Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘besvikelse’ Category

cavehayder
Jag blev rätt besviken över att upptäcka att den begagnade Stewarten jag köpte på Amazon var så skadad på framsidan. Ett helt hörn borta! Minns inte alls att de skrev något om så dåligt skick.
Desto gladare blev jag nästa dag när det kom ett oväntat paket: Mo Hayders debut och första boken om Jack Caffery som kommer i ny utgivning. Tack Modernista! Den vill jag gärna läsa igen.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Jag hörde ett så fantasieggande radioprogram, om författaren Bruno Schultz och språk, poesi, och verklighet. Han ansåg att dagens splittrade värld kunde helas med poesi. I orden fanns en helig kraft som människan hade glömt bort, skriver de på Sveriges radios hemsida.
Så jag beställde hem Kanelbutikerna/Sanatoriet Timglaset till läsplattan och siktade in mig på en riktig högtidsstund. Men nä.

”Den svagsinta flickan Tluja” har sin säng vid sophögen där flugorna sitter på henne men ”plötsligt börjar hela detta trasbylte att röra på sig, som om en kull nyfödda råttor hade börjat rumstera i det.” Några rader senare dreglar ogräset av sitt blänkande gift ”och kretinen slår hes av sitt skrik i vilda konvulsioner sitt köttiga sköte med rasande häftighet mot en syrenstubbe, som knakar tyst under trycket av denna otyglade lusta, eggad av hela denna fattigmanskör till pervers, hednisk fruktbarhet.”
I kaptitel 2 beskrivs faster Agata som ett stycke kött. ”Detta kött liksom svämmade över gränserna för hennes person, hölls bara löst samman i en individuell forms fjättrar, och var trots dessa fjättrar mångfaldigas, redo att upplösas, förgrena sig till en familj. Det var en nästan självfertil fruktbarhet, en kvinnlighet fri från alla hämningar och sjukligt frodig.”

Sexualskräck och kvinnohat, nej tack.
Av den läsningen blir det inget. Bye bye Bruno.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

… Flickan från ingenstans kan man läsa om här om man har lust.
Förstår inte alls varför så många tyckte om den? De första 50, 80 sidorna var lysande, men sen föll det ju totalt.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Min första Evelyn Waugh blev en besvikelse. Presstopp är så pepprad med fördomsfullhet och ren rasism att det var nära att jag inte läste ut den alls, det tog flera dagar. (Då jag i och för sig läste extremt lite, tillbringade istället timmar framför tv-apparaten och bilderna från Oslo och Utöya.)
Det jag kunde se var att det finns en humor i Presstopp, påminnande om P G Woodhouse. Och så länge han håller sig på engelska landsbygden och i Londons tindningsvärld fungerar det bra. Men när handlingen flyttas till ett fiktivt land i Afrika — nej, nej och åter nej. Den blir nästan oläslig. Men den var i alla fall kort.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Igår kom vi då äntligen iväg på Vildanden på Östgötateatern. Tyvärr var det inte bra. Ni vet hur man sitter och försöker vara positiv, man vill ju tycka om det, så i första akten försöker jag ha överseende med saker jag irriterar mig på och fokusera på det som är bra. Nadja Mirmiran som spelar fjortonåriga Hedvig Ekdal är väldigt bra. Hon drar i ärmarna och slätar ut håret och vecklar upp benen när hon sitter, och när hon är överentusiastisk är det okej för så är ju fjortonåringar. Bipersonen Relling är också bra, och farfar Ekdal är en virrig rolig gubbe. Kanske är det för att han får skratt som resten av ensemblen också börjar spela för att få skratt? Det är det värsta med uppsättningen, att de förvandlar en tragedi till fars. Istället för nervigt och tätt blir det skojiga replikskiften — som att de inte vågar lita på att texten i sig själv bär, eller kanske på sin egen förmåga. Jag menar inte att man inte kan skratta mitt i elände, det måste man ju göra för att stå ut, men här var det inte galghumor utan mer slapstick.
Det är inte Henrik Ibsens fel. För att sluta irritera mig börjar jag istället koncentrera mig stenhårt på texten, vad som sägs istället för hur det sägs. Och då hör jag ju att det är bra. Som det där med livslögnen — jag visste inte att det var Ibsen som myntat det begreppet, men det är ju så bra.
Storyn i korthet: När Gregers Werle kommer hem efter många år upptäcker han att hans avskydde far betalat barndomsvännen Hjalmar Ekdals utbildning och att Hjalmar dessutom är gift med Werles gamla hushållerska/älskarinna Gina. Så vems barn är Hedvig egentligen? Gregers är en sån där odräglig person som tycker att Sanning är det viktigaste av allt, och att han har rätt att lägga sig i andras liv. Det vore intressant att nån gång få se/läsa vad som händer med Gregers efteråt, om han inser sin egen skuld eller fortsätter att skyffla över den på andra människor. En uppföljare helt enkelt. Skrev Ibsen nån pjäs man kan tolka så?
Andra var mycket mer positiva: Svd, Corren, NT.
Efter att ha läst borta hos Jenny B på Kulturdelen så förstår jag att det är Stadsteaterns uppsättning jag borde ha sett…
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »