Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘W Somerset Maugham’

uterummet

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

hyllor

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

hyllor3

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

hyllor4Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

hyllor5

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

hyllor6

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

hyllor7

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge? hyllor8

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.hyllor9

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

hyllor1

hyllor2

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

utlånade

 

Read Full Post »

29lessing-master675

Doris Lessing 1919–2013 Bloggat

Lewis1

 

C S Lewis 1898–1963 Bloggat

w-somerset-maugham-smoking-pipeW Somerset Maugham 1874–1965 Bloggat

 

Read Full Post »

maughamJag hade lite huvudbry när jag valde reselektyr häromveckan. Ni vet, det ska inte vara för bra och uppslukande, utan något man kan lägga ifrån sig utan besvär när man kommer fram. Samtidigt får det inte vara för oinspirerande, sån läsning är ju meningslös. Men när blicken föll på denna novellsamling av min gamle favorit så kändes valet givet. Och jag blev inte besviken.

Här studeras den mänskliga naturen i all sin passionerade sjaskighet på det sätt som W Somerset Maugham gör så skarpögt och bra. Han skriver i förordet att alla hans historier har ett ursprung i möten med människor, ibland bara några förflugna ord, ibland mycket mer än så. Men sedan han slutade resa så upplever han ingenting längre, och  alla historier han samlat på sig har blivit skrivna, så nu är det slut.

Ett par av de kortare novellerna finns utgivna i andra samlingar. Som Överstens hustru/Överstinnan där en överste upptäcker att hans hustru sedan många år, de flesta tråkiga, ger ut en poesibok som han inte orkar läsa — sånt kvinnotjafs! — men när hon gör sensation och succé får han till slut klart för sig att denna tråkiga människa haft en stor passionerad kärlekshistoria. Och den underbara Kyrkvaktaren, om en kyrkvaktare som arbetat i en församling i många år men får kicken när en ny präst kommer och upptäcker att han varken kan läsa eller skriva. Men kyrkvaktaren får sin revansch.

Read Full Post »

kvinnanisvartJag har haft en härligt läskig läsardag idag. Förutsättningarna: grått ute med snöblandat regn som piskar mot fönstren och taket, blåst som viner och drar i huset, sprakande brasa och stor tekopp, soffa med mysfilt och så spökromanen jag fick av Susan Hill. Kan det bli bättre en ledig februarifredag? Jag tror inte det.
Det händer inte så mycket i Kvinnan i svart, och vad som ska hända får vi mer eller mindre veta redan från början. Ändå fångar Susan Hill mig direkt och släpper aldrig taget. Det är stämningarna som gör det. Miljöerna: dimman, kvicksanden, sankmarkerna. Huset. Jag är där. Jag följer den unge advokaten, jag ser den utmärglade kvinnan, jag följer med på känslosvängningarna från karskt övermod till panisk skräck, optimistisk handlingskraft till djup förtvivlan.
Det är enormt skickligt gjort av Susan Hill, och fullständigt obegripligt att jag inte hört talas om henne förut. Jag trodde att hon var ganska nyutgiven, men hon är född 1942 och har gett ut en lång rad böcker och dessutom vunnit Somerset Maugham-priset.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

somersetTänk att jag missat den här radiopärlan ända tills nu. Där finns klipp ur en radiointervju med W Somerset Maugham, åh! Man hör stamningen, den blev han aldrig av med. Han berättar att han tycker att Guy de Maupassant och Rudyard Kipling blivit underskattade, och räknar själv med att falla i glömska. Att han inte räknades som tillräckligt fin verkar han ta med ro. Han var ju rik också, då kan man kosta på sig samtidigt som det var just det som låg honom i fatet. Eller kanske mest framgången.
Att Of human bondage, bloggat om här, räknades som hans stora verk höll han inte med om, för honom var Honung och malört favoriten.
Nu bubblar jag för mycket, lyssna själv!
Kul också att höra hur Sveriges radio rapporterade om hans död, 1965.
Bloggpost om varför jag älskar honom finns här, några citat här, och så har han sin egen kategori här på bloggen.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Förra årets först utlästa bok var W Somerset Maughams Ashenden, baserad på hans tid som spion. Årets först utlästa är Up at the villa, en kort och fin sak om Mary Panton, som under ett par dagar grubblar på om hon ska svara ”ja” eller ”nej” på ett frieri från den pålitlige äldre Edgar, blivande guvernör i Bengalen. Edgar har givit henne en revolver, som skydd när hon kör omkring ensam på nätterna i trakterna kring Florens. Mary går på middag, träffar en charmerande man med dåligt rykte, och sedan ännu en man, en österikisk flykting som spelar fiol mycket dåligt.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


På Antivariat Viking centralt i Luleå fanns den största Agatha Christie-samling jag någonsin sett. Massor av AC, i olika serier, bland annat en svart-vitrandig pocketvariant som jag blev sugen på trots att jag inte är nåt större fan. Kanske borde jag köpt för att ge bort i julklapp till bokbloggarkollegor? Men jag var självisk och kompletteringsköpte till min egen Somerset Maugham- respektive Mitfordsamling. (Däri ingår att ge Evelyn Waugh en ny chans, jag tror att både han och Nancy Mitford är vidunderliga brevskrivare.)

Farbrorn som drev antikvariatet satt och drack kaffe med en kompis, och verkade lite lätt förvånad när vi kom in och ville handla. Priserna satte han i stundens ingivelse. Som synes på översta bilden har han massor av ouppackade böcker, och sorteringen var det lite si och så med. Han verkade gilla att ta det lugnt, helt enkelt.

I Umeå besökte jag Bokzon, butiken som dottern tipsat om. En butik med en helt annan energi.
Det finns mycket där, såna böcker som det skrivs och skrivits om i bokbloggosfären, det är lätt att hitta något man gillar. För dagen var jag inne på blodigt och makabert, och det blev tredje delen av Chelsea Cains Heart-serie, och så tänker jag prova Tess Gerritsen. Tror tyvärr att det är den tredje eller nåt sånt om samma detektiver, men hoppas att det går bra att hoppa in i den ändå.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Ashenden är W Somerset Maughams rätt löst sammanfogade berättelser om en brittisk spion under första världskriget. Eftersom Maugham själv var spion under den tiden, så förstår man att det är plockat mycket från egna erfarenheter. Delarna har fantasieggande namn som ”The hairless mexican” och det är den gode WSM:s människokännedom och skarpa öga som gör att det blir så bra. Det där sjaskiga görat, när man ska förmå någon att göra något, som att förråda sin älskade eller resa till ett ställe för att bli dödad, att nästla sig in och utnyttja andra människor. Ibland är det kul också, som när en flitig och duktig informatör visar sig sitta hemma i den engelska förorten och hitta på alltihop. Att befinna sig i främmande land var alltför farligt, tyckte han.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Innan året tar slut och allt försvinner ner i flyttkartonger vill jag passa på att dokumentera vilka böcker som flyttat in i de senaste veckorna. Från jobbet, recensionsex, moochade och köpta. Jag är särskilt glad över Bang-biografin här ovan. Och glasfötterna har jag läst att många tyckt om.

Av Dagerman har jag bara läst den där fruktansvärda novellen, så det vore kul med något längre. Maïssa Bey vill jag undersöka lite till.

Egentligen är det sorgligt att två Nobelpristagare kan ligga kvar oplockade på ett bokbord. Men men, desto bättre för mig.

En skräckklassiker som jag är rädd att jag kanske fnissar åt, och Maugham-pjäser moochade från Israel. Det känns så exotiskt och spännande att få långväga paket med annorlunda frimärken.

Två recex som jag blev nyfiken på och tackade ja till. En i realistisk stil (Roger Rosenblatt) och en skräck (Johannes Källström).

Persisk poesi, som sagt

… och så kände jag starkt att mitt liv krävde en Lehmann. Det får inte gå för lång tid utan Rosamond. Orkanpartyt blir nästa i Mytprojektet.
Nu ska jag bara få tid och ro att läsa också. Nästa år.

Read Full Post »

När jag som nu har svårt att koncentrera mig på läsning, och känner att det blir orättvist mot böcker som jag annars skulle tycka mycket om (böcker har också känslor), då plockar jag fram de här två fina novellsamlingarna. För en novell räcker koncentrationen. Plus att jag då hinner tänka på den ett tag efteråt, innan jag slukar nästa. Som de tre tjocka damerna i Antibes, och deras passion för mat. (WSM) Eller hur det kom sig att den respekterade författaren började skriva deckare. (WSM) Eller lille Vinny med de gröna tänderna som flyttar till ny skolklass. (RY) Och New York-paret som ska gifta sig — men är det verkligen en så bra idé? Den senare med en blinkning till Easter Parade = en av årets bästa böcker.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Vintage Classics har så enormt snygga omslag! Måste grunna ut nåt sätt att möblera så att omslagen får synas, det är synd och skam att tränga in dem i hyllorna.

Mina två Atwood som jag inspirerades till av Jenny och Lena i det här kommentarsfältet är också väldigt fina.

Read Full Post »

Jag skriver denna bok för att befria min själ från vissa föreställningar som har fladdrat omkring inom den alltför länge för min trivsel.
*
Jag har aldrig riktigt kommit över min förvåning över att jag är författare.
*
När jag tänkte igenom saken, fann jag att jag måste sikta på klarhet, enkelhet och välljud.
*
Jag har alltid haft svårt att fördra författare som kräver att läsaren skall anstränga sig för att förstå vad de menar.
*
Det är inte så stor skillnad på människor. De är alla en blandning av storhet och litenhet, av dygd och last, av högsinthet och låghet.
*
Jag har inte något spontant förtroende för andra människor. jag är mera benägen att vänta mig ont av dem än gott. Det är det pris vi måste betala för vårt sinne för humor.
*
Festlig samvaro har alltid tråkat ut mig en smula.
*
Jag har en klar, logisk intelligens, men den är inte särskilt spekulativ och inte särskilt kraftfull.
*
Som väl de flesta unga författare började jag skriva dramatik därför att det föreföll mindre svårt att skriva ner vad människor sade än att konstruera en berättelse.
*
(Om Kärlekens karusell) Den var ganska löjlig, ty eftersom jag var under inflytande av nittitalets estetiska skola gjorde jag alla personerna otroligt vackra, och stilen var tillkrånglad och affekterad.
*
(Om ett av sina spionuppdrag, som gick ut på att ”hålla Ryssland kvar i kriget och förhindra att bolsjevikerna, stödda av centralmakterna, tog makten”.)
Jag behöver inte upplysa läsaren om att jag sorgligen misslyckades, och jag begär inte att han ska tro mig när jag säger att jag har en känsla av, att om jag hade skickats dit ett halvår tidigare är det inte omöjligt att jag kanske hade lyckats.
*
Det är märkvärdigt hur omväxlande livet kan vara när man ligger kvar i sängen hela dagen och hur mycket man kan göra. (Om vistelsen på sanatorium.)
*
Jag höll utkik efter originalitet, bisarreri, personlighet.
*
När jag var i tjuguåren sade kritiken att jag var brutal, i trettiåren att jag var nonchalant, i fyrtiåren att jag var cynisk, i femtiåren att jag var skicklig, och nu när jag är i sextiåren säger man att jag är ytlig.
*
Innan jag börjar på en roman läser jag alltid om Candide.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Buffy-säsongen (fyra) är inledd, och jag blir alldeles glad över att W Somerset Maughams Of human bondage spelar en viktig roll i första avsnittet. En kille som Buffy möter andra dagen hinner berätta att Of human bondage är hans snuttefilt, som han alltid har med sig och läser om och om igen. Så när han plötsligt ”reser hem”, men boken ligger kvar, förstår Buffy att det är nåt skumt.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Det börjar lovande med en elak gammal käring som tyranniserar sin omgivning, men när hon dör ändå lämnar alla pengarna till den enda som vågade sticka upp mot henne: Mary Ley.
Mary Ley är iakttagaren som ser alla kärlekshistorier, vackra och fula, som blommar i omgivningen. Den intetsägande 40-åriga prästdottern, som förälskar sig i en döende ung man, den själviske odågan som utnyttjar en gift kvinna, och så den mannen som inleder ett förhållande med en vacker kroguppasserska som sen blir med barn så de tvingas gifta sig. Den sistnämnda historien är helt tydligt självupplevd, det är Mildred en gång till fast utan den gröna huden. Eftersom jag inte gillade Mildred då gillar jag den här historien inte nu heller, och den tar över så mycket i boken att jag nästan inte kan ta till mig de andra delarna av berättelsen. Synd. Jag hade velat ha mer av Mary Leys skarpa iakktagelseförmåga, och mer av hennes eget liv. Men jag antar att W Somerset Maugham behövde bearbeta saker och ting.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

… mellan Philip och Mildred i Of Human Bondage.

Det verkar vara mycket lättare att stå ut med Mildred i Bette Davis tappning. Filmen blev hennes genombrott och när hon inte Oscarsnominerades bildades en påtryckargrupp som tyckte att det var skandalöst.
Leslie Howard är lite för vacker för rollen som Philip Carey, tycker jag.

Kim Carnes fick en megahit med Bette Davis Eyes 1981. Bette gillade den också.

Read Full Post »

Older Posts »