Å i serien Galna kvinnor har vi idag kommit till…

… Tessa Björk. Ortopeden Terese Björk i Marianne Hessérus bok Till Isola är i dåligt skick, hon har en konstig klåda och får en chock när hon ser sin man kyssa en annan kvinna. Så hon bara börjar gå. Längre och längre bort, ut ur staden som hon uppfattar som ett fängelse och en evig rundgång av krav och tillkortakommanden. Tessa går i dagar, i veckor. Hon går ut i skogen.
Och jag tänkte: Jag går ett stycke till, bara ett litet stycke till. Skogens dofter blev starkare, de överväldigade mig. Jag klev över de sönderfallande stammarna, jag klättrade över klippblocken och klängde mig fast i mossa och grenar. Från alla håll trängde sig dofterna inpå mig, i grönskan fanns inga vindar som kunde sprida eller förflyktiga dem. Dofterna vilade tungt över marken – uråldriga eller späda dofter – de fyllde mina näsborrar. Någonting sprängde under näsmusslornas veck och ville utvidga sig och ta pannloben i besittning men jag värjde mig inte för dofterna, jag lät dem fylla mig. Solen stod fortfarande högt på himlen.
En djupt nedärvd instinkt måste ha styrt mina steg – vad var det jag sökte? Nej, det visste jag inte. Men skogen visste det. Jag genomkorsade terrängen som en spårhund. Jag vandrade från ett klippblock till nästa, från en alsänka till en annan, från en höjd till ytterligare en höjd. Och plötsligt stod jag framför en plats som föreföll mig mycket märkvärdig.
Tessa lever i skogen hela sommaren, men älgjakten och höstkölden gör det svårt. Förlåt att jag avslöjar saker nu, men jag måste berätta att hon träffar Birger. Vilken underbar person! Enstörig stjärnskådare, med ett mat- och vedförråd för flera år framåt.
Till Isola får mig att fundera över om vad som hänt om Edith börjat gå istället?
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Marianne Hessérus, Till Isola, galna kvinnor, skog, överlevnad

Read Full Post »