Vad jag läser just nu

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Read Full Post »

Bechdel får best of-etikett

Såklart.

Den passar inte alla men den passar verkligen mig, som börjat drömma konstiga drömmar om min dotter och yngsta dotterdotter, minnas signifikanta episoder från min mor och mormor, och förstås genast vill sätta igång och läsa en massa psykoanalys.


Och läsa om Virginia Woolf i en enda lång läsfestival.

————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Alison Bechdel, Donald Winnicott, Are you my mother?, mor-dotter-relationen, mor-dotter, psykoanalys, best of 2015

Read Full Post »

Det är Bechdel och jag i helgen

Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!

Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.

Read Full Post »

Engelsfors. Tre adresser senare…

… kom den här fina hem till mig. TACK!
Snyggt tecknad och en bra påminnelse om vad som hänt, jag får lust att läsa om böckerna för jag inser att jag glömt en del.

Read Full Post »

Julgodis till mig själv

Flera av årets julklappar är beställda från Science fiction-bokhandeln, som var väldigt snabba med att leverera. Tack för det!
Jag var däremot sen med att packa upp paketet, och när jag till sist fick tid till det och i mitt huvud bockade av vem som skulle få respektive ***, så upptäckte jag att ett album med Mercedes Thompson i serieversion blev över. Vem hade jag tänkt det till? Jo, till mig själv. 🙂
Så God jul till mig, jag tror jag öppnar det direkt.
(Läste nyss Silver bourne i den ”riktiga” bokserien, den var bra som vanligt. Patricia Briggs böcker om Mercy Thompson är nog min favorit-urban fantasy.)
———————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om urban fantasy, science fiction, seriealbum, Patricia Briggs, Mercy Thompson, julklappar

Read Full Post »

I väntan på Dorothy

Väntar på dunsen av Dorothy Sayers Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben i brevlådan. Vill inte börja på nåt annat ifall den kommer idag.
Visst är Willie vansinnigt ful på det här omslaget, förresten?

Uppdatering: Den kom inte idag. Nähä.

Read Full Post »

Tack för allt, Peter O’Donnell

Peter O’Donnell, författaren till Modesty Blaise, har dött. (Jag läser det först hos Bibliotekstipset.) Han blev 90 år gammal.
Jag skannar bokhyllorna för att se vad jag vill bläddra i till O’Donnells åminnelse.

Nya Agent X9 kom igår också, det är den med den döende Bellman som utsätter Modesty och Willie för en människojakt.
Jag är lite sugen på den andra sidan av Peter O’Donnell, den romantiska, där han skrev under pseudonymen Madeleine Brent. Unga, oförvägna hjältinnor där också.

Men sen blir det självklart. Jag vill läsa om det allra sista äventyret, där både Modesty och Willie dör. På rätt sätt. För att rädda andra människors liv och med öppna ögon. I Modestys fall för att slippa en långsamt utdragen död där hon är dömd att tappa allt som gör henne till henne, och i Willies fall för att han tycker att det där med livet kan kvitta när inte Modesty är med, lika bra att följa efter henne. På kuppen räddar de Dinah, Collier, och ett 30-tal barn. Death in style.


Modesty Blaise blev cirka 52 år. Wille Garvin bör väl ha varit närmare 60.

Uppdatering: Peter O’Donnell hade visst Parkinsons sjukdom, läser jag hos GP.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Peter O’Donnell, Modesty Blaise, Willie Garvin, Den sista striden, Madeleine Brent

Read Full Post »

Modesty Blaise: The beginning

Kan ni historien? undrar Nattens bibliotek, och mitt svar blev långt som ett inlägg och kommer i repris här. Plus lite till.
Ja, jag kan historien. Utan och innan. Modesty har varit min följeslagare i över 30 år. Först serierna, men sen ett antal år tillbaka även böckerna. Ett tag var jag med på en mejlinglista, och där kom fantastiska historier om vad Modesty och Willie betytt i människors liv. I nästan alla andra länder var folk mest förtjusta i böckerna, medan Sverige skilde ut sig genom att favorisera serierna.
Om jag skulle plocka ut den viktigaste av alla Modestys egenskaper så är det hennes förmåga att aldrig ge upp, att kunna vända underläget till sin fördel. Att ständigt se vad som talar *för* henne, istället för allt som är emot.
Det kan man lära sig mycket av.

Jag har Peter O’Donnells signatur i en bok, den sista. Tyvärr var det inte jag som fick träffa honom. Men jag gratulerade honom på 80-årsdagen med ett kort från Lappland. Det finns ju ett äventyr som utspelar sig i Lappland.

Jag har skrivit om MB här förut, berättat historien om Weng, visat mina Modesty-grejer. Vad jag inte har gjort är att varna för denna vidriga film:

Jag vet inte vad som är värst; att de sjunger eller att de inleder nån sorts romans. Modesty och Wille är varandras halvor, sina mest betydelsefulla människor. Deras relation är djup, självklar, värd att gå i döden för men den är aldrig någonsin sexuell. Så jo, flörten är värst. *brr* Vidrigt.

Sen har Tarantino gjort en MB-film, som är inspelad på tre veckor eller nåt sånt, och det märks. Man kan slöse den. Förmodligen är det omöjligt att göra en Modesty Blaise-film som vi fans skulle acceptera. Fast man kan ju roa sig med att casta rollerna själv. Om Nathalie Portman kunde slåss som Uma Thurman och Carrie-Ann Moss, så kanske det vore nåt. Och om Rutger Hauer var 30 år yngre.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Modesty Blaise, Peter O’Donnell, Willie Garvin

Read Full Post »

En titt i dotterns Tori Amos-bok

Tolkning av låten Caught a light sneeze.

Det här är från The Beekeeper:

Och det här är Silent all these years:




Hela boken är en hyllning till musikern och kompositören Tori Amos. Serierna är tecknade av olika tecknare, som inspirerats av hennes texter och musik. Förordet är skrivet av Amos gode vän Neil Gaiman.
Detta är tolkningen av Crucify:


———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Tori Amos, serietecknare, hyllning, musik

Read Full Post »

The Gabriel set-up

Jag gillar nya X9. De slår till med det klassiska äventyret The Gabriel set-up, där folk blir avlockade sina hemligheter med hypnos på ett hälsohem som driva av Gabriel. Modesty kollar upp det under-cover, blir avslöjad men hinner iväg. Skurkarna lurar i Willie att de dödat henne, och han kör in en långtradare i huset. Nytt är att Willie pratar cockney i översättningen också, antar jag att det ska föreställa. Lite svårt att vänja sig vid, men säkert närmare originalet. Jag blir påmind om att det är Jim Holdaways bild från detta äventyr som finns på framsidan på de stora albumen från Alvglans.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Modesty Blaise, Agent X9, Willie Garvin, Jim Holdaway, serier

Read Full Post »

Ny översättning av Modesty Blaise

Det klagas över att jag inte fortsatt min Q&A om Modesty Blaise, men det är ju för att ingen frågar något. Men själv fick jag nu veta att det är nya översättningar av de gamla äventyren som ges ut på nytt i Agent X9. Jag såg en tidning på Pressbyrån för lite sen, och var på väg att köpa den, men lät bli för att jag redan har nästan alla äventyr i de stora albumen. Det var dumt, för det hade varit kul att jämföra. Bilderna ska vara bättre också.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Modesty Blaise, Agent X9

Read Full Post »

Lita inte på Galago

För mer än ett år sen tog jag en prenumeration på Galago. En present till min dotter. Jag skulle också få en present, ett album, för det var nåt erbjudande.
Inte fick jag det.
Jag mejlade och frågade efter det. Inget svar. Inget album.
Så går det alltså ett år, och sen ringer en kille och undrar om jag vill förnya prenumerationen. Han säger att jag ska få Kyckling med plommon av Marjane Starapi.
Den kommer förstås inte.
Sen ringer han igen och frågar om prenumerationen, och jag förklarar igen (surt & stressat) att jag inte fått nåt album. Då har han mage att säga att jag ska mejla kundtjänst, fast han själv tog alla uppgifter förra gången.
– Vi skiter i det, sa jag. Albumet, prenumerationen, vi skiter i det.
Jag kommer aldrig att köpa nåt från Galago mer.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Galago, dålig stil,

Read Full Post »

I väntan på Marjane Satrapi

Häromdan blev jag uppringd av en kille från Galago, som undrade om jag ville fortsätta prenumerera. Jag förklarade att prenumerationen var en present till min dotter, och att jag ville kolla med henne först. Och så passade jag på att klaga – igen – på att den presentpremie jag skulle ha fått aldrig har kommit. Det har gått över ett år.
Ingen av oss mindes vad det var, så han räknade upp lite vad de hade just nu.
– Sara Granér?
– Den har jag redan. Nina Hemmingson?
– Ligger inte på vårt förlag. Marjane Satrapi?
– Ja!
– Vi har Persepolis i pocket…
– Men den har jag också redan.
– Kyckling med plommon, då?
– Ja!

Så nu väntar jag på att Kyckling med plommon ska dyka upp i brevlådan. (Jag tror det när jag ser det.)
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Marjane Satrapi, Kyckling med plommon, Persepolis, graphic novel, serieberättelse

Read Full Post »

Q&A om Modesty Blaise

Till dig som sökte på ”Modesty Blaise” och ”betjänt”:
Han heter Weng och är väldigt intelligent. Modesty hittade honom utsvulten i Saigon och satte honom i missionsskola. Under sin tid vid universitetet i Hongkong upptäcker Weng att hans syster Dho li lever och är med i Sydvietnamesiska armén. I ett försök att skaffa pengar blir Weng knarkkurir till Mister Sun, som försöker utnyttja situationen för att komma åt Modesty. (Äventyret finns i MB 3, som du ser här bredvid.)
I sin tacksamhet över att Modesty hjälper och förlåter honom (hon hatar ju knark som vi alla vet), fortsätter Weng sin utbildning men vill sen bara vara anställd hos Modesty som en sorts fixare/betjänt. Det betraktar han som en stor ära. Modesty och Willie vet att han lika gärna skulle kunna bli en stor industriledare eller nåt sånt, med sin intelligens och enorma organisationsförmåga.
Weng är betrodd med att öppna Modestys post om hon är bortrest, och att avgöra vilka telefonsamtal som ska släppas fram.
Finns det någon annan därute som vill veta något om Modesty Blaise är du välkommen att fråga, så ska jag försöka svara efter bästa förmåga. Annars kanske jag ändå kör en liten kurs här. 🙂
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Modesty Blaise, Willie Garwin, Weng, Mister Sun

Read Full Post »

MUMIN – Tove Janssons samlade serier, del 1

Först blir jag så bekymrad över att Mumintrollet inte har någon mamma eller pappa, bara den girige Sniff till kamrat och en massa snyltgäster. Men så hittar Muminmamman och Muminpappan igen sitt eget Mumintroll, och allt blir bra. Snorkfröken dyker upp i handlingen, och Snusmumriken, och Mymlan. Det är så roligt att läsa alltihop från början! Och fullt av äventyr, galna påhitt och udda infall, som på något mirakulöst vis slutar lyckligt.
I efterordet läser jag att Tove Jansson använde människor från sitt excentriska barndomshem som förebilder för sina figurer, hon måtte ha haft en underbar uppväxt.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Tove Jansson, Mumin

Read Full Post »