Lite Louise Bougeois (efter att ha läst Siri Hustvedt)

Jag recenserar Siri Hustvedts senaste, essäsamlingen Leva, tänka, titta, för Corren. Recensionsdag är den 27:e så jag kan inte posta här än. En av essäerna handlar om Louise Bourgeois, så vi kan väl titta lite på hennes verk. Skulpturerna, jag gillar skulpturer.

Mest känd är nog den här spindeln.

Det här är Siri Hustvedts favorit, om hon var tvungen att välja ett enda verk.

Louise Bourgeois levde länge och hann med mycket. Man kan läsa mer om henne här och/eller här.

Read Full Post »

Leonor Fini — varför inte?

På Bildmuseet i Umeå, våning 5, pågår just nu en helt fantastisk utställning med Leonor Fini. Det är oljemålningar av kvinnor och män som ibland förvandlas till djur, tunna men explicita erotiska teckningar, fantasifullt designade teatrala masker — en är gjord av ömsat ormskinn och fiskfjäll! — och fotografier från Lenor Finis liv. Iscensatta och mer vardagliga. Dessutom en korsettstol i metall som vi inte fick röra vid, och en film där hon berättar och visar hur hon arbetar med akvareller.
På tidsaxeln läser vi fascinerat att hon träffade en man som hon levde med tills han dog 1980, men långt före dess träffade hon även en annan man som hon levde med. Samtidigt? Jo, samtidigt. De levde tillsammans alla tre, och där får vi förklaringen till några av målningarna.
På ett av fotona upptäcker jag till min glädje att Leonor hänger med Leonora, nämligen Carrington. Hennes bok Hörluren har jag skrivit om här och när hon dog 2011 här. Hörluren gavs ut i serien Surrealismens kvinnor från Sfinx förlag. De gav också ut Rikki Ducornets Fosfor i drömlandet som jag skrivit om här och Anaïs Nins Incestens hus, här. Sfinx förlag är sporadiskt i sin utgivning men lovar här att fortsätta. Den nyfikna kan kolla upp.
Men viktigast: Den som bor i eller har vägarna förbi Umeå: Missa inte!

Leonor och Leonora, två utmärkta prinsessförebilder.

Read Full Post »

Yoko Ono: Ekollon

Ibland kommer boken du just nu behöver in i ditt liv vid exakt rätt tillfälle. Slump? Jag tror inte det. Men jag tror att Yoko Onos Ekollon kan vara en sån bok för många. Passar den dig inte nu så kanske den gör det senare — när du känner dig modig och beredd till förändringar.
Den är liten och den är sparsmakat vacker. Tryckt på tjockt papper som är skönt att bläddra, med illustrationer på varje uppslag att vila i. Men Yoko Ono vill inte att jag ska vila, hon vill att jag — och du! — ska vara med. Det är dikt & konst & fantasi & psykologi, allt på en gång.

Jag slår upp en sida. Det blev Stadsstycke V.
Föreställ dig att du målar alla stadens hus med den färg som själva ljuset har.

En annan sida: Rengöringsstycke 1.
Skriv ner ett sorgligt minne.
Stoppa det i en låda.
Bränn lådan och sprid askan över en äng.
Du kan ge lite aska
till någon vän som delar din sorg.

En tredje sida: Ljudstycke II.
Lyssna till din egen andning.
Lyssna till ditt barns andning.
Lyssna till din väns andning.
Fortsätt lyssna.

Det här sättet att dra in oss och göra oss till medskapare kallas konceptuell konst. Nu för tiden inte så revolutionerande, men Ono var en av de allra första. Hon har alltid gått sina egna vägar med en lekfullhet och en kärleksfull blick som är unik. ”Ekollon” kan ses som en uppföljare till ”Grapefruit” som gavs ut 1964, men det var innan jag föddes så den minns jag inget av. Vad jag däremot minns är en utställning på Kulturhuset i Stockholm, där ett av hennes verk bestod av en video med en ung Yoko Ono i svart långklänning som satt på en stol. Publiken uppmanades att klippa bort bitar av klänningen. Som betraktare blev jag allt mer orolig och tyckte det var obehagligt att se saxen komma från olika händer och håll; tänk om någon skulle göra henne illa? Hon såg så skyddslös ut där hon satt. Men inget hände, mer än att klänningen blev mindre och fulare och taggigare för varje saxklipp.
Till den utställningen hade jag släpat med mig yngste sonen, då i fjortonårsåldern. Jag minns att han blev generad över ett foto på en uppförstorad bröstvårta, och beskrev hela utställningen som ”udda”.
Nu tänker jag istället att han skulle tycka om den här boken. Jag tror att Yoko, som fyllde 81 förra veckan (18 februari) och Måns, 24 år, kan skapa konst tillsammans.

Så köp den här boken. Köp två och ge den andra till någon du tycker om.
Först publicerad i Corren.

Read Full Post »

Konsttips i norr!

På Bildmuseet i Umeå ställer den amerikanske konstnären Jacob Hashimoto ut sitt verk Superabundant Atmosphere på översta våningen. Underbart, vackert, meditativt. I bambu och vitt siden, det känns väldigt japanskt. Det tar upp hela lokalen.

På Havremagasinet i Boden har de en lokal konstnär som hette Stig Sandberg högst upp. Jag tyckte mycket om honom. Purist, dog mycket ung. Tillhörde Bodenskolan.
Dessutom en fotoutställning med lokala fotografer, framför allt under 1900-talet. Många bra bilder, porträtt, miljö, tidsdokument om vartannat. Minns mest ett par små flickor som jag köpte affischen på, och så Kirunagruvans första kvinnliga arbetare under jord. Jätteglad framför en vägg av pinup-bilder.
En utställning inspirerad av Island blev jag inte så intresserad av däremot.

Read Full Post »

Impressionist, javisst

Först förstår jag inte att alla de mörkblå tavlorna nere i hallen på Millesgården ska föreställa den impressionistiska utställningen. Den måste vara någon annanstans?
Sen blir jag besviken: Massor av hav, skepp och vågor. Inte ett enda porträtt. Människorna, när de finns, är pyttesmå och saknar anletsdrag. Ramarna är å andra sidan oftast väldigt breda, ibland tar de upp större yta än själva målningen.
(Dessutom oroar jag mig för att sonen med flickvän ska tycka att det är urtråkigt och aldrig vilja se på konst mer i hela sina liv.)
Men så småningom vinner verken på mig. Den initiala besvikelsen går över, och jag börjar se. På djupet se.

Två nya favoriter har jag fått: Eugène Boudin (ovan) och Alfred Stevens.
Däremot fäste jag mig inte särskilt vid verket av min annars käre Renoir, och den lilla Moneten var verkligen liten. Synd, för motivet var dramatiskt.
Och det var bara män. Inte en enda kvinna. Jag hade hoppats på Mary Cassatt.

Så promenerade vi runt i den fantastiska skulpturparken; fascinerades och njöt. Mätt på intryck satt jag sen ute vid Susannadammen medan de andra gick igenom bostadshuset och ateljén.

Read Full Post »

En oskriven historia

Vi hann med en Norrköpingstripp i helgen. Den inkluderade ett besök på Norrköpings konstmuseum, som jag tycker om. Det ligger så vackert, och deras permanentutställning innehåller flera imponerande verk. Nu har de också en utställning jag varit nyfiken på, En oskriven historia, om kvinnliga östgötakonstnärer. Där fastnade sambon mest för Nora von Samson-Himmelstierna och hennes nästan fotografiskt detaljerade porträtt. Som självporträttet ovan. Och ja, hon var nog egentligen bäst, men jag är svag för skulptur, så jag gillade Asta Ödman ännu mer. Ett huvud i naturlig storlek som hette Margaretaflätan och föreställde en äldre kvinna med just en sån blev jag mycket förtjust i. Och så den här lilla figuren:

Vi ägnade en hel del tid åt permanentutställningen också. Satt framför den stora Carl Larsson-tavlan, och jag föreläste lite om deras kläder som jag nyss lärt mig om i radioprogrammet Stil, som handlade om Karin Larsson. Jag minns för en sådär 18, 19 år sen, då brukade min dåvarande kollega Isa Edholm (på Radio Ellen) prata om Karin Larsson som konstnär. Det var första gången jag hörde det, men sen dess har hon ju fått mycket uppmärksamhet och uppskattning.
Vi lunchade på Löfstad slott, rekommenderas.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Asta Ödman, Nora von Samson-Himmelsstierna, Karin Larsson, Isa Edholm, konst, radio

Read Full Post »

Rut Hillarp — så mycket hon gjorde

Jag skulle vilja se fler av fotografierna hon berättar om i sin dagbok, och filmerna. Kortfilmen De vita händerna som hennes första stora älskare Levada gjorde, hur kan man få se den? Rut Hillarp spelar Isolde med de vita händerna. Filmen vann pris.
Lite fotografier kan man se här i alla fall, när Birgitta Holm berättar om Rut Hillarp i bilder. (Där säger hon också att Filmform har gamla filmer, men när jag söker på Levada i deras arkiv händer inget.)

Fotot med ögat här överst, ”På Djurö i maj med den falliska modern”, hittar jag hos Petter, som också skrivit ett inlägg om Hillarps poesi. Hillarp experimenterade mycket med dubbelexponeringar i sitt fotograferande.

Jag har läst ut dagboken, och sammantaget tyckte jag om den. Det blev lite mastigt ibland med alla dessa samlagsrecensioner, och den flera decennier långa oftast olyckliga passionen för Sivar Arnér, men som tidsdokument är den mycket bra. Jag gillar också Rut Hillarps kommentarer om litteratur och konst, böcker hon läser. Allt sånt blir mer intressant med åren, när namn som jag känner till och läst blir vanligare. Men man behöver helheten, hela fyrtiotalsmodernismen, resandet i Europa, undervisandet och festerna, danserna.

Jag har tidigare skrivit om Rut Hillarp här.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Rut Hillarp, fotografi, konstfoto

Read Full Post »

Sommarens utställningar

Siri Derkert på Moderna museet: Vilken bredd! Akvareller, oljor, miniatyrer, modeteckningar och politiska collage… och så de där ristningarna på Östermalms tunnelbanestation. Jag tycker nästan mest om hennes kubistiska oljor. Och modeteckningarna. Vilket människoliv också, med ungdomsresor och kärlekar och bortadopterade barn som hon sen tar hem till sig. Och dottern, konstnären, som dog.
Mycket intressant utställning, men inte så lyckad hängning. Nånstans mitt i möttes min väninna och jag, båda helt förvirrade, och undrade om den andra hade sett åren si-och-så.


Luleå Art Biennal på Kulturens hus. Flera konstnärer, och därför en blandad kompott. Jag tyckte om de jättestora babybodiesarna, och framför allt den starka historien med kvinnan vars huvud/hals plötsligt en dag fastnade på snedden. Hela hennes liv förändrades, det var hemskt. Porträtt av Elli heter verket, Antti Haase heter konstnären.



Jag tyckte också om fotona från en brasiliansk strand, där lönnfeta skrynkliga tunnhåriga människor tycker att de är skitsnygga, medan det däremot krävdes information om att ett helt möblemang är gjort av insulinsprutor för att jag skulle uppskatta dessa:

Nina Hemmingssson i Ljusgården på stadsbiblioteket i Umeå. Liten och intensiv, överblickbar och man kan gå runt runt och garva åt hennes fula & överdrivna figurer, som ständigt visar upp våra minst önskvärda känslor och egenskaper.
Originalteckningar från Så jävla normal finns med på utställningen. Man kan handla också.

Robert Mapplethorpe på Fotografiska museet. Svartvita, vackra, en lek med ljus och mörker. Blommor och kukar och en kvinnlig bodybuilder som tydligen var extrem då, men idag känner jag flera stycken som är ungefär lika muskulösa. Bilderna är snygga på ett distanserat sätt, inte ens nakenbilderna blir intima. Bilderna på Pattis Smith är klart bäst, inte bara för att jag gillar henne utan för att där uppstår känslor. En extra dimension.

Eleanor Coppola också på Fotografiska museet har jag skrivit ett eget inlägg om. Mycket starkt.

Read Full Post »

Eleanor Coppolas Circle of Memory

Jag är väldigt glad att jag besökte Fotografiska museet igår, och särskilt Eleanor Coppolas utställning Circle of Memory. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, större betoning på fotografier kanske och något mer personligt om hennes omkomne son?, men det jag får är istället halm. Stora halmbalar som byggts upp till en hög men liten labyrint, så småningom förstår jag att det ska vara en cirkel. I halmbalarna är det instucket vita lappar. Där har besökarna skrivit. På flera som jag läser är det någon som saknar sin farmor. En familj har mist sitt lilla barn. Någon minns en bror som varit död i flera år. Andra skriver om sin kärlek till människor som är i livet, och tacksamheten över det.
Jag skriver en egen lapp, om kärlek och Norge, och ska sätta upp den men den fastnar inte i halmen så jag hittar en liten gång med tak av stockar och där får jag in lappen under en flik bark. Sen börjar jag gråta.
Jag går ännu längre in i gången för att vara lite diskret och hör då barnröster som räknar på olika språk. Franska, quatre-vingt-deux. I vad som måste vara cirkelns mitt finns ett runt rum där det rinner fin vit sand, timglassand, genom ett hål i mitten av taket. En stor hög har samlats på golvet. Vad är det? Vår tid som rinner ut? Barnrösterna som räknar den tid vi har? Det finns en bänk gjord av halm men jag lägger mig på golvet istället.
Under tiden som jag ligger där och tänker, känner, är det bara en man som kommer in. Jag tror att många besökare missar det inre rummet. Själv är jag väldigt glad att jag tog mig tid just då, just där, det var värt en och en halv timmes väntan på att Fotografiska skulle öppna. Skönt att få gråta över Norge på det sättet och på den platsen, jag kände mig lugn och liksom avklarad. Tack Eleanor Coppola för att du ställde ut Circle of Memory just nu och här.

Missa inte denna gång om du går till Fotografiska.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Eleanor Coppola, Circle of Memory, halm, sorg, Norge, Fotografiska museet

Read Full Post »

Karin Boye — bara för att hon är så fin

Statyn står utanför Göteborgs stadsbibliotek och är gjord av Peter Linde. Ofta har någon satt en blomma i handen på henne.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Karin Boye, Göteborg, Peter Linde, staty

Read Full Post »

Är Göteborgs konsthall alltid så här bra?

Renässansutställningen And there was light var mitt främsta mål med Göteborgsresan, men det visade sig att det allra bästa istället blev utställningen Disidentifikation på Konsthallen. Jag blev djupt gripen av Rotimi Fani Kayodes stora, erotiska fotografier och tyckte mycket om Kalup Linzys videoinstallationer/filmer, särskilt ett sydstatsdrama om kärlek och svek med en twist. Han gör själv rösterna till alla roller.

(Vad ÄR det för fel på youtube? Jag gör precis som vanligt med embed code men får inte upp dem?)
Allra mest fascinerande var nog ändå den sydafrikanska konstnären Tracey Roses videoverk, här på suddiga (som vanligt, förlåt, förlåt) bilder. Hon spelar alla rollerna själv, och det handlar om kvinnans liv och roller.

I ett annat rum cirkulerar två människor på varsin stor skärm. Den ena är lätt igenkännlig som Ziggy Stardust, den andra är en anspråkslös kvinna i lika anspråkslösa kläder. Jag sitter i det mörka rummet och bara tittar. Länge. Efter ett tag märker jag att blicken dras allt mer mot den till synes anspråkslösa. Hennes ansikte liksom växer, jag börjar lägga märke till detaljer och plötsligt tycker jag att hennes blick är så intensiv. Hon känns starkare och mer levande än den pråliga i Ziggy-utstyrseln (som man i och för sig inte ser anletsdragen på för allt glitter). Jag börjar tänka att det ska betyda något som har med klädsel att göra, nån sån där insikt om att det som på ytan inte ser något särskilt ut visar sig vara det som har värde i längden. Först när jag kommit hem och kan undersöka saken får jag veta att det är Charlotte Gyllenhammar som spelar både Ziggy Stardust och — Ulrike Meinhof.

Read Full Post »

Margareta Renberg!

Herregud, vilken poet! Vilken målare!
(Bilden är gammal, hon var 60 år när hon dog 2003.)
Gunnar Harding har gjort ett jättejobb med dikter på lösa lappar i en kaotisk lägenhet och gett ut Tröst för ett tigerhjärta. Han skriver också väldigt fint om Margaretas liv, uppväxt i Luleå med frireligiösa föräldrar som ville att hon skulle ”bli något fint”. Det blev istället Konstfack, och herregud vilka målningar! Bokomslaget föreställer hennes mor som blir befruktad av Gary Cooper (kan vara ett skämt ;-)), nio månader innan Margareta Renbergs födelse. Varje detalj är betydelsemättad,

Anna Hallberg har skrivit bra i DN och Erik Bergqvist i Svenskan.

Dessutom får jag veta att hon ställt ut hos Galleri Marianne Ahnlund som låg i Umeå under många år och jag borde alltså haft tillfälle att se Renbergs utställningar, men det har jag alltså inte gjort. Damn. Marianne Ahnlund är den gallerist som på stående fot lät mig köpa en tavla på avbetalning för många år sen, så henne minns jag med värme.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Margareta Renberg, Tröst för ett tigerhjärta, poesi, konst, Galleri Marianne Ahnlund, Umeå, Luleå, surrealism

Read Full Post »

Leonards ansikten och längtan

Käraste Leonard Cohen! Rösten är på väg bort, hörde vi när filmen som vi pratar om här visades på tv i påskas. (Kom in i mitten nånstans och missade Beth Orton.) Här en liten dikt.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Leonard Cohen, teckningar, illustrationer, Book of longing, poesi

Read Full Post »

Fascineras av Vanessa Bells målningar

Min recension av Vanessa och Virginia av Susan Sellers kan läsas här. Och här kan man hitta bilder på Vanessa Bells målningar, som finns på museer runt om i framför allt England. The Tub syns här, den hon målade av sin mans älskarinna och som finns med i boken. Här finns syster Virginia Woolf och Leonard Woolf och Vanessas egen älskare Roger Fry och en rad fotografier på barnen och andra. Och så designade hon tyger och dekorerade porslin, i sin mångsidighet påminner Vanessa Bell mig om Karin Larsson, som jag bläddrade i en bok om häromkvällen.
Och ni som kanske har läst Sellers bok, visst måste det vara den här målningen där Vanessa beskriver kvinnan på golvet som fullkomligt lycklig? Djupt försjunken i sitt måleri.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Vanessa Bell, Virginia Wooolf, Susan Sellers, konst, konstnärsliv, biografiskt

Read Full Post »

Heja Umeå, Björkarnas stad

Umeå blev kulturhuvudstad 2014. Trots Rosornas krig som jag tidigare berättat om. Jag tror att det blir bra, Umeå är en bra stad på kultur. Hur bra förstår man egentligen först när man flyttat. I Umeå finns en mycket fin och högklassig jazzfestival. Mitt starkaste minne är Ella Fitzgerald på 1980-talet. Ella Fitzgerald! Jag fick hälsa på henne backstage, ett av mina käraste minnen.
Det finns (fanns? jag har inte så bra koll längre) en kammarmusikfestival och en Folkmusikfestival med allt från samisk jojk till afrikansk dans till världsmusik. (Alla festivaler pågår i dagar, inget sånt där larv med att trycka in allt i samma hus på en kväll.) Det finns en Filmfestival och så finns det Norrlandsoperan och Bildmuseet och Skulpturparken och en rad teatergrupper. Det händer mycket. Numera finns också ett riktigt bokkafé, Pilgatan. Där konstnären Gunilla Samberg, berättade att hon fått ett par skor av Louise Bourgeois.
Här finns lite tips på Umeåförfattare. Lokala reaktioner: VK, VF.
Uppdatering: Fler som gillar: Boktokig, Booky Darling, Kulturbloggen. Jan Gradvall förutsåg detta redan i november 2008. Någon påpekar att Frida Hyvönen och Deportees är från Umeå. Hela Straight Edge-rörelsen med Dennis Lyxzén & Co startade i Umeå. Mats & Morgan som spelade med Frank Zappa är från Umeå. Dock inte Sahara Hotnights, Robertsfors ligger några mil norr om stan.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Umeå, Kulturhuvudstad 2014, Ella Fitzgerald, Umeå Jazzfestival, Umeå filmfestival, Bokkafé Pilgatan, Umedalen Skulptur, Norrlandsoperan

Read Full Post »