Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ursula K LeGuin’

sirilysandeSom kinesiska askar, eller ett pussel, eller nu vet jag; en chokladask full med spännande överraskningar. Jag biter i en mörk knottrig bit, och så fylls munnen av bitterljuv sötma eller apelsinmarmelad.
Jag älskar att Siri Hustvedt är så lärd och beläst, hennes fotnoter, hänvisningar och utvikningar är intressanta allihop. Nyss en fin referens till Ruts bok, ”Dit du går…”, som är betydelsefull för mig, med en blinkning till replikanterna i Blade runner bara några sidor bort. Och alldeles nyss berättar Maise om när hennes mor Harry berättade historien om James Tiptree Jr som var synonym för Alice Sheldon som även hade synonymen Racoona Sheldon och brevväxlade med Ursula K LeGuin…

Stort tack till min kära dotter som gav mig denna i julklapp.

Read Full Post »

orrJag läser om På andra sidan drömmen, Ursula K LeGuins mästerverk om George Orr som drömmer effektiva drömmar. Drömmar som förändrar verkligheten, så att den alltid varit sådan. Orr lever i Portland, Oregon, och är förtvivlad över att han förändrar andra människors liv (även om de inte vet om det). Han har ingen rätt till det! Så han försöker självmedicinera för att inte sova, knarkar uppåttjack och nedåttjack om vartannat, lånar sin hyresvärd Mannies medikort för att kunna ta ut medicinerna men blir påkommen och skickas till obligatorisk terapi. Där hamnar han hos doktor Haber, en storvuxen man med ännu större ego. När Haber väl inser att Orr inte är nån stackars galning utan att hans drömmar faktiskt ändrar verkligheten sätter han igång att försöka förbättra världens problem med överbefolkning, raskrig, klimatförstörelse… På köpet får Haber allt tjusigare kontor och allt högre befattningar på stora institut.

Men Orr vill ju inte. Han vill bara vara vanlig. Och hans drömmar kan inte styras helt och fullt, de tar alltid en annan vändning än den tänkta.

Flera händelser minns jag oerhört tydligt från när jag läste den här första gången för länge sen. Berget/hästen på Habers kontor. Orrs besvikelse när hans advokat/kärlek Heather blir grå. Främlingarna. Beatlesmelodin.

Men nu fastnar jag också för andra saker. Som den riviga Heather Lelaches insikt om att George inte är den mes hon först tyckte. Hon har begett sig till hans (framdrömda) stuga, där Orr gömmer sig för Haber, rödögd med tovigt hår och torra läppar tvingar han sig att hålla sig vaken.

”Skulle ni vilja ha lite kaffe?” frågade han. Det var mer än värdighet. Integritet? Helhet? Som en ännu osnidad träklump.
Den oändliga möjligheten, den obegränsade och absoluta helheten i att vara det icke försvurna, det icke handlande, det icke snidade: den varelse som genom att inte vara annat än sig själv är allt.
För ett kort ögonblick såg hon honom på det sättet, och vad som mest slog henne, i den insikten, var hans styrka. Han var den starkaste människa hon någonsin hade träffat, för han kunde inte flyttas från mittpunkten. Och det var därför hon gillade honom. Hon drogs till styrka, kom till den som en nattfjäril till ljuset. Hon hade fått mycket kärlek som barn, men ingen styrka omkring sig, ingen som hon någonsin kunde stödja sig på: människor hade stött sig på henne. I trettio år hade hon längtat efter att träffa någon som inte stödde sig på som aldrig nånsin skulle göra det, aldrig någonsin kunde…
Här, kort, blodsprängd, psykotisk, gömd för världen, här fanns han, hennes starka stöd.
Livet är en helt otrolig röra, tänkte Heather. Man kan aldrig gissa vad som händer härnäst.

Det här är och förblir en fantastisk bok. Den är utgiven tidigt 1970-tal, men håller än. Best of-etikett, den fjärde på raken.
Plus för bipersonen Mannie också, hippien vars hjärna trasas sönder allt mer av olika substanser men som spelar en viktig roll när han bjuder Orr på cannabiste och lånar ut sin gamla skivspelare.

 

Read Full Post »

laviniaAh! LeGuin förtrollar när hon tar mig tillbaka till antiken, Italien före Italien. Rösten är Lavinias, Aeneas tredje hustru, som Vergilius aldrig ger någon röst till men som Ursula LeGuin här gör till huvudperson. I en Facebookdiskussion med en av mina gamla kursare från littvet, sent 1980-tal i Umeå, minns vi Aeneas och Dido förstår, alla minns Dido. (Eller? Kanske de flesta associerar Dido till en sångerska.) Kanske hela Aeneiden är på väg att falla i glömska, som LeGuin påtalar i sitt efterord som handlar om varför hon skrivit Lavinia.
Det vore sorgligt i så fall, för här finns så mycket av hjältedåd och kärlek, ett epos från förkristen tid som alla små italienska skolbarn har lärt sig att referera till.
Själv njuter jag. Av LeGuins svskalade men ändå poetiska språk. Av Lavinias uppväxt med en klok och kärleksfull far, kungen, men med en mor, drottningen, som blir galen av sorg när småbröderna dör. Lavinia springer i skogen m,ed sin bästa vän, lär sig att utföra de heliga ritualerna med sin far, har nära band med sina slavar och framför allt så möter hon Poeten, från en annan tid, frusen och döende och den som har skrivit fram Lavinia men blir förskräckt när han träffar henne.
Och sen kärleken. Den stora kärleken.
Tre år får de tillsammans, Aeneas och Lavinia. Det vet hon från början eftersom Poeten berättat det.
Så fin och vacker bok, och så fantastiskt att LeGuin inte tappat greppet, hon är ändå 80+. Jag känner mig på generöst humör, det blir en best of-etikett.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

oatesoeBibblan i Kisa fortsätter sin tvåkronors-utgallring. Just nu flera Nobelpristagare: Coetze, Naipul, Oe och nån fler som jag hunnit glömma. Jag högg en Oe. Jag har länge tänkt läsa honom, fast jag hade egentligen tänkt välja den om hans hjärnskadade son. Hoppas att den här inte handlar så mycket om fotboll.
Dessutom ännu en Ursula K Le Guin, noveller, en JCO som jag redan har fast på engelska (bloggat här och här), och så Erdrich som jag läst förut och tyckte mycket om. Indianer är ju aldrig fel.

Read Full Post »

bibblofynd
På ett plan är det bedrövligt att biblioteket gallrar ut en fantastisk klassiker som Mörkrets vänstra hand. Och Mannen i det höga slottet räknas väl till Dicks bästa? Men på ett annat plan har jag fyndat två böcker för två kronor styck och därmed gjort en av mitt livs bästa bokaffärer.
Om man ska vara noga så frågade bibliotekarien:
— Kan du tänka dig att betala en femma? (Han hade ont om växel.)
Och så fick det bli.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

leguintehanuburna
Vid omläsningen av Tehanu imponeras jag av rikedomen, väven av teman, att den är så filosofisk. Som LeGuin ju gärna är i sin vuxnare litteratur. Jag tycker mycket om det.
Tenar filosoferar över skillnaderna i kvinnors och mäns villkor, prästinnors och bondmorors, trollkarlar och gummors.
Hon är Tenar av ringen, ändå kan hon avfärdas och magikerna ids inte lyssna på henne. Inte ens när det är hon som kallas till den döende trollkarlen Ogion och får höra hans sanna namn. Tenar har sedan den förra boken valt ett annat liv, efter en kort tid hos Ogion väljer hon att gifta sig och skaffa barn och bo i en liten by. Att bli en vanlig kvinna. När vi träffar henne här är hon nybliven änka och barnen utflugna. Istället tar Tenar hand om lilla brännskadade Therru, utsatt för en vansinnig omänsklig grymhet. Så skadad så rädd så sluten. Men vilken revansch!
Och så blir det till slut Tenar och Ged, så rart.
Tehanu är helt klart den bästa boken i Övärlden-serien. Den är utgiven 1990, 18 år efter trean i trilogin. Undertiteln är: The Last Book of Earthsea läser jag här, och det kunde den gärna ha fått förbli.
Femman, Burna av en annan vind, är utgiven 2001 och inte i närheten av att vara lika bra. Ganska trist, mycket upprepningar och självklarheter som uttalas. Fick kämpa för att läsa ut den.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

ursulamina2Har man en gång börjat läsa Övärlden-böckerna är det svårt att sluta. Jag fortsatte av bara farten.
Gravkamrarna i Atuan är lite mer småtråkig än vad jag mindes, även om hjärtat blöder för lilla Tenar som tas från föräldrarna vid fem års ålder och uppfostras i en sekt som Den namnlösa, reinkarnationen av den tidigare översteprästinnan. Som Arha lever hon lika mycket under jord i labyrinterna under tronsalen som ovanför. Till dess att hon finner en man därnere. En man som letar efter en skatt. Det är Sparvhök.
Den yttersta stranden är däremot bättre än jag mindes den. Rikare, mer fullödig, med fler bottnar. Ged/Sparvhök, numera Ärkemagiker, får här en ung fursteson, Arren, till följeslagare i sin kamp mot det onda. En okänd makt eller person ligger bakom att all trolldom och språkkunskap, De sanna namnen, håller på att försvinna ur världen. I utbyte lovar den onda makten evigt liv, så jag undrar om det ligger ett visst mått av kristendomskritik i historien?
Äsch, jag orkar inte utveckla den tankegången, jag läser för det kära återseendets skull.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

trollkarlenSå dumt av mig att glömma Vicker, som blir Sparvhöks/Geds vän på trollkarlsskolan på Roke. Som försöker rädda honom när Skuggan attackerar första gången, och som är med på slutet när Ged jagar efter Skuggan allra längst ut i Övärldens utkant, bortom Utklippan.
Vicker är en vänskaplig människa, och trofast. Trygg i sig själv, en skicklig och uppskattad trollkarl. Vicker sätter sin nödställde väns behov före sina egna, trots faran. Hans främsta argument är att om Skuggan övertar Geds kropp, bör någon finnas där som kan varna världen.
Ja, jag fick lust att läsa om denna bok. Kanske blir det fler i serien här på vårkanten. Och så kom jag mig äntligen för med att pilla bort prislappan (29:50) som satt mitt på Skuggans ansikte. När man ser det så blir ju saken mer uppenbar. Inger Edelfeldt har gjort omslaget.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

ursulanya
Häromsistens på busstationen i Stockholm skyltade Pocketshop så här fint med Övärlden-trilogin. Den vinner ständigt nya läsare och jag säger grattis till dem!
Mina egna motsvarande böcker är inköpta på bokrean 1988 (UPPDATERING: Bara de två första) och ser ut så här:
ursulamina
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

semesterlas
Jag har fått ett science fiction-sug, och tänker mig att läsa Nnedi Okorafors Who fears death, Jo Waltons Among others, och så en novellsamling av finaste Ursula K LeGuin: Four ways to forgiveness. Gissar att mer än en av dessa gränsar till filosofi… Och så vill jag läsa Tash Aw som stått länge i hyllan nu, Map of the invisible world. The Paris Wife som jag hört så gott om, och så en Barbara Kingsolver som jag högg på impuls nyligen och som jag tror rör sig inom den här nya genren, klimatfiktion.
suddmarsh
Dessutom lite skön deckarläsning av Ngaio Marsh från tiden då det begav sig. Jag vet att bilden är suddig, men tro mig, omslagen blir inte vackrare av skärpa.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Denne paranoide man kunde konsten att hitta på romantitlar som lockar. Jag vill ha:
The Man Whose Teeth Were All Exactly Alike
What if Our World is Their Heaven: The Final Conversations
och Flow My Tears, the Policeman Said.

Men jag nöjer mig med den sistnämnda, i denna beställning från SF-bokhandeln:
Briggs, Patricia Fair Game (Alpha & Omega-serien, lite väl mycket romans men ändå charmigt)
Dick, Philip K Flow My Tears, the Policeman Said (Fick lust att läsa lite av honom när jag läste om re-maken på Arnolds gamla rulle Total recall.)
Harris, Charlaine Shakespeare’s Christmas (Lily Bard-serien.)
LeGuin, Ursula K Changing Planes (Novellsamling. Jag har försummat Ursula ett tag nu, sen jag lärde känna Octavia.)

ps, Started early, took my dog av Kate Atkinson som jag skrev om nyligen är också en bra titel.

