Nämen det är ju Giles!

Love in a cold climate-dvd:n blev fin underhållning medan regnet strilade utanför. Judy Dench och andra fina skådisar. Utgiven 1980, så de var yngre då. Jag hoppar till lite när Radletts ordnar en bal och plötsligt ett ytterst välbekant ansikte dyker upp. Förvisso under en blond slätkammad frisyr, och förvisso utan den omisskännliga karaktär som rynkorna sen dess gett honom, men ändå: Det är Giles. Watcher and librarian.
Här spelar Anthony Head bankirson och Linda faller för hans charm. De tvingar sina föräldrar att tillåta äktenskap, som blir olyckligt.
Annars tycker jag i denna filmatisering väldigt mycket om Fanny, hon som berättar alltihop. Mycket fint gestaltad av Isabelle Amyes.
Jag har skrivit om böckerna som serien baserar sig på här och här.

<

Read Full Post »

The letters of Nancy Mitford & Evelyn Waugh

I shrieked! Det är det bästa betyget Nancy Mitford ger efter möten med såväl böcker som människor.
Jag har läst ut breven mellan två kvicka och ibland rätt elaka författare som tyckte mycket om varandra och var nära vänner. Jag tänker i mitt stilla sinne att det nog ändå var tur att de inte bodde i samma land (Evelyn Waugh i England, Nancy Mitford i Frankrike) eftersom de nog hade grälat mycket om de setts för ofta. Detta kommenterar även Nancy någon gång, men Evelyn förstår inte/låtsas inte förstå.
Han nyper till henne då och då för hennes socialistiska sympatier och brist på kunskap om den katolska tron (som han tar mycket allvarligt på), hon är vänligare på så vis att hon inte klagar lika mycket på honom. Som så ofta är fallet är det den buffligaste som också är känsligast, efter att på omvägar ha hört att några EW trodde sig ha charmat tyckte att han var ”a complete bore” tänker han aldrig mer umgås med folk. Att vara ”a bore” är det värsta man kan vara.

Båda två hjälper de varandra med språkliga frågor, titlar, översättningar och stöttar när det gäller kritiska recensenter och litterära gräl. De berättar vad de läser och vad de tycker om vad de läser.
Nancy har det svårt med sina ögon och sin syn. Hon får ont och kan varken läsa eller skriva länge i taget. Hon oroar sig för att bli blind.
Evelyn har dålig hälsa; han dricker för mycket, är för tjock, och en period (minst) lider han av en depression.
Och så pratar de mycket om pengar. NM om hur hon måste skriva en best seller till, för att så småningom kunna vara säker på att leva livet ut utan att bli fattig. EW klagar hela tiden på vad alla barnen (sex stycken) kostar och hur skuldsatt han är. Han tar en livförsäkring inför en resa och konstaterar att om flygplanet störtar så vore det det bästa som kunde hända för barnens chanser till goda utbildningar.

Om lillasyster Deccas bok skriver Nancy:
Hons & Rebels is awfully funny. It is a dishonest book, full of lies, & my sisters MIND. She is a coldhearted creature & always has been — one of those women who only care for husband and children.
Evelyn slår omedelbart ner på språkliga skillnader i boken, som gör att han är säker på att Decca inte skrivit allt själv. Han har säkert rätt. Han är otroligt säker stilistiskt, han skriver långa undervisande paragrafer till Nancy om ords nyanser.

Evelyn är god vän med Diana och periodvis med Debo, som han var kär i ett tag i yngre dagar. Men mot slutet förstår han att Debo tycker att han är ”a bore” eftersom hon sätter på televisionen när han är där på middag. Nancy försöker förgäves säga att han är vad som helst men inte tråkig.

De sista åren blir breven glesare. Ingen av dem är pigg eller särskilt glad, inte ens Nancy som alltid lyckats vara lycklig. Hennes kärlek får en tjänst i Italien, sen kommer han tillbaka, men sen gifter han sig med en annan. Detta sista framgår inte av breven eftersom Nancy är av den tappra sorten. Evelyn talar alldeles mot slutet om hur det smärtar honom vilken inriktning katolska kyrkan tar, efter andra Vatikankonciliet. Evelyn dör först, av en hjärtattack. Några år senare Nancy av länge odiagnosticerad cancer.

Och som en bieffekt av denna läsning vill jag nu förstås läsa flera av deras respektive böcker, plus titta på det som filmatiserats. Har beställt tv-serien Love in a cold climate från 1980.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Nancy Mitford, Evelyn Waugh, brev, letters, vänskap, författare, författarkoppling, systrarna Mitford

Read Full Post »

Darling Nancy! Darling Evelyn!

På mitt nattduksbord ligger en stor tjock kloss med brevväxlingen mellan Nancy Mitford och Evelyn Waugh. De skrev flitigt till varandra under många många år, tills Evelyn dog. Roliga brev, skvallriga brev, elaka (mot andra, helst gemensamma bekanta) brev och snälla, praktiska, rådgivande och uppmuntrande. Just nu, cirka en fjärde/femtedel in i boken har Evelyn fått läsa Nancys uppföljare till In pursuit of love, det som skulle bli Love in a cold climate, och kommer med skarpsynta och goda råd som hon är mycket tacksam för. Evelyns Brideshead revisited fortsätter sitt segertåg. (Jag har bara sett tv-serien och filmen, inte läst boken.)
Nacy har tjänat så pass med pengar att hon har råd att bo i Paris, nära mannen hon är kär i men som inte är särskilt kär i henne. Evelyn bor i England med hustru och en rad barn, varav Nancy är gudmor till Harriet. Hon skickar presenter som blir väldigt uppskattade, bland annat en muff som Harriet älskar. Evelyn blir allt mer enstörig och intresserar sig mest för religion. Andra människor får gärna vara på avstånd. Nancy å andra sidan njuter av sällskapslivet.
Och så skriver de. Skriver och skriver och skriver.
Njutbar läsning för den som inte kan få nog av Mitfordarna och den sortens engelsk överklass.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Nancy Mitford, Evelyn Waugh, brev, brevväxling, systrarna Mitford, författarskap, författarkoppling, gudmor

Read Full Post »

Nancy Mitford: Love in a cold climate

Så kommer jag mig äntligen för att läsa ut del två av Nancy Mitfords böcker om familjen Radlett, det vill säga hennes egen familj i förklädd form. Även i Love in a cold climate handlar det om kusinen Fanny, och allt som hon iakttar i den lika excentriska aristokratfamiljen Montdore. Det kretsar kring den formidabla lady Montdore, självisk och tyrannisk och skräckinjagande.Hon styr allt och alla med järnhand, men misslyckas med att kontrollera sin egen dotter Polly.
Den här boken är rolig, elakt träffsäker i sitt iakktagande av mänskliga svagheter, och jag tycker mycket om Fanny, men den är inte lika intressant som den första. Säkert för att det inte handlar lika tydligt om Mifordarna.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om systrarna Mitford, excentrisk brittisk överklass, Love in a cold climate, Nancy Mitford

Read Full Post »

En charmig bagatell

Alan Bennetts Drottningen vänder blad är charmig och så typisk brittisk i sin lätthet och obesvärade beläsenhet. Många namn droppas här, och jag blir förstås förtjust över att det är Nancy Mitfords In Pursuit of Love som väcker drottningens läshunger. Annars är det inget omvälvande, men en fin skildring av hur läsning förändrar en människa. Hur nya frågor ställs, hur fokus flutttas och nya tankar dyker upp. Fint också hur drottningen går från att tycka att alla böcker är ungefär likvärdiga, en del bara tråkigare än andra, till att börja anteckna ooch skriva ner vad hon tycker, samtala med dem.
Samtalen med författarna går dock mycket sämre, en misslyckad soaré är roligt skildrad. Allt som allt trevligt sällskap på morgonpilatesen, och en påminnelse om att jag glömt läsa Nancy Mitfords uppföljning Love in a cold climate. (Glömt och glömt förresten, jag blev ju arg på henne, men det är glömt nu.)
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Alan Bennett, Drottningen vänder blad, ljudbok, Nancy Mitford

Read Full Post »

Om tjusningen med brittisk överklass

När man hör Jeremy Irons röst: ”thus I wanted to remember Sebastian” i radion lystrar man ju extra. Jag har Brideshead revisited i färskt minne. Dagens OBS kulturkvarten handlade om brittiska överklasskildringar i litteratur, film och tv, och varför så många tjusas av dem. Evelyn Waugh, Gosford park, Downton Abbey… Jag trodde att jag skulle få svaret, diagnosen, för egen räkning, men det blev inte riktigt så. Tror jag? Kan det verkligen handla om kolonialismen? Njae. Men lyssna gärna på Moa Matthis, det är alltid roligt att höra om sina favoriter.
Sen talade Pernilla Ståhl om systrarna Mitford, och hon tyckte sämre om Deborahs bok än vad jag gjorde. Jag får en känsla av att Deborah inte var nog spännande och spektakulär för Ståhls smak, det var för mycket om hur hon fixade fint på godset, lät det som. Jag blev tvärtom positivt överraskad över att Deborah har samma sinne för humor som Nancy och Diana, och det var skönt med någon som inte var så politiskt besatt som Diana och jessica. Och så fastnade jag ju för hur svårt och hemskt det var när Deborah och hennes make miste tre små barn.
Min Mitford-läsning gick i följande ordning:
Nancy Mitford: In pursuit of love Här
Jessica Mitford: Hon and rebels Här
Diana Mosley: In pursuit of happiness Här och här
Deborah Devonshire: Wait for me Här och här

Nu kommer jag ihåg att jag har Nancys Love in a cold climate oläst fortfarande, jag blev så arg på henne så jag tappade lusten till den.

Read Full Post »

Tidningslyx

Långa bussresor går fint ihop med tjocka glansiga dyra tidningar. Intelligent Life är alltid intressant. I detta nummers långa artikel om Ralf Fiennes fick jag lära mig att hans mamma var författare och en mycket spännande person. Jennifer Lash hette hon.
Vanity Fair provade jag för första gången. (Uppdatering! Magasinet grundades av systrarna Mitfords morfar) Hollywoodnumret, med en underbart informativ och nostalgisk artikel om Callie Khouris skrivande och Ridley Scotts filmande av Thelma & Louise. Från början var Jodie Foster och Michelle Pheiffer påtänkta för rollerna, det är ju närmast omöjligt att tänka sig nu. Geena Davis fick tjata och lobba hårt, Susan Sarandon blev tillfrågad. Sarandon bodde i New York då, och hade inte hört allt snack som gjorde att alla Hollywoodaktriser var så intresserade. Davis ville egentligen spela den mer samlade Louise, men när Sarandon kom in i rummet med sin pondus insåg hon att det var Sarandon som var Louise.
En som fick tjata ännu mer för att ens ta sig till audition var Brad Pitt. Han och tre andra provspelade, och efteråt pratade produktionsteamet bara om de tre andra. Då var det Geena Davis som sa ungefär: Men hallå: blondinen!

———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Intelligent Life, Ralph Fiennes, Jennifer Lash, Thelma and Louise, Geena Davis, Susan Sarandon, Brad Pitt, Vanity Fair, Callie Khouri, Ridley Scott

Read Full Post »

Duchess of Devonshire & lillasyster Mitford

Senare delen av Deborah Devonshires memoar Wait for me! handlar mycket om ”the house”, alltså Chatsworth, som hennes make Andrew ärvde efter att brodern dödats. DD/Debo gör ett jättejobb: inreder, samlar konst, väljer möbler och öppnar det för besökare. Hon startar sidoprojekt som en shop med minnessaker, en annan affär med gårdsprodukter, särskilda skol- och barndagar när de små får se hur man mjölkar, allt möjligt. Allt blir inte lyckat, men mycket blir det, och drar in de så viktiga pengarna. Nu i april kan man till exempel delta i en Grisar för nybörjare-dag.
Debo har i hela sitt liv varit väldigt intresserad av djur och jakt och allt som hör till livet på landet. Enda gången (tror jag) som Debo demonstrerar är det för att behålla rävjakten. Hon har haft hästar, shetlandsponnier, får, höns…

I still have a varied flock: Welsummers and enigmatic Burford Browns for their dark brown eggs; pretty, shy, idiotic Light Sussex; even stupidier White Leghorns who dash around on long yellow legs; and neat, clever, sociable little Warrens. /…/ The pecking order rules among the flock: there is a general, some colonels, captains galore, and private soldiers who get out of the way of their superiors at feeding time. The carry-on of this all-female cast is as goog as a play and, like a play, is repeated, word for word, gesture for gesture, every day — with the odd matinee thrown in.

Samtidigt kan Debo uppskatta riktigt vackra kläder, och hon är god vän med flera exklusiva designers. Helst verkar hon vilja bjuda hem folk, men hon reser också själv när hon blir bortbjuden. Tillsammans med Rita Hayworth till exempel. Och i makens jobb blir det en rad självständighetsfester i Afrika.
DD besöker så småningom sin syster Jessica i Kalifornien, men det är alltid andra människor med (”dinner with communists”, ”another dinner with communists”) och systrarna kommer aldrig varandra nära igen. Min teori är att Decca använder sina vänner som buffert och att DD:s sorg över rymningen aldrig riktigt går över.
När modern, Muv, ligger och dör samlas Nancy, Pam, Diana och Debo hos henne de sista veckorna och kommer väldigt nära varandra. ”Alla borde få dö med fyra döttrar omkring sig.”

Som unga blir Debo och maken Andrew vänner med syskonen Kennedy, som då är i London. Bröderna Jack, Robert och framför allt systern Kick som dör i en flygolycka 1948. Systern Rosemary Kennedy är avvikande. (Det visste jag inte när jag läste Mäktig tussilago men nu förstår jag vissa saker bättre.) I varje fall leder denna vänskap till att Debo och Andrew bjuds in och närvarar när JFK svärs in till president, och sen även vid hans begravning. DD:s dagboksanteckningar från båda dessa tillfällen finns som appendix i boken.
Drottning Elizabeths kröning var familjen också med på. Sonen Stoker allra närmast, som nån sorts page med sin farmor som var hovdam. Så hon har ständigt befunnit sig mitt i tidens stora händelser, Deborah Devonshire, samtidigt som hon älskat sina djur och naturen och lantlivet. Undantaget Diana, så känns det som att jag gillar den senast lästa Mitford-systern bäst. Alltså gillar jag DD bäst just nu.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Deborah Devonshire, Wait for me, memoar, självbiografi, systrarna Mitford, Chatsworth

Read Full Post »

Delrapport: Wait for me! — Deborah Devonshire (née Mitford)

Det blev en bok över i Mitford-racet i höstas, och det var bra för nu känns det fantastiskt roligt att läsa den. Deborah Mitford var yngst av syskonen, äldsta barnet Nancy var hela 16 år äldre. Ingen var vidare glad över Deborah, ännu en flicka där det verkligen inte behövdes. Nancy påstod att ingen brydde sig om henne alls de första tre åren, utom hennes Nanny. Men på något vis blev hon så småningom sin fars favorit, kanske för att de delade kärleken till djur och natur.

Deborahs pusselbit av barndomen innehåller delvis samma händelser och platser som systrarna beskrivit: linneskåpet, de egenuppfunna språken & smeknamnen, alla smådjur och matvanor och rivaliteter. Men hon ger ett mycket ljusare och kärleksfullare porträtt av mamman, Muv, som ser sina barns behov och försöker se till att tillfredsställa dem. Deborah avskydde skolan och att vara hemifrån (tvärtemot exempelvis Decca). Så det blev bara en kort termin i skola, resten hemundervisning.

Här finns också ett helt annat porträtt av Nancy, som framstår som en mycket avundsjuk människa, som gärna skrämmer och hotar sin yngsta syster. Det klagar i och för sig inte Deborah så mycket över, Nancy var bara som hon var, men att Nancy i två olika samtal med underrättelsetjänsten (varav den andra gången på eget initiativ) förklarade att systern Diana var en fara för landet, det är för magstarkt. Tur att Diana aldrig fick veta det, anser Deborah.

Det är också intressant att läsa hur Deccas i sin egen Hons and rebels ack så romantiskt skildrade rymning upplevdes av dem som blev rymda ifrån. Inte riktigt lika romantiskt. Relationen mellan de två yngsta som stått varandra så nära återhämtade sig aldrig. Tragiskt inte minst eftersom båda kommer att dela sorgen i att förlora sitt förstfödda barn. DD mister sen också två barn till, varav den ena var tvilling och där hon först fick missfall med den första tvillingen. Tre små döda barn har gravstenar där det står att de levde i fyra, sju respektive fyra timmar. Kapitlet ”childbirths and deaths” måste ha kostat på att skriva.

(En vidrig historia: systern Pam blir gravid men hennes man vill absolut inte ha barn så de reser till Norge och skumpar fram på knaggliga fjällstigar tills hon får missfall. Det framgår inte om Pam ville eller inte ville ha barnet. Senare avskydde hon småbarn och älskade sina hundar. Hm.)
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Deborah Devonshire, systrarna Mitford, Wait for me, självbiografi,

Read Full Post »

Pust

Är äntligen färdig med Diana Mosleys (Mitfords) The Pursuit of Laughter. Den har fått följa med i väskan i flera veckor, och passar bra att läsa lite här och där eftersom det mestadels är recensioner och kortare texter om böcker, människor, historiska skeden.
Mycket är intressant, särskilt när hon skriver om biografier om folk som Eleanor Roosevelt (väldigt öppet om hennes kärleksförhållande med kvinnor), Gertrude Stein (som hade en bror(!) De bodde ihop i många år innan de blev osams), Evelyn Waughn, Harriet Beecher Stowe, Wallis Simpson, Carrington och Lytton Strachey, med flera med flera. En lång parad av människor som Diana ofta kände personligen.
Annat är mindre intressant och jag hoppar över diskussioner om fängelsestandard i England etc.
Och mina tidigare invändningar mot Diana kvarstår.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Diana Mosley, systrarna Mitford, In Pursuit of Laughter

Read Full Post »

Två problem med Diana

Jag har två stora bekymmer med In pursuit of laughter av Diana Mosley (född Mitford).
Det första är att det jag hittills läst, mest recensioner och personliga porträtt, är briljant skrivet. Hon har humor, hon har charm, hon framstår som oemotståndligt kvick och intelligent och insiktsfull. Det är lätt att tycka om henne — MEN. Det här är den passionerade Diana som följde lillasyster Unity till Tyskland för att få träffa Hitler. Diana som skilde sig från sin man för att så smånigom gifta om sig med den brittiske fascistledaren Oswald Mosley (vars åsikter hon delade) — i Goebbels hus och med Hitler närvarande. Och så vitt jag vet aldrig gjorde någon avbön.
Mina känslor för henne är mycket ambivalenta. David Sexton på Evening Standard, där hon skrev i många år, uttrycker det så mycket bättre här.
Det andra bekymret är roligare. Diana Mosley kände ju, precis som de andra Mitfordarna, allt och alla. Hon skriver fina porträtt av sin syster Nancy, och då vill jag ju förstås läsa om Harold Actons biografi över henne. Hon skriver också om Acton själv, om Churchills son Randolph, om Evelyn Waugh (och hans böcker som hon höjer till skyarna). Det känns som att jag inte kan gå mycket längre genom livet utan att läsa Waugh. Och jag vet att jag kommer att lista minst 20 namn till som jag blir nyfiken på att läsa innan In Pursuit of Laughter är utläst.

Ps Eftersom jag kommenterat systrarnas skolgång tidigare så kan jag berätta att Nancy tydligen fick gå i skolan som barn. Det var hon väldigt glad åt, för då slapp hon sina småsyskon. Nancy hade en svår kris när första lillasystern Pam kom, ”a screaming orange in a black wig”.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Diana Mosley, systrarna Mitford, In Pursuit of Laughter

Read Full Post »

Hons and Rebels — Jessica Mitford

Visst ser hon underbart sur och trulig ut på omslaget?
Lilla Decca längtar passionerat efter att få gå i skola, men det får hon aldrig. Som sagt, onödigt för flickor. Efter att ha straffat ut sig ur dansskolan genom att skrämma upp de andra med berättelser om hur barn blir till, träffar Decca inga andra barn än sina syskon.
Jessica tillhör de små i familjen. Dels de tre yngsta, dels the Dwarfs. Till skillnad från the Giants, de långa, där favoritsystern* Unity Valkyrie är allra störst. (Vilket namnval! Profetiskt.)
Decca följer sin mor till de fattiga och tänker redan då på att man borde kunna dela på pengar, så att alla har lika mycket. Hon vantrivs i sin familj redan som liten, och startar ett Rymma hemifrån-konto.

Mamman är anti-läkare, kroppen ska självläka. Hon släpar med Jessica och de andra barnen på fester och bröllop även när de har smittsamma sjukdomar (vilket inte gör dem populära). När Jessica får fruktansvärda magsmärtor får hon själv ringa till läkaren och be att han ska plocka bort blindtarmen.
Pappan är som i Nancys böcker: ständiga vredesutbrott, avskyr the Huns, the Frogs och alla andra som inte är engelsmän, älskar att jaga.

När Jessica börjar läsa socialistisk litteratur öppnas en ny värld för henne. Samtidigt skriver tidningarna om hennes skandalomsusade kusin Esmond Romilly, som rymt hemifrån, startat en rebellisk tidning som smugglas in på lärosätena, och deltar i spanska inbördeskriget på lojalisternas sida. Jessica blir kär i Esmond och vill leva som han. När de äntligen träffas för första gången gör de genast upp en rymningsplan för henne.
Själva rymningen är väldigt spännande, trots att jag ju redan vet att hon lyckas. Han blir lika kär i henne och de gifter sig. Beskrivningarna hur de lever på sina ibland mycket barnsliga, men ofta förvånansvärt lyckosamma idéer och ideal är roliga att läsa.

Hons and rebel är en väldigt välskriven, ofta rolig, och också informativ bok. Om politiska skeenden och ställningstaganden, hela tidsandan decenniet före andra världskrigets utbrott. Som när Chamberlain kommer hem från mötet med Hitler och triumferande talar om fred. ”Han är för fred, det är väl bra?”, säger Jessicas arbetskamrater. Att Tjeckoslovakien sålts ut till nazisterna är inget man bryr sig om. I Esmonds och Jessicas kretsar förstår man bättre vartåt det barkar, och i väntan på det oundvikliga krigsutbrottet (och efter att ha mist ett barn i mässling & lunginflammation) reser de mycket unga makarna Romilly till USA. De hankar sig fram på småjobb och bedrägerier och amerikanernas välvilja. När det står klart att Storbrittannien väljer den antifascistiska sidan reser Esmond hem för att strida. Han dör 1941. Jessica är kvar i USA, men där slutar boken. Jag vill ha mer!

* Jessica beskriver Unity, Boud kallad (de hade ett hemligt språk som barn), som sin favoritsyster för att hon var modig, rebellisk, den som gick före. Unity skrämde iväg de flesta av guvernanterna. (Utom den som lärde dem att snatta.) När Unity sen blev passionerad nazist delade hon och Decca fortfarande rum. Det är från den tiden fönstret är fullt av swastikor respektive hammaren & skäran, som flickorna ristade in med sina diamantringar. Att Unity gick åt det håll hon gjorde var en stor sorg hos Jessica, som älskade henne trots allt.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Jessica Mitford, Hons and rebels, självbiografi, systrarna Mitford

Read Full Post »

In Pursuit of Love — Nancy Mitford

Åh, jag älskar sånt här! Hur kan det komma sig att jag fascineras så av galna excentriska ädlingar bara för att de är engelska? Befinner de sig dessutom mellan två världskrig är jag helt såld. Och Nancy Mitford skriver roligt och kvickt, även när det är tragiskt och hemskt.
Berättaren Fannys mamma (the Bolter) är inte intresserad av att ha barn och det blir istället moster Emily och så småningom hennes man Davey med den känsliga magen som tar hand om henne. Fanny vistas ofta hos sina kusiner, Radletts av Alconleigh, där Linda är den som Fanny står närmast och som boken mestadels handlar om. Flickorna Radlett får inte gå i skolan (onödigt för flickor, de ska skyddas från att lära sig dumheter) och tillbringar mycket tid i ”the cupboard” där de fantiserar om Kärleken och definierar människor som Hons eller Counter-Hons. När de inte tvingas ut på jakt och sånt, uncle Matthew brukar låta sina blodhundar jaga barnen när det inte är rävsäsong.
Huset skakas regelbundet av uncle Matthews fruktansvärda vredesutbrott och hans porträtt är tecknat efter Nancy Mitfords egen pappa. Så är även flera av de andra, säkert flera av de underbara bipersonerna men framför allt systrarna Radlett. Som Jassy (Jessica/Decca), som redan som barn börjar spara pengar för att rymma hemifrån.
Tre av syskonen rymmer hemifrån. En av dem är Linda (drömsk, djupt opraktisk), som lämnar sitt äktenskap med den djupt konservative Tony (som hatar all arbetarklass) för kommunisten Christian (som hatar all överklass). I Christians kretsar trivs hon lite bättre, om det bara inte vore för att de alltid är så allvarliga och har så tråkiga fester. Men egentligen söker hon efter Kärleken.
Läs även andra bloggares åsikter om Nancy Mitford, systrarna Mitford, In Pursuit of Love, excentrisk brittisk överklass, mellankrigstid

Read Full Post »

Systrarna Mitford flyttar in

Jessica: blev kommunist och flyttade till USA. Jag tycker att det är en underbart trulig unge på hennes omslag.
Diana: gifte sig med Englands fascistledare och internerades under andra världskriget.
Deborah: gillar höns och lever fortfarande, boken är sprillans ny.
Nancy: blev romanförfattare och hennes är den enda boken i kvartetten som inte är en memoar, men The Pursuit of Love ska visst vara en fiktionaliserad version av barndomen.
När jag ska hinna ägna mig åt dem vet jag inte.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Jessica Mitford, Diana Mitford, Deborah Mitford, Nancy Mitford, systrarna Mitford

Read Full Post »

Omprioritering

Mäh! Jag hade tänkt lyssna på det här programmet om en av de legendariska knasbollarna till systrar Mitford

även om just Deborah verkar ha varit kanske minst extrem. 90 år gammal och har personligen träffat Churchill, Hitler och John F Kennedy.
Istället har jag fastnat i det här, Idoluttagningen i Karlstad. Med åtföljande youtubande för att jämföra:

Read Full Post »