Sofi Oksanen: Norma

Norma och hennes mamma Anita har varit en liten familj. Bara de två – och Normas hår. Håret som lockar sig, vrider sig, eller drar sig tillbaka från tinningarna och stramar. Hårrötter som spänner sig och varnar för onda människor. Kvinnors hår kan vara magiskt och laddat, vem minns inte sagans Rapunzel? I Normas hår sätter sig rädsla och skuldkänslor. Håret kan uppmana Norma att skynda sig, eller orsaka uppsägningar från olika arbetsplatser om någon råkat se Normas hår i fel längd. Det finns ingen annan med sådant hår som Norma. Eller jo, Eva Naakka som rymde från man och barn för många år sen och skämde ut släkten, hon hade likadant hår. Det syns på de vågade vykorten från 1920-talets Amerika.

Sofi Oksanen är en av de klarast lysande stjärnorna inom den nordiska litteraturen. 2010 vann hon Nordiska rådets pris för ”Utrensning”, en berättelse som rör sig mellan Finland och Estland, mellan andra världskrigets härjningar och nutida trafficking med unga flickor. Sofi Oksanen utforskar alltid relationer mellan kvinnor; mor–barn, systrar, väninnor. Att skifta mellan det historiska och nutida samhällsproblem är ett annat av hennes signum, hon har flera gånger återvänt till det estniska och samtidigt behandlat teman som ätstörningar och psykisk sjukdom. Det kan låta tungt, och framför allt ”Utrensning” var bitvis svår läsning, men tack vare Oksanens vidunderligt klara, rena språk så blir det samtidigt njutningsfyllt. Och spännande!

”Norma” börjar på Anitas begravning. Norma är 30+ och van vid att mamma fixar allting. Nu är hon död, hon klev ut framför tunnelbanetåget. Men varför? Att hon fått sparken från Posten orsakade ingen depression, hon fick genast jobb på salongen Hårtricket och gjorde succé med sitt ukrainska löshår till hårförlängningar. Dessutom hade Anita nyligen varit på semester i Thailand.

På begravningen kommer konstiga människor fram till Norma, röster från förr ger sig tillkänna och gamla skandaler flyter upp igen. Galna Helenas dotter Marion som driver Hårtricket är nervös och utsatt för hot. Hon försöker dra Norma till sig, delvis på sin far Lamberts order. Norma bestämmer sig för att rekonstruera sin mammas sista månader. Det visar sig att skönhetsbranschen har kopplingar till grövre brottslighet som handlar med människoliv, i mellanrummet mellan barnlösa människors längtan i Georgien och fattiga kvinnors försök till överlevnad och försörjning i sydostasien.

Låter det snårigt? Det kan vara många människor att hålla reda på, och ”Norma” är ingen bok som passar för att läsa en kvart om dagen. Jag ville sluka den hel – och samtidigt ville jag pausa för att få den att räcka längre. Sofi Oksanen är helt enkelt fantastisk, och här är hon som bäst.

Read Full Post »

Marianne Rundström: Passé – De ofrivilliga pensionärerna

När dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt kommer till Marianne Rundströms Gomorron-sändning i SVT och berättar att svenska folket måste förbereda sig på att jobba till 75 års ålder får hon lust att ställa sig upp och jubla. Äntligen! För Marianne Rundström tycker att hon har mycket mer att ge, och har inte alls nån lust att tvingas gå i pension. Men senare under dagen när hon besöker ett äldreboende är personalen där i tårar. ”Hur ska vi orka?”

Och så är det ju. Att ha ett slitsamt, fysiskt och mentalt ansträngande jobb är en sak, att ha ett arbete man upplever som utvecklande och spännande en annan. Även om undersköterskan säkerligen har lika stor nytta av sin erfarenhet som journalisten.

Marianne Rundström har skrivit en debattbok. Hon radar upp exempel på misshushållandet med 60-plussares kraft och förmåga, hon berättar om åldersdiskriminering, hon intervjuar likasinnade som exempelvis SVT-kollegan Claes Elfsberg som är lika upprörd som Marianne Rundström över att tvingas hem efter 67-årsdagen. Hon minns tillfällen i sitt liv när det faktum att någon varit äldre och mer erfaren har varit viktigt och gjort skillnad. Och ja, jag håller egentligen med henne: Det är ett vettlöst slöseri att inte låta kompetenta människor jobba, och att favorisera ungdom framför kunskaper. Blandat är bäst, helt enkelt.

Men, och det här är ett för mig stort men, det blir för anekdotiskt. För många korta berättelser, för många upprepningar, och för lite övergripande fakta. Jag vill se siffror, forskning och statistik, som visar på samhällsnyttan med att ta tillvara äldre människors arbetsvilja och -förmåga. Den lilla faktauppgiften att endast 2 procent av ansiktena vi ser i tv-rutan är 65 år fyllda när samma åldersgrupp är 17,5 procent av befolkningen, är för mig mer relevant och upprörande än alla berättelser om folk som tycker det är ledsamt att gå i pension.

Read Full Post »

Michael Connelly: Övergången

Harry Bosch är numera pensionerad från Los Angeles-polisen, men de gamla takterna går inte ur. Att laga en antik motorcykel räcker inte som sysselsättning för en enveten jakthund som bara lever upp när han får vittring på en mördare. Nej, det kan till och med hända att man tar klivet över till andra, mörka, sidan och börjar jobba för en försvarsadvokat.

Hieronymus ”Harry” Bosch, döpt efter den målande helvetesskildraren från 1400-talet, var en av mina stora deckarfavoriter i många år. En klassisk enstöring och arbetsnarkoman som ofta hamnade i konflikt med cheferna. Misslyckade kärleksrelationer, alltför hög alkoholkonsumtion, men ett skarpt och genomskådande öga. Den ihärdige Harry Bosch löste alla fall, även mordet på sin egen mor.

Sen började Michael Connelly gå på tomgång och intrigerna tunnades ut och blev ointressanta. Han startade en ny bokserie med advokaten Mickey Haller som huvudperson, och den gillade jag inte alls. Så vi gjorde slut där ett tag, men uppenbarligen kan varken Michael Connelly eller jag ta farväl av Harry för nu är vi här igen. Och mycket har hänt! Dottern Maddie är 18 år och bor hos sin far. Mickey Haller är Harrys halvbror som vid en gemensam lunch försöker övertala honom att hjälpa till med att få en fängslad man fri. Det rör sig om ett brutalt mord på en kvinna – och ja, Harry Bosch kan inte låta bli.

Språket är korthugget och lite torrt, med gott om lokalfärg från Hollywood och Los Angeles, från Mulholland Drive och Santa Monica Boulevard, matställena, de fina kvarteren och de ruffiga gränderna. Storyn är tillräckligt spännande för att underhålla några timmar. Det känns fint att återse Harry.

Övers: Patrik Hammarsten

Norstedts

 

Read Full Post »

Kjell-Olof Feldt & Birgitta von Otter: Vägen ut – En loggbok om alkoholism och medberoende

Alkoholister har många knep. Att hälla över sprit i vinglaset, att passa på att skåpsupa i köket när man har gäster hemma, att se till att man är ensam för att ingen ska märka hur mycket man dricker. Många har också egna regler. För Kjell-Olof Feldt såg en dag ut så här: Ingenting före klockan 12. Sen ett eller två glas vodka till lunch. Uppehåll till klockan 15, då det var dags för ett par, tre glas whisky. Sen var det middagen, och då blev det vin och kanske mer sprit. Klockan 21 var det slutdrucket. Ifall det inte var något särskilt, bjudmiddag eller något annat socialt umgänge som gjorde att drickandet fick hålla på till midnatt. Nästa dag samma sak. Och nästa. Och nästa.

Våren 2013 beskrev Kjell-Olof Feldt sig själv som ”ett slags alkoholist” i ett tv-program. Det väckte uppseende, men blev egentligen inget mer av det. Birgitta von Otter kontaktade en terapeut för att diskutera sin makes drickande, men det blev inget av det heller. Förrän två år senare då Kjell-Olof, en 83-årig deprimerad man som överlevt cancer men ser slutet på livet närma sig, en måndag i mars 2015 plötsligt bestämmer sig för ett alkoholstopp. Det här är makarnas loggbok om hur det gick till. Kjell-Olof Feldt slutar tvärt och tar inte de läkemedel han fått utskrivna mot abstinensen. De första dagarna går bra. Birgitta beskriver hur hennes man sedan 45 år slutar hasa omkring och hur stämningen blir vänligare hemma. Men sen sticker blodtrycket iväg, skyhögt.

Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter skriver ungefär vartannat kapitel. Det är ett spänstigt grepp som kunde ha fungerat bättre om de struntat i att beskriva samma händelser, det blir lite tjatigt. Jag hade också önskat att få se mer av Birgitta von Otter. På några ställen antyds att hennes egen alkoholkonsumtion är betydande, något som ofta händer i relationer där den ena är högkonsument. Nu är det fullt fokus på Kjell-Olofs kamp.

Det kontroversiella med loggboken är inte att Kjell-Olof Feldt supit så mycket, han är långtifrån den första höga politikern som blivit alkoholist. Inte heller den förste som skriver om det. Nej, det jag reagerar på är att Feldt redan tidigt bestämmer sig för att han inte vill bli nykter. Hans mål är att kunna dricka på ett måttligare och för omgivningen mindre ansträngande vis. För alla oss som sett alkoholdjävulen på närmare håll tänds här varningsskylten SJÄLVBEDRÄGERI och blinkar illrött. Och efter sex veckors total torrläggning börjar han dricka igen, nu med stränga regler om bara en drink före maten och sen bara två glas vin. Det går så där. Hade Feldt varit 60 år så hade jag dömt ut det som ett misslyckande, men nu fyllde han 85 häromdagen så jag bråkar inte om det. Är makarna nöjda så gratulerar jag dem.

Read Full Post »

Reselektyr

De här får följa med i väskorna: Muriel Sparks A Far Cry from Kensington, som jag hittade i ommöbleringen och insåg att jag inte läst ännu, Fysiken i Star Trek som jag lånat på bibblan och som har förord av Stephen Hawking där han refererar till sin skådespelarinsats vid pokerbordet med Data, Einstein, och Newton, och så Johan Lundbergs Det sista museet, där han går igenom identitetspolitikens rötter och intåg i nutida kulturpolitik.

Jag har börjat på allihop och eftersom de är korta har de stor chans att bli utlästa, tänker jag.

Read Full Post »

Nicola Griffith: Hild

Åh, vilken underbar bok! Mystik och historia, intriger och krig och kärlek. Och Ödet. Lilla Hild är bara tre år den dag hennes liv förändras. Hon leker med jämnåriga pojken Cian när hon blir hämtad och får veta att hennes far är död. Kvar är storasyster Hereswith, och modern Breguswith of Kent, som är mycket ambitiös. Redan när Hild befann sig i moderlivet drömde Breguswith om hennes öde: Hon skulle bli Ljuset. Breguswith väver sitt nät, fostrar Hild till att hålla tyst och iaktta, tills hon kan komma med förutsägelser och tolka omen som kungens egen sierska. Syster Hereswith fostras som de flesta högreståndsflickor till att bli en fredsväverska, en som gifts bort av politiska skäl för trygghetens skull.

Peaceweaver, seer, light.

Hild lever i en dramatisk tid under 600-talet, innan riket formats och där det finns flera män som aspirerar på kungatiteln. Allianser knyts och bryts. Samtidigt gör kristendomen sitt intåg, drottningen lockas av den medan kungen först förhåller sig mer skeptisk. Hild får en mellanposition, inte som de andra kvinnorna men inte heller som männen. Till utseendet är hon lång, väldigt lång, och hon tränar sig på att inte skratta. Den ende som är lika lång är Cian, vars öde är länkat till Hilds. De tränar med svärd och stav, och Hild blir en ledare för sin grupp män där även hon dödar: sårade fiender och brutala rövare.

Butcher-bird. Hægtes.

Men det gäller att hålla sig väl med kungen. Vad som helst kan hända. Och om Hilds förutsägelser inte stämmer…

Runt Hild finns förutom Cian, Breguswith och Hereswith flera andra viktiga personer. Väninnan Begu, slavflickan Gwladus, den kristne prästen Fursey som lär henne läsa och skriva. Flera av dem har historisk bakgrund, inklusive Hild som är en av få kvinnor som omnämns i historiska skrifter från denna tid. Nicola Griffith har gjort grundlig research. Men hon påpekar noga att hon skrivit en roman. En påhittad, ihopfantiserad roman. Och vilken roman!

Ska jag säga något om språket kanske?  Mjukt och kraftfullt, uttrycksfullt och vackert. En ren njutning.

Read Full Post »

Nu jädrar ska jag läsa ut den!

En av årets bästa böcker som jag hållit på med i veckor. Bara för att jag gjort så mycket annat. Men i helgen läser jag ut de sista 100 sidorna.

Read Full Post »

Malin Lagerlöf: Dagbok från ditt försvinnande

Den 6 oktober 2011 försvinner regissören Daniel Lind Lagerlöf. Han är ute vid Västkusten och rekar för att filma en Camilla Läckberg-bok. Kanske halkar han på klipporna, det är blåsigt och regnigt med stora vågor och troligtvis drunknar han. Kvar blir hustrun Malin Lagerlöf, med tre barn. Två flickor och en pojkbebis på tre månader. Det här är hennes berättelse.

Att recensera en annan människas sorg är både omöjligt och osmakligt, men det här är både en dagbok och ett litterärt verk. Det är brutalt hudlöst och direkt berättat i en stil som är både dokumentär och visuellt uppbyggd av ögonblicksbilder. Malin Lagerlöf är manusförfattare och dramatiker, och naturligtvis har hon ett språk att falla tillbaka på nu också. Dagboksanteckningarna känns autentiska. Kaoset i början, chocken och den bedövande sorgen. Alla människor som kommer hem till Malin och barnen, lagar mat, håller dem sällskap, styr upp tillvaron. Svärfadern som tar hand om allt det ekonomiska. Ständigt några som sover i flickornas sängar, medan flickorna sover hos mamma. Senare hittar hon schemat som familj och vänner gjort upp. De behöver aldrig vara ensamma och världen får vara ytterst liten en period, när Malins rädsla för att möta andra människor dessutom förstärks av att det plötsligt kan dyka upp en löpsedel med Daniels bild på.

Samtidigt formas boken till ett porträtt av en älskad människa, en andra hälft. En man med stora fötter och stor integritet, en man som älskade att bygga, mura, ta sig an projekt. Daniel och Malin har varit ett par sedan tonåren. De blev vuxna tillsammans. Köpte hus på Gotland, flyttade runt i Stockholm, fick barnen, reset på långresor och hade planer.  I det sedan 25 år ständigt pågående samtalet har det nu blivit tvärt tyst i den ena änden. ”Jag skulle vilja berätta om allt det här för dig. Analysera. Eftersnacka. ” Malin har blivit berövad ett språk av associationer, smeknamn, syftningar som bara var deras. Ingen annan förstår det nu. Jag antar att det är därför som hon hela tiden skriver till ett du, Daniel, trots att hon inte alls tror att han eller hans själv lever kvar någonstans. Det är bara slut, han är borta. Deras ateism präglar också minnesstunden som hålls i den avkristnade Skeppsholmskyrkan, numera Eric Ericssonhallen. Sådana saker är viktiga och Malin tvingar sig att ta itu med dem. Allt en människa måste orka.

En sak att orka med är andra människors sorg. Och alla välmenande kommentarer, sådant som ska vara tröstande men kan träffa så fel. Hon får böcker om sorg, av Oates, Didion och Cullberg. I den senare läser hon att risken för att insjukna i psykisk sjukdom efter att en närstående avlidit på ett dramatiskt sätt och kroppen saknas är mellan 70–80 procent. Hon lägger den ifrån sig.

Dagarna går och blir till veckor som blir till månader. Det blir jul. Födelsedagar firas. Alla dessa ”första året utan” som människor som mist en nära anhörig vittnar om, ansträngningen att klara av dem. Så småningom övergår även dagboksanteckningarna till mer sammanhängande, reflekterande text. Malin Lind Lagerlöf hittar en annan, annorlunda version av sig själv, som oftast mäktar med tillvaron. Hon tar ett nytt jobb, får kollegor. Besöker sin systers familj i Värmland, dit Daniel inte ville åka. När nära två år har gått anas en ny kärleksrelation. Och ungefär då är hon redo att anta polisinspektör Johan Hildings erbjudande om att besöka klipporna där Daniel Lind sist sågs. En fridfull plats, kanske den vackraste plats hon sett.

Först publicerad i Corren med flera tidningar.

Read Full Post »

Margaret Atwood: Stone Mattress

Margaret Atwood på diaboliskt humör, i nio noveller berättade med svart humor och en dos magi här och där. De tre första hänger löst ihop, en gammal kärlekstriangel får konsekvenser flera decennier senare. En snöstorm som förlamar hela staden, en tv-intervju på ett sf-konvent, en begravning med rinnande glittersmink… Atwood kastar sig obehindrat mellan miljöerna.

Jag har svårt att säga vilken historia jag gillar bäst; kanske den när kvinnorna från Rövarbruden dyker upp i en epilog? Jag är lite stolt att jag kände igen dem så här många år senare. Eller den med mannen som hittar ett helt bröllop i en container — inklusive brudgummen. Eller hon som kommer undan med mord på en antarktisk resa.

Den jag kommer att bära med mig längst är helt klart Torching the Dusties, om Wilma som håller på att bli blind och hennes uppvaktande kavaljer Tobias på ålderdomshemmet. En rörelse sveper över landet, världen, med militanta aktivister som tycker att det är dags för de kostsamma olönsamma och illaluktande gamlingarna att försvinna och lämna plats för de yngre. Senast idag såg jag ett skämt på det temat i ett annat sammanhang.

Lyssna på en intervju med Margaret Atwood på The Diane Rehm show här.

Read Full Post »

Har precis läst ut…

… och skrivit recension av den här. Publiceringen är jag lite osäker på när den är, början av juni tror jag? I Corren (+ Norrköpings Tidningar, Västervikstidningen och Motala-Vadstena tidning.) Sen lägger jag ut här.

.
Jag tyckte om boken, som är självbiografisk och intensiv. Malin Lagerlöfs make Daniel Lind Lagerlöf försvann när han en blåsig dag rekade för en Läckberg-filmning på några klippor vid Västkusten, tidigt i oktober 2011. Troligen ramlade, halkade eller blåstes han omkull på de hala klipporna och drunknade i havet.

Read Full Post »

Daniel och jag läser Lars Gustafsson

Filosofi, fantasi och fysik i skön förening publicerad här

Read Full Post »

Jag längtar efter dig, Alice

Det har gått nio år nu.
Jag oroar mig för att du mår dåligt eller kanske är i kris på något sätt?

Skriv! Snälla, skriv. Du har fler böcker i dig, Alice Sebold.

 

The almost moon 2007/Månvarv
The Lovely Bones 2002 /Flickan från ovan som blev film
Lucky 1999/Efter våldtäkten

Read Full Post »

Horace om avund

En mening som Horace Engdahl yttrade i ett av Allvarligt talat-programmen var så bra. Det var en kvinna som hade problem med en väninna som ofta sa ”Men ska du (göra det där)  igen” — eller motsvarande. Jag minns inte vad det var (dansa? resa? träna?) men det var i alla fall något som gjorde frågeställaren glad. Och som väninnan alltså ständigt ifrågasatte.
Horace definierade det raskt som ”avund i dess mest triviala form” och utvecklade sen ett vidare resonemang. Just det där ”avund i sin mest triviala form”, det tog jag till mig. Alla gånger jag fått höra olika varianter på den där kommentaren! ”Men varför ska du…”, ”Du har ju redan…”, ”En gång till?”, ”Har du råd med det?”
Jag önskar att jag redan då kunnat tänka: ”Jahadu, här visar du prov på avund i dess mest triviala form”.
Nu får jag nöja mig med att tänka det i efterskott.

I Den sista grisen som jag tydligen köat för på bibblan ett bra tag och därför kunde låna, har HE ett längre resonemang om avund. Han konstaterat att Avund är känslan av att förminskas av det som andra har eller uppnår, och påminner om att inte mindre än två av tio Guds bud varnar för avund. Dessutom slår han fast att avunden är infantil, med roten i en magisk verklighetsuppfattning, och där den som upplever sig vara övergiven av de goda féerna känner sig bortglömd och — för barnet inom oss — hotas av förintelse. Stycket om avund är ett av få som är längre än några meningar på en sida, och jag tycker mycket om det.

Och så kom jag plötsligt ihåg när jag pluggade litteraturvetenskap i slutet av 1980-talet och vi läste om Horatius. Han tog inte sig själv på överdrivet stort allvar utan sa: ”Jag vill vara en liten gris i vår herres hage”. Kan detta citat vara ursprunget till bokens titel? Jag minns att min klasskompis ritade glada små grisar i sitt anteckningsblock.

Read Full Post »

R.I.P. Jenny Diski

Så tog det slut. Jenny Diskis liv.
Usch, vad tråkigt.

Den första bok jag läste av henne var Stranger on a Train – Daydreaming and smoking around America. Det var på en tågstation jag köpte den, och på den tiden var jag rökare. Och hade samma starka (okej, kanske ändå inte lika starka) ensamhetsbehov.
Jag älskade henne från första stund. Läste alla tre av reseskildringarna/memoarerna.

**

2007 skrev jag om henne i Corren:

Om att sitta still och stirra

För tredje gången på fyra år besöker författaren Jenny Diski Sverige. Och äntligen lyckas jag tajma in det så jag kan höra henne, på Kulturhuset i Stockholm. En skinntorr brittiska med snygg grå pagefrisyr, sträv humor och fullkomligt ointresserad av att resa. Hennes idé om den bästa resan är att stanna hemma och läsa en bok. Ändå är det som författare av reseskildringar, i kombination med en sorts självbiografier, som hon funnit sin läsekrets i Sverige.
”Stranger on a train” handlar om hur hon röker och dagdrömmer sig runt USA. ”På tunn is – en resa till Antarktis” handlar om hennes längtan efter vitt och om hennes ovilja att få veta om hennes galna mor lever eller är död.
I torsdags pratade Jenny Diski om sin spindelfobi som botats efter 50 år. Nu kan hon se sin favoritserie CSI på tv utan besvär, trots att Grissom har en stor luden sak på kontoret.
Sen berättar hon att hon vill skriva en bok utan story, karaktärer eller landskap. Publiken blir frustrerad: Vad ska den handla om då?
– Ingenting. Jag försöker skriva en bok om ingenting.

**

Jag köade för att få en bok signerad, och när jag kom fram ville jag säga en särskild sak som berört mig djupt i en av hennes självbiografiska böcker. Men jag vågade inte.

**

Hur happy blev jag inte när jag insåg vilken betydelse Jenny Diski och Doris Lessing hade för varandra!

**

Hur länge prenumererade jag inte på London Review of Books bara för hennes skull?

**

Och så lite sado-masochism.

Read Full Post »

Lars Gustafsson om transporterrummet i Star Trek

I sin Meditationer skriver Lars Gustafsson mestadels om filosofi och fysik och tidsparadoxer och när någon/något övergår i att bli någon/något annan/annat . Och om science fiction. H G Wells är en stor favorit, och filmen The Body Snatchers som han fick recensera för Vestmanlands Läns Tidning i sin ungdom.
Och så:

Men jag tror att han har fel. Originalet beamas ner, cell för cell.

Read Full Post »