Ann Heberlein skriver om sin ångest, sina manier, sina depressioner. Hur hon sitter i väntrummet på S:t Lars i Lund, om och om och om igen, genom åren.
Hon skriver om smärtan och svärtan och självmordsförsöket och våldtäktsnatten. Om att vara rädd för döden, rymden, havet. Om de ständigt pågående samtalen i hennes huvud, om hur hjärnan aldrig får vila.
Det är jobbig läsning. (Jag blir ledsen, och tänker på de två människor i min egen bekantskapskrets som tillbringade julen på psyk. Och så börjar jag älta alla jag känner som har eller haft ångest eller försökt ta sitt liv eller varit intagna – ja, ni vet hur det blir ibland.)
I alla fall. Tillbaka till boken.
Ann Heberlein är ju skitsmart och dessutom välformulerad. Hon kan vältra ut sin egen skit och samtidigt vara intellektuell. Citera Virginia Woolf och Alexandr Solsjenitsyn, dissa Michel Foucault och svenska konstnärsprofiler. Hon är inte nådig med sig själv, Ann Heberlein visar upp jobbiga och otrevliga sidor, egoism, otrohet, svek. Det måste vara mycket svårt för hennes man (sen 16 år) att läsa. Och för hennes barn, i den mån de läser boken. Hur tacklar barn att läsa om hur mamma planerar sitt självmord? Dessa frågor bekymrar också Erik Löfvendahl i en mycket bra och intressant recension.
O shit!
När jag googlar efter bilder upptäcker jag att Ann Heberlein är försvunnen. ”Polisen misstänker inte brott” – det är kod för befarat självmord. Nu får jag ont i magen. I boken beskriver hon hur hon aldrig missar ett möte eller en intervju, hur dåligt hon än mår. Förläggaren är väldigt orolig.
Uppdatering:
Ann Heberlein skriver om väntrummet och hur hon ser alla upplagor av sig själv som sitter där:
Alla de där blonda kvinnorna gråter. Den yngsta har väldigt mycket svart kajal och mörkt lila läppstift. Tuppkammen är blond, nästan vit, men sidorna är lila precis som munnen. Den gravida Ann ser nästan allra sorgsnast ut. Henne orkar jag knappt se på. Hon håller armarna runt sin stora mage och jag vet att hon tror att hennes ångest skadar den lilla flickan hon bär på. (…) Där sitter Ann i kort mockakjol, grön tröja och midjelångt hår. Hon ska snart fylla tjugoett år och har precis blivit våldtagen. Jag kan se märkena efter hans händer runt hennes hals och på hennes armar och jag vet att hon blöder. Ann i grå blus och snäv pennkjol har precis haft slutseminarium på sin doktorsavhandling. Det gick bra. (…) Varför är hon här? (…) Och här sitter Ann, teologie doktor, trettiåtta år om tre veckor, forskare vid filosofen på Stockholms universitet med pengar från Vetenskapsrådet, skribent i flera stora tidningar, författare till en bok som ligger på Svensk Bokhandels topplista, trebarnsmor, gift. Objektivt sett med ett snyggt cv och putsat yttre. Och ändå sitter jag här igen. Alldeles tom och samtidigt på högvarv.
Uppdatering 2: Anhöriga har fått kontakt. Så otroligt skönt.
Nattens sista uppdatering: DN-intervju för några dagar sen.
—————
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Heberlein, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Nej men, usch, så otäckt!
@Mia*
Ja, det är helt sjukt! Jag försöker trösta mig när jag läser med att ”men hon har ju ändå inte tagit livet av sig” – och så händer det här! Stackars, stackars hennes barn och man, de måste ju vara helt ifrån sig av oro.
Hon har hört av sig till sin förläggare nu, står det på tidningswebbarna. *andas ut*
Jag skulle vilja läsa boken, men den kanske är för mörk. Jag läste en recension där skribenten tyckte att det var oansvarigt av förlaget att ge ut boken, eftersom AH uppenbarligen mådde så dåligt (dvs var inte sig själv) när hon skrev den.
@ Kidneybönan
Men gud så skönt!
@ Kidneybönan igen
Men vilken konstig kommentar om ”mådde så dåligt” – hon mådde ju alltid dåligt. Maniskt-dåligt eller depressions-dåligt, men dåligt hela tiden. Enligt sig själv.
I ”normala” fall förstår jag resonemanget och håller med, människor kan ibland behöva skyddas från sig själva. Men i det här fallet tror jag att boken kan tillföra och ge röst åt en grupp (bipolära typ 2 / manodepressiva) som det oftast pratas om, inte av.
@ Kidney igen
Jag glömde ju svara på frågan. ja, den är mörk. Jag har inte läst ut den än, för jag blev så ledsen och började alltså tänka på allt och alla andra.
Kanske du har nog med Slavenka, men sen efter några vilsamma böcker kanske. 🙂
Ifall du skulle komma ihåg var du läste den där recnsionen får du hemskt gärna berätta det.
Tack, bloggvärlden! Jag kikade på Aftonbladet, men hittade inte ett ord. Det är bland bloggarna man ska leta information om aktuella händelser, helt klart. 🙂
Jag läste helt nyligen ”Det var inte mitt fel” om ansvar. Den var utomordentligt bra tycker jag. Har du läst den?
@ Kristina
Nej, jag har bara läst om den. Men jag vill gärna, det verkar som att hon sätter fingret på saker jag gått och irriterat mig på. Hur kom det sig att du läste den, vad föll du för?
[…] 11, 2009 av snowflake99 När jag läser sista delen av Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, så får jag nästan andnöd. Det är så […]
Det var faktiskt min chef (nå eller fd chef eftersom han inte är chef längre) som beställde den för att han läst om den, så lånade jag den av honom. Jag har så dåligt detaljminne av saker jag läst och eftersom jag inte har kvar den kan jag inte direkt peka på vad jag föll för, det var bara en massa himla bra tänkvärda sanningar i den.
@Kristina
En ”massa himla bra tänkvärda sanningar” räcker för mig. Ska kolla upp den vid tillfälle.
Fördelen med ett dåligt detaljminne är ju att du kan läsa om böcker, se om filmer etc och uppleva samma saker på nytt. Så gör jag hela tiden. 🙂
Det var faktiskt på AB jag läste att hon hade hört av sig, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4158292.ab. Deras sökfunktion kanske inte är den bästa?
Snowflake, jag mailar dig en kopia på recensionen. Jag kan inte länka eftersom man måste ha inloggning som prenumerant för att läsa.
Jag läser Mankells Kinesen nu, så att jag får återhämta mig lite från Slavenka. Mycket blod iofs, men inte ”på riktigt”.
@ Kidneybönan
Tack! Jag ska läsa den imorgon, nu är det nanna.
[…] visar hon också hur svårt det är att behålla sin hälsa som kvinna i Sverige. Vi är inte arbetsskygga, utan rollen som t ex superkvinnor är helt enkelt […]
[…] 4, 2009 av snowflake99 Mitt i förra månadens läsning av Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, försvann författaren Ann […]
[…] Mest lästa är: 47 år, arbetslös och okysst – Susan Boyle Prata, läsa, förstå nordiska språk Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva […]
[…] Heberlein i början av året och läste hennes Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. (Bloggat här, här och här.) Idag läste hon högt ur delar av boken (hon läser mycket bra) och tog upp tankar […]