The Animal-Lover’s Book of Beastly Murders — Patricia Highsmith

Reta inte upp en elefant. Misshandla inte din kamel. Sånt kan straffa sig.
I flera av Patricia Highsmiths noveller hejar jag på djuren, som tar ut en gruvlig hämnd på sina plågoandar. Men sen förskjuts perspektivet och det börjar bli riktigt otäckt… Den stympade råttan i Venedig, hamstrarna som förökar sig och förökar sig i familjen Websters trädgård, den hemska historien om den lilla lantbrukarfamiljen… ÅH!
Hon är bra, Highsmith. Hon är ruskigt bra. Och ruskig.

The Animal-Lover’s Book of Beastly Murders är den första av fem novellsamlingar i The Selected Stories of Patricia Highsmith.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om The Animal-Lover’s Book of Beastly Murders, Patricia Highsmith, noveller

Read Full Post »

Copycat eller bara dåligt minne?

Läste nyligen Mitt mord är ditt av Nicholas Blake. Den handlar om två män som inte känner varandra, men som ingår en mordpakt där de ska mörda åt varandra. Tanken är att de ska ha alibi för respektive mord, som då blir obegripliga för att de saknar motiv. Boken var inte så dum, men inte fantastisk heller.
Mest intressant är Blakes efterord. Där skriver han om hur han i efterhand blivit pinsamt medveten om att den för honom okända författaren Patricia Highsmith redan använt idén och att två av hans huvudpersoner heter samma sak som två av hennes huvudpersoner. Highsmiths bok Strangers on a Train har dessutom filmatiserats (som jag skrivit om här).
Highsmiths bok kom ut 1950 och filmatiserades av Alfred Hitchcock 1951. Blakes bok A penknife in my heart kom ut 1958.
Nicholas Blake bedyrar att han inte hört talas om vare sig boken eller filmen eller Highsmith. Men jag undrar… Jag gissar att Blake kanske själv tror att han kommit på idén alldeles själv, men att han någon gång läst eller hört om Strangers on a train, sen glömt bort det, och sen lurats av sitt eget minne och sin egen hjärna.

*** Och här hade jag tänkt sätta punkt för detta inlägg, men när jag kollar upp en grej på wikipedia upptäcker jag att Nicholas Blake är pseudonym för den erkände poeten Cecil Day-Lewis som dessutom är pappa till skådisen Daniel Day-Lewis. Allt hänger ihop, som Olga sa.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patricia Highsmith, Daniel Day-Lewis, Cecil Day-Lewis, Nicholas Blake

Read Full Post »

En man med många talanger — Patricia Highsmith

Jag har läst om den första boken om psykopaten Tom Ripley. Den unge amerikanen Dickie Greenleaf bor i en liten italiensk by/stad, hänger med Marge som är kär i honom och målar talanglösa tavlor. Hans föräldrar vill ha hem honom, och betalar Tom Ripleys resa till Italien i förhoppningen om att Tom ska lyckas övertala Dickie att komma hem. Tom reser dit och gör sig till vän med Dickie och ovän med Marge. Det är en sorts svartsjukedrama, men Tom vill egentligen inte vara ihop med Dickie, han vill hellre leva Dickies liv. Så när Dickie ledsnar på Tom slår Tom ihjäl honom och tar hans plats. De är tillräckligt lika för att det ska fungera, förutom för de som känner Dickie väl förstås. Tom Ripley trasslar in sig i en härva av mord och våld, och måste försöka hålla undan för den italienska polisen och den äldre mr Greenleaf. Och Marge.
Den här boken är skriven på 1950-talet men känns tidlös och den håller fortfarande. Jag läser den på ett annat sätt nu än vad jag gjorde för 20 år sen, jag behöver inte heja på någon utan kan läsa den mer som en studie. Highsmiths böcker brukar få etiketten ”psykologisk thriller”, så även denna.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Patricia Highsmith, Tom Ripley, psykologisk thriller, En man med många talanger, böcker

Read Full Post »

Patricia Highsmith var en märklig kvinna

Jag har nyligen läst ut Ediths dagbok av Patricia Highsmith. Den handlar om en kvinna som långsamt glider ut i galenskap. Edith har en oföretagsam son, och när han misslyckas med ett viktigt prov skriver Edith istället i dagboken att han lyckades. Under årens lopp uppfinner hon en helt annan -lyckad – son, med fru, bra jobb och så småningom barn. Allt medan Edith själv harvar på och sköter om sin mans sängliggande farbror och skriver politiska artiklar i en egenägd liten tidning.
Patricia Highsmith skrev själv dagbok hela livet. Som barn fantiserade hon där ihop psykiska problem och mordiska instinkter hos grannarna. Uppväxten beskriver hon som ”little hell”. Highsmith var alkoholiserad och hade svårt att leva i relationer. Hon verkar ha varit en knepig person på många sätt. Hennes debut var Strangers on a train (Truman Capote uppmuntrade henne), och när boken sen blev film av Alfred Hitchcock så fick hon ett stort genombrott. Den handlar om två män som träffas på ett tåg och gör en deal om att begå mord åt varandra.
Jag har läst böckerna om Tom Ripley tidigare. De gjorde mig lite osäker och skuldmedveten, får man heja på en huvudperson som är helt amoralisk? (Detta var på den tiden då jag trodde att man automatiskt måste sympatisera med huvudpersonen.)

——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Patricia Highsmith, Ediths dagbok, Tom Ripley, Alfred Hitchcock, Truman Capote, psykiska problem, mordisk

Read Full Post »