UPPDATERING: Kulturdelen har sett nyversionen av Total recall och tycker så här. Så nu vill jag också se den.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det var både intressant och informativt att läsa Margaret Atwoods Mitt nyfikna jag, som består av texter från 1970 till ungefär nu. Samtida med en stark våg av kvinnorörelsen, som präglat henne mycket. Jag tycker om det hon berättar om sitt eget skrivande: Tjänarinnans berättelse, Alias Grace, och andra. Dessutom tycker jag att glimtarna ur Atwoods liv är spännande. Hon har flyttat mycket, både inom Kanada och utomlands. Mycket av hennes skrivande har också ägt rum på tåg eller i hyrda hus med tangentbord på andra språk. Hon måste vara väldigt bra på att gå in i sig själv och fokusera.
Hon väljer flera av mina favoritförfattare att recensera: Ursula K LeGuin, Toni Morrisons Älskade (när ska jag läsa om??), Gabriel Garcia Marquez. Hon skriver också om George Orwell, framför allt om Djurfarmen, och nu är jag övertygad om att de där otäcka grisarna (nasseronerna? Vad heter de? nassonger) i Oryx och Crake släktar i rakt nedstigande led från Napoleon och Snöboll.
Dessutom fina porträtt in memorian av Angela Carter och Carol Shields. Margaret Atwood var vän med båda två.

Jag får också stark lust att läsa en kanadensisk författare vid namn Thomas King, som skrivit noveller. Och — oväntat — Dashiell Hammet som Atwood skriver långt och mycket intressant om. Den hårdkokta deckarens urfader. (Den essän innehåller förresten en hänvisning till Jonathan Lethems Moderlös i Brooklyn, bara en sån sak. Hon har läst mycket deckare, den goda Atwood.)
Det finns även en intressant essä om ”Hon”, en bok av Richard haggard som heter She och som lästes av stora skaror. Från denna Hon — som var stark och skrämmande och vacker, både ond och god, en drottning och en skallig liten apa — drar Atwood paralleller till Galadriel/Honspindeln (som ju Gollum bara kallar ”she”) och andra litterära kvinnogestalter. Hon är mycket för att se myterna och urgestalterna omforma sig genom seklerna, det är spännande tycker jag. Att hon sen har skrivit i Mytserien känns helt logiskt, och att hon valde just Penelope förvånar mig inte eftersom hon hänvisar till Odysseus titt som tätt.
(Ursäkta namndroppandet, det kan inte hjälpas.)

Vi har diskuterat tidigare här, bland annat om Oryx och Crake och om det märkliga faktum att kanadensisk litteratur knappt fanns när Atwood var ung.

Read Full Post »


Den lokala radiostationen KBOO i Oregon sänder en serie som heter Oregon Treasures. Här läser finaste Ursula K LeGuin sina egna dikter, och pratar om Left hand of Darkness, varför det är korkat att ge författare rådet ”skriv om det du vet”, om sin oro för att glömmas bort (No way, Ursula!) och lite annat smått och gott.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

En enkät med drömtema kan jag inte motstå.
Drömrelaterad titel i bokhyllan: Fosfor i Drömlandet av Rikki Ducornet, som jag skrivit om här.
En minnesvärd litterär drömskildring: På andra sidan drömmen av Ursula K LeGuin. Såklart!! Handlar om George Orr som inte vågar somna eftersom hans drömmar förändrar verkligheten. Hans psykiatriker försöker använda detta till att förbättra världen.
En bok som gav mig mardrömmar som barn: Jag minns inga mardrömmar, men däremot att jag var rädd för Tove Janssons Mumin-böcker. De var så sorgliga och hemska.
En bok som ger mig mardrömmar idag: Igen, inga mardömmar, men Patricia Highsmiths djurnoveller var läbbiga. Mycket läbbiga.

Originalenkäten finns på Glory box.

Read Full Post »

UrsulaLeGuin.01Ursula K LeGuin fyller 80 år idag, och jag tackar Tekoppen för att hon håller reda på det. Ursula är den författare som jag har näst flest böcker av här hemma (20), och hon har följt med mig genom livet. Senast läste jag hennes Unlocking the Air, en novellsamling som jag bloggat om här. Hennes Dancing at the Edge of the World ska hjälpa mig genom vintern har jag tänkt.
På sin hemsida citerar LeGuin Bilbo till tack för alla gratulationer, kul! Där framgår också att The Left Hand of Darkness fyller 40 år i år, man kan lyssna på en av UKL:s berättelser uppläst hos BBC, eller läsa hennes recension av Margaret Atwoods senaste där LeGuin undrar varför Atwood är så rädd för att definiera sig som science fiction.
Uppdatering: Fler grattar Ursula här.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »