Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Linda Gray Sexton’


Eftersom jag läst Linda Gray Sextons bok om uppväxten och moderns död är det svårt att inte läsa in självbiografiska erfarenheter i den här sorgliga och innerliga berättelsen. Men spelar det nån roll? Jag tycker inte det.
En ung kvinnas mor dör plötsligt, men kanske ändå inte helt oväntat. Kat Sinclair försöker leva vidare, och hon försöker ta sin mors roll vid sin fars sida. Hon slår knut på sig själv i syfte att bli sedd, älskad, uppskattad. Hon konkurrerar med den rätt så jävliga systern Paige, hon söker inget jobb efter collegestudierna utan går mest bara hemma i det stora huset eftersom fadern i sin sorg behöver henne så mycket. I smyg lägger hon mycket stora summor från sitt arv på att betala hans sjunkande firmaskulder. Istället för att sköta sina egna relationer med pojkvännen Aaron och bästa vännen Helena planerar hon frenetiskt faderns 60-årskalas i flera månader, det ska bli så där glimrande och vackert som moderns fester. istället blir det bara ångest. Och alkohol. Massor av alkohol. Hela Kats liv är fyllt av alkohol, varje dag. Dubbla drinkar, vin, öl, konjak och rader av dry martinis. Kat får minnesluckor, beter sig illa, kan inte få något gjort och sviker människor.
Linda Gray Sexton skriver så hudlöst och fint att det känns i hela kroppen. Kats sorg, förtvivlan, oförmågan att ta itu med något. Skammen. Förnedringen.
Helena ser och förstår att Kat är illa ute, men henne stöter hon bort på alkoholistens arga förnekande sätt. Aaron försöker men orkar inte. Till slut står Kat ensam där, hon har nått botten.
Men någonstans ifrån kommer självbevarelsedriften, och hon ringer AA. Hon går på sitt första möte. Hon går på ett till, och ett till. Hon är nykter två dagar, tre dagar, en vecka. Det är svårt, väldigt svårt, men hon kämpar och kämpar. Omgivningen är i bästa fall oförstående, i värsta — fadern — direkt motarbetande. Han ställer en dry martini vid hennes armbåge varje eftermiddag, för ”ingen Sinclair har någonsin haft problem med spriten”. (Han glömmer behändigt fruns fyllor och hur polisen brukade köra hem henne när hon somnat vid ratten. Och han dricker själv som en svamp.)
Sånt där är lätt att glömma bort, att omgivningen ofta inte alls är särskilt stöttande när människor vill, behöver, göra stora förändringar i sitt liv. Jag tycker att både det och Kats kamp är mycket trovärdigt skildrade, och jag tycker så mycket om Kat Sinclair.
Och Linda Gray Sexton tänker jag läsa allt av. Jag har tidigare skrivit om hennes roman Det sägs att en stjärna faller här och om memoaren Searching for Mercy Street — my journey back to my mother, Anne Sexton här.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag räknar till 43 ex av Det sägs att en stjärna faller på Bokbörsen. Jag tyckte väldigt mycket om den boken och har skrivit om den här. Ett tips, bara.
(Jag är ute i andra ärenden där på Bokbörsen, och just nu lutar det åt Sarah Waters, Nadine Gordimer, Angela Carter och Muriel Spark. Men det kan ändras.)
(UPPDATERING: Jag slängde in Arthur Schnitzler i mixen också. Lite testosteron i ett hav av östrogen.)

Read Full Post »

Jag har levt med den här boken en vecka nu, och jag tror aldrig jag läst en så gripande memoar någonsin. Gråt, skratt, förtvivlan. Vrede, äckel, men också kärlek. Litteratur av allra högsta klass.
Jag vet inte hur jag ska kunna skriva om den.

Om jag skriver om hur Linda, tre år, får skulden för sin mors sinnesjukdom eftersom lilla Linda är så krävande och kärlekstörstande, hur hon skickas bort till sin moster där morbrodern regelbundet klår upp henne för att hon suger på tummen, hur hon får stryk hemma av sin egen mamma, hur hon växer upp i ständig rädsla för att modern, den så småningom berömda poeten Anne Sexton, ska lyckas med något av sina otaliga självmordsförsök, hur hon bevittnar våld och ständiga gräl och hur Anne Sexton öppet onanerar framför Linda, ja, gör värre saker ändå, då gör jag den här boken till en skräckskildring i genren Misärfamiljer.

