Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘systrarna Mitford’ Category

Gilesblond
Love in a cold climate-dvd:n blev fin underhållning medan regnet strilade utanför. Judy Dench och andra fina skådisar. Utgiven 1980, så de var yngre då. Jag hoppar till lite när Radletts ordnar en bal och plötsligt ett ytterst välbekant ansikte dyker upp. Förvisso under en blond slätkammad frisyr, och förvisso utan den omisskännliga karaktär som rynkorna sen dess gett honom, men ändå: Det är Giles. Watcher and librarian.
Här spelar Anthony Head bankirson och Linda faller för hans charm. De tvingar sina föräldrar att tillåta äktenskap, som blir olyckligt.
Annars tycker jag i denna filmatisering väldigt mycket om Fanny, hon som berättar alltihop. Mycket fint gestaltad av Isabelle Amyes.
Jag har skrivit om böckerna som serien baserar sig på här och här.

lovecold<

Annonser

Read Full Post »

mitfordwaugh
I shrieked! Det är det bästa betyget Nancy Mitford ger efter möten med såväl böcker som människor.
Jag har läst ut breven mellan två kvicka och ibland rätt elaka författare som tyckte mycket om varandra och var nära vänner. Jag tänker i mitt stilla sinne att det nog ändå var tur att de inte bodde i samma land (Evelyn Waugh i England, Nancy Mitford i Frankrike) eftersom de nog hade grälat mycket om de setts för ofta. Detta kommenterar även Nancy någon gång, men Evelyn förstår inte/låtsas inte förstå.
Han nyper till henne då och då för hennes socialistiska sympatier och brist på kunskap om den katolska tron (som han tar mycket allvarligt på), hon är vänligare på så vis att hon inte klagar lika mycket på honom. Som så ofta är fallet är det den buffligaste som också är känsligast, efter att på omvägar ha hört att några EW trodde sig ha charmat tyckte att han var ”a complete bore” tänker han aldrig mer umgås med folk. Att vara ”a bore” är det värsta man kan vara.

Båda två hjälper de varandra med språkliga frågor, titlar, översättningar och stöttar när det gäller kritiska recensenter och litterära gräl. De berättar vad de läser och vad de tycker om vad de läser.
Nancy har det svårt med sina ögon och sin syn. Hon får ont och kan varken läsa eller skriva länge i taget. Hon oroar sig för att bli blind.
Evelyn har dålig hälsa; han dricker för mycket, är för tjock, och en period (minst) lider han av en depression.
Och så pratar de mycket om pengar. NM om hur hon måste skriva en best seller till, för att så småningom kunna vara säker på att leva livet ut utan att bli fattig. EW klagar hela tiden på vad alla barnen (sex stycken) kostar och hur skuldsatt han är. Han tar en livförsäkring inför en resa och konstaterar att om flygplanet störtar så vore det det bästa som kunde hända för barnens chanser till goda utbildningar.

Om lillasyster Deccas bok skriver Nancy:
Hons & Rebels is awfully funny. It is a dishonest book, full of lies, & my sisters MIND. She is a coldhearted creature & always has been — one of those women who only care for husband and children.
Evelyn slår omedelbart ner på språkliga skillnader i boken, som gör att han är säker på att Decca inte skrivit allt själv. Han har säkert rätt. Han är otroligt säker stilistiskt, han skriver långa undervisande paragrafer till Nancy om ords nyanser.

Evelyn är god vän med Diana och periodvis med Debo, som han var kär i ett tag i yngre dagar. Men mot slutet förstår han att Debo tycker att han är ”a bore” eftersom hon sätter på televisionen när han är där på middag. Nancy försöker förgäves säga att han är vad som helst men inte tråkig.

De sista åren blir breven glesare. Ingen av dem är pigg eller särskilt glad, inte ens Nancy som alltid lyckats vara lycklig. Hennes kärlek får en tjänst i Italien, sen kommer han tillbaka, men sen gifter han sig med en annan. Detta sista framgår inte av breven eftersom Nancy är av den tappra sorten. Evelyn talar alldeles mot slutet om hur det smärtar honom vilken inriktning katolska kyrkan tar, efter andra Vatikankonciliet. Evelyn dör först, av en hjärtattack. Några år senare Nancy av länge odiagnosticerad cancer.

Och som en bieffekt av denna läsning vill jag nu förstås läsa flera av deras respektive böcker, plus titta på det som filmatiserats. Har beställt tv-serien Love in a cold climate från 1980.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

mitfordwaughPå mitt nattduksbord ligger en stor tjock kloss med brevväxlingen mellan Nancy Mitford och Evelyn Waugh. De skrev flitigt till varandra under många många år, tills Evelyn dog. Roliga brev, skvallriga brev, elaka (mot andra, helst gemensamma bekanta) brev och snälla, praktiska, rådgivande och uppmuntrande. Just nu, cirka en fjärde/femtedel in i boken har Evelyn fått läsa Nancys uppföljare till In pursuit of love, det som skulle bli Love in a cold climate, och kommer med skarpsynta och goda råd som hon är mycket tacksam för. Evelyns Brideshead revisited fortsätter sitt segertåg. (Jag har bara sett tv-serien och filmen, inte läst boken.)
Nacy har tjänat så pass med pengar att hon har råd att bo i Paris, nära mannen hon är kär i men som inte är särskilt kär i henne. Evelyn bor i England med hustru och en rad barn, varav Nancy är gudmor till Harriet. Hon skickar presenter som blir väldigt uppskattade, bland annat en muff som Harriet älskar. Evelyn blir allt mer enstörig och intresserar sig mest för religion. Andra människor får gärna vara på avstånd. Nancy å andra sidan njuter av sällskapslivet.
Och så skriver de. Skriver och skriver och skriver.
Njutbar läsning för den som inte kan få nog av Mitfordarna och den sortens engelsk överklass.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Så kommer jag mig äntligen för att läsa ut del två av Nancy Mitfords böcker om familjen Radlett, det vill säga hennes egen familj i förklädd form. Även i Love in a cold climate handlar det om kusinen Fanny, och allt som hon iakttar i den lika excentriska aristokratfamiljen Montdore. Det kretsar kring den formidabla lady Montdore, självisk och tyrannisk och skräckinjagande.Hon styr allt och alla med järnhand, men misslyckas med att kontrollera sin egen dotter Polly.
Den här boken är rolig, elakt träffsäker i sitt iakktagande av mänskliga svagheter, och jag tycker mycket om Fanny, men den är inte lika intressant som den första. Säkert för att det inte handlar lika tydligt om Mifordarna.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Alan Bennetts Drottningen vänder blad är charmig och så typisk brittisk i sin lätthet och obesvärade beläsenhet. Många namn droppas här, och jag blir förstås förtjust över att det är Nancy Mitfords In Pursuit of Love som väcker drottningens läshunger. Annars är det inget omvälvande, men en fin skildring av hur läsning förändrar en människa. Hur nya frågor ställs, hur fokus flutttas och nya tankar dyker upp. Fint också hur drottningen går från att tycka att alla böcker är ungefär likvärdiga, en del bara tråkigare än andra, till att börja anteckna ooch skriva ner vad hon tycker, samtala med dem.
Samtalen med författarna går dock mycket sämre, en misslyckad soaré är roligt skildrad. Allt som allt trevligt sällskap på morgonpilatesen, och en påminnelse om att jag glömt läsa Nancy Mitfords uppföljning Love in a cold climate. (Glömt och glömt förresten, jag blev ju arg på henne, men det är glömt nu.)
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


När man hör Jeremy Irons röst: ”thus I wanted to remember Sebastian” i radion lystrar man ju extra. Jag har Brideshead revisited i färskt minne. Dagens OBS kulturkvarten handlade om brittiska överklasskildringar i litteratur, film och tv, och varför så många tjusas av dem. Evelyn Waugh, Gosford park, Downton Abbey… Jag trodde att jag skulle få svaret, diagnosen, för egen räkning, men det blev inte riktigt så. Tror jag? Kan det verkligen handla om kolonialismen? Njae. Men lyssna gärna på Moa Matthis, det är alltid roligt att höra om sina favoriter.
Sen talade Pernilla Ståhl om systrarna Mitford, och hon tyckte sämre om Deborahs bok än vad jag gjorde. Jag får en känsla av att Deborah inte var nog spännande och spektakulär för Ståhls smak, det var för mycket om hur hon fixade fint på godset, lät det som. Jag blev tvärtom positivt överraskad över att Deborah har samma sinne för humor som Nancy och Diana, och det var skönt med någon som inte var så politiskt besatt som Diana och jessica. Och så fastnade jag ju för hur svårt och hemskt det var när Deborah och hennes make miste tre små barn.
Min Mitford-läsning gick i följande ordning:
Nancy Mitford: In pursuit of love Här
Jessica Mitford: Hon and rebels Här
Diana Mosley: In pursuit of happiness Här och här
Deborah Devonshire: Wait for me Här och här

Nu kommer jag ihåg att jag har Nancys Love in a cold climate oläst fortfarande, jag blev så arg på henne så jag tappade lusten till den.

Read Full Post »

Långa bussresor går fint ihop med tjocka glansiga dyra tidningar. Intelligent Life är alltid intressant. I detta nummers långa artikel om Ralf Fiennes fick jag lära mig att hans mamma var författare och en mycket spännande person. Jennifer Lash hette hon.
Vanity Fair provade jag för första gången. (Uppdatering! Magasinet grundades av systrarna Mitfords morfar) Hollywoodnumret, med en underbart informativ och nostalgisk artikel om Callie Khouris skrivande och Ridley Scotts filmande av Thelma & Louise. Från början var Jodie Foster och Michelle Pheiffer påtänkta för rollerna, det är ju närmast omöjligt att tänka sig nu. Geena Davis fick tjata och lobba hårt, Susan Sarandon blev tillfrågad. Sarandon bodde i New York då, och hade inte hört allt snack som gjorde att alla Hollywoodaktriser var så intresserade. Davis ville egentligen spela den mer samlade Louise, men när Sarandon kom in i rummet med sin pondus insåg hon att det var Sarandon som var Louise.
En som fick tjata ännu mer för att ens ta sig till audition var Brad Pitt. Han och tre andra provspelade, och efteråt pratade produktionsteamet bara om de tre andra. Då var det Geena Davis som sa ungefär: Men hallå: blondinen!

———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »