Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dorothy L Sayers’

uterummet

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

hyllor

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

hyllor3

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

hyllor4Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

hyllor5

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

hyllor6

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

hyllor7

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge? hyllor8

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.hyllor9

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

hyllor1

hyllor2

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

utlånade

 

Annonser

Read Full Post »

I mars 2014 började jag på ett inlägg om kvinnliga deckarförfattare. Jag kom aldrig längre än så här:

1 Guldåldern
2 Nästan tomt
3 Vabbandet

Det säger väl ändå nånting, tycker jag, men jag kan fylla i lite. Guldåldern är förstås min favorit; med storheter framför allt i den anglosaxiska världen med Dorothy Sayers, Josephine Tey, Agatha Christie, Ngaio Marsh. Sen hade jag tydligen tänkt mig en förflyttning till Sverige (?) där det efter Maria Lang och Ulla Trenter, och Kerstin Ekmans genrebyte, var väldigt tomt och en sån storhet som tidskriften Jury skrev artiklar om problemet att det inte fanns några svenska författarinnor som skrev deckare.
Sen kom Liza Marklund.
Och sen kom alla andra, massor av dem!, varav bara några enstaka på allvar skriver detektivhistorier på ett intellektuellt hederligt sätt. Resten skriver nån sorts relationsromaner där poliserna ständigt vabbar och löser brott på intuition; ojdå hoppsan. Intuitionen har inget som helst med psykologisk trovärdighet att göra i denna tappning. Efter att ha läst alldeles för många riktigt urusla svenska deckare så struntar jag i dem nu. Förutom Åsorna som är bra, Larsson och Nilsonne.
I den engelskspråkiga delen av världen började det dyka upp flera lesbiska problemlösare i ungefär samma veva som svenskorna blev småbarnsföräldrar. Val McDermid exempelvis. Troligtvis var det en mycket mer fruktbar förnyelse av kriminalgenren, även om jag tappat kontakten med den grenen också numera.

Read Full Post »

Den här vintern har jag åtgärdat några försummade författarskap som jag länge tyckt att jag borde läsa. Förutom Sara Stridsberg och Carina Burman är det de tidigare vita fläckarna Cilla Naumann och Birgitta Trotzig som fått färg och djup.

9789150117400_springa-med-aror-62-dagarAv Naumann blev det Springa med åror, som är en barndomskildring där lagårdsluktande Monika drabbas av sommargästen Johanna och det definierar hela hennes liv. Ivan, Lassemiss, det lackröda rummet… mycket intensivt, många instängda känslor, starkt språk. Bra, alltså, men jag är så innerligt trött på barndomsskildringar och det där instängda, klaustrofobiska. Att aldrig komma vidare i sitt liv. Hur trovärdigt är det egentligen?

***

Anna Laestadius Larssons Pottungen började lovande med mordet på Gustav III och har ett spännande persongalleri från hovdamer och bemärkta kulturpersonligheter till hyresvärdinnor, pigor, rodderskor och prostituerade. Välmenande unga män med tryckfrihetsidéer, intrigerande hertigar. Den är full av detaljer och intressanta miljöer, men människorna blir aldrig riktiga människor, bara figurer. Synd på så välresearchat material, men egentligen inte förvånande då det är ytterst få journalister som klarar övergången till författarskap.

***

exodusVidare har jag läst Oxfordprofessorn Paul Colliers Exodus: How Migration Is Changing Our World under hösten. Den har hjälpt mig att förstå vad det är som händer och varför och möjliga konsekvenser. Rekommenderas varmt.

***

Och så ett kärt återseende: Drama kring ung dansör av Dorothy Sayers. Som alltid en njutning och jag har kommit att uppskatta den här mer trots att det är den svagaste i Vane/Wimsey-kvartetten. Och nä, jag begriper fortfarande inte chiffret. Den här gången kom jag dock en aning längre innan jag började skumläsa.

***

Birgitta-Trotzig-Dykungens-dotterBirgitta Trotzig som jag håller på med nu har ett fullständigt fantastiskt språk. Det klafsar, suger, droppar, sväller, dundrar och dånar. Dykungens dotter kom på 1990-talet och får räknas som svensk klassiker. En storväxt bondkvinna som blir gravid med en ännu större man, tattare, som snart drar vidare. Själv går hon efter att ha misslyckats med att bli av med fostret in till stan och skapar sig med stor möda ett liv där. Dottern blir en glad, dansande sort, men liknar inte de andra barnen: Storvuxen förstås, och mycket mörk i hy och hår. Dyiga ögon. En sån som inte hör till.
Jättefint omslag på pocketen. Kristin Lidström.

***

Växelvis med Trotzig (man måste ju ha böcker för olika humör) läser jag en av Star Trek Voyager-böckerna; Protectors av Kirsten Beyer. Oväntat odålig, bra känsla för karaktärerna och lite bakåtreferenser. Janeway och Chakotay har en kärleksrelation, Tom och B’Elanna väntar sitt andra barn, Kim har idéer och Doktorn grejar med Sevens nya implantat. Jag väntar på Tuvok som ännu på sidan 76 inte dykt upp. Däremot Neelix, ;-).

Read Full Post »

lordpeter1Ett par lord Peter-noveller, flera om en handelsresande i portvin som heter Montague Egg, han är också ljushårig förresten, och så ett par fristående. Lättsamt, nöjsamt. Hangman’s holiday i original.
Tyvärr berättas inte vem som tecknat omslaget. Det är fint.
lordp2

Read Full Post »

kamratfesten
Såklart. Lotta Olsson i DN har listat de 100 bästa deckarna och två olika personer har tipsat mig om vilken som blev etta: Kamratfesten av Dorothy L Sayers. Vilken utomordentligt klok person Lotta Olsson måste vara! Med utsökt smak.
Jag gläder mig också åt finfina placeringar för Laurie R Kings Farlig begåvning, Josephine Teys En gammal skandal, Denise Minas Garnet Hill, med flera. Det verkar som att jag kan ta Lotta Olssons andra tips på allvar (utom de två stolpskotten) och börja beta av dem på bibblan.
fr-fb-kamratfesten
Jag har skrivit i Corren om min ständiga följeslagare Kamratfesten, bilden är därifrån. Mer om schackpjäserna här.

Read Full Post »

sayers-malare… så fastnar jag denna gång för helt andra saker. Som kyrkoherdefruns dialog med lord Peter i kyrkan, där avslöjas ju allt möjligt matnyttigt i ett flöde av till synes endast socialt och kyrkohistoriskt underhållande detaljrikedom.
Och Hilary Thorpe, den brådmogna och tragiskt drabbade föräldralösa femtonåringen, är inte hon en föregångare till Harriet Vane?
Här i en dialog på kyrkogården, efter att ett okänt manslik hittats i Hilarys mors grav, när pappan skulle läggas ner kort tid efteråt.

… Pappa och ni skulle ha kommit förfärligt bra överens. Apropå det, ni vet väl var pappa och mamma är begravda? Det var väl det första ni tittade på, kan jag tro.
— Ja, det var det, men jag skulle gärna vilja se på graven igen. Ni förstår, jag undrar hur — hur —
— Hur de bar sig åt för att få dit honom? Jag trodde att ni undrade det. Det har jag undrat över också. /…/ Men det blir faktiskt litet lättare om man funderar –om man intresserar sig för en sak som sådan, då verkar den mindre verklig– fast det är inte riktigt rätta ordet.
— Mindre personlig, menar ni kanske.?
— Ja just det. Om man börjar fundera på hur det gick till, så blir det så småningom som om det vore någonting man själv hade hittat på.
— Hm! sade Wimsey. Om det är på det sättet er intelligens arbetar så blir ni nog författare en vacker dag.
— Tror ni det? Så lustigt! Det är ju det jag vill bli. Men varför säger ni det?
— Därför att ni har en skapande inbillning som arbetar utåt, så att ni till sist står på sidan om er egen erfarenhet och ser den som någonting ni själv har producerat, någonting som existerar oberoende av er själv. Ni är lycklig.
— Tycker ni verkligen det? sade Hilary ivrigt.
— Ja — men ni blir lycklig snarare mot slutet av ert liv än i början, därför att den andra sortens människor kommer inte att förstå det sätt varpå er intelligens arbetar. De kommer till en böjan att tycka att ni är romantisk och överspänd, och sedan kommer de till sin förvåning att upptäcka, att ni i själva verket är hård och hjärtlös. De kommer att ha fel båda gångerna, men det kommer de aldrig att ha en aning om, och ni kommer inte heller att förstå det först, och det kommer att göra er ledsen.
— Men det är ju precis vad flickorna säger i skolan. Hur kunde ni veta det? … Fast de är ju ena idioter allihop — nästan alla åtminstone.
— Det är de flesta människor, sade Wimsey allvarligt, med det är ju inte så snällt att upplysa dem om det. /…/

Sen går det vidare med exempel på Hilarys direkthet och skarpsynthet, och längre fram i boken blir Wimsey hux flux hennes förmyndare.

De nio målarna har hyllats som ett mästerverk, men jag tycker faktiskt att den är lite tråkig. Det är för mycket med de där klockringnarna och schiffer och slussar. Men när man läser om den och redan vet svaret på gåtan kan man hitta andra njutbara partier som gör boken bättre.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

schizo
I behov dels av tröst/comfort read, dels av att möjligen förstå lite fler sammanhang.
Egentligen håller jag på med vad som kan vara Årets Bästa Bok redan nu, men jag har inte ro att uppskatta den till fullo så jag pausar.

Read Full Post »

Older Posts »