Rosamond Lehmann: The Ballad and the Source

Efter att tioåriga Rebecca tillsammans med sin syster blivit inbjuden till den gåtfulla gamla kvinnan mrs Jardine blir hon djupt fascinerad av hennes levnadshistoria. Framför allt historien om hur Sibyl, som då ännu inte hette Jardine, lämnade sin make och sedan försökte smyga tillbaka för att hämta dottern Ianthe. Det misslyckades och Ianthe växte upp med en far som enligt mrs Jardine fullständigt förstörde henne.

Historien upprepar sig när Ianthe lämnar sin egen make och sina barn: Malcolm, Maisie och Cherry. Dessa tre skickas till mormor när fadern blir sjuk, och så kommer det sig att Rebecca och Maisie blir bästa vänner. Torts att Maisie är flera år äldre, och ganska grovhuggen och bestämd i jämförelse med Rebecca. Även Malcolm är grov och charmlös. Den enda som brås på sin vackra mor är lilla Cherry, som omedelbart blir mormors och mormors man Harrys favorit.

Historien berättas i flera avsnitt, där den ena efter den andra ger Rebecca varsin del av historien. Det är den gamla nannyn Tilly som talar dialekt och tvingar mig att läsa långsammare för att hänga med, det är Sibyl själv som avslöjar saker alldeles för vuxna för så små öron, det är ännu en barnsköterska med tjocka skorrande rr, och till slut är det Maisie själv som återförenas med sin gamla kamrat på en bröllopsmiddag i krigets skugga 1916.
Bärande teman är mor-dotter-relationer, galenskap, kärlek, försummelse, förlust, passion. Språket är som vanligt fantastiskt och det blir best of-etikett förstås.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Rosamond Lehmann, The Ballad and the Source, mor-dotter, passion, förlust, psykisk sjukdom

Read Full Post »

Barbara Vine: Astas bok

Jag älskar att avsnitten ur Astas dagböcker alltid börjar med ett avsnitt på danska. Jag stakar mig igenom det först, innan översättningen kommer. Undrar hur engelsmännen som läste originalet gjorde? Hoppade över, säkert. Om de inte, som Ruth Rendell, har danskt påbrå.
Det är lätt att glömma bort Ruth Rendell mellan varven, liksom hennes pseudonym Barbara Vine. Sen blir man desto gladare när man läser henne igen. För hon är alltid bra.
Astas bok är en släkthistoria i tre generationer, med hemligheter, fattigdom, berömmelse och en mordgåta. Asta kom till England tillsammans med sin make Rasmus och två små barn. Ett tredje barn dog, och nu väntar hon igen. Hon är tung och otymplig och längtar efter en flicka. Och efter danskt rågbröd.
Det kommer en flicka, Swanhild. Men exakt hur kommer hon? På Astas födelsedag långt senare, får Swanny ett elakt anonymt brev som berättar att hon inte är Astas och Rasmus dotter. Swanny är då 58 år och hamnar i djup kris. Hon lyckas inte få några ordentliga besked från sin självupptagna mor, utan är utlämnad till sitt eget grubblande.
Så dör Asta. Och när Swanny röjer upp i huset hittar hon massor av anteckningsböcker, där Asta i hemlighet skrivit dagbok. Astas dagböcker blir utgivna och en stor försäljningssuccé både i England och Danmark. Det blev tv-serie också, och där hade Anthony Andrews en roll. 😉 Men får Swanny veta vem hon är?
När boken börjar är även Swanny död, och det är systerdottern Ann som fått ärva såväl huset som dagboksrättigheterna som nyfikenheten på hur allt hänger ihop. Så hon läser och forskar om vartannat. Det kommer twist på twist i denna bok, och historierna vävs in i och runt om varandra. Tänk De besatta (A S Byatt) möter Alias Grace (Margaret Atwood) med ett stänk av det lilla jag minns av Mary Swann (Carol Shields). Mycket fin bok.
***
På fliken läser jag att Ruth Rendell hade en dansk mormor, och att namnet Vine ska uttalas på danska. Den här boken köpte jag för tio kronor på en liten turistinformation vid Höga kusten förra sommaren, det får man kalla ett fynd.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Astas bok, Barbara Vine, Danmark, danska, Ruth Rendell, dagböcker

Read Full Post »

Erica Jong — mer än bara kn–a

Erica Jong kan skriva mer, så mycket mer! än bara om att knulla. Och man kan läsa henne för mer än för sexskildringarna. Även om jag tycker att hon skriver väldigt bra om sex och hur viktigt det är, bättre än nästan alla andra tror jag. Just nu kan jag inte komma på nån som är mer trovärdig.

Jag läser om hennes I ljusaste minne (om mödrar och döttrar) och blir helt uppslukad. Den är precis lika bra som jag mindes den. En judiskt släktkrönika i fyra led, som börjar med en fasansfull scen under en pogrom i Ryssland där 17-åriga Sarah dödar sitt eget spädbarn. Medvetet eller av olyckshändelse, man vet inte, men hon ammar honom till döds och de blodtörstiga kosakerna hittar inte familjens gömställe. Sarah kan fly till Amerika, New York.
Där klarar sig Sarah undan de värsta skojarna och hallickarna, och börjar ett nytt liv som tecknare och småningom målare. Sarah älskar och arbetar och föder Salome, som blir en backfish och lever loppan i Paris. Salome hänger med makarna Fitzgerald, har ihop det med Henry Miller, och skriver boken En dålig flicka i Paris som gör skandal. Hemma hos den berömda författaren Edith Wharton gör Salome en upptäckt som förändrar hela hennes liv. När hon reser tillbaka till USA klarar hon inte av att träffa Sarah, utan åker istället till Washington där hon så småningom startar en skola och träffar Aaron som flytt undan judeutrotningarna i Polen.

Salomes dotter heter Sally, och blir en berömd sångerska. 22 år ung i det sena sextiotalet som hon inte minns mycket av. Ständigt påtänd för att slippa verklighetens skarpa kanter, innan hon går under jorden och försvinner hos sin ungdoms älsklingsförfattare. Och Sally blir sen mor till Sara, som knyter ihop berättelsen.

Erica Jong skriver så fantastiskt bra i spänningsfältet mellan extremt hat (Förintelsen) och stark livsbejakan (kärleken, erotiken). Hon får med alla dessa starka känslor, alla fruktansvärda öden men ändå det ljusa, det glada. Och boken heter ju I ljusaste minne. Det är så skönt att läsa om människor som vägrar låta livet slå ner sig, som ständigt söker efter lyckan och vågar älska. Som skapar konst. De tre äldsta kvinnorna är konstnärer av något slag. Salomes resonemang om skrivandet, att använda sitt liv för att kunna skriva om det, är väldigt bra. Kanske Jongs alter ego?

Tyvärr tappar boken en del i slutet. Det blir en del upprepningar, och för mycket stereotypt resonemang om kvinnor och män. Annars hade det blivit en Best of-etikett. Men.
Jag måste försöka få ledigt så att jag kan åka på Bokmässan i år, när Erica Jong kommer dit. Tills dess kan jag läsa hennes blogg. I youtubeklippet här ovan talar Jong om poesi och läser egna dikter.
Bokmania har nyligen läst och har skrivit om Rädd att flyga, Jongs genombrottsroman. Att hitta I ljusaste minne verkar inte vara så lätt, den finns inte längre i översättning. På Myrorna och såna ställen kanske den går att få tag i. Den amerikanska titeln är Inventing memory — A novel of Mothers and Daughters och på brittisk engelska heter den av nån anledning Of blessed memory.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Erica Jong, I ljusaste minne, en berättelse om mödrar och döttrar

Read Full Post »

Birgitta Stenberg — Eldar och is

Min recension av Birgitta Stenbergs nya Eldar och is börjar så här:
Birgitta Stenberg har aldrig varit rädd för att skriva om sitt eget liv, aldrig försökt försköna. Men berättelsen om hennes mormor och mamma har plågat henne i nära ett halvt sekel. Nu blev det dags att skriva.
”Eldar och is” är en bok om passion. Inte den vackra, den som vi kanske drömmer om. Nej, det här är passioner som river och sliter och krossar människor på vägen.
Historien börjar med mormor Alma, den livsglada med läshuvud, som avskydde sömnad och allt hushållsarbete. Alma lämnar Storsätra i Östergötland för sin första tjänst som lärarinna långt uppe i Norrland. Knappt hinner hon installera sig där förrän hon blir förförd av den lika levnadsglada prästfrun. Och prästen.

Resten kan läsas här, om man vill.
Jag är lite förtjust i Birgitta Stenberg som person. Hon har funnits jämt, och alltid haft ett drag av spänning över sig. Lika självutlämnande som Kerstin Thorvall, men vad jag kan minnas har hon inte alls blivit lika illa åtgången. Hur kan det komma sig egentligen? Kanske för att Stenberg inte har några barn.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Birgitta Stenberg, självbiografi, Eldar och is, mor-dotter, mormor

Read Full Post »

Wooroloo — Frieda Hughes

Jag hade tänkt bjussa på en dikt, såklart, en lång en om Döden som korsar kontinenterna och är ovälkommen överallt, särskilt av de gamla som sett hans ansikte förut. Men så möter han en kvinna hängandes i ett rep, och fångar upp hennes själ. Hon tigger om att få dö, men han stoppar henne istället i fickan. Det är så få som älskar Döden, så dem vill han spara på…
Men när man har med familjen Hughes/Plath att göra är jag alltid så rädd för rättigheter. Det står också mycket strängt i boken att ingenting ”may be used och reproduced in any manner whatsoever”, förutom korta stycken i recensioner då. Så det får bli korta smakprov, ur denna fantastiska — igen! — diktsamling.
En dikt heter Granny och börjar såhär:
Mirror, mirror on the wall
Who is the least dead
Of us all?

You loved me not, just saw
A copy of the face
You gave birth to
/…/

en dikt som heter George slutar såhär:
/…/
As we left, his face was snapped shut
Like a borrowed book, given back, and all his pages
Folded into the rucksack of his shoulders

En dikt som heter Readers går hårt åt Plath-dyrkarna*:
Wanting to breathe life into their own dead babies
They took her dreams, collected words from one
Who did their suffering for them
/…/
While their mothers lay in quite graves
Squared out by those green cut pebbles
And flowers in a jam jar, they dug mine up
/…/
When she came out of the oven
They had gutted, peeled
And garnished her

They called her theirs

Plathdyrkarna av kategorin som skrapar bort namnet Hughes från hennes gravsten, får man förmoda. Jag hoppas att Frieda Hughes inte har något emot alla oss andra som läser hennes mammas dikter.
Wooroloo är hennes första diktsamling och är dedikerad For daddy with love. Den kom ut 1998. Det var även Ted Hughes dödsår.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Frieda Hughes, Sylvia Plath, Ted Hughes, poesi

Read Full Post »

Flickan från ovan och en fantastisk nyhet!

Som vanligt har filmer jag vill se fått halvljummen kritik, och som vanligt blir jag glatt överraskad. Så var det med Alice i Underlandet, och så var det med Flickan från ovan.
Jag gillar Peter Jacksons filmberättande och den här är inget undantag. Jag gillar fantastiken, när Susie Salmon är i mellanlandet, där Jackson fläskar på. Och de realistiska delarna är starka, trovärdiga. Hur familjen går sönder när Susie försvinner. Mamman sticker iväg till nån fruktodling tvärs över landet, och in kommer alkoholiserade kedjerökande mormodern Susan Sarandon för att ”hjälpa till”. Jag älskar Susan Sarandon och har alltid gjort. Porträttet av systern, Lindsey, är fint spelat. Och mördaren är riktigt äcklig. Mark Wahlberg är ju ett skåp och det är synd att just han spelar pappan. Men han lyckas inte förstöra så mycket. Flickan som spelar Susie är väldigt bra. Saoirse Ronan heter hon. Så jag är nöjd, och det tycker jag att Alice Sebold också kan vara.
Och — tada! — när jag kollar in Saoirse Ronan på imdb upptäcker jag att hon spelar in The Tribes of Palos Verdes! En av förra årets allra bästa böcker som jag skrev om här och försöker pracka på alla. DEN ska jag se!

Vill man veta hur Saoirse uttalas så kommer det i slutet på den här intervjun:

———————
Läs även andra bloggares åsikter om Flickan från ovan, Peter Jackson, Alice Sebold, Susan Sarandon, Saoirse Ronan, Klanerna i Palos Verdes, film, bok blir film

Read Full Post »

Bä bä vita lamm — och ett radiotips!

Dagens största igenkänning i Melodikrysset stod den här melodin för. 🙂
Text och musik av Alice Tegnér, född 1864, som skrivit och komponerat pärlor som vi alla kan: När Lillan kom till jorden, Blåsippan ute i backarna stå, Mors lilla Olle, Ekorrn satt i granen… en helt makalös visskatt!
I söndags gick ett radioprogram om Alice Tegnér, och imorgon kommer del två. 14.00 i P2. Del ett går att lyssna på HÄR och när jag gör det så måste jag leta fram min gamla Nu ska vi sjunga (ärvd efter mormor) och bli riktigt, riktigt nostalgisk. ÅH!


Med illustrationer av Elsa Beskow, här pratar vi kulturelit. 🙂
Alice Tegnér har skrivit ”vuxenmusik” också, och var veckans tonsättare i P2 denna vecka. Och hon uttalade sitt namn A-liis, (kort A, långt i) för så gjorde man på den tiden.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Alice Tegnér, Bä bä vita lamm, Elsa Beskow, Nu ska vi sjunga, visor, barnvisor, visklassiker, radio, musik

Read Full Post »

William Faulkner — De obesegrade

Han är en fantastisk berättare, William Faulkner. Helt fantastisk. Åtminstone i den här boken De obesegrade (The Unvanquished).
Tiden är inbördeskriget och platsen är Södern. Två små pojkar, Bayard och Ringo, hänger ihop i vått och torrt trots att den ene är herre och den andre slav. ”Ringo är lite klipskare”, tycker Far men det gör inte Bayard något, för han har sett en järnväg. Far är borta och krigar mot yankees, och det är Mormor som styr och ställer hemma. Mormor är en riktig krutgumma och mycket religiös. Hon tvingar pojkarna att tvätta munnen med tvål när de sagt något fult ord. Och när ett par av slavarna ger sig iväg och stjäl både silver och mulor, ger sig Mormor ut på jakt efter dem. Ända bort till yankees fältläger.
Det händer dråpliga och sorgliga och hemska saker. Det är hela tiden spännande. Krigsskildring, uppväxtskildring, far/son-relation och äventyrsberättelse i ett. En mycket bra första introduktion till William Faulkners författarskap och jag kommer att läsa mer, helt säkert.
(I en artikel jag nyligen läste i London Review of Books hävdas det att Faulkner bara hann skriva några få bra innan han söp ner sig. Hur det är med den saken törs jag inte säga, men det vet säkert Ingrid som har kärleksbloggat.)
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om William Faulkner, mormor, Södern, inbördeskrig, Nobelpristagare, böcker, De obesegrade

Read Full Post »

Mormödrar och farmödrar skapar författare

Intressant att läsa J M G Leclézios Nobelföreläsning, framför allt hur han tackar sin mormor och en annan muntlig berättare, Elvira. Även Selma Lagerlöf tackar ju mycket sin farmor för alla berättelser. Det vore oerhört intressant att jämföra mormödrars och farmödrars roll som historieberättare för våra Nobelpristagare. Jag är övertygad om att det finns fler. Och det muntliga berättandet över huvud taget.
Läs också Doris Lessings Nobelföreläsning från förra året, den är suverän. Om att inte få Nobelpriset.

————–
Läs även andra bloggares åsikter om Nobelpristagare, farmor, mormor, Doris Lessing, Selma Lagerlöf, J M G Leclézio, muntligt berättande

Read Full Post »

Selma 150 år – Agda 103 år

Den 20:e november 1858 föddes Selma Lagerlöf. Den 20:e november 1905 föddes min mormor. Min mormor älskade Selma Lagerlöf och kände sig alltid så besläktad med henne. Båda var lärarinnor (innan Selma blev författare) och båda var låghalta. Det betydde bland annat att det var osäkert om hon skulle ”bli gift”, vilket jag tror spelade in i mormors beslut att utbilda sig. Det, och en väldig längtan efter kunskaper och att röra på sig. Hon hade vad man då kallade ”läshuvud”. Så min mormor reste iväg och utbildade sig på lärarseminariet och jobbade sen på olika små orter i Norrbotten och Västerbotten. Sen gifte hon sig i alla fall, men stannade inte hemma utan fortsatte att arbeta även efter att hon fått barn.
Jag var mycket hos mormor när jag var liten. Vi pratade om böcker och livet och allting. I efterhand har jag förstått hur oerhört vital hon var, och intresserad av allt möjligt. Hon brukade ställa två små radioapparater på bordet och lyssna på olika program samtidigt som hon tittade på tv och virkade. Det tyckte jag då som barn var helt normalt, men försök… Hade hon levat idag hade hon varit ute på nätet och bloggat samtidigt, jag garanterar.
Mormor hade Selma Lagerlöfs samlade verk i röda skinnband med guld. De är mina nu, och ni vet det där med vad man skulle rädda om det bryter ut en eldsvåda? Jag skulle försöka rädda minst en av de böckerna. Gösta Berlings saga eller Kejsarn av Portugallien.
Idag ska jag försöka hinna läsa lite i någon av dem, och tänka på mormor och på Selma.

————————
Läs även andra bloggares åsikter om mormor, Selma Lagerlöf, Kejsarn av Portugallien, Gösta Berlings saga

Read Full Post »

Eftersläpande böcker på L och O

Jag ligger efter och serverar därför två bokstäver på en gång. (Malins utmaning.)

Dessutom fuskar jag med två författare på L, eftersom Doris Lessing är min högt älskade husgudinna som följt med mig genom åren sen kanske 20-årsåldern och som jag dessutom träffat, medan Selma Lagerlöf var min mormors stora favorit som hon identifierade sig stenhårt med (låghalt lärarinna, med födelsedag 20 november). Jag kan helt enkelt inte välja mellan dem, det känns som ett personligt svek.

Bok: Lord Peters smekmånad av Dorothy L Sayers. Minst fem omläsningar, och Kamratfesten har jag läst ännu fler gånger.

Karaktär: Luna Lovegood.

På O är Joyce Carol Oates svår att gå förbi, även om den senaste jag läste var – det går inte att säga dålig för hon är aldrig dålig, men vissa tycker jag bara hjärtligt illa om. Å andra sidan har hon skrivit underbara böcker, så det måste bli hon. Bubblare: George Orwell.

Karaktär: Orm i Frans G Bengtssons Röde Orm. En härlig skröna som jag läste som barn och sen igen för några år sen när den kom på pocket.

Bok: Ord med historia är kul att bläddra i.

Read Full Post »