i sin trollkrets. Han är glad, han är snäll, han ger själva livet en helt ny glans. Grace förälskar sig i honom, Norah förälskar sig i honom, den söta prostituerade Pansy som vandrar gatorna upp ooch ner förälskar sig i honom. Tom, Gerald, äldre släktingar, alla tycker så mycket om Hugh. Men han förstår inte riktigt själv hur han påverkar andra, och dessutom ältar han en gammal kärlekshistoria med en man som heter Oliver. När så Hughs lika charmerande (men med ett elakt stråk) syster Clare kommer på besök flödar känslorna än mer.
A note in music är fint komponerad i sju delar, som täcker ungefär ett år. Det är en middag, en promenad i parken, en utflykt till landet, en semester… på ytan inget dramatiskt men oj vad det brusar därunder. När året går mot sitt slut har allas liv förändrats. Det påminner om isarna i sjöarna här utanför oss just nu, man hör hur det mullrar och dånar när isen vältrar sig, men på ytan ser det ut ungefär likadant.
Jag gillar också hur makarna Fairfaxs husa Annie beskrivs, med ”comforting hips”, och att hon får kliva fram och vara huvudperson ett litet tag.

A note in music var Lehmanns andrabok (utgiven 1930), och hon ska ha sagt att den skiljer sig så mycket från de andra hon skrivit att hon knappt själv kunde tro att hon skrivit den när hon läste om den många år senare. Hennes debut var Dusty answer som jag skrivit om här och här. Jag har också läst och skrivit om Invitation to the Waltz och uppföljaren Weather in the streets, och om The Echoing Grove
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Rosamond Lehmann, A note in music, brittiskt 1920-tal, äktenskap

Read Full Post »

Julgodis

Innan året tar slut och allt försvinner ner i flyttkartonger vill jag passa på att dokumentera vilka böcker som flyttat in i de senaste veckorna. Från jobbet, recensionsex, moochade och köpta. Jag är särskilt glad över Bang-biografin här ovan. Och glasfötterna har jag läst att många tyckt om.

Av Dagerman har jag bara läst den där fruktansvärda novellen, så det vore kul med något längre. Maïssa Bey vill jag undersöka lite till.

Egentligen är det sorgligt att två Nobelpristagare kan ligga kvar oplockade på ett bokbord. Men men, desto bättre för mig.

En skräckklassiker som jag är rädd att jag kanske fnissar åt, och Maugham-pjäser moochade från Israel. Det känns så exotiskt och spännande att få långväga paket med annorlunda frimärken.

Två recex som jag blev nyfiken på och tackade ja till. En i realistisk stil (Roger Rosenblatt) och en skräck (Johannes Källström).

Persisk poesi, som sagt…

… och så kände jag starkt att mitt liv krävde en Lehmann. Det får inte gå för lång tid utan Rosamond. Orkanpartyt blir nästa i Mytprojektet.
Nu ska jag bara få tid och ro att läsa också. Nästa år.

Read Full Post »

Comfort reads

Hos Holly Hock stötte jag häromsistens på uttrycket comfort reads. Visst är det bra? Just vad man behöver denna mörka dystra evighetslånga månad, när livsandarna flämtar utmattade.
Mitt val är en sort fantasy/sagohistoria/mytomskrivning av Merlin–Arthursagan. Kristallgrottan av Mary Stewart.

Hos India Knight finns en lång lista på förslag till comfort reads, och jag blir glad att se Daphne du Maurier där, liksom Dorothy Sayers, och Rosamond Lehmann.

(Och just när jag börjar på detta inlägg går ett reportage i Godmorgon världen om det svenska begreppet ”mys”. ”Fredagsmys”, ”måndagsmys”, ständigt detta mys. Jag funderar över vårt tröstbehov, det där ”unna sig”, att vi är världens största lösgodisätare, och undrar vad det egentligen är som gör att vi liksom måste tröstas för att vi tvingas leva? Är det bara klimatet? Det finns något barnsligt över det, kanske är ”fredagsmys” helt enkelt en dagisvana som spritt sig och lever kvar i åratal.)
———————————

Read Full Post »

Tack för Rosamond, Carl-Johan Malmberg

Det här är ett lätt försenat tack. För ett drygt år sen läste jag dina tre essäer om brittiska kvinnliga författare i skuggan av Virginia Woolf. Essäerna i sig var en ren njutning, särskilt den om min högt älskade Dorothy Sayers. Den om Jean Rhys fick mig att leta rätt på fler än Wide Sargasso Sea och det är hon väl värd. (Även om jag tyckte lite olika om dem.)
Men Rosamond Lehmann — vilken författare! Jag älskar Rosamond. Invitation to the waltz, Weather in the Streets, Dusty answer, The Echoing Grove… stora och djupa läsupplevelser.
Nu ser jag när jag googlar ditt namn att du gav ut en essäsamling förra året. Temat verkar vara M, men jag är rädd att RosaMond LehMann inte är med där. Kommer du att ge ut en ny samling, kanske med R eller L? Jag hoppas på det.
Mitt liv hade varit fattigare utan Rosamond.
Än en gång, tack.
/Snowflake

ps Jag mejlar detta till ditt förlag och till Svenskan, på något sätt ska det väl nå dig.

Read Full Post »

Inget köpstopp här inte

Sherman Alexie-frossa, det är ju lätt hänt.

En maffig tjockis som alla andra redan har läst, och en liten liten tunnis av Shirley Jackson, hennes mest kända novell som tydligen ska vara oförglömlig. (Läskig, tror jag.)

För att jag vill göra en sån där tre månaders USA-rundresa nån gång, och Stephen Fry kanske kan lindra längtan. Och så Richard Yates som Ingrid hyllade hela sommaren i inlägg efter inlägg. Om jag lyckats tjata in Rosamond Lehmann till henne så är det väl inte mer än rätt att jag plockar hem en Yates, tänkte jag ungefär. 😉

Read Full Post »

Rosamond Lehmann: The Echoing Grove

Två systrar, Dinah och Madeleine, möts efter många år, hemma hos Madeleine som är änka. Man kan nästan säga att även Dinah är änka, efter samme man. Och det är förstås den kärleksrelationen som är anledningen till att systrarna inte har träffats. Inte pratat. Inte skrikit och gråtit och anklagat. The stiff upper lip.
Boken börjar med att systrarna tar en promenad med den enas hund. Hunden får fatt i en råtta, men lyckas inte döda den. Det måste istället Madeleine göra. Dinah tar hand om nedgrävandet.
The Echoing Grove skiljer sig från de andra böckerna jag läst på så vis att den inte har en enda huvudperson. Berättarrösterna slingrar sig om varandra: Madeleine, Dinah, Rickie (mannen). Samma händelser från åratal tillbaka kan belysas av olika människor, ibland också av bipersoner. Kanske är The Echoing Grove också mer cynisk. Definitivt mindre hoppfull, svartare.
Mot slutet säger Madeleine;
Everybody’s dead or mad. Everybody’s going mad. Cracking up. Going out of control. Perhaps everybody will go mad and that’s how the world will end.”

Typiskt Lehmannsk är miljöbeskrivningarna och hur grundligt hon tränger in i en människas psyke och rotar runt efter det allra mest smärtsamma. Nånstans i mitten blir jag lite less, jag har en tendens att bli irriterad på folk som förstör sina liv på samma sätt om och om igen, men sen kommer en lång scen med Rickie och ytterligare en annan kvinna i ett skyddsrum under bombningarna av London som gör att allt vrids ett varv till och vi rotar lite till. Och när så berättelsen återvänder från sina utflykter i det förgångna och det är systrarna som talar med varandra igen kan äntligen de där sakerna sägas som har varit helt omöjliga förut. Katharsis.
(Om den här boken var en Mad men-säsong så skulle Madeleine vara Betty Draper, Dinah den där bohemiska älskarinnan från säsong ett, och Rickie förstås Don Draper.)

Read Full Post »

Rosamond Lehmann — Dusty Answer

Jag tycker så väldigt mycket om den här boken. Trots att jag bara kunnat läsa ryckvis och inte ens varje dag så har stämningen i boken funnits kvar hos mig och legat som ett litet fluffigt moln (”bluish” ”golden” ”grey mist”) nånstans bakom örat.
Det som händer efter den första delen, där Judith fascineras så av grannbarnen, är att hon åker till Cambridge och inleder en passionerad kärlekshistoria med en annan vacker ung kvinna, Jennifer. (Det var bra att jag visste det innan, för annars hade det dröjt väldigt länge innan jag förstått att de var älskande. Att borsta varandras hår och stoppa om täcken… hur ska man veta att det är sexuellt laddat?)
I den tredje delen av boken är det slut med vackra Jennifer och Judith är svårt deprimerad. Hon prövar sig fram bland grannpojkarna från barndomen, älskar den ene men älskas av den andre, och kanske den tredje. Hon får veta hemligheter och passioner, och fortfarande är hon fascinerad av sina gamla lekkamrater, men ingen är ändå som Jennifer.
Har jag sagt att det är 1920-tal, förresten? Den där underbart vackra skimrande perioden, när kriget är slut.
Och solen har sin gång har också läst Dusty answer. Och numera också Ingrid.

Read Full Post »

Judith drömmer och fantiserar

Jag är helt inne i den här och tycker att den är underbar i sin drömska stil. Judith växer upp som enda barnet i utkanten av en by och leker som liten med grannbarnen, ett gäng kusiner på sommarbesök hos sin mormor. Hon fascineras av dem, ingen detalj av deras utseende eller uppträdande, deras miner, rädslor eller glädje undgår henne.
Under kriget (första världskriget) när de inte träffas fantiserar Judith ihop berättelser om kusinerna. De hinner ses några betydelsemättade dagar innan Judith sen ger sig iväg till Cambridge där hon för första gången ska studera och leva med andra ungdomar. (Hon har aldrig gått i skola.)
Rosamond Lehmanns Dusty answer påminner i stämningen om Virginia Woolfs Vågorna, men är mer lättillgänglig. Jag höll nästan på att säga bättre…
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Rosamond Lehmann, Dusty answer, Virginia Woolf, Vågorna, fantasier

Read Full Post »