The party’s next door. And that’s the way it’s always been.

Den näst sista filmen i Douglas Sirk-boxen är Tarnished angels baserad på William Faulkners roman Pylon. Dorothy Malone har stor föreställning i rollen som LaVerne Schumann, en djupt olycklig kvinna som älskas av alla utom möjligen sin man, spelad av Robert Sack. Han är en före detta krigshjälte som numera turnerar runt för att vinna prispengar på flygtävlingar. Rock Hudson spelar en alkoholiserad tidningsman på jakt efter en story.
Intensivt, tragiskt, solkigt och starkt spelat med ett hysteriskt Mardi Gras-firande i bakgrunden. Festen är alltid någon annanstans.
(Den enda som saknas från Written on the wind är Lauren Bacall. Uppdatering: Därför klarar den inte Bechdel-testet.)

———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy Malone, Rock Hudson, Douglas Sirk, William Faulkner, film, bok blir film, Tarnished angels

Read Full Post »

Pardon me, if I seem to be brushing you out of my hair

Smaka på den här öppningen i Written on the wind, regisserad av Douglas Sirk:
(Det står fel årtal, den är från 1956)

Jag älskar dramatiken med alla de där oljetornen, mörka moln, alla grejer det står ”H” på för Hadley oil, och den gula sportbilen som får mig att associera till Daisy Miller och undergången. Och resten av filmen lever upp till den. Än en gång spelar Rock Hudson den rejäla, reko mannen, Mitch Wayne, som blir kär i en lika rejäl kvinna, Lucy Moore/Lauren Bacall. Tyvärr faller hon för Hudsons bäste vän, snorrike playboyen Kyle Hadley/Robert Stack som enleverar henne i sitt privatplan. Han slutar supa, gifter sig med Bacall, och de lever lyckliga i ungefär ett år. Trots att lillasyster Marylee Hadley/Dorothy Malone gör sitt bästa för att jävlas.
Som Sara på Glory Box så riktigt påpekar är det de dekadenta syskonens film.

I den senare delen av sekvensen här nedan är det pappan som är på väg upp för att tala allvar med Marylee, om hennes vana att ragga upp bilmekaniker och ta dem till sjaskiga hotell.

Dorothy Malone vann en Oscar för bästa biroll för den här filmen. Förtjänstfullt. Det enda jag stör mig på är hennes jättekonstiga sminkning, i vissa scener är hon nästan orange i ansiktet.
Lauren Bacall vill jag gärna se mer av, hon var en av de första av Hollywoodstjärnorna som jag lärde mig namnet på när jag var liten. Rubriken på detta inlägg är hennes replik till Marylee, cirka 90 sekunder efter att de träffats för första gången. Ett mycket belevat sätt att be nån dra åt helvete! (Bacall håller alltså på att borsta håret.)
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Douglas Sirk, Dorothy Malone, Rock Hudson, Robert Stack, Lauren Bacall, Written on the wind, film
—————————————-

Read Full Post »

Douglas Sirk: All that heaven allows

Cary Scott är änka, några år över 40. Hon passar inte in i de sociala sammanhangen. För svårplacerad — singelmän i hennes ålder vill ju ha yngre kvinnor, och för vacker — klär hon sig snyggt så får hon pikar av andra, gifta kvinnor, och naturligtvis av sina egna vuxna barn. Cary ses som lovligt byte av de mindre moraliskt nogräknade gifta männen, samtidigt som alla andra utgår ifrån att hon numera är helt ointresserad av kärlek, sex, känslor. Ett socialt brudbål helt enkelt, stopp för livet. Väninnan Sara rekommenderar henne att köpa en tv.

Men. Cary inleder istället en kärlekshistoria med Ron Kirby, trädgårdsmästaren. Han är en sån där människa som fullständigt struntar i konventionerna, man kan väl säga att han lyssnar till sin inre röst och följer den.
Lättare för en selfmade man, som kan försörja sig på eget hårt arbete och som får vänner som tycker om honom var han går och står. Svårare för en änka som sitter fast i medelklassens småstadsliv. Ska hon bejaka sina känslor och gifta om sig med Ron, även om det kostar henne barnens ilska och hon får ge upp sin sociala ställning? Eller ska hon leva det döda livet… med det här gänget:

Lysande spelat av Jane Wyman och Rock Hudson, som möts igen här. Den rödhåriga från Magnificent obsession, Agnes Moorehead, gör rollen som väninnan Sara.
Jag älskar den här scenen — obs tv:n!:

… och så kan jag inte låta bli scenen med bambi:

Underbar film, och väldigt vacker dessutom. Värd hela Sirk-boxen.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Douglas Sirk, Jane Wyman, Rock Hudson, Agnes Moorehead, All that heaven allows, film, bok blir film, sociala konventioner

Read Full Post »

Douglas Sirk: Magnificent obsession

Tredje filmen i Douglas Sirk-boxen är från 1954 och baseras uppenbarligen på en bästsäljande bok. En kärlekshistoria med mycket snyft — på ett bra sätt.
Det är härligt att se Rock Hudson glänsa i sitt yrke. Hans död har överskuggat hans gärning, tycker jag, så att han blivit ”Hollywoodskådisen som dog i aids”. Rock Hudson är med i flera Sirk-filmer och det är ett nöje. Stor och maskulin är han också, sin tids Liam Neeson. (Minns en grafik i Svenskan för några år sen, som visade hur manliga Hollywoodskådisar bara blir kortare och kortare för varje år, medan de kvinnliga stjärnorna bara blir längre och längre. Nicole Kidman. Uma Thurman.)
Jane Wyman och alla andra runt omkring är bra. Vad man inte ser på trailern är blindglasögonen, vilket är lite synd. Det är ett par kattformade med mörka glas och vita bågar. Mycket tjusiga.
Jag skulle också vilja veta mer om den rödhåriga sköterskan Nancy. Hon finns alltid på plats, ställer upp, kan och vet och fixar. Hon lämnar dödsbesked istället för doktorn, hon kör med Hudsons rollkaraktär medan han fortfarande är en odrägligt självupptagen brat, och sen offrar hon en lång period av sitt eget liv för att följa med en annan människa. Ständigt Sjuksköterskan med stort S. Varför?
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Douglas Sirk, Rock Hudson, film, Jane Wyman

Read Full Post »

Douglas Sirk: All I desire

Skådespelerskan Naomi kommer tillbaka för en kväll till den familj hon lämnade för många år sen, för att satsa på sin scenkarriär (som inte blivit någon större hit). Mellanbarnet Lily vill gå i hennes fotspår, äldsta dottern är arg för att mamma försvann och nu bara glider in som om ingenting hänt, lillpojken är märkligt oengagerad till en början.
Maken vet inte riktigt vad han vill.

Det är intensivt skådespeleri från flera håll, med Barbara Stanwyck i spetsen. Eviga frågor om kärlek, förlåtelse, frihet och frihetens pris. Livet. Kan man någonsin komma tillbaka? Kan man bli en förändrad människa — eller glider man in i samma gamla mönster? Är allting dömt att upprepas?
Det är 1910-tal och fruktansvärt jobbiga långa klänningar är vardagsdress för kvinnorna. Det är vad jag gillar sämst med den här filmen. Det jag blir mest gripen av är en scen nära slutet av filmen, mellan Naomi och hennes 10–12-årige son.
Barbara Stanwyck var föräldralös och kom från enkla förhållanden. Hon jobbade hårt och var respekterad av sina kollegor. Marilyn Monroe sägs ha sagt att Stanwyck var den enda som var snäll mot henne. 1944 var Barbara Stanwyck USA:s bäst betalda kvinna. Jennifer Jason Leigh berättar mer här:

———————
Läs även andra bloggares åsikter om Douglas Sirk, Barbara Stanwyck, film

Read Full Post »

Douglas Sirk: Has anybody seen my gal?

Första filmen i Douglas Sirk-boxen visar sig vara en komedi. En äldre miljardär flyttar under falskt namn in hos sin gamla ungdomskärleks familj, för att se om de är värdiga att ärva honom. Kvick dialog, dråpliga situationer, sång och dans och massor av charm. Jag hajar till när det här ansiktet plötsligt dyker upp. Det verkar vara James Deans allra första talade filmframträdande, hela åtta sekunder långt, men han hinner säga väldigt många ord på den tiden:

Men egentligen handlar filmen alltså om det här gänget, med Charles Coburn i spetsen:

Tjejen i grönt (som förlovar sig med Rock Hudson) heter Piper Laurie och spelar 38 år senare i Twin Peaks.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Douglas Sirk, Har anybody seen my gal?, film, James Dean,

Read Full Post »