Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘meta’

bechdel
Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!
bechdelwoolf
Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.
bechdel2

Annonser

Read Full Post »

En vecka efter att jag läste den kan jag fortfarande inte bestämma mig för vad jag tycker om Shakespeare’s landlord av Charlaine Harris. Det är första delen i en serie om Lily Bard. Lily försörjer sig på att städa hemma hos folk i den lilla lilla staden Shakespeare. Hon tränar kampsport, väldigt mycket kampsport, och vill inte ha med andra människor att göra. Men så råkar hon se hur någon skaffar undan ett lik, och blir indragen i en mordhistoria.
Jag har läst Charlaine Harris Sookie Stackhouseböcker förut, och där är formulan lättsmält underhållning med övernaturliga väsen. Det här ska kanske mer vara en deckare, men det är en deckare av typen jag normalt inte gillar, en där huvudpersonen liksom bara går omkring och allting bara händer henne och så kommer upplösningen in lite från vänster.
Men samtidigt gillar jag Lily Bard. Hon är en komplicerad person, med ett väldigt jobbigt förflutet, och hon försöker handskas med sitt liv som gått totalt i spillror.
Jag kommer att tänka på Harriet Vane, i Dorothy Sayers Kamratfesten, där Harriet skriver på en av sina vanliga lättsamma deckare och plötsligt börjar huvudpersonen få ett helt nytt, komplicerat och djupt känsloliv och då skär han sig mot omgivningen som är lika platt och trivial som förut. Sån är Lily Bard.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Jag är en sucker för litterära referenser och blixtsnabba populärkultursreferenser. Nu när vi har tredje säsongens Veronica Mars som vardagstittning här hemma njuter jag av att Logan har läst 1984 och till och med klämmer ur sig en Emma/Jane Austen-referens. Dessutom är en kille utklädd till otäckingen med bara ena ögat sminkat från A clockwork orange. Det är väl mest från filmen — som jag inte gillar — men ändå.
Veronica jobbar extra i biblioteket nu. Buffy–Rory–Veronica: alla trivs de i biblioteket.
Uppdatering: … och plötsligt dyker Lafayette från True blood upp. I VM spelar han en förde detta barnsoldat från Uganda som skrivit en bok. Han är spensligare men omisskännlig, och jag älskar hans röst.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Tematrion handlar om film och jag gör det enkelt för mig genom att fokusera på filmer som är lika bra eller bättre än boken. Alltså där filmen är ett eget verk med konstnärligt värde.

1. Virgin suicides. Sofia Coppolas debutfilm, på Jeffrey Eugenides roman.

2. Harry Potter. JK Rowlings skrev, regissörerna har varit olika.

3. The Hours. Filmen med Nicole Kidman, Julianne Moore och Meryl Streep är fantastisk. Michael Cunningham skrev boken, Virginia Woolf skrev Mrs Dalloway.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »


Är det underbart eller är det underbart?
Wendy och Hodges möts på ett sci fi-konvent för en gammal tv-serie, Astro Quest. Inte nog med detta, Kate Vernon aka Ellen Tigh från Battlestar Galactica gör en roll, liksom Lisa Weil aka Paris Geller i Gilmore girls. Jag tyckte att jag skymtade Boomer från BSG i nån sekund från konventet men kan ha fel.
Hodges får bränsle till sina fantasier:

—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

French & Saunders är fantastiska:

(För bra för att bara ligga i kommentarfältet.)

Read Full Post »

Tredje boken i rad som har en Wizard of Oz-referens!
I Sorrows of an American klär en man ut sig till Dorothy. I Paint it Black finns också en Dorothy/Wizard of Oz-referens (som jag just nu glömt, förlåt) och nu i Shadow Puppets av Orson Scott Card säger Petra:
I’m not in Kansas anymore.

Så härmed startar jag en parallell samling till The Great Gatsby-samlingen, och tänker lista alla Dorothy/Oz-referenser jag finner.

Uppdatering: I tv-serien In treatment har Sophie (den 16-åriga gymnasten) på sig ett par röda skor som hennes mamma köpt åt henne. De pratar om att klicka med klackarna och ta sig hem, om att Dorothy upptäcker att hon alltid kan gå hem, och om att Trollkarlen av Oz tror att han vet allt men egentligen inte fattar nånting. ”Som du”, säger Sophie till Paul.

Mariette Glodeck: En station från Paradiset.

Mo Hayder: Skin.

I Flickan med glasfötterna av Ali Shaw finns ett stycke där Midas sitter och tänker på att Fågelskrämman fick en hjärna, Plåtmannen ett hjärta och lejonet ett mod.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »