Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tematrio’

astridlindgren
Berätta om tre böcker/serier/figurer/filmer ur Astrid Lindgrens värld som ni tycker extra mycket om, uppmanar Lyran.

1. Mio i Mio, min Mio är den jag tycker mest om. Hur han går där och känner sig oönskad och oälskad som fosterbarn, men så får han ett guldäpple av den snälla tanten i kiosken och sen hittar han en flaska med anden som tar honom till hans riktige far i Landet i fjärran. Där väntar hästen Miramis, vännen Jum-Jum, brunnen som viskar i skymningen och alla äventyren. Och den hemske riddar Kato.
När min yngste son var liten berättade jag Mio, min Mio för att göra en lång tråkig tunnelbaneresa lite roligare. Även de tuffa tonårskillarna på sätet bredvid tystnade och lyssnade.

2. Kajsa Kavat, Nils Karlsson-Pyssling, Ingen rövare finns i skogen, Mirabell, Peter och Petra… Jag tycker så mycket om flera av de korta sagorna. Hur Kajsa Kavat räddade julen för sig och mormor, hur Bertil ordnade så fint för pysslingen Nils. Det är Eva Billows teckningar som gör den så underbar. Att kunna skapa magi i en berättelse som handlar om hushållsarbete! Men det måste vara det där att få känna sig duktig, att man klarar av saker, som barn behöver. Ingen rövare finns i skogen var nästan för spännande, och Mirabell om flickan som fick ett frö som växte upp till en docka — åh!

3. Astrid Lindgren måste ha tyckt mycket om namnet Rasmus. Bland mina böcker som syns på bilden finns det tre olika Rasmus. Rasmus på luffen, återigen en liten oönskad kille, som träffar en snäll luffare och sjunger om sill och potäter. I en av böckerna om mästerdetektiven Kalle Blomkvist hjälper Vita rosen en liten Rasmus, och så skrev Astrid Lindgren om Rasmus, Pontus och Toker, ett äventyr som utspelar sig delvis på en cirkus.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

temapappaIdag är det pappor som gäller i tematrion. Jag har letat och letat i bokhyllorna för att hitta vanliga pappor, pappor som inte sviker, pappor som älskar sina barn och lagar mat till dem och lär dem saker om livet. Men jag går bet på det. Skrämmande.

1. The Tender Bar av JR Moehringer. JR:s pappa har stuckit för länge sen. Men han är radiopratare, så lille JR brukar lyssna på hans program och prata tillbaka, berätta om saker som är viktiga i en sjuårig pojkes liv. En av årets bästa böcker, skriver jag här.

2. Kim Leine skriver i sin självbiografiska roman Kalak om en far han sökte upp som tonåring. Stark, drabbande. Jag har skrivit här och du kan läsa ett citat ur boken här.

3:an tänker jag lämna tills jag kommer på nån pappa som inte sviker. De finns i barnlitteraturen: Alfons Åbergs pappa, Ronjas Mattis, Rasmus som hittar sin egen pappa ute på luffen… men jag vill ha en vuxenbok.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

temanobelprisLyran undrar idag vem som får Nobelpriset på torsdag. Mina gissningar ser ut så här:
Mircea Cărtărescu — som jag skrivit om här.
Amos Oz — som jag skrivit om här och här.
Min tredje gissning är att det blir nån jag inte läst, kanske inte ens hört namnet på. Troligen en poet, och troligen på ett språk som få svenskar behärskar. Egentligen är det här min starkaste gissning, jag nästan hoppas på det. Le Clezio var det ju många som kände till förut, romanförfattare dessutom, och så kan de väl inte göra två år i rad.

Read Full Post »

temanobelprisLyran vill veta vilka tre som borde ha fått priset. Frågan är hur långt bakåt man får gå?
1. Om hon varit född ett sekel senare och levat sedan priset instiftats så är jag säker på att Jane Austen hade fått det. Å andra sidan, vad hade hon skrivit om hon levt under 1900-talet?
2. Anton Tjechov levde tre år efter att priset instiftats (dog 1904) men hann inte få det. Det borde han. Han borde också ha levt längre än i 44 år, förstås. Istället dröjde det till 1933 innan den förste ryssen, Ivan Bunin, fick priset. Honom känner ni väl till? Inte?
3. Virginia Woolf. Att hon inte fick det är varken mer eller mindre än skandal. Var hade litteraturen varit utan Stream of Consciousness? Läs Eric Auerbachs essä The Brown Stocking, där han på ett lysande sätt analyserar ett avsnitt ur Mot fyren. Läs ännu hellre Mot fyren, Mrs Dalloway, Orlando eller något annat av Woolfs verk, och förundras.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

temadoden Lyrans tematrio handlar idag om döden. Jag väljer dessa tre:
Islossning av Barbara Voors. En man och hans dotter Elin försvinner på isen en vacker senvinterdag. De som blir kvar försöker hantera sorgen på sina olika vis. Mamman/frun har sitt, den gode vännen ett annat. Oerhört gripande är Elins bästa vän Anneli, som döper om sig själv till An så att bokstäverna som bildar Elin ska finnas kvar, och skriver insändare till tidningar signerade Elin för att låtsas att hon inte är död. Jag har skrivit mer här.
Ut och stjäla hästar av Per Petterson. Här handlar det om saker som hände för 50 år sedan, men som ingen av de inblandade har kunnat repa sig från. Det handlar om skuld och sorg och hat, och unga pojkars allt för tidiga tvång att växa upp.
Moment 22 av Joseph Heller.Döden och rädslan för döden är ständigt närvarande i denna klassiker från 1961 som handlar om en grupp bombflygare. Enda sättet att få slippa göra fler flygningar är om man blir tokig. Men om man anmäler sig som tokig och vill sluta flyga inträder ”moment tjugotvå som fastslog att oro för egen trygghet inför faror som var verkliga och överhängande var en förnuftig tankeprocess.” (Alltså är man inte tokig, utan måste fortsätta flyga.)
/…/”Yossarian blev djupt gripen av den absoluta enkelheten i moment tjugotvå och lät höra en aktingsfull vissling.
— Det var ingen dålig paragraf, den där moment tjugotvå, anmärkte han.
— Det är den bästa som finns, instämde doktor Daneeka.
Yossarian såg det hela klart i all dess svindlande rimlighet.”
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

temasportVeckans tematrio är sport och jag tar chansen att skriva lite om Michael Chabons Summerland som jag nyligen läste. Det är en fantasy, en barn/ungdomsbok, som handlar om en liten kille som är världens sämsta baseballspelare. Tillsammans med sin bästis, en flicka som är en väldigt duktig baseballspelare, och en annan kompis som kan vara en robot eller möjligen en android, ska han rädda världen som håller på att gå upp i sömmarna och sin pappa uppfinnaren som kidnappats av Coyote. Tyvärr (för mig) måste de spela ett antal baseballmatcher mot troll och andra för att nå sitt mål, och eftersom jag aldrig lyckats förstå reglerna blir det obegripligt. Liksom stora delar av den amerikanska kulturen i övrigt, även om jag förstås vet att det finaste en amerikansk pappa kan göra för sitt barn är att fråga om de ska gå ut och kasta lite. Mer om Chabon här, här och här.

En annan obegriplig sport är cricket. I Mördande reklam av Dorothy Sayers jobbar lord Peter Wimsey som reklamare under cover. Han avslöjar sig själv under den årliga cricketmatchen, där han först spelat lite mediokert för att inte sticka ut. Plötsligt får han en änkestöt på armbågen och blir helt galen och gör massor av poäng med en mycket karakteristisk spelstil som gör att han blir igenkänd.

Nej, tacka vet jag fotboll. Till exempel brasiliansk fotboll, som jag också läst om i sommar. Sambafotboll av Fredrik Ekelund är mycket intressant, med historierna bakom de största stjärnorna, turneringarna, tränarna.

Fler tematrior finns hos Lyran, och jag hoppas att nån skriver om de där underbara friidrottsböckerna jag läste som barn. Åshöjden?

Read Full Post »

tema-ursprungVeckans tematrio är extremt svår. Jag tänker och går runt och plockar i hyllorna och försöker minnas sånt jag läst, men tvingas inse att det är väldigt mycket vanligare att läsa om ursprungsbefolkningar än av dem. Något som Corliss upptäckte för länge sen. Jag har använt finfine Sherman Alexie i tematrior förut, så han får inte vara med idag.
Louise Erdrich är medlem av anishinaabe-stammen och räknas som en av de mest betydelsefulla indianska författarna. Hon är bra, läs henne! Sådär magiskt och mystiskt, kollisionen mellan uråldriga traditioner och nutida levnadssätt, envisa och svaga människor.
Lappskatteland av Annica Wennström handlar om en ung kvinna som söker sitt sydsamiska ursprung. Den är inte jättebra rent litterärt, men intressant för att man får lära sig om den samiska kulturen på vägen. Och jag tror att Wennström har sameblod i sig på riktigt. Det har tyvärr inte jag. Men jag är i alla fall född i Lappland.
ThuuriJohan Turi var den förste samiske författaren. Hans första bok hette Muitalus sámiid birra. På Sápmis hemsida kan man läsa: ”Turi levde i en miljö där renskötsel var det enda tänkbara. Av olika skäl slog han sig dock ner vid Torneträsk där han ägnade sig åt jakt och fiske. Trots att han inte fått någon riktig skolutbildning och ännu mindre lärt sig skriva på samiska så ”uppfann” Turi sitt eget skriftspråk. Hans författarambitioner blev verkliga då han sammanträffade med danskan Emilie Demant Hatt. Det var hon som entusiasmerade och hjälpte honom med skrivandet. Hon översatte även boken till danska. Efter detta blev den översatt till tyska, engelska och svenska.”
Jag har inte läst Johan Turi men jag tycker att han kan få vara med här i alla fall.

Read Full Post »

Older Posts »