Tankar kring Rut Hillarp

”För många nycklar för många dörrar.
Porten som alltid, fönsterna, rullgardinerna.
Allting sker i andra rum. Och ändå är det
bara jag som bor i huset ingen vet ens var
det finns var finns mitt hus ligger det på
klippan vid havet det var där som horison-
ten, fanns det en gång en horisont och mitt
blod som dränkte horisonten vår tystnad
som dränkte mitt blod din puls mot mina
läppar morgonen då du stannade den morgonen.”

Ur Blodförmörkelse av Rut Hillarp, utgiven 1951. Hennes debutroman.

Rut Hillarp är ett sånt där namn som smugit förbi i periferin för mig, jag har haft en lite oklar bild av modernistisk poet och stilig kvinna, lite mystisk kanske. Passionerad. Tragisk. På nåt vis besläktad släkt med Edth Södergran, brinnande.
I höstas blev Hillarp aktuell, när vännen och eleven Birgitta Holm gav ut dels hennes dagböcker i urval, dels en biografi. Jag blev nyfiken på dagboken och lånade hem den, men de första sidorna avskräckte. Hon trånade efter en man som hon var tillsammans med, de hade flyttat isär men bodde vägg i vägg och genom denna vägg hörde hon hur han låg med andra kvinnor medan Rut låg och grät i kudden, galen av svartsjuka.

Så lyssnade jag på detta radioprogram, och kände att jag förstod Rut Hillarp bättre, att hennes sexualitet var lika viktig, viktigare? än hennes skrivande/skapande, att det fanns något här som jag ville ta reda på. Så det blev nya tag med dagboken. Och insikten att det där som jag blev galen på i början, hennes masochism och lidande, för henne var mycket mer och större än så. Hon VILLE lida. Hon var inte bara masochist i sitt sexliv (och det var inte alltid hon fick utlopp där heller, trots väldigt många försök), hon ville inte bara ha fysisk smärta, hon ville vara i total själslig och kroppslig underkastelse.

Samtidigt var hon en glad och stimulerande, mycket uppskattad lärare på en flickskola. Hela sitt yrkesverksamma liv jobbade hon som gymnasielärare.
Jag har inte läst hennes poesi, men medan jag läser i dagboken om hur hon skriver på sin debutroman Blodförmörkelse kommer jag plötsligt på: Jag har ju den! En liten grågul, solskadad sak som jag köpte på loppis för 20 kronor för några år sen. Så jag läser Blodförmörkelse och förundras. Att hon vågar vara så utlämnande. Den har ett lite högstämt språk, och jag hade nog inte förstått så mycket av den om jag inte fått veta saker i dagboken, men jag tycker om den. Vissa meningar är bara helt fantastiska.
Vi satt i min soffa och talade om allt som föll oss in, som om vi hade suttit där i tusen år och låtit våra röster mogna som milda frukter.

Blodförmörkelse är försedd med en liten brasklapp på baksidan. ”Karaktärer och situationer kan måhända tyckas så extrema att de saknar allmängiltighet (…)”. Hade detta varit idag så hade Rut Hillarp fått sparken från sin lärartjänst rakt av, men på den tiden kunde man skriva avancerad erotik och undervisa ungdomar utan att någon blev hysterisk, verkar det. Rut Hillarp påminner mig en hel del om Anaïs Nin, det där febriga. Jag vet att jag har en annan roman av henne, Sindhia, nedpackad nånstans. Den ska läsas. Och sen ska jag leta rätt på poesin. Det ska inte vara mitt fel om betydelsefulla kvinnliga författare blir bortglömda.

Mer om böckerna och Rut Hillarps liv finns att läsa i Svenskan, GP, DN och — kanske mest intressant — i Sydsvenskan (Eva Ström)
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Rut Hillarp, dagböcker, självbiografiskt, underkastelse, erotik

Read Full Post »

Hon är intressant, Nina Björk

En sak jag tycker är spännande med Nina Björk, är att hon verkar så lyhörd inåt sina egna upplevelser, och att hon ger dem så mycket utrymme och tillskriver dem en sådan vikt, att det sen kan bli en hel bok eller åtminstone en artikel av dem. Som nu, att umgänget med de egna små barnen leder fram till en litteraturvetenskaplig avhandling om John Locke, John Stuart Mill och Victoria Benedictsson. Utgångspunkten är att Björk med sina små barn inser på djupet hur beroende människan är av andra människor. Vi skulle inte överleva utan hjälp från andra. Detta ställer Björk i kontrast till liberalismens grundidé om den självständiga individen, en idé som är så självklar för oss nu att vi knappt minns att det var en idé från början och tror att det är en självklar sanning. Därav Locke och Stuart Mill, tillbaka till källorna.

Och sen kommer en grundlig genomläsning med friska ögon av dels Pengar, dels Stora boken.
Läsningen av Pengar är mycket spännande och tyvärr mer pessimistisk angående Selma Bergs öde än vad som tradionellt är fallet. Men jag får ändå med mig den där friska, uppnosiga känslan, hur mycket hon än säljer sig.

Så Stora boken, dagboken, ett projekt om att bli ett subjekt. Tidigt börjar hon forma sig själv, Victoria Benedictsson. Nina Björk placerar in hennes självmedvetande i en liberal tradition, eller som en konsekvens av ett liberalt tänkande. Bendeictsson kämpar länge och hårt med sin egen självuppfostran, och mot ”de andras” blick. De andra som definierar henne som låg klass, halvgammal, obildad, outbildad, fattig, och framför allt kvinna. Klart då att tanken ”det spelar ingen roll var du kommer ifrån, det viktiga är vad du presterar” blir oerhört lockande.

Det är detta med att hon hatar att vara kvinna som jag har så svårt för med Victoria Benedictsson. Plus att hon krälar i stoftet för George Brandes. Men efter att ha läst Nina Björk är jag inte så säker på att hon krälar så mycket, hon har ändå en stolthet. Och hon älskar sitt arbete. Arbetet är det viktigaste av allt, och viljan är hennes religion. Just det där med att arbetet är allt överskuggande; jag tror inte att Benedictsson begriper att det kanske inte är likadant för Brandes. Att hans kritik av hennes skrivande färgas först av att hon mer eller mindre recenserar hans kyss, sen av att hon inte vill ligga med honom. Även om Brandes försöker vara professionell och idel intellekt, så är det ju jobbigt att få nobben.
Jag undrar hur det hade gått, om Victoria Bendictsson träffat ett par intellektuella och gärna vänliga kvinnor i ett halvtidigt skede av sitt liv.

Nina Björk eller kanske snarare hennes tänkande påminner mig om en Texas-miljonärska jag träffade för länge sen. Hon började också fundera kring barn, barnuppfostran, och ekonomi. Hur kom det sig att det som var själva förutsättningen för att barn skulle klara sig, nämligen att vuxna ger och ger och ger utan att kräva nåt i gengäld, upphörde att vara vettigt i relation till andra vuxna? Varför kan man inte bara fortsätta att ge bort? Hon kallade det gift-giving economy och levde som hon lärde. Jag tror inte att hon var miljonärska längre, men hon fick och fick mycket tillbaka, och verkade lycklig.
Det är skönt med folk som går på tvärs tycker jag. Dessutom skriver Björk på en ny bok, läser jag här.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Nina Björk, Fria själar, liberalism, individualism, John Locke, Victoria Benedictsson, John Stuart Mill

Read Full Post »

Barbara Vine: Astas bok

Jag älskar att avsnitten ur Astas dagböcker alltid börjar med ett avsnitt på danska. Jag stakar mig igenom det först, innan översättningen kommer. Undrar hur engelsmännen som läste originalet gjorde? Hoppade över, säkert. Om de inte, som Ruth Rendell, har danskt påbrå.
Det är lätt att glömma bort Ruth Rendell mellan varven, liksom hennes pseudonym Barbara Vine. Sen blir man desto gladare när man läser henne igen. För hon är alltid bra.
Astas bok är en släkthistoria i tre generationer, med hemligheter, fattigdom, berömmelse och en mordgåta. Asta kom till England tillsammans med sin make Rasmus och två små barn. Ett tredje barn dog, och nu väntar hon igen. Hon är tung och otymplig och längtar efter en flicka. Och efter danskt rågbröd.
Det kommer en flicka, Swanhild. Men exakt hur kommer hon? På Astas födelsedag långt senare, får Swanny ett elakt anonymt brev som berättar att hon inte är Astas och Rasmus dotter. Swanny är då 58 år och hamnar i djup kris. Hon lyckas inte få några ordentliga besked från sin självupptagna mor, utan är utlämnad till sitt eget grubblande.
Så dör Asta. Och när Swanny röjer upp i huset hittar hon massor av anteckningsböcker, där Asta i hemlighet skrivit dagbok. Astas dagböcker blir utgivna och en stor försäljningssuccé både i England och Danmark. Det blev tv-serie också, och där hade Anthony Andrews en roll. 😉 Men får Swanny veta vem hon är?
När boken börjar är även Swanny död, och det är systerdottern Ann som fått ärva såväl huset som dagboksrättigheterna som nyfikenheten på hur allt hänger ihop. Så hon läser och forskar om vartannat. Det kommer twist på twist i denna bok, och historierna vävs in i och runt om varandra. Tänk De besatta (A S Byatt) möter Alias Grace (Margaret Atwood) med ett stänk av det lilla jag minns av Mary Swann (Carol Shields). Mycket fin bok.
***
På fliken läser jag att Ruth Rendell hade en dansk mormor, och att namnet Vine ska uttalas på danska. Den här boken köpte jag för tio kronor på en liten turistinformation vid Höga kusten förra sommaren, det får man kalla ett fynd.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Astas bok, Barbara Vine, Danmark, danska, Ruth Rendell, dagböcker

Read Full Post »

Reborn: Susan Sontag

Jag läser till sist ut resten av Susan Sontags utgivna dagbok, Reborn. Här två intressanta citat som man kan fundera på.

I september 1959 skriver Sontag en lista som man förstår handlar om hur hon vill fostra sin son, David.
1. Be consistent.
2. Don’t speak about him to others (i.g. tell funny things) in his presence. (Don’t make him self-conscious.)
3. Don’t praise him for something I wouldn’t always accept as good.
4. Don’t reprimand him harshly for something he’s been allowed to do.
5. Daily routine: eating, homework, bath, teeth, room, story, bed.
6. Don’t allow him to monopolize me when I am with other people.
7. Always speak well of his pop. (No faces, sighs, impatience, etc.)
8. Do not discourage childish fantasies.
9. Make him aware that there is a grown-up world that’s none of his business.
10. Don’t assume that what I don’t like to do (bath, hairwash) he won’t like either.

19 november 1959 skriver hon:
The coming of the orgasm has changed my life. /…/
Before, my sexuality was horizontal, an infinite line capable of being infinitely subdivided. Now it is vertical; it is up and over, or nothing.
*
The orgasm focuses. I lust to write. The coming of the orgasm is not the salvation but, more, the birth of my ego. I cannot write until I find my ego. The only kind of writer (I) could be is the one who exposes himselt… To write is to spend oneself, to gamble oneself. But up to now I have not even liked the sound of my own name. To write, I must love my name. The writer is in love with himself… and makes his books out of that meeting and that violence.

Noterar att hon skriver om författaren som ”himself” trots att det i det här sammanhanget borde komma naturligare att skriva ”herself”. Om hur rasande intelligent Susan Sontag var, och om hur hon kämpade med och mot sin sexualitet, har jag skrivit en del om tidigare. Ingrid har också läst.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Susan Sontag, Reborn, dagbok, mor-son

Read Full Post »

So long Susan, welcome Joyce

Jag sätter Susan Sontags dagbok Reborn på paus ett tag nu. Inte för att det är dåligt, absolut inte, det är tvärtom mycket bra och intressant.
Sontag var makalöst intelligent och beläst redan som 16-åring, då hon började på universitetet i Kalifornien. Där upptäcker hon sin lesbiska sexualitet och omväxlande bejakar och förnekar den. Men väldigt snabbt gifter hon sig plötsligt som 17-åring och får en son, David. Det är han som nu redigerat sin mors dagböcker.
Reborn är en bok som gjord för understrykningar och anteckningar i marginalen. En grej jag lägger märke till är att hon pratar om ”style” som det viktigaste för en författares verk, precis som Oates gör i sin dagbok.
Ett replikskifte med sonen, David, där han drömmer om Jesus får Susan att tycka att det är dags för Homeros. Då är han fyra, fem år gammal. (!)
Det är väldigt intressant, men jag fick lust på annat. Närmare bestämt en riktigt maffig gotisk tegelsten som legat till sig sedan tidigt i höstas: Mysteries of Winterthurn av nämnda Joyce Carol Oates. Det känns som att jag behöver slukas upp och bo länge i en och samma bok just nu, efter en lång period av rastlöst hoppande mellan kortisarna. Mysteries… finns att beskåda i blogghuvudet.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Susan Sontag, Joyce Carol Oates, dagböcker, Reborn, Mysteries of Winterthurn, Homeros, mor-son

Read Full Post »

Vis av erfarenheten

Det finns ju filmer och tv-program att titta på under långa flygningar, upptäckte sonen och jag när vi reste till Tokyo. Så jag tar bara med en enda bok nu när sambon och jag reser till New York. Reborn, Susan Sontags dagböcker 1947– 1963, som börjar när hon är 14 år.
Sontag är född i New York och dog i New York så det passar fint.
Denna gång har jag ingen resfeber, och det beror på att jag har vanlig feber och är förkyld, och all energi går åt till att bli frisk frisk frisk.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Susan Sontag, Reborn, dagböcker, reselektyr, Tokyo, New York

Read Full Post »

Två fina i svartvitt

Susan Sontags REBORN Journals and Notebooks 1947-1963, och We have always lived in the Caste, av Shirley Jackson. Båda är köpta helt och hållet på sitt utseende. Som vinflaskor. Vi får se vad de smakar.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Susan Sontag, Reborn, Shirley Jackson, We have always lived in the Castle

Read Full Post »

The journal of Joyce Carol Oates

Sådärja, nu har jag läst ut JCO:s dagbok. Eftersom jag skrivit lite här och där tidigare så nöjer jag mig nu med att konstatera att det har varit en resa, och en mycket intressant inblick i en annan människas tankar och skapande. Oates enorma drift att skriva. Hur det är det viktigaste i hennes liv, en glädje och ett nödtvång. Hur hon kämpar med att komma igång med de stora romanerna, och skriver noveller, poesi, kritik och essäer i mellanperioderna. Hur hon skriver Marya som en serie av short stories. Sen Bellefleur och de andra gotiska i en enorm våg av skapande.

Några saker jag vill komma ihåg:
* Vänskapen med John Updike, Elaine Showalter. Själsgemenskapen med Susan Sontag.
* The Swedes (som kommer på besök för att hon är på Nobelprisets short list) och som hon i sista stund får veta är både vegetarianer och absolutister. (Och har en del andra quirks.)
* Novellen In the Region of Ice som blev en film, om eleven som tog sitt liv.
* Yassen Zassoursky, ryssen hon tyckte om fast hon avskydde det han stod för.
* Kärleken till maken Ray och till föräldrarna. Tanken om att inte känna sin farmors historia, nej just det, det dröjde ju evigheter som hon berättade på Kulturhuset.
* Att hon läser både Plaths och Woolfs dagböcker.
Sen kan man ju grubbla över hur det kommer sig att JCO kan väcka sådana enorma aggressioner, att folk kan bli så oerhört provocerade av henne.

Read Full Post »

Frugal frukost hos Joyce Carol

År 1978 hoppar Joyce Carol Oates ofta över frukosten, och till lunch äter hon sen ett äpple.

Vissa dagar anstränger hon sig lite mer, och pressar ner lite cottage cheese.

Sen verkar hon faktiskt äta normala middagar, mycket sallader men även fisk och kött.

Ännu en litterär frukost á la Bokoffer, och ett fint tillfälle för mig att fira att jag kommit halvvägs i dagboken. Just nu läser jag i den så ofta jag kommer åt, och stryker under mer och mer känns det som. Nu (1978) blir det mer och mer om Bellefleur, hurra! Jag har såklart inte alls förstått den struktur som Oates utgått från. Hon är mycket för stil och struktur, berättelsen anser hon vara underordnad.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, dagbok, Bellefleur, litterär frukost

Read Full Post »

Oates, The Assassins

Apropå Oatesdiskussionen nedan. I Joyce Carol Oates dagbok skriver hon om — och gör mig väldigt intresserad av — The Assassins som tydligen inte finns utgiven på svenska. Nån som läst?
JCO beskriver den som skriven med hennes hjärteblod, och sen blir hon mycket besviken på det svala mottagandet hos kritiker och recensenter. Det märks att hon är riktigt ledsen, och hon kan inte alls ta till sig berömmet för andra texter (noveller, böcker, dikter) som hon skriver.
(Det är flera saker jag tycker är intressanta i dagboken, jag till och med kladdar i den.)

Uppdatering: Det blev mycket kladdat i slutet av 1976. JCO läser Bibeln som research, tycker om poesin men fullkomligt avskyr sens moralen. Hon skulle ha gillat Lena Anderssons sommarprogram om Jesus för några år sen! Dessutom förkastar hon tidens som hon tycker korkade feministiska strömningar (Fay Weldons ensidiga mansporträtt), funderar över sin magra kropp och hur bilder ser ut jämfört med kroppsuppfattningen, samtidigt som hon tycker att samtiden är för upptagen med det kroppsliga.
Hon nämnder ”a heart condition” som jag inte känner till. Och hennes stalker som aktiveras igen är homosexuell, så då är det inte Kingsley Amis i alla fall.
JCO verkar ha haft en tuff höst 1976, hon tar till tuffa ord i alla fall. Men hon beskriver också sin klass och eleverna där som ren kärlek — ”we are love”.
Och:
Though we may be living in the decline of the West, in the last days of the American Empire, I can’t truthfully say that any other era was superior. Not at all. This is the most open, the most adventurous, the most exciting epoch; and the sanest as well, no matter what critics of our culture say. They’re romantics, they’re deluded. To have lived at any other time in history, particularly as a woman — the thought is atrocious.

Read Full Post »

Vem är stalkern?

Är det nån som lyckats ta reda på vem den galne författaren A K är, som förföljer Joyce Carol Oates i början av 1970-talet och hotar att döda henne om hon inte skriver en positiv recension av hans roman (”his pathetic novel”) till The New York Review of Books?
(Läser dagboken. Fascineras av hur berörd hon är av sina drömmar.)

Read Full Post »

Dockan Bella – Nina Bouraoui

10 APRIL
Jag väntar på kärlek i mina händer. Jag väntar på kärlek i hela min kropp. Jag väntar på en flicka som jag inte känner. Jag behöver en kropp mot min egen. Jag behöver ett kött som kan tillfredsställa mitt eget.

Nina Bouraoui skriver dagbok om sitt skrivande och sitt sökande efter kärlek i Paris. Klubbarna, Flickornas undre värld. Kärleken till Marion. Andra, nya kvinnor. Julien.

2 MAJ
Det finns en glidning i åtrån. Jag skulle så gärna vilja vara Julien. Jag har en orörlig hand. Jag har en hand som inte skriver.

Det är poetiskt och desperat. Berörande.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Nina Bouraoui, Dockan Bella, dagböcker

Read Full Post »

Läser Foxfire och en sur recension

Maria Sveland i DN var inte imponerad av Joyce Carol Oates dagböcker. ”Vårens flopp” och ”duktigt tråkigt”.
Eftersom jag känner mig lite skeptisk till Sveland själv som författare så spelar det ingen större roll för mig, och på ett sätt är det skönt att det inte blivit en unison hyllningskör. Men flopp?
Occident kommenterar bitskt.

Själv läser jag om Foxfire från 1993, om en grupp flickor i 50-talets New York som bildar sin egen liga och börjar utkräva hämnd – FOXFIRES HÄMND!
Redan innan FOXFIRE utmätte det perfekta straffet åt Ritas förföljare och yppade namnet FOXFIRE för världen fanns det en känsla man nästan kunde smaka på att människor började bli medvetna om oss eller om något nytt hos oss. För om vi iakttogs i kvareteret eller i skolan när vi utbytte våra speciella blickar eller skrattade och pratade tillsammans och sedan tystnade när någon utomstående närmade sig, och om man började lägga märke till att vi fem plötsligt ofta var tillsammans fast vi inte varit det förut eller nu dök upp i osannolika kombinationer – Goldie och jag till exempel eller Lana och Rita – (…) då började folk förstå eller misstänka, folk blev nyfikna(…).
Foxfire behandlar ett klassiskt Oates-tema: våld och våldets mekanismer. Det börjar härligt och befriande och rättfärdigt – men sen går det illa. Det handlar också om systerskap, insikten om att som händer den ena lika gärna kunde ha drabbat den andra, och att man måste stå upp för varandra och försvara varandra.
En intensiv scen är när Legs, ledare för Foxfire, sitter på ungdomsanstalt och ser ut över dagrummet med de andra tjejerna. Hon tycker att de är förlorare och knäppskallar, innan hon plötsligt inser: Herregud de är mina systrar, precis som jag precis som mina FOXFIRE-systrar.

Tillägg: Jag längtar fortfarande.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, Foxfire, dagböcker

Read Full Post »

Jag längtar efter Joyce Carol Oates

Åh, nu vill jag läsa hennes dagbok! Läs utdrag här. Recensioner hos bokhora (Helena) och Svenskan.
Och tror ni inte att min schemaläggande chef glömde bort att jag skulle vara ledig den sjunde i sjunde? Fast det ordnade sig när jag sa till.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates

Read Full Post »

Sylvia Plath: 28 januari 1959

En klar blå dag, ett hårdtuktat törnsnår av vit snö skarpkantar alla sneda och vinda vinklar mellan tak och skorsten nedanför och floden är vit. Solen bakom huset tll vänster kastar ett gulddollarsken från en tornkupol jag inte vet namnet på. Om jag bara kunde skriva en sida här, en halv sida, varje dag och orka vara tacksam för det jag har och sakta arbeta mig mot ett bättre liv.
Ovanligt uppåt i går, trots en dålig morgon, när jag tänker på att jag inte gjorde något alls mer än att jag skrev på en dum dikt om ett tjur/hav som kringgår alla former av rakt budskap om något alls under skenet av symbolisk allegori. Läste ACRich i dag, läste ut hennes diktsamling på en halvtimme: dikterna sporrade mig: de är lätta, och ändå professionella, fulla av mindre lyckade uttryck och tomma gester mot något, men mättade av ”filosofi”, det jag behöver. Fick med ens lust att göra en serie dikter från Cambridge och Benidorm. Låter det vulgärt att säga ”New Yorker-sorten”. Det betyder något.

Ur Sylvia Plaths dagböcker

Read Full Post »