Ny ordning i bokhyllorna

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge?

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

 

Read Full Post »

Kvinnliga deckarförfattare — ett inlägg som inte blev av

I mars 2014 började jag på ett inlägg om kvinnliga deckarförfattare. Jag kom aldrig längre än så här:

1 Guldåldern
2 Nästan tomt
3 Vabbandet

Det säger väl ändå nånting, tycker jag, men jag kan fylla i lite. Guldåldern är förstås min favorit; med storheter framför allt i den anglosaxiska världen med Dorothy Sayers, Josephine Tey, Agatha Christie, Ngaio Marsh. Sen hade jag tydligen tänkt mig en förflyttning till Sverige (?) där det efter Maria Lang och Ulla Trenter, och Kerstin Ekmans genrebyte, var väldigt tomt och en sån storhet som tidskriften Jury skrev artiklar om problemet att det inte fanns några svenska författarinnor som skrev deckare.
Sen kom Liza Marklund.
Och sen kom alla andra, massor av dem!, varav bara några enstaka på allvar skriver detektivhistorier på ett intellektuellt hederligt sätt. Resten skriver nån sorts relationsromaner där poliserna ständigt vabbar och löser brott på intuition; ojdå hoppsan. Intuitionen har inget som helst med psykologisk trovärdighet att göra i denna tappning. Efter att ha läst alldeles för många riktigt urusla svenska deckare så struntar jag i dem nu. Förutom Åsorna som är bra, Larsson och Nilsonne.
I den engelskspråkiga delen av världen började det dyka upp flera lesbiska problemlösare i ungefär samma veva som svenskorna blev småbarnsföräldrar. Val McDermid exempelvis. Troligtvis var det en mycket mer fruktbar förnyelse av kriminalgenren, även om jag tappat kontakten med den grenen också numera.

Read Full Post »

Blandad läsning vid årets slut

Den här vintern har jag åtgärdat några försummade författarskap som jag länge tyckt att jag borde läsa. Förutom Sara Stridsberg och Carina Burman är det de tidigare vita fläckarna Cilla Naumann och Birgitta Trotzig som fått färg och djup.

Av Naumann blev det Springa med åror, som är en barndomskildring där lagårdsluktande Monika drabbas av sommargästen Johanna och det definierar hela hennes liv. Ivan, Lassemiss, det lackröda rummet… mycket intensivt, många instängda känslor, starkt språk. Bra, alltså, men jag är så innerligt trött på barndomsskildringar och det där instängda, klaustrofobiska. Att aldrig komma vidare i sitt liv. Hur trovärdigt är det egentligen?

***

Anna Laestadius Larssons Pottungen började lovande med mordet på Gustav III och har ett spännande persongalleri från hovdamer och bemärkta kulturpersonligheter till hyresvärdinnor, pigor, rodderskor och prostituerade. Välmenande unga män med tryckfrihetsidéer, intrigerande hertigar. Den är full av detaljer och intressanta miljöer, men människorna blir aldrig riktiga människor, bara figurer. Synd på så välresearchat material, men egentligen inte förvånande då det är ytterst få journalister som klarar övergången till författarskap.

***

Vidare har jag läst Oxfordprofessorn Paul Colliers Exodus: How Migration Is Changing Our World under hösten. Den har hjälpt mig att förstå vad det är som händer och varför och möjliga konsekvenser. Rekommenderas varmt.

***

Och så ett kärt återseende: Drama kring ung dansör av Dorothy Sayers. Som alltid en njutning och jag har kommit att uppskatta den här mer trots att det är den svagaste i Vane/Wimsey-kvartetten. Och nä, jag begriper fortfarande inte chiffret. Den här gången kom jag dock en aning längre innan jag började skumläsa.

***

Birgitta Trotzig som jag håller på med nu har ett fullständigt fantastiskt språk. Det klafsar, suger, droppar, sväller, dundrar och dånar. Dykungens dotter kom på 1990-talet och får räknas som svensk klassiker. En storväxt bondkvinna som blir gravid med en ännu större man, tattare, som snart drar vidare. Själv går hon efter att ha misslyckats med att bli av med fostret in till stan och skapar sig med stor möda ett liv där. Dottern blir en glad, dansande sort, men liknar inte de andra barnen: Storvuxen förstås, och mycket mörk i hy och hår. Dyiga ögon. En sån som inte hör till.
Jättefint omslag på pocketen. Kristin Lidström.

***

Växelvis med Trotzig (man måste ju ha böcker för olika humör) läser jag en av Star Trek Voyager-böckerna; Protectors av Kirsten Beyer. Oväntat odålig, bra känsla för karaktärerna och lite bakåtreferenser. Janeway och Chakotay har en kärleksrelation, Tom och B’Elanna väntar sitt andra barn, Kim har idéer och Doktorn grejar med Sevens nya implantat. Jag väntar på Tuvok som ännu på sidan 76 inte dykt upp. Däremot Neelix, ;-).

Read Full Post »

Lord Peter Wimsey och andra figurer

Ett par lord Peter-noveller, flera om en handelsresande i portvin som heter Montague Egg, han är också ljushårig förresten, och så ett par fristående. Lättsamt, nöjsamt. Hangman’s holiday i original.
Tyvärr berättas inte vem som tecknat omslaget. Det är fint.

Read Full Post »

Kamratfesten är världens bästa deckare — såklart

Såklart. Lotta Olsson i DN har listat de 100 bästa deckarna och två olika personer har tipsat mig om vilken som blev etta: Kamratfesten av Dorothy L Sayers. Vilken utomordentligt klok person Lotta Olsson måste vara! Med utsökt smak.
Jag gläder mig också åt finfina placeringar för Laurie R Kings Farlig begåvning, Josephine Teys En gammal skandal, Denise Minas Garnet Hill, med flera. Det verkar som att jag kan ta Lotta Olssons andra tips på allvar (utom de två stolpskotten) och börja beta av dem på bibblan.

Jag har skrivit i Corren om min ständiga följeslagare Kamratfesten, bilden är därifrån. Mer om schackpjäserna här.

Read Full Post »

När jag läser om De nio målarna

… så fastnar jag denna gång för helt andra saker. Som kyrkoherdefruns dialog med lord Peter i kyrkan, där avslöjas ju allt möjligt matnyttigt i ett flöde av till synes endast socialt och kyrkohistoriskt underhållande detaljrikedom.
Och Hilary Thorpe, den brådmogna och tragiskt drabbade föräldralösa femtonåringen, är inte hon en föregångare till Harriet Vane?
Här i en dialog på kyrkogården, efter att ett okänt manslik hittats i Hilarys mors grav, när pappan skulle läggas ner kort tid efteråt.

… Pappa och ni skulle ha kommit förfärligt bra överens. Apropå det, ni vet väl var pappa och mamma är begravda? Det var väl det första ni tittade på, kan jag tro.
— Ja, det var det, men jag skulle gärna vilja se på graven igen. Ni förstår, jag undrar hur — hur —
— Hur de bar sig åt för att få dit honom? Jag trodde att ni undrade det. Det har jag undrat över också. /…/ Men det blir faktiskt litet lättare om man funderar –om man intresserar sig för en sak som sådan, då verkar den mindre verklig– fast det är inte riktigt rätta ordet.
— Mindre personlig, menar ni kanske.?
— Ja just det. Om man börjar fundera på hur det gick till, så blir det så småningom som om det vore någonting man själv hade hittat på.
— Hm! sade Wimsey. Om det är på det sättet er intelligens arbetar så blir ni nog författare en vacker dag.
— Tror ni det? Så lustigt! Det är ju det jag vill bli. Men varför säger ni det?
— Därför att ni har en skapande inbillning som arbetar utåt, så att ni till sist står på sidan om er egen erfarenhet och ser den som någonting ni själv har producerat, någonting som existerar oberoende av er själv. Ni är lycklig.
— Tycker ni verkligen det? sade Hilary ivrigt.
— Ja — men ni blir lycklig snarare mot slutet av ert liv än i början, därför att den andra sortens människor kommer inte att förstå det sätt varpå er intelligens arbetar. De kommer till en böjan att tycka att ni är romantisk och överspänd, och sedan kommer de till sin förvåning att upptäcka, att ni i själva verket är hård och hjärtlös. De kommer att ha fel båda gångerna, men det kommer de aldrig att ha en aning om, och ni kommer inte heller att förstå det först, och det kommer att göra er ledsen.
— Men det är ju precis vad flickorna säger i skolan. Hur kunde ni veta det? … Fast de är ju ena idioter allihop — nästan alla åtminstone.
— Det är de flesta människor, sade Wimsey allvarligt, med det är ju inte så snällt att upplysa dem om det. /…/

Sen går det vidare med exempel på Hilarys direkthet och skarpsynthet, och längre fram i boken blir Wimsey hux flux hennes förmyndare.

De nio målarna har hyllats som ett mästerverk, men jag tycker faktiskt att den är lite tråkig. Det är för mycket med de där klockringnarna och schiffer och slussar. Men när man läser om den och redan vet svaret på gåtan kan man hitta andra njutbara partier som gör boken bättre.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Hilary Thorpe, De nio målarna, lord Peter Wimsey, Dorothy L Sayers, omläsning, deckare

Read Full Post »

Schizofren omläsning

I behov dels av tröst/comfort read, dels av att möjligen förstå lite fler sammanhang.
Egentligen håller jag på med vad som kan vara Årets Bästa Bok redan nu, men jag har inte ro att uppskatta den till fullo så jag pausar.

Read Full Post »

Nä, den blev inte bättre

Av bara farten läste jag om den här också. Det är den inte värd. Den saknar lättheten, stringensen, själva känslan. Både i samspelet mellan Harriet och Peter, och i helheten. Ett försök att skriva änkehertiginnans dagbok är halvlyckat. Annars mycket skriva-på-näsan, återkopplingar till tidigare romaner, och en dum intrig som kommer igång för sent och aldrig intresserar. Det kan inte vara mycket Dorothy L Sayers hann med innan hon dog, det känns som att det mesta i den här boken är Paton Walsh.
Andra gången jag läste den får även bli sista. Vet inte om jag klarar att kasta den, dock, på något vis hör den ändå till. Men den får inte stå med de riktiga i bästa hyllan.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om lord Peter Wimsey, Harriet Wimsey, Dorothy L Sayers, Jill Paton Walsh

Read Full Post »

Det kom ett sms från väninnan…

”Mr Puffet håller just på att hala fram
den svarta metreven…”
Det lustiga är att jag också läst de inledande breven och änkehertiginnans dagboksanteckningar kvällen innan. Jag hade tänkt nöja mig så, ibland gör jag det, men nu blev det hela denna fantastiska kärleksroman med detektiva avbrott. Igen.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Lord Peters smekmånad, Peter Wimsey, Harriet Vane, mr Puffet, Dorothy L Sayers, sotning, omläsning

Read Full Post »

Gott nytt år

2013 är snart slut och det är dags att välkomna 2014. Då vill jag börja med en ny, bra, helst viktig bok så därför planerar jag att läsa ut dels Flannery O’Connors novellsamling En bra karl är svårt att finna (Dialekt eller felöversatt? Vet ej, men den heter faktiskt så i svensk översättning), dels Elly Griffiths En orolig grav om arkeologen Ruth Galloway som är en av de mest sympatiska deckarkaraktärerna jag känner just nu. Påminner en del om Denise Minas Paddy Meehan, särskilt nu när Ruth också är ensamstående mor.

Sista avsnittet av Gaudy night i BBC:s tappning från 1980-talet har jag sparat, men tyvärr är det alltför många avsteg från min älskade bok (fel tidsordning så att det inte börjar på kamratfesten, Cattermole-Flaxman-historien är minimal, Reggie Pomfret har inte synts till och ej heller lord Peters ohängde brorson) för att vara odelat njutbart. Men flodfärd utlovas i alla fall. Ska de få höra ”Love in bloom?”

Som tröst kan jag i och för sig ägna mig åt de här roliga quizzen som jag glömt bort: Dorothy Sayers quizzes.
Ja, så ska man väl äta och dricka champagne och sånt där också… Om jag hinner.
Gott slut och gott nytt.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy L Sayers, lord Peter Wimsey, Harriet Vane, Ruth Galloway, Elly Griffiths, Flannery O’Connor, nyår

Read Full Post »

Harriet och lord Peter

De flörtar redan från början, vid första besöket i fängelsecellen, och Harriet säger aldrig det där ”då blir det 72” (eller vad det nu var för antal som friat till henne). Men annars är det njutbart och perfekt decembermörker-tv. Nostalgi och kärlek (från min sida).
Bilden hittade jag här hos en riktig Harriet Walker-fan. (Walker spelar Vane.) Serien började visas i Storbritannien i mars 1987, jag gissar att den visades av SVT i slutet på 1980-talet. Då satt jag förstås klistrad.

ps: Lord Peters eländiga jul som jag bloggade om för ganska exakt ett år sen fanns inte med i tv-serien. Och änkehertiginnan är inte lika charmerande vimsig som jag vill att hon ska vara. Men det är fest ändå.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy L Sayers, Harriet Vane, lord Peter Wimsey, golden age, klassisk deckare, tv, bok blir tv

Read Full Post »

Lord Peters ansikte och gorgonzolaosten

I första kapitlet i Lord Peters största affär återfinns följande mening:

”Hans ovala och vänliga ansikte verkade som om det hade vuxit fram ur den höga hatten liksom vita maskar kryper fram ur en ålderstigen gorgonzolaost.”

HU! Vad menas? Och hur kan jag inte ha lagt märke till denna mening förut? Läser om för cirka tredje gången, men ni vet, ibland är lite Sayers-läsning det enda som hjälper.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy L Sayers, lord Peter, vita maskar, gorgonzolaost, Lord Peters största affär, citat, omläsning

Read Full Post »

Konstiga namn på N

Tidigare i veckan lyssnade jag på ett radioprogram om science fiction och fick där höra talas om Nnedi Okorafor som är en amerikansk författare med nigerianska rötter. Jag förstår att hon inte kan vara en ny Octavia E Butler, jag vill inte driva upp såna förväntningar hos mig själv, men ändå kunde jag liksom inte släppa hennes namn. Hon är bara den andra svarta science fiction-författarinnan jag hört talas om, och jag hoppas att käraste Octavia nickar gillande från sin himmel åt att hon finns. Hon längtade ju efter fler.
Anyway, jag gick in och beställde Okorafors bok på SF-bokhandeln. Och sen, av bara farten, tre gamla Ngaio Marsh-böcker på Bokbörsen. Bara för att båda har namn på N som är konstiga och svåra att komma ihåg. Så arbetar min hjärna. 🙂
Ngaio Marsh är en nyzeeländsk deckarförfattare med en bildad detektiv gift med en konstnär, Roderick och Troy Alleyn. Hon debuterade på 1930-talet, under Golden age-tiden, och känns besläktad med både Dorothy L Sayers och Agatha Christie.
NnediOkorafors hemsida. Ngaio Marshs hem.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Nnedi Okorafor, Ngaio Marsh, sciende fiction, deckare, Octavia E Butler, Dorothy L Sayers, Agatha Christie, Who fears death?, inköp, boksommar

Read Full Post »

Dorothy L Sayers om Gaudy night

Apropå schackpjäserna i Kamratfesten, de vackra som Harriet tittat på i dagar och till slut ger lord Peter tillåtelse att köpa till henne. Och som den anonyma brevskriverskan sen slår sönder. (Alla minns dem? Bra, jag tänkte väl det.)
I Mind of the Maker berättar DLS om hur hon tog in dessa schackpjäser, eller kanske gåvan som var huvudsaken, som ett led i att relationen Harriet-Peter kunde börja förändras och öppnas upp. Från den pressande tacksamheten i att LPW räddat HV:s liv, till att hon kan komma över sin stolthet. (”Jag får lust att bitas”, som studentskan C formulerar samma känsla.)
Sen var det en läsare som sa till en förvånad Sayers:
I realised, the moment they were mentioned, that those chessmen were doomed.
Sayers fortsätter:
Nothing, when one comes to think of it, could be more obvious from the point of view of plot-structure. I can only affirm (without much hope of being believed) that it was by no means obvious to me. The chessmen were, at first, connected with the characterdevelopment, and with that only. But when the plot demanded their destruction, there they were ready. Though I did at that moment realize that this incident clamped the two parts of the story together in a satisfactory and useful manner, it was not until my reader pointed it out to me that I understood the incident to have been, in actual fact, predestined — that is, that plot and character, each running true to its nature, had inevitably united to bring the thing about.

Det där med att vara trogen sin natur går djupt hos Sayers. En annan person sa till henne:
”I am sure Lord Peter will end up as a convinced Christian.”
”From what I know of him, nothing is more unlikely.”
”But as a Christian yourself, you must want him to be one.”
”He would be horribly embarassed by any such suggestion.”
”But he’s far too intelligent, and far too nice, not to be a Christian.”
”My dear lady, Peter is not the Ideal Man; he is an eighteenth-century Whig gentleman, born a little out of his time, and doubtful whether any claim to possess a soul is not a rather vulgar piece of presumption.”
”I am disappointed.”
”I’m afraid I can’t help that.”

Jag plockar nu russin ur Mind of the Maker, som egentligen främst är en mycket lärd och seriös beskrivning av kopplingar mellan den kristna tron och skapandet, och en författares skapande (treenigheten Idea, Energy, Power).
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy L Sayers, Gaudy night, Mind of the Maker, Harriet Vane, lord Peter Wimsey, skapande, författande, kristet, karaktär

Read Full Post »

Om Kamratfesten, repris från 2011.

Det här gick i Corren som ett avsnitt i en sommarserie 2011 som hette Följeslagaren, om ett verk som som följt en genom livet.

Jag måste börja med en bekännelse. Den bok som följt mig i decennier, som jag ständigt återkommer till, och som jag älskar mer än alla mina andra böcker; den är egentligen inte min. Jag stal den. Eller: jag ”råkade” få med mig den i en separation, och sen ”glömde” jag att lämna tillbaka den. Jag föredrar att se det som att jag adopterade den, gav den ett mer kärleksfullt hem, och det är helt sant för ingen har kunnat älska denna bok mer än jag. Men det är också sant att den de facto är stöldgods. ”Kamratfesten” av Dorothy L Sayers.

Man kan läsa den som en detektivhistoria, som en kärlekshistoria, och som aka-porr, alltså för de underbara miljöbeskrivningarna från det akademiska livet i Oxford. Jag älskar till exempel översättaren Sonja Bergvalls lilla förord där hon förklarar vad en dekan är, och hur studentlivet på ett kvinnligt college i Oxford fungerar. Kriminal­gåtan är som alltid med Sayers sinnrikt konstruerad och psykologiskt trovärdig. En förstagångsläsare blir överraskad, och vid åttonde, tolfte omläsningen njuter jag av att se ledtrådarna placeras ut så fint.

Det viktigaste temat i ”Kamratfesten” är ändå Harriet Vanes känslor och försök att komma till något beslut. Vad ska hon göra med lord Peter Wimsey och hans ständiga frierier?

Stopp nu här, säger kanske en läsare, lord Peter Wimsey, är inte han den där aristokratiske detektiven med monokel och betjänt? Jo, det är han. Dorothy L Sayers detektiva skapelse, hopsatt av näsa och nerver som han beskrivs någonstans. Sayers skrev ett dussintal böcker med Wimsey i huvudrollen. I fyra av dem förekommer även detektivromanförfattarinnan Harriet Vane. De möts i ”Oskuld och arsenik”, där Harriet står åtalad för mord på sin före detta älskare. I likhet med Dorothy L Sayers själv, hade Harriet i strid med dåtidens konventioner gått med på att leva i synd med sin älskade, bara för att sedan upptäcka att mannen i fråga sett det hela som ett test på hennes kärlek. När Dorothy/Harriet bestod testet kunde mannen tänka sig att belöna henne med ett äktenskap. Detta gjorde Harriet Vane rasande och hon gjorde slut på förhållandet. Samma sak gjorde Dorothy L Sayers. (Men Sayers blev aldrig anklagad för mord.)

Nu avslöjar jag att Harriet Vane klarar sig och blir frikänd, tack vare lord Peters undersökningar. På köpet förälskar han sig i henne, men det är inte ömsesidigt. Harriet är alltför bitter och besviken på manssläktet. Dessutom en beryktad person, opassande för äktenskap.

Så får Harriet en inbjudan till sitt alma mater för en återförenande kamratfest. Hon möter en helt underbar samling av sina gamla lärarinnor, livliga vetenskapare som för långa diskussioner om det mesta. Hon träffar också gamla studiekamrater, och hon stöter på en anonym brevskriverska:

”Harriet gick några minuter fram och tillbaka på gården, alltför uppjagad för att kunna gå in och lägga sig. Plötsligt fick hon syn på en papperslapp, som låg och skräpade på den fina gräsmattan. Hon tog mekaniskt upp den, och eftersom det tycktes stå någonting på den, tog hon den med sig in i Burleigh Building för att se vad det var. Det var ett ark vanligt skrivpapper, och det innehöll ingenting annat än en tafatt, barnslig blyertsteckning. Det var inte alls någon trevlig teckning, inte alls någonting som man kunde vänta sig att hitta på en collegegård. Den var ful och sadistisk. Den föreställde en naken gestalt med överdrivet kvinnliga former som utsatte en person av obestämt kön, klädd i mantel och mössa, för rått och kränkande våld. Den var inte sund, inte normal, det var ett otäckt, smutsigt, sinnesrubbat kludd.”

Harriet Vane tar på sig uppdraget att försöka reda ut var de anonyma breven kommer ifrån. Hon flyttar tillbaka in i college, och längtar efter att bli den svala vetenskaparen med idel hjärna men inget hjärta igen. Men först måste hon få tag i den anonyma, innan någon blir dödad. Och så kommer lord Peter.

”Gaudy night” gavs ut 1935 och kom på svenska som ”Kamratfesten” 1940. På senare år har jag förstått att vi är flera som älskar den. Det är härligt att nördprata (schackspelet – örat – Love in Bloom) men när den nu kommer ut i ny översättning känner jag mig kluven. Å ena sidan vill jag unna alla att gå hand i hand med Harriet Vane i Oxford, men å den andra blir jag svartsjuk. Hon är ju min! Harriet är min, lord Peter är min, och hela Oxford är mitt. Även om boken egentligen inte är det.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Kamratfesten, Dorothy L Sayers, Följeslagaren, Harriet Vane, lord Peter Wimsey, omläsning, lånat

Read Full Post »