Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘böcker’ Category

Norma och hennes mamma Anita har varit en liten familj. Bara de två – och Normas hår. Håret som lockar sig, vrider sig, eller drar sig tillbaka från tinningarna och stramar. Hårrötter som spänner sig och varnar för onda människor. Kvinnors hår kan vara magiskt och laddat, vem minns inte sagans Rapunzel? I Normas hår sätter sig rädsla och skuldkänslor. Håret kan uppmana Norma att skynda sig, eller orsaka uppsägningar från olika arbetsplatser om någon råkat se Normas hår i fel längd. Det finns ingen annan med sådant hår som Norma. Eller jo, Eva Naakka som rymde från man och barn för många år sen och skämde ut släkten, hon hade likadant hår. Det syns på de vågade vykorten från 1920-talets Amerika.

Sofi Oksanen är en av de klarast lysande stjärnorna inom den nordiska litteraturen. 2010 vann hon Nordiska rådets pris för ”Utrensning”, en berättelse som rör sig mellan Finland och Estland, mellan andra världskrigets härjningar och nutida trafficking med unga flickor. Sofi Oksanen utforskar alltid relationer mellan kvinnor; mor–barn, systrar, väninnor. Att skifta mellan det historiska och nutida samhällsproblem är ett annat av hennes signum, hon har flera gånger återvänt till det estniska och samtidigt behandlat teman som ätstörningar och psykisk sjukdom. Det kan låta tungt, och framför allt ”Utrensning” var bitvis svår läsning, men tack vare Oksanens vidunderligt klara, rena språk så blir det samtidigt njutningsfyllt. Och spännande!

”Norma” börjar på Anitas begravning. Norma är 30+ och van vid att mamma fixar allting. Nu är hon död, hon klev ut framför tunnelbanetåget. Men varför? Att hon fått sparken från Posten orsakade ingen depression, hon fick genast jobb på salongen Hårtricket och gjorde succé med sitt ukrainska löshår till hårförlängningar. Dessutom hade Anita nyligen varit på semester i Thailand.

På begravningen kommer konstiga människor fram till Norma, röster från förr ger sig tillkänna och gamla skandaler flyter upp igen. Galna Helenas dotter Marion som driver Hårtricket är nervös och utsatt för hot. Hon försöker dra Norma till sig, delvis på sin far Lamberts order. Norma bestämmer sig för att rekonstruera sin mammas sista månader. Det visar sig att skönhetsbranschen har kopplingar till grövre brottslighet som handlar med människoliv, i mellanrummet mellan barnlösa människors längtan i Georgien och fattiga kvinnors försök till överlevnad och försörjning i sydostasien.

Låter det snårigt? Det kan vara många människor att hålla reda på, och ”Norma” är ingen bok som passar för att läsa en kvart om dagen. Jag ville sluka den hel – och samtidigt ville jag pausa för att få den att räcka längre. Sofi Oksanen är helt enkelt fantastisk, och här är hon som bäst.

Read Full Post »

När dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt kommer till Marianne Rundströms Gomorron-sändning i SVT och berättar att svenska folket måste förbereda sig på att jobba till 75 års ålder får hon lust att ställa sig upp och jubla. Äntligen! För Marianne Rundström tycker att hon har mycket mer att ge, och har inte alls nån lust att tvingas gå i pension. Men senare under dagen när hon besöker ett äldreboende är personalen där i tårar. ”Hur ska vi orka?”

Och så är det ju. Att ha ett slitsamt, fysiskt och mentalt ansträngande jobb är en sak, att ha ett arbete man upplever som utvecklande och spännande en annan. Även om undersköterskan säkerligen har lika stor nytta av sin erfarenhet som journalisten.

Marianne Rundström har skrivit en debattbok. Hon radar upp exempel på misshushållandet med 60-plussares kraft och förmåga, hon berättar om åldersdiskriminering, hon intervjuar likasinnade som exempelvis SVT-kollegan Claes Elfsberg som är lika upprörd som Marianne Rundström över att tvingas hem efter 67-årsdagen. Hon minns tillfällen i sitt liv när det faktum att någon varit äldre och mer erfaren har varit viktigt och gjort skillnad. Och ja, jag håller egentligen med henne: Det är ett vettlöst slöseri att inte låta kompetenta människor jobba, och att favorisera ungdom framför kunskaper. Blandat är bäst, helt enkelt.

Men, och det här är ett för mig stort men, det blir för anekdotiskt. För många korta berättelser, för många upprepningar, och för lite övergripande fakta. Jag vill se siffror, forskning och statistik, som visar på samhällsnyttan med att ta tillvara äldre människors arbetsvilja och -förmåga. Den lilla faktauppgiften att endast 2 procent av ansiktena vi ser i tv-rutan är 65 år fyllda när samma åldersgrupp är 17,5 procent av befolkningen, är för mig mer relevant och upprörande än alla berättelser om folk som tycker det är ledsamt att gå i pension.

Read Full Post »

Harry Bosch är numera pensionerad från Los Angeles-polisen, men de gamla takterna går inte ur. Att laga en antik motorcykel räcker inte som sysselsättning för en enveten jakthund som bara lever upp när han får vittring på en mördare. Nej, det kan till och med hända att man tar klivet över till andra, mörka, sidan och börjar jobba för en försvarsadvokat.

Hieronymus ”Harry” Bosch, döpt efter den målande helvetesskildraren från 1400-talet, var en av mina stora deckarfavoriter i många år. En klassisk enstöring och arbetsnarkoman som ofta hamnade i konflikt med cheferna. Misslyckade kärleksrelationer, alltför hög alkoholkonsumtion, men ett skarpt och genomskådande öga. Den ihärdige Harry Bosch löste alla fall, även mordet på sin egen mor.

Sen började Michael Connelly gå på tomgång och intrigerna tunnades ut och blev ointressanta. Han startade en ny bokserie med advokaten Mickey Haller som huvudperson, och den gillade jag inte alls. Så vi gjorde slut där ett tag, men uppenbarligen kan varken Michael Connelly eller jag ta farväl av Harry för nu är vi här igen. Och mycket har hänt! Dottern Maddie är 18 år och bor hos sin far. Mickey Haller är Harrys halvbror som vid en gemensam lunch försöker övertala honom att hjälpa till med att få en fängslad man fri. Det rör sig om ett brutalt mord på en kvinna – och ja, Harry Bosch kan inte låta bli.

Språket är korthugget och lite torrt, med gott om lokalfärg från Hollywood och Los Angeles, från Mulholland Drive och Santa Monica Boulevard, matställena, de fina kvarteren och de ruffiga gränderna. Storyn är tillräckligt spännande för att underhålla några timmar. Det känns fint att återse Harry.

Övers: Patrik Hammarsten

Norstedts

 

Read Full Post »

Alkoholister har många knep. Att hälla över sprit i vinglaset, att passa på att skåpsupa i köket när man har gäster hemma, att se till att man är ensam för att ingen ska märka hur mycket man dricker. Många har också egna regler. För Kjell-Olof Feldt såg en dag ut så här: Ingenting före klockan 12. Sen ett eller två glas vodka till lunch. Uppehåll till klockan 15, då det var dags för ett par, tre glas whisky. Sen var det middagen, och då blev det vin och kanske mer sprit. Klockan 21 var det slutdrucket. Ifall det inte var något särskilt, bjudmiddag eller något annat socialt umgänge som gjorde att drickandet fick hålla på till midnatt. Nästa dag samma sak. Och nästa. Och nästa.

Våren 2013 beskrev Kjell-Olof Feldt sig själv som ”ett slags alkoholist” i ett tv-program. Det väckte uppseende, men blev egentligen inget mer av det. Birgitta von Otter kontaktade en terapeut för att diskutera sin makes drickande, men det blev inget av det heller. Förrän två år senare då Kjell-Olof, en 83-årig deprimerad man som överlevt cancer men ser slutet på livet närma sig, en måndag i mars 2015 plötsligt bestämmer sig för ett alkoholstopp. Det här är makarnas loggbok om hur det gick till. Kjell-Olof Feldt slutar tvärt och tar inte de läkemedel han fått utskrivna mot abstinensen. De första dagarna går bra. Birgitta beskriver hur hennes man sedan 45 år slutar hasa omkring och hur stämningen blir vänligare hemma. Men sen sticker blodtrycket iväg, skyhögt.

Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter skriver ungefär vartannat kapitel. Det är ett spänstigt grepp som kunde ha fungerat bättre om de struntat i att beskriva samma händelser, det blir lite tjatigt. Jag hade också önskat att få se mer av Birgitta von Otter. På några ställen antyds att hennes egen alkoholkonsumtion är betydande, något som ofta händer i relationer där den ena är högkonsument. Nu är det fullt fokus på Kjell-Olofs kamp.

Det kontroversiella med loggboken är inte att Kjell-Olof Feldt supit så mycket, han är långtifrån den första höga politikern som blivit alkoholist. Inte heller den förste som skriver om det. Nej, det jag reagerar på är att Feldt redan tidigt bestämmer sig för att han inte vill bli nykter. Hans mål är att kunna dricka på ett måttligare och för omgivningen mindre ansträngande vis. För alla oss som sett alkoholdjävulen på närmare håll tänds här varningsskylten SJÄLVBEDRÄGERI och blinkar illrött. Och efter sex veckors total torrläggning börjar han dricka igen, nu med stränga regler om bara en drink före maten och sen bara två glas vin. Det går så där. Hade Feldt varit 60 år så hade jag dömt ut det som ett misslyckande, men nu fyllde han 85 häromdagen så jag bråkar inte om det. Är makarna nöjda så gratulerar jag dem.

Read Full Post »

reselektyrDe här får följa med i väskorna: Muriel Sparks A Far Cry from Kensington, som jag hittade i ommöbleringen och insåg att jag inte läst ännu, Fysiken i Star Trek som jag lånat på bibblan och som har förord av Stephen Hawking där han refererar till sin skådespelarinsats vid pokerbordet med Data, Einstein, och Newton, och så Johan Lundbergs Det sista museet, där han går igenom identitetspolitikens rötter och intåg i nutida kulturpolitik.

Jag har börjat på allihop och eftersom de är korta har de stor chans att bli utlästa, tänker jag.

Read Full Post »

Hild2Åh, vilken underbar bok! Mystik och historia, intriger och krig och kärlek. Och Ödet. Lilla Hild är bara tre år den dag hennes liv förändras. Hon leker med jämnåriga pojken Cian när hon blir hämtad och får veta att hennes far är död. Kvar är storasyster Hereswith, och modern Breguswith of Kent, som är mycket ambitiös. Redan när Hild befann sig i moderlivet drömde Breguswith om hennes öde: Hon skulle bli Ljuset. Breguswith väver sitt nät, fostrar Hild till att hålla tyst och iaktta, tills hon kan komma med förutsägelser och tolka omen som kungens egen sierska. Syster Hereswith fostras som de flesta högreståndsflickor till att bli en fredsväverska, en som gifts bort av politiska skäl för trygghetens skull.

Peaceweaver, seer, light.

Hild lever i en dramatisk tid under 600-talet, innan riket formats och där det finns flera män som aspirerar på kungatiteln. Allianser knyts och bryts. Samtidigt gör kristendomen sitt intåg, drottningen lockas av den medan kungen först förhåller sig mer skeptisk. Hild får en mellanposition, inte som de andra kvinnorna men inte heller som männen. Till utseendet är hon lång, väldigt lång, och hon tränar sig på att inte skratta. Den ende som är lika lång är Cian, vars öde är länkat till Hilds. De tränar med svärd och stav, och Hild blir en ledare för sin grupp män där även hon dödar: sårade fiender och brutala rövare.

Butcher-bird. Hægtes.

Men det gäller att hålla sig väl med kungen. Vad som helst kan hända. Och om Hilds förutsägelser inte stämmer…

Runt Hild finns förutom Cian, Breguswith och Hereswith flera andra viktiga personer. Väninnan Begu, slavflickan Gwladus, den kristne prästen Fursey som lär henne läsa och skriva. Flera av dem har historisk bakgrund, inklusive Hild som är en av få kvinnor som omnämns i historiska skrifter från denna tid. Nicola Griffith har gjort grundlig research. Men hon påpekar noga att hon skrivit en roman. En påhittad, ihopfantiserad roman. Och vilken roman!

Ska jag säga något om språket kanske?  Mjukt och kraftfullt, uttrycksfullt och vackert. En ren njutning.

Read Full Post »

hildEn av årets bästa böcker som jag hållit på med i veckor. Bara för att jag gjort så mycket annat. Men i helgen läser jag ut de sista 100 sidorna.

Read Full Post »

Older Posts »