Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘serier’ Category

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Annonser

Read Full Post »

Bechdel_cover
81XVAw4GyEL
Såklart.
Bechdel-Cartoon
Den passar inte alla men den passar verkligen mig, som börjat drömma konstiga drömmar om min dotter och yngsta dotterdotter, minnas signifikanta episoder från min mor och mormor, och förstås genast vill sätta igång och läsa en massa psykoanalys.
Are-You-My-Mother_0009
ABorganized
Och läsa om Virginia Woolf i en enda lång läsfestival.
winnicottbechdel
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

bechdel
Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!
bechdelwoolf
Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.
bechdel2

Read Full Post »

engelsfors_ram… kom den här fina hem till mig. TACK!
Snyggt tecknad och en bra påminnelse om vad som hänt, jag får lust att läsa om böckerna för jag inser att jag glömt en del.

Read Full Post »


Flera av årets julklappar är beställda från Science fiction-bokhandeln, som var väldigt snabba med att leverera. Tack för det!
Jag var däremot sen med att packa upp paketet, och när jag till sist fick tid till det och i mitt huvud bockade av vem som skulle få respektive ***, så upptäckte jag att ett album med Mercedes Thompson i serieversion blev över. Vem hade jag tänkt det till? Jo, till mig själv. 🙂
Så God jul till mig, jag tror jag öppnar det direkt.
(Läste nyss Silver bourne i den ”riktiga” bokserien, den var bra som vanligt. Patricia Briggs böcker om Mercy Thompson är nog min favorit-urban fantasy.)
———————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Väntar på dunsen av Dorothy Sayers Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben i brevlådan. Vill inte börja på nåt annat ifall den kommer idag.
Visst är Willie vansinnigt ful på det här omslaget, förresten?

Uppdatering: Den kom inte idag. Nähä.

Read Full Post »

Peter O’Donnell, författaren till Modesty Blaise, har dött. (Jag läser det först hos Bibliotekstipset.) Han blev 90 år gammal.
Jag skannar bokhyllorna för att se vad jag vill bläddra i till O’Donnells åminnelse.

Nya Agent X9 kom igår också, det är den med den döende Bellman som utsätter Modesty och Willie för en människojakt.
Jag är lite sugen på den andra sidan av Peter O’Donnell, den romantiska, där han skrev under pseudonymen Madeleine Brent. Unga, oförvägna hjältinnor där också.

Men sen blir det självklart. Jag vill läsa om det allra sista äventyret, där både Modesty och Willie dör. På rätt sätt. För att rädda andra människors liv och med öppna ögon. I Modestys fall för att slippa en långsamt utdragen död där hon är dömd att tappa allt som gör henne till henne, och i Willies fall för att han tycker att det där med livet kan kvitta när inte Modesty är med, lika bra att följa efter henne. På kuppen räddar de Dinah, Collier, och ett 30-tal barn. Death in style.


Modesty Blaise blev cirka 52 år. Wille Garvin bör väl ha varit närmare 60.

Uppdatering: Peter O’Donnell hade visst Parkinsons sjukdom, läser jag hos GP.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »