Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Doris Lessing’

uterummet

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

hyllor

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

hyllor3

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

hyllor4Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

hyllor5

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

hyllor6

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

hyllor7

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge? hyllor8

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.hyllor9

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

hyllor1

hyllor2

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

utlånade

 

Read Full Post »

29lessing-master675

Doris Lessing 1919–2013 Bloggat

Lewis1

 

C S Lewis 1898–1963 Bloggat

w-somerset-maugham-smoking-pipeW Somerset Maugham 1874–1965 Bloggat

 

Read Full Post »

lessingbio
På annat ställe frågar en väninna efter memoarer skrivna av kvinnor. Hon har ingen lust att läsa Strindberg, Norén eller Knausgård.
Så jag går omkring här hemma och funderar. Mitt första val syns här ovan: Doris Lessings fantastiska självbiografier som jag läst två gånger om. Den tredje delen är i romanform*, den kan jag ha läst tre gånger. De första är både spännande och modiga, och för den som läst Martha Quest-serien Våldets barn ger de flera extra dimensioner. Doris Lessing har en förmåga att se sig själv både inifrån och utifrån, en kompromisslöshet, skoningslöshet, som gör att jag förstår så mycket mer av vad det innebär att vara människa. Det är stor litteratur.

Men jag vill gärna ha fler tips!
Just i detta nu kommer jag att tänka på Joyce Carol Oates dagböcker, Sylvia Plaths dito, men det är ju inte samma perspektiv som i en memoar. Unni Drougges Jag jag jag! är en annan kandidat, men är osäker hur mycket roman den är? Gunilla Palmstierna Weiss står i bokhyllan men jag har inte hunnit läsa den. Laura Bush memoarer var en höjdare för mig, tillrättalagda förstås men ändå finfina som komplement till Sittenfelds American Wife.
Detta inlägg kommer att uppdateras allt eftersom jag eller ni kommer på fler att tipsa om.

Anaïs Nins dagböcker.
Marjane Satrapis seriememoar Persepolis.

Linda Gray Sexton: Searching for Mercy Street (bloggat HÄR)

Joy Harjo: Crazy Brave (bloggat HÄR)

Alison Bechdel förstås! (HÄR)

Camilla Henemark Adjö det ljuva livet (ingen författare men för nutidshistorien)

Azar Nafisi.

Patti Smith: Just kids

lessingbaksida

Read Full Post »

bone-clocksÄnnu en bok med skiftande perspektiv mellan olika protagonister som jag tycker är mer eller mindre lyckade.
Jag tycker mycket om Holly Sykes; från hennes femtonårsjag via de andra åldrarna till den avslutande post-apokalyptiska varianten, där hon som mormor med begynnande minnesluckor försöker överleva på en remsa av irländsk mark med några hönor och en hund, i ständig oro för att nästa insulinleverans till extrabarnbarnet kan vara den sista. Här påminner Mitchell om Doris Lessing i En överlevandes minnen. Även det övernaturliga draget som Mitchell låter skymta fram då och då innan han går all in i femte delen och blir fantasy på heltid med den stora kampen gott/ont.

Dessförinnan har jag lärt känna fullblodspsykopaten Hugo Lamb i Schweiz, krigsjournalisten Ed Brubeck som ger en oerhört levande och sammansatt skildring av kriget i Irak (varför är vi alls där, funderar Tony Blair i spegeln), och så författaren Crispin Hershey som jag hinner lessna rätt rejält på. Det är författarläsningar och litteraturfestivaler och dåliga recensioner och hämndaktioner, och säkert läsfest för dem som ingår i de rätta engelska kretsarna, men för min del hade jag gärna sluppit.

En märklig bok, en spretig. Den kunde ha varit tre olika och då hade jag läst två av dem, helnöjd. Fast jag är rätt nöjd ändå, nu, och läser gärna mer av Mitchell. Jenny på Kulturdelen har också skrivit om The Bone Clocks och tipsar om att han tydligen har återkommande karaktärer mellan böckerna.

Read Full Post »

dystopiasmall
Lyran kör tematrio dystopier och eftersom ett av mina självpåtagna litterära uppdrag här i livet är att missionera om Octavia E Butler tar jag tillfället i akt.

1. The Parable of the Sower av Octavia E Butler. Ett par utdrag ur min recension:
Laurens biologiska mamma var knarkare, och tog en drog som har gjort att Lauren är hyperempatisk. Det betyder att hon känner andra människors smärta. När hon var liten började hon blöda när hon såg någon annan blöda, men det har lugnat sig nu. Hennes elake bror Keith brukade låtsas att han blödde för att ”skoja” med Lauren. Laurens hyperempati gör att hon känner den andres smärta lika starkt när hon slåss. Så det gäller att slå ut sin fiende omedelbart.

Det här är en av de bästa böcker jag har läst. Science fiction som jag älskar den. Butler skriver på det där sättet som ser så enkelt ut, men som gör att sidorna vibrerar av poesi. Det är så vackert och så ohyggligt. Och så trovärdigt skildrat, om vad som händer med människorna när en civilisation bryter samman. Vad man är beredd att göra för en matbit, eller en trygg sovplats. Men också hopp. Lauren har sin vision om Earthseed, och hon har en förmåga att dra människor till sig.

Hela recensionen kan läsas här.

2. 1984 av George Orwell. Bör läsas om då och då, som ett sätt att kolla verkligheten vi lever i nu och hur nära dikten den är. Bloggat här.

3. Som trea tänkte jag först ta En överlevandes minnen av Doris Lessing som är så bra så bra, men kanske det är roligare att tipsa om en ny bok: When she woke av Hilary Jordan? Inspirerad av klassikern The Scarlet Letter och Tea Party-rörelsen i USA.

Read Full Post »

lessing_Jenny Diski beskriver hur Doris Lessing räddade henne, när Diski var tonåring och fick bo hos författaren. Annorlunda historia än vad jag föreställt mig (efter läsningen och omläsningen av The Sweetest Dream) men jag älskar hur Diski beskriver det ihållande skrivmaskinsknattret och hur hon stelnar till i spänd väntan när det tillfälligt upphör — som att lyssna på någon med sömnapné. Och hur Doris Lessing alltid såg sitt skrivande som arbete. Det lärde sig Diski av henne.
Artikeln i The Guardian hittas HÄR.
diski
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

intedentypDet är Inte den typ som gifter sig, en novellsamling inköpt 24 februari 1983. Ett typiskt bokreedatum. Jag var då nyss fyllda 18 år och undrar vad som fick mig att plocka upp den?
”Du var nog lite svårmodig”, menar dottern. Men jag undrar vad jag förstod egentligen?
Ett par av novellerna är mer traditionella, i genren märkliga sammanträffanden, i stil med sånt som Somerset Maugham kunde skriva. Titelnovellen och en om en fulländad pärla. Och krig. Nästan allt hon skrivit har ju handlat om krig, enligt Lessing själv.
En om en kvinna som börjar samla lump och flyttar in i en rivningskåk tillsammans med sin illaluktande katt är ganska obehaglig, jag riktigt känner hur dåligt hon mår och hur kallt det är.
Mitt vuxna jag tycker mest om den avslutande, längsta, novellen, Jack Orkneys frestelse. En medelålders man kallas till sin fars dödsbädd. Han träffar syskonen, det är förvånansvärt trevligt. Men han ber inte sin fru att följa med, och inte heller de vuxna barnen. Det ska liksom inte betyda så mycket att en förälder dör, inget att fästa någon större vikt vid. Istället har han dåligt samvete för att han inte hinner organisera en 24-timmarsfasta för svältoffren i Bangladesh. Jack Orkney är en av de där som Doris Lessing talar om när hon förklarar att demonstrerandet var deras sociala liv, ständigt nya marscher varje helg.
Men något börjar bryta sig loss inuti Jack Orkney. Han ser på sina vänner och tycker att de bär fåfänga masker. Han känner på sitt eget ansikte — har han en lika självgod mask? Kanske av en slump, kanske av längtan, tar han ett par trevande steg mot kristendomen/Gud, vilket gör hans vänner i Gamla gardet oerhört bekymrade. Så kan man inte reagera bara för att ens far har dött! Det finns ju så många människor på andra sidan jordklotet som har det svårt.
Jag tycker att Doris Lessing är fullkomligt lysande i denna novell, en tidig, manlig föregångare till Frances i The Sweetest Dream. Men återigen undrar jag vad/hur jag läste som artonåring — jag var inte alls mogen att förstå alla bottnar, tvärtom hade jag typiskt svart-vitt tänkande långt upp i åren. Men något måste ändå ha talat till mig eftersom jag fortsatte läsa Doris Lessing.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »