Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘konst’ Category

fillette2

Jag recenserar Siri Hustvedts senaste, essäsamlingen Leva, tänka, titta, för Corren. Recensionsdag är den 27:e så jag kan inte posta här än. En av essäerna handlar om Louise Bourgeois, så vi kan väl titta lite på hennes verk. Skulpturerna, jag gillar skulpturer.

Mest känd är nog den här spindeln.

maman

Det här är Siri Hustvedts favorit, om hon var tvungen att välja ett enda verk.

053

Louise Bourgeois levde länge och hann med mycket. Man kan läsa mer om henne här och/eller här.

louise_bourgeois

Read Full Post »

04c84_jan20_bildmuseet_img
leonor fini affmask
leonor sfinx
Bildmuseet i Umeå, våning 5, pågår just nu en helt fantastisk utställning med Leonor Fini. Det är oljemålningar av kvinnor och män som ibland förvandlas till djur, tunna men explicita erotiska teckningar, fantasifullt designade teatrala masker — en är gjord av ömsat ormskinn och fiskfjäll! — och fotografier från Lenor Finis liv. Iscensatta och mer vardagliga. Dessutom en korsettstol i metall som vi inte fick röra vid, och en film där hon berättar och visar hur hon arbetar med akvareller.
På tidsaxeln läser vi fascinerat att hon träffade en man som hon levde med tills han dog 1980, men långt före dess träffade hon även en annan man som hon levde med. Samtidigt? Jo, samtidigt. De levde tillsammans alla tre, och där får vi förklaringen till några av målningarna.
På ett av fotona upptäcker jag till min glädje att Leonor hänger med Leonora, nämligen Carrington. Hennes bok Hörluren har jag skrivit om här och när hon dog 2011 här. Hörluren gavs ut i serien Surrealismens kvinnor från Sfinx förlag. De gav också ut Rikki Ducornets Fosfor i drömlandet som jag skrivit om här och Anaïs Nins Incestens hus, här. Sfinx förlag är sporadiskt i sin utgivning men lovar här att fortsätta. Den nyfikna kan kolla upp.
Men viktigast: Den som bor i eller har vägarna förbi Umeå: Missa inte!
leonor leonora
Leonor och Leonora, två utmärkta prinsessförebilder.
leonor akvarell
leonor erotik

Read Full Post »

ekollonIbland kommer boken du just nu behöver in i ditt liv vid exakt rätt tillfälle. Slump? Jag tror inte det. Men jag tror att Yoko Onos Ekollon kan vara en sån bok för många. Passar den dig inte nu så kanske den gör det senare — när du känner dig modig och beredd till förändringar.
Den är liten och den är sparsmakat vacker. Tryckt på tjockt papper som är skönt att bläddra, med illustrationer på varje uppslag att vila i. Men Yoko Ono vill inte att jag ska vila, hon vill att jag — och du! — ska vara med. Det är dikt & konst & fantasi & psykologi, allt på en gång.

Jag slår upp en sida. Det blev Stadsstycke V.
Föreställ dig att du målar alla stadens hus med den färg som själva ljuset har.

En annan sida: Rengöringsstycke 1.
Skriv ner ett sorgligt minne.
Stoppa det i en låda.
Bränn lådan och sprid askan över en äng.
Du kan ge lite aska
till någon vän som delar din sorg.

En tredje sida: Ljudstycke II.
Lyssna till din egen andning.
Lyssna till ditt barns andning.
Lyssna till din väns andning.
Fortsätt lyssna.

Det här sättet att dra in oss och göra oss till medskapare kallas konceptuell konst. Nu för tiden inte så revolutionerande, men Ono var en av de allra första. Hon har alltid gått sina egna vägar med en lekfullhet och en kärleksfull blick som är unik. ”Ekollon” kan ses som en uppföljare till ”Grapefruit” som gavs ut 1964, men det var innan jag föddes så den minns jag inget av. Vad jag däremot minns är en utställning på Kulturhuset i Stockholm, där ett av hennes verk bestod av en video med en ung Yoko Ono i svart långklänning som satt på en stol. Publiken uppmanades att klippa bort bitar av klänningen. Som betraktare blev jag allt mer orolig och tyckte det var obehagligt att se saxen komma från olika händer och håll; tänk om någon skulle göra henne illa? Hon såg så skyddslös ut där hon satt. Men inget hände, mer än att klänningen blev mindre och fulare och taggigare för varje saxklipp.
Till den utställningen hade jag släpat med mig yngste sonen, då i fjortonårsåldern. Jag minns att han blev generad över ett foto på en uppförstorad bröstvårta, och beskrev hela utställningen som ”udda”.
Nu tänker jag istället att han skulle tycka om den här boken. Jag tror att Yoko, som fyllde 81 förra veckan (18 februari) och Måns, 24 år, kan skapa konst tillsammans.

köp den här boken. Köp två och ge den andra till någon du tycker om.
Först publicerad i Corren.

Read Full Post »

abundance3.pg
På Bildmuseet i Umeå ställer den amerikanske konstnären Jacob Hashimoto ut sitt verk Superabundant Atmosphere på översta våningen. Underbart, vackert, meditativt. I bambu och vitt siden, det känns väldigt japanskt. Det tar upp hela lokalen.
abundance2
Havremagasinet i Boden har de en lokal konstnär som hette Stig Sandberg högst upp. Jag tyckte mycket om honom. Purist, dog mycket ung. Tillhörde Bodenskolan.
Dessutom en fotoutställning med lokala fotografer, framför allt under 1900-talet. Många bra bilder, porträtt, miljö, tidsdokument om vartannat. Minns mest ett par små flickor som jag köpte affischen på, och så Kirunagruvans första kvinnliga arbetare under jord. Jätteglad framför en vägg av pinup-bilder.
En utställning inspirerad av Island blev jag inte så intresserad av däremot.
havre

Read Full Post »

Först förstår jag inte att alla de mörkblå tavlorna nere i hallen på Millesgården ska föreställa den impressionistiska utställningen. Den måste vara någon annanstans?
Sen blir jag besviken: Massor av hav, skepp och vågor. Inte ett enda porträtt. Människorna, när de finns, är pyttesmå och saknar anletsdrag. Ramarna är å andra sidan oftast väldigt breda, ibland tar de upp större yta än själva målningen.
(Dessutom oroar jag mig för att sonen med flickvän ska tycka att det är urtråkigt och aldrig vilja se på konst mer i hela sina liv.)
Men så småningom vinner verken på mig. Den initiala besvikelsen går över, och jag börjar se. På djupet se.
eugene-boudin-maree-basse-soleil-couchant-
Två nya favoriter har jag fått: Eugène Boudin (ovan) och Alfred Stevens.
Däremot fäste jag mig inte särskilt vid verket av min annars käre Renoir, och den lilla Moneten var verkligen liten. Synd, för motivet var dramatiskt.
Och det var bara män. Inte en enda kvinna. Jag hade hoppats på Mary Cassatt.

Så promenerade vi runt i den fantastiska skulpturparken; fascinerades och njöt. Mätt på intryck satt jag sen ute vid Susannadammen medan de andra gick igenom bostadshuset och ateljén.

Read Full Post »

noravonSH
Vi hann med en Norrköpingstripp i helgen. Den inkluderade ett besök på Norrköpings konstmuseum, som jag tycker om. Det ligger så vackert, och deras permanentutställning innehåller flera imponerande verk. Nu har de också en utställning jag varit nyfiken på, En oskriven historia, om kvinnliga östgötakonstnärer. Där fastnade sambon mest för Nora von Samson-Himmelstierna och hennes nästan fotografiskt detaljerade porträtt. Som självporträttet ovan. Och ja, hon var nog egentligen bäst, men jag är svag för skulptur, så jag gillade Asta Ödman ännu mer. Ett huvud i naturlig storlek som hette Margaretaflätan och föreställde en äldre kvinna med just en sån blev jag mycket förtjust i. Och så den här lilla figuren:
sittande
Vi ägnade en hel del tid åt permanentutställningen också. Satt framför den stora Carl Larsson-tavlan, och jag föreläste lite om deras kläder som jag nyss lärt mig om i radioprogrammet Stil, som handlade om Karin Larsson. Jag minns för en sådär 18, 19 år sen, då brukade min dåvarande kollega Isa Edholm (på Radio Ellen) prata om Karin Larsson som konstnär. Det var första gången jag hörde det, men sen dess har hon ju fått mycket uppmärksamhet och uppskattning.
Vi lunchade på Löfstad slott, rekommenderas.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Jag skulle vilja se fler av fotografierna hon berättar om i sin dagbok, och filmerna. Kortfilmen De vita händerna som hennes första stora älskare Levada gjorde, hur kan man få se den? Rut Hillarp spelar Isolde med de vita händerna. Filmen vann pris.
Lite fotografier kan man se här i alla fall, när Birgitta Holm berättar om Rut Hillarp i bilder. (Där säger hon också att Filmform har gamla filmer, men när jag söker på Levada i deras arkiv händer inget.)

Fotot med ögat här överst, ”På Djurö i maj med den falliska modern”, hittar jag hos Petter, som också skrivit ett inlägg om Hillarps poesi. Hillarp experimenterade mycket med dubbelexponeringar i sitt fotograferande.

Jag har läst ut dagboken, och sammantaget tyckte jag om den. Det blev lite mastigt ibland med alla dessa samlagsrecensioner, och den flera decennier långa oftast olyckliga passionen för Sivar Arnér, men som tidsdokument är den mycket bra. Jag gillar också Rut Hillarps kommentarer om litteratur och konst, böcker hon läser. Allt sånt blir mer intressant med åren, när namn som jag känner till och läst blir vanligare. Men man behöver helheten, hela fyrtiotalsmodernismen, resandet i Europa, undervisandet och festerna, danserna.

Jag har tidigare skrivit om Rut Hillarp här.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »