Älsklingsförfattare som röker

Doris Lessing 1919–2013 Bloggat

 

C S Lewis 1898–1963 Bloggat

W Somerset Maugham 1874–1965 Bloggat

 

Read Full Post »

W Somerset Maugham: Mina favoritnoveller

Jag hade lite huvudbry när jag valde reselektyr häromveckan. Ni vet, det ska inte vara för bra och uppslukande, utan något man kan lägga ifrån sig utan besvär när man kommer fram. Samtidigt får det inte vara för oinspirerande, sån läsning är ju meningslös. Men när blicken föll på denna novellsamling av min gamle favorit så kändes valet givet. Och jag blev inte besviken.

Här studeras den mänskliga naturen i all sin passionerade sjaskighet på det sätt som W Somerset Maugham gör så skarpögt och bra. Han skriver i förordet att alla hans historier har ett ursprung i möten med människor, ibland bara några förflugna ord, ibland mycket mer än så. Men sedan han slutade resa så upplever han ingenting längre, och  alla historier han samlat på sig har blivit skrivna, så nu är det slut.

Ett par av de kortare novellerna finns utgivna i andra samlingar. Som Överstens hustru/Överstinnan där en överste upptäcker att hans hustru sedan många år, de flesta tråkiga, ger ut en poesibok som han inte orkar läsa — sånt kvinnotjafs! — men när hon gör sensation och succé får han till slut klart för sig att denna tråkiga människa haft en stor passionerad kärlekshistoria. Och den underbara Kyrkvaktaren, om en kyrkvaktare som arbetat i en församling i många år men får kicken när en ny präst kommer och upptäcker att han varken kan läsa eller skriva. Men kyrkvaktaren får sin revansch.

Read Full Post »

Somerset Maugham på radion!

Tänk att jag missat den här radiopärlan ända tills nu. Där finns klipp ur en radiointervju med W Somerset Maugham, åh! Man hör stamningen, den blev han aldrig av med. Han berättar att han tycker att Guy de Maupassant och Rudyard Kipling blivit underskattade, och räknar själv med att falla i glömska. Att han inte räknades som tillräckligt fin verkar han ta med ro. Han var ju rik också, då kan man kosta på sig samtidigt som det var just det som låg honom i fatet. Eller kanske mest framgången.
Att Of human bondage, bloggat om här, räknades som hans stora verk höll han inte med om, för honom var Honung och malört favoriten.
Nu bubblar jag för mycket, lyssna själv!
Kul också att höra hur Sveriges radio rapporterade om hans död, 1965.
Bloggpost om varför jag älskar honom finns här, några citat här, och så har han sin egen kategori här på bloggen.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om W Somerset Maugham, stamning, radio

Read Full Post »

Årets första bok: Maugham, igen

Förra årets först utlästa bok var W Somerset Maughams Ashenden, baserad på hans tid som spion. Årets först utlästa är Up at the villa, en kort och fin sak om Mary Panton, som under ett par dagar grubblar på om hon ska svara ”ja” eller ”nej” på ett frieri från den pålitlige äldre Edgar, blivande guvernör i Bengalen. Edgar har givit henne en revolver, som skydd när hon kör omkring ensam på nätterna i trakterna kring Florens. Mary går på middag, träffar en charmerande man med dåligt rykte, och sedan ännu en man, en österikisk flykting som spelar fiol mycket dåligt.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om W Somerset Maugham, Up at the villa, Vintage Maugham

Read Full Post »

Årets första bok blev Ashenden

Ashenden är W Somerset Maughams rätt löst sammanfogade berättelser om en brittisk spion under första världskriget. Eftersom Maugham själv var spion under den tiden, så förstår man att det är plockat mycket från egna erfarenheter. Delarna har fantasieggande namn som ”The hairless mexican” och det är den gode WSM:s människokännedom och skarpa öga som gör att det blir så bra. Det där sjaskiga görat, när man ska förmå någon att göra något, som att förråda sin älskade eller resa till ett ställe för att bli dödad, att nästla sig in och utnyttja andra människor. Ibland är det kul också, som när en flitig och duktig informatör visar sig sitta hemma i den engelska förorten och hitta på alltihop. Att befinna sig i främmande land var alltför farligt, tyckte han.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om W Somerset Maugham, Ashenden, spioneri

Read Full Post »

Noveller är den perfekta läsningen just nu

När jag som nu har svårt att koncentrera mig på läsning, och känner att det blir orättvist mot böcker som jag annars skulle tycka mycket om (böcker har också känslor), då plockar jag fram de här två fina novellsamlingarna. För en novell räcker koncentrationen. Plus att jag då hinner tänka på den ett tag efteråt, innan jag slukar nästa. Som de tre tjocka damerna i Antibes, och deras passion för mat. (WSM) Eller hur det kom sig att den respekterade författaren började skriva deckare. (WSM) Eller lille Vinny med de gröna tänderna som flyttar till ny skolklass. (RY) Och New York-paret som ska gifta sig — men är det verkligen en så bra idé? Den senare med en blinkning till Easter Parade = en av årets bästa böcker.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Richard Yates, Eleven kinds of loneliness, W Somerset Maugham, Lotusätaren och andra noveller, noveller

Read Full Post »

Fina inköp med vackra omslag

Vintage Classics har så enormt snygga omslag! Måste grunna ut nåt sätt att möblera så att omslagen får synas, det är synd och skam att tränga in dem i hyllorna.

Mina två Atwood som jag inspirerades till av Jenny och Lena i det här kommentarsfältet är också väldigt fina.

Read Full Post »

Några ord från W Somerset Maugham

Jag skriver denna bok för att befria min själ från vissa föreställningar som har fladdrat omkring inom den alltför länge för min trivsel.
*
Jag har aldrig riktigt kommit över min förvåning över att jag är författare.
*
När jag tänkte igenom saken, fann jag att jag måste sikta på klarhet, enkelhet och välljud.
*
Jag har alltid haft svårt att fördra författare som kräver att läsaren skall anstränga sig för att förstå vad de menar.
*
Det är inte så stor skillnad på människor. De är alla en blandning av storhet och litenhet, av dygd och last, av högsinthet och låghet.
*
Jag har inte något spontant förtroende för andra människor. jag är mera benägen att vänta mig ont av dem än gott. Det är det pris vi måste betala för vårt sinne för humor.
*
Festlig samvaro har alltid tråkat ut mig en smula.
*
Jag har en klar, logisk intelligens, men den är inte särskilt spekulativ och inte särskilt kraftfull.
*
Som väl de flesta unga författare började jag skriva dramatik därför att det föreföll mindre svårt att skriva ner vad människor sade än att konstruera en berättelse.
*
(Om Kärlekens karusell) Den var ganska löjlig, ty eftersom jag var under inflytande av nittitalets estetiska skola gjorde jag alla personerna otroligt vackra, och stilen var tillkrånglad och affekterad.
*
(Om ett av sina spionuppdrag, som gick ut på att ”hålla Ryssland kvar i kriget och förhindra att bolsjevikerna, stödda av centralmakterna, tog makten”.)
Jag behöver inte upplysa läsaren om att jag sorgligen misslyckades, och jag begär inte att han ska tro mig när jag säger att jag har en känsla av, att om jag hade skickats dit ett halvår tidigare är det inte omöjligt att jag kanske hade lyckats.
*
Det är märkvärdigt hur omväxlande livet kan vara när man ligger kvar i sängen hela dagen och hur mycket man kan göra. (Om vistelsen på sanatorium.)
*
Jag höll utkik efter originalitet, bisarreri, personlighet.
*
När jag var i tjuguåren sade kritiken att jag var brutal, i trettiåren att jag var nonchalant, i fyrtiåren att jag var cynisk, i femtiåren att jag var skicklig, och nu när jag är i sextiåren säger man att jag är ytlig.
*
Innan jag börjar på en roman läser jag alltid om Candide.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om W Somerset Maugham, Sammanfattning,

Read Full Post »

”There’s no actual bondage, it’s just a novel”

Buffy-säsongen (fyra) är inledd, och jag blir alldeles glad över att W Somerset Maughams Of human bondage spelar en viktig roll i första avsnittet. En kille som Buffy möter andra dagen hinner berätta att Of human bondage är hans snuttefilt, som han alltid har med sig och läser om och om igen. Så när han plötsligt ”reser hem”, men boken ligger kvar, förstår Buffy att det är nåt skumt.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Buffy the vampire slayer, Of human bondage, W Somerset Maugham, tv, böcker

Read Full Post »

Kärlekens karusell — W Somerset Maugham

Det börjar lovande med en elak gammal käring som tyranniserar sin omgivning, men när hon dör ändå lämnar alla pengarna till den enda som vågade sticka upp mot henne: Mary Ley.
Mary Ley är iakttagaren som ser alla kärlekshistorier, vackra och fula, som blommar i omgivningen. Den intetsägande 40-åriga prästdottern, som förälskar sig i en döende ung man, den själviske odågan som utnyttjar en gift kvinna, och så den mannen som inleder ett förhållande med en vacker kroguppasserska som sen blir med barn så de tvingas gifta sig. Den sistnämnda historien är helt tydligt självupplevd, det är Mildred en gång till fast utan den gröna huden. Eftersom jag inte gillade Mildred då gillar jag den här historien inte nu heller, och den tar över så mycket i boken att jag nästan inte kan ta till mig de andra delarna av berättelsen. Synd. Jag hade velat ha mer av Mary Leys skarpa iakktagelseförmåga, och mer av hennes eget liv. Men jag antar att W Somerset Maugham behövde bearbeta saker och ting.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om W Somerset Maugham, Kärlekens karusell

Read Full Post »

Början och slutet på den solkiga kärlekshistorien…

… mellan Philip och Mildred i Of Human Bondage.

Det verkar vara mycket lättare att stå ut med Mildred i Bette Davis tappning. Filmen blev hennes genombrott och när hon inte Oscarsnominerades bildades en påtryckargrupp som tyckte att det var skandalöst.
Leslie Howard är lite för vacker för rollen som Philip Carey, tycker jag.

Kim Carnes fick en megahit med Bette Davis Eyes 1981. Bette gillade den också.

Read Full Post »

Of Human Bondage — Somerset Maugham

Lille Philip blir tidigt föräldralös och får bo hos sin stränge farbror och snälla, men förtryckta, faster. Han har en klumpfot, som gör att han haltar. I det djupt religiösa hemmet upptäcker Philip litteraturen och blir djupt förälskad: Han läser, läser och läser. När Philip så småningom skickas iväg till skolan är de andra pojkarna grymma mot honom, tvingar honom att visa upp foten och härmar hans hälta. Utanförskapet gör honom till en iakttagare. Men han får ett par vänner så småningom, trots sin avighet och kantighet. Och elakhet, om vi ska vara ärliga. Ett par av vänskaperna är mycket passionerade, jag tolkar dem som att Philip är förälskad. (Maugham hade kärleksrelationer med män.)
Han visar sig så småningom vara duktig i skolan, men tar aldrig sin examen utan reser istället till Tyskland och sen till Paris där han studerar till målare. Han lever fattigt; får ett par vänner, dricker absint. I efterskott förstår han att det var hans lyckliga år.
Sen blir det London, och läkarutbildning. Många, alltför många sidor ägnas åt en förnedrande kärlekshistoria med servitrisen Mildred som behandlar honom som skit. Jag blir så trött på förnedringen att jag bläddrar framåt för att se om man aldrig blir av med den där Mildred med sin grönaktiga hud och sina vita läppar nån gång, men det tar tid, oj vad det tar tid. Och när det äntligen tar slut för sista gången är Philip utfattig och måste avsluta sin utbildning. Han driver omkring och sover i parker innan han söker hjälp hos en familj han lärt känna. (George Orwell blurbar Of human bondage, ”The modern writer who has influenced me the most” och jag känner igen beskrivningarna av svälten och kylan från Orwells Down and out in Paris and London.)
Det är fascinerande att tänka på att Maugham skrev den här när han bara var 23 år. Så skarpt iakttagande, analyserande, även av sig själv. Och vilket underbart språk! Det finns passager som är helt fantastiska.
Jag sorterar in den under självbiografiskt, trots att Maugham gjort om stamningen till klumpfot, ändrat namn på skolor och människor, sin egen profession och naturligtvis mörkat sin sexuella läggning.

Read Full Post »

Selma-val och reslektyr

Jag tar med mig Antikrist mirakler. Den börjar: ”Det var på den tiden Augustus var kejsare i Rom och Herodes var konung i Jerusalem.” Så det passar fint över jul, då jag naturligtvis vill vara med i Ord och inga visors Selma Lagerlöf-utmaning.
Dessutom packar jag W Somerset Maughams Of human bondage, som jag läst kanske 100 sidor i. Så bra! Om lille Philip, vars mamma dör kort efter pappan, och han skickas att bo hos en farbror och faster. Det här är en starkt självbiografisk bok, men Maughams stamning har blivit en klumpfot och en del annat har också ändrats. Men känslorna! Och hur han ser hur han formas, blir cynisk, stöter bort folk… Det är så bra.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, W Somerset Maugham, Antikrists mirakler, Of human bondage, julläsning, böcker

Read Full Post »

”An unpleasant man”

P G Woodhouse var inget fan av W Somerset Maugham. Det får jag veta i en intressant artikel i senaste London Review of Books. Början kan läsas här. Men jag älskar ju Maugham! Och nu känns det mycket, mycket mer lockande att börja på Of human bondage än att läsa klart nån av de tråkiga böcker jag just nu håller på med.
(En av dem handlar om svenskt nutida vardagsliv. Hur tänkte jag där? Jag avskyr svenskt nutida vardagsliv. Det räcker väl med att man måste diska och plocka sockar från golvet själv utan att man ska måsta läsa om det också.)
Filmen vill jag också se. Bette Davis och Leslie Howard.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om W Somerset Maugham, Bette Davis, Leslie Howard, Of Human Bondage, PG Woodhouse, London Review of Books

Read Full Post »

Varför jag älskar W Somerset Maugham

För 15 år sen var rösten mitt främsta arbetsredskap. I vidareutbildningen ingick enskilda träffar med en operasångare, som jag fick sitta och läsa högt för. De första tre träffarna kritiserade han hela tiden, och jag tyckte att han bara hackade på mig och var deppig när jag gick därifrån. Jag tyckte själv att jag lät som att jag var ungefär 14 år på rösten, ingen pondus alls, och att alla andra lät mycket bättre. Dessutom klagade han på att luft pyste ut och att jag hade en nasal ton. Det påminde mig om förnedringen när Talfröken påpekade samma sak i låg/mellanstadiet, och frågade om jag ville börja gå hos henne. Talfröken?! NEJ.
Men vid fjärde tillfället hos operasångaren vände alltihop: Jag lärde mig att lägga ner rösten i magen och att förvandla all luft till ljud. Sen kunde jag koncentrera mig på att måla orden.
Och det jag fick läsa var alltså W Somerset Maugham. Vilket underbart språk! Det var kinesiska män med långa mustascher, rynkiga kvinnor med gula ansikten och pärlhalsband, opiumhålor, strikta militärer… Utdrag ur noveller som fick mig att bli så nyfiken på mer, alltmedan operasångaren (som var dramatiskt lagd) satt och utropade: ÅH! JA! MER! så att jag blev generad över vad folk som gick förbi kunde tro.
Sen dess har jag läst Den vassa eggen, som är en underbar bok. The moon and sixpence, som är vacker men med en otrevlig huvudperson (Gaugin?) och nu tre små noveller/teaterstycken samlade i en volym som heter Trio. Det är samma historier, först som noveller, sen som pjäs. Eller film, verkar det ha varit.
I introt står att: ”Somerset Maugham once told us that he has never pretended to be anything but a story-teller”. Och vilken story-teller! Jag älskar honom.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om W Somerset Maugham, röst, story-teller, språk, operasångare, Talfröken

Read Full Post »