Om jag å andra sidan skriver om hur Anne ger sin dotter Språket, lär henne att se detaljerna, uppmuntrar hennes diktskrivande från elva års ålder och framåt … vilken bild får man då?

Jag tror att Linda Gray Sexton är den enda människa som skulle ha mäktat skriva en sådan här bok, en så utlämnande men samtidigt kärleksfull självbiografi. Undertiteln lyder: My journey back to my mother, Anne Sexton, och den säger egentligen allt.
Det är imponerande hur Linda kan betrakta sin mors framgångar och vara genuint glad över dem, hur hon förmår se sin mors goda sidor mitt i all ångest och rädsla och sorg. Hon tvingar mig att också se dem, när jag egentligen bara vill tycka att Anne Sexton är en fullkomligt vidrig människa, självisk och destruktiv och äcklig. Linda skonar inte sig själv heller; när hon så småningom får barn så är det just när den äldste är tre år som hon börjar slå honom. ”Bara med handen, jag vet hur hårt jag slår, jag är ändå inte som mamma”, intalar hon sig. Hon lyckas sluta med detta sen, hon lyckas bryta flera mönster och framför allt är hon ju inte sjuk på samma sätt, men arvet, minnen och saknaden efter sin mor får hon leva med hela sitt liv.

Jag har tidigare skrivit om Linda Gray Sextons roman Points of light här, och nu var det intressant att läsa om hur hon skrev den. Jag har också nämnt lite om de band som AS:s psykiatriker spelade in från deras terapisessioner, och som kom med som underlag både i denna bok och i den biografi som skrevs över Sexton.
Däremot har jag inte läst något av Anne Sexton förrän nu. Linda Gray publicerar flera dikter, och hon gör det i sammanhang och ger dem en bakgrund som gör att jag tycker att många är fantastiska. Jag fattar kultstatusen. (Liten detalj: när Sexton fick höra att Sylvia Plath tagit livet av sig blev hon arg. ”Hon stal min död!”) Själv var hon 45 när hon gasade ihjäl sig i bilen, en röd Cougar, i garaget. Denna bil körde sen Linda Gray länge omkring i, liksom att hon använde sin mors kläder, och dessutom ägnade hon många långa år till att sortera alla Annes papper och publicera hennes brev. Anne utsåg Linda till sin literary executor, och plikttrogen satt hon där på biblioteket i Boston och läste om sin mors alla otrohetsaffärer och lyssnade till terapiband där hon talade om att hon hatade Linda. Då var Linda 21 år. Den lilla frigörelse från sin mor hon hunnit med blev effektivt avbruten.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Jag har börjat lite smått på Linda Gray Sextons bok om sin uppväxt med poeten och geniet Anne Sexton. Smärtsamt. Fasansfullt. Den lilla Linda, tre år, som får skulden för att hennes mor inte orkar med alla krav och går in i sinnesjukdom.
Känner att jag behöver sudda ut kanterna lite med skumbad och vin.
Men mycket bra. Väldigt bra.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

ALDERMAN, NAOMI:LESSONS
KELLY, ERIN:POISON TREE
MALMBERG, CARL-JOHA:M : MÖTEN MED MAHLER
PATCHETT, ANN:RUN (0747594961)
PULLMAN, PHILIP:BÄRNSTENSKIKAREN – MEDIA
SCOTT, JANNY:SINGULAR WOMAN
SEXTON, LINDA GRAY:SEARCHING FOR MERCY

De översta två är efter tips från Helena på Dark places, jag minns nu inte exakt vad jag blev intresserad av (och vill inte återuppliva minnet heller förrän jag har dem i min hand). Malmberg har skrivit så fina essäer om gamla darlings och nya som jag tack vare honom upptäckt, så jag vill se hur han gör sig i bokformat. Ann Patchett har jag lurat på länge, ända sen jag läste hennes vän Lucy Grealys bok Skärvor av ett ansikte. Och diskuterat, jag tror med Ingrid och fler.
Pullman är en ljudbok med Lena Nyman som uppläsare, fortsättningen på denna. The singular woman är Barack Obamas mamma, och Linda Gray Sexton är Anne Sextons dotter. Jag älskade hennes Det sägs att en stjärna faller.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Det är så mycket kärlek i Linda Gray Sextons Det sägs att en stjärna faller. Så väldigt mycket kärlek. Mellan Allie och hennes man Sam, mellan Allie och barnen Jamie, Meggie och Anna, framför allt sonen Jamie som hon älskar mest av alla. Han är också det barn som ärvt Allies egen konstnärsbegåvning, det står klart redan när han är två år gammal. Och Allie älskar honom ännu mer för det. Det var länge sedan jag läste en bok som genomsyras så av kärlek, och jag märker hur glad jag blir av det.
Det är också en väldigt fysisk bok, lidelsefull. Det är det sexuella, det är kroppar och en rytm som är djupt naturlig. Kor som kalvar, ston som fölar, och så Allie själv som föder barn hemma med man och svärmor till hjälp. Beskrivningen av övergångsskedet känns i hela kroppen när jag läser.

Allie är målare, en blyg men lidelsefull målare. Maken Sam är lantbrukare. Bara att de träffas är något av ett mirakel, men de passar väldigt bra ihop trots sina olikheter. Och de är så trovärdiga i sina svårigheter och glädjeämnen.
En annan sak jag tycker mycket om är porträtten av både svärmor Tobie, och Allies egen mor. (Heter hon något? Kanske bara mamma.) Båda kvinnorna är komplexa. Mamman prydlig, malplacerad på lantgården där Allie bor med sin familj, och hon har aldrig riktigt förstått hur viktig Konsten är för sin dotter. Men hon älskar sina barnbarn, och scenen där hon trotsar Tobie och tar hand om lilla Anna är så fin. Tobie å andra sidan är dominant och duglig, van att bestämma och småsur. Först försöker Allie anpassa sig efter henne, men börjar sedan göra uppror och hitta sin egen väg och plats. Och scenen med rivaliteten om lilla Anna som bebis slutar i balans, jämvikt.
Ett tredje kvinnoporträtt är Rebecca, konstnären från New York som flyttar till trakten och uppmuntrar Allie. Även hon har flera sidor.

Första halvan av boken är ren glädje att läsa, men sen kommer katastrofen. Och efter det sorgen: vild, förtärande, kanske morbid. Här kommer ett element av övernaturlighet in, som jag inte gillar. Det stör och irriterar och känns påklistrat. Där försvinner best of-etiketten för ett tag, men slutet — vilket slut! — gör att jag klistrar på den igen. Jag är mycket imponerad av Linda Gray Sexton. Ganska oväntat också.

Boken är dedikerad till författarens mor, poeten Anne Sexton, och lyder: Till min mor, som lärde mig att lyssna efter ordets ljud. Generöst av Linda tycker jag.
Hon har även en hemsida och en blogg. Tydligen är Linda Gray Sexton bipolär och har lidit av svåra depressioner och självmordstankar. Hon vet vad hon talar om när hon skriver om människor i svår kris, alltså. Ännu mer förvånande då att Det sägs att stjärnor faller är så full av kärlek och hopp.
————————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


De senaste veckornas skörd från diverse loppisar är så här fina. Kompletteringsköp av Doris Lessing, jag har redan läst den men jag har det mesta av henne och vill på sikt ha allt. Fay Weldon: är osäker på om jag faktiskt läst boken eller bara såg tv-serien? In Spain, insane. Daphne du Maurier började jag samla på för ett par år sen, och Muriel Spark har Ingrid skrivit om så att min nyfikenhet väcktes. Linda Gray Sexton är dotter till poeten Anne Sexton, den dotter som Anne berättade att hon inte älskade. Jag visste inte att Linda är författare, men nu är jag pepp på att läsa henne.
Dockornas dal av Jaqueline Susanne är en av världens absolut största bästsäljare. Den var också dyrast, 40 spänn, men så är ju omslaget också så… smakfullt.
Som tonåring hade jag kompisar som läste den, men då tyckte jag att den verkade fjantig och ytlig (själv var jag ganska svår och politisk och intellektuellt snobbig). Sen hörde jag en radiodramatisering av BBC härom året som var väldigt bra. Och Lorelai Gilmore läser Valley of the Dolls första gången hon sover över hos Jason. Den blev film också:

Read Full Post »

Jag kan visst inte få nog av poeter med psykiska problem just nu. BBC Radio 4 sänder ett underbart program om Anne Sexton. Hennes döttrar Joyce och Linda är med och berättar. Man får höra dikter och utdrag av samtalen med psykiatrikern, som döttrarna fann bandupptagningar av efter Sextons död. Hemska saker som: ”I love Joy. Never loved Linda. Something comes between me and Linda. I hate her, and slap her in the face. Never for anything naughty. I just seem to be constantly harming her.”
Programmet ligger kvar ungefär ett dygn till HÄR och sen imorgon kommer andra och sista delen.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »