Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Frieda Hughes’ Category

Upptäckten av en dikt av Ted Hughes, om hans före detta hustru Sylvia Plaths sista dagar innan hon satte fram mjölk till barnen och stoppade huvudet i ugnen, blev en stor nyhet i brittiska medier. Nu har den hittat till Sverige också, i Svenskan. Läs!
Och så vill jag i sammanhanget än en gång påminna om att Frieda Hughes, den enda numera överlevande i denna familj, är mycket mycket läsvärd.
Ett smakprov:
While their mothers lay in quite graves
Squared out by those green cut pebbles
And flowers in a jam jar, they dug mine up

Och dessutom kan jag gissla mig själv lite för att jag ännu inte kommit till skott med att prova Hughes.
——————————-

Annonser

Read Full Post »

Frieda Hughes: bloggat här, här, och lite här. Fortfarande är det usel utdelning på youtube, men 00.35 in i denna video kan man jämföra hennes röst med hennes mammas:

Sylvia Plath: bloggat här 25 januari 1953 26 januari 1958 27 januari 1959 28 januari 1959 Sylvia läser Daddy Sylvia i natten
Och här läser hon A birthday present:

Anne Sexton: helt kort här.
Här läser hon ett par korta dikter:


Nelly Sachs: bloggat här och framför allt här
Någon annan läser här och jag förstår inte tyska men med bilderna ser det mycket starkt ut.

——————————–

Read Full Post »

Jag hade tänkt bjussa på en dikt, såklart, en lång en om Döden som korsar kontinenterna och är ovälkommen överallt, särskilt av de gamla som sett hans ansikte förut. Men så möter han en kvinna hängandes i ett rep, och fångar upp hennes själ. Hon tigger om att få dö, men han stoppar henne istället i fickan. Det är så få som älskar Döden, så dem vill han spara på…
Men när man har med familjen Hughes/Plath att göra är jag alltid så rädd för rättigheter. Det står också mycket strängt i boken att ingenting ”may be used och reproduced in any manner whatsoever”, förutom korta stycken i recensioner då. Så det får bli korta smakprov, ur denna fantastiska — igen! — diktsamling.
En dikt heter Granny och börjar såhär:
Mirror, mirror on the wall
Who is the least dead
Of us all?

You loved me not, just saw
A copy of the face
You gave birth to
/…/

en dikt som heter George slutar såhär:
/…/
As we left, his face was snapped shut
Like a borrowed book, given back, and all his pages
Folded into the rucksack of his shoulders

En dikt som heter Readers går hårt åt Plath-dyrkarna*:
Wanting to breathe life into their own dead babies
They took her dreams, collected words from one
Who did their suffering for them
/…/
While their mothers lay in quite graves
Squared out by those green cut pebbles
And flowers in a jam jar, they dug mine up
/…/
When she came out of the oven
They had gutted, peeled
And garnished her

They called her theirs

Plathdyrkarna av kategorin som skrapar bort namnet Hughes från hennes gravsten, får man förmoda. Jag hoppas att Frieda Hughes inte har något emot alla oss andra som läser hennes mammas dikter.
Wooroloo är hennes första diktsamling och är dedikerad For daddy with love. Den kom ut 1998. Det var även Ted Hughes dödsår.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Frieda Hughes summerar sitt liv fram till 45 års ålder. En dikt för varje levnadsår, och en målning.
Dikterna känns som örfilar eller sparkar i magen. Starka & uttrycksfulla & gripande. (De påminner om mamma Sylvia Plaths men pappa Ted Hughes har jag inte läst så kanske påminner de om hans poesi också.)

Jag börjar som sagt gråta flera gånger. Det är så naket. Och så hemskt. Och så vackert.

My mother, head in oven, died,
And me, already dead inside,
I was an empty tin
Where nothing rattled in.

(1963, tredje året.)

I was a teenager in waiting, bursting
To have platform shoes an inch high,
(…)
By doubt and mousy hair
I found my home in books,
Where dreams were realised and looks
Were overlooked.

1972, år 13.

My father pointed at a mirror
Where my face pooled back at me
And told me I was beatiful.
Blinded by paternity
Made him the fool.

1975, år 16.

Frieda skriver kärleksfullt om sin far. Hon försöker få sin styvmor att älska henne, i åratal hoppas hon och längtar efter det men förgäves. (Det är så starkt skildrat att jag får lust att skrika ”jävla kärring, ser du inte vad du gör?”) Frieda skriver dikter, målar & spyr, gifter sig och sätter bo ute på landet, blir misshandlad, flyttar, låter sig utnyttjas av ännu en man som hon jobbar gratis åt men på något vis genom allt elände har hon ända alltid Konsten. Måleriet framför allt. Även när hon har andra jobb för att försörja sig, och till och med när hon lider svårt av den där trötthetssjukdomen ME.
Jag fascineras av att hon lever så fattigt. Varför? Får hon inga royalties efter mor? När hennes far blir dödligt sjuk lyckas hon sälja en tavla och får pengar till flygbiljetten till England. Hon bor då i Australien.
Det här är en diktsamling som går rakt in i magen. Jag är helt överväldigad. Jag funderar på att sälja allt jag äger och köpa en av de där målningarna också, som tydligen ska vara jättestora.
Det verkar som att det går bra för Frieda Hughes numera. Hon lever i ett lyckligt äktenskap med László Lukacs, och jag hoppas att hon är frisk (äntligen) och gärna rik också. Hennes bror Nicholas tog sitt liv för ett knappt år sen. Så det är bara Frieda kvar nu, i en av världens mest omskrivna litterära familjer. Hon har en egen röst, och är en fantastisk poet.

—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag började läsa Frieda Hughes dikter sent igår natt. Sen kunde jag inte somna för jag ville bara grina. Så jävla bra.
Det kommer att bli en ordentligare text så småningom, när jag läst ut hela och hunnit samla mig lite. Räkna med ordentlig lovebombing. Och en best of-etikett.
(Nu ska vi se om Mia och jag klarar Melodikrysset.)
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »