A Very Murray Christmas

Ser man på, det är visst Sophia Coppola som regisserat den här julspecialen. Då vill jag genast se den! Jag tyckte mycket om deras möte i Lost in Translation, som var den första Coppolan jag såg. Sedan Virgin Suicides (mycket bra!) och Marie Antoinette och Somewhere, alla dessa tre handlar på olika sätt om att vara flicka.
Bill Murray är ingen flicka, men jag har gillat honom länge. Ingen kan se så hundlikt ledsen ut.

Read Full Post »

This is like the best conversation I had all year

Shortbus. Den kom 2006 och beskrevs som ”rolig” men den är djupt djupt sorglig. Jag minns att jag älskade Sook Yin Lees rollprestation som sexterapeuten som aldrig haft orgasm. Nu såg jag om den, och konstaterar att det allra bästa är Sophias och Severins (Lindsay Beamish) samtal i detta badkar/minibassäng/vad heter det?
Fantastiskt samtal.

Det är väldigt mycket knullande i filmen men kan man ha överseende med det så rekommenderar jag den starkt.

Read Full Post »

Älskade Stekta gröna!

Så mycket jag glömt, så mycket jag minns, så mycket jag uppskattar på andra sätt nu och ser med nya, mer erfarna, ögon.

När denna film kom blev den en succé och alla vi kvinnor och tjejer pratade om den. ”Äntligen har de fattat att vi vill se filmer om kvinnlig vänskap”, minns jag att en sa. Sen förklarade mina lesbiska kompisar att Ruth och Idgie är ett par, och det är förstås sant. Det som etsat sig fast i minnet allra mest är när Kathy Bates hämmade hemmafru Evelyn en dag får nog när två fräsiga tjejer tar hennes parkeringsplats, och Evelyn kör in i deras bil gång på gång skrikandes ”Towanda!”.

Nu när jag ser om den tycker jag allra mest om Evelyns och Ninnys vänskap, som inleds med att Ninny frågar: ”Har du tagit lavemang nån gång?” Deras relation är så vacker, de ger varandra så mycket och Evelyns utveckling är härlig att se.

Men allra mest grips jag av Ruths sätt att be om räddning: Efter sin mammas död, fast med en misshandlande man, skickar hon en utriven bibelsida ur Ruts bok till Threadgoods, med partiet om ”dit du går vill ock jag gå, ditt folk ska vara mitt folk” understruket. Gåshud.

Read Full Post »

Om filmen Wild

Cheryl Strayed befinner sig på botten och i djup sorg. Hon är den allra sämsta tänkbara versionen av sig själv när hon bestämmer sig för att vandra Pacific Crest Trail. Hon har ingen erfarenhet, en alldeles för tung ryggsäck och för små kängor.

Vi såg filmen Wild för nån vecka sen, och jag tyckte att den var bra, men inte så bra som jag hade trott. Jag har bloggat  lite om författaren Cheryl Strayed här,  och jag visste en del av hur hon levt. Men jag hade önskat att filmen handlade mer om hur hon gick och gick, mer meditativt med inte fullt så många flashbacks. Samtidigt förstår jag ju att det inte är så där väldigt kommersiellt gångbart att göra en film med en kvinna som bara går och går…

Och så här i efterhand har jag märkt att jag tänkt en hel del på just hennes flashbacks. Framför allt de där mamman Bobbi är med, spelad av Laura Dern som är lysande. Bobbi är en positiv människa, som lyckas med konststycket att vara lycklig trots fattigdom och många år med en misshandlande man, fattigdom, och allt som följer med det. Detta skäller Cheryl på henne för.  Hon säger andra saker till sin mamma också, som är fruktansvärda och som hon skäms över. Alla flashbacks handlar om det allra värsta som Cheryl har gjort. En rad grisiga otroheter mot sin make också. Det hon skäms mest över. Hon möter sig själv på Pacific Crest Trail.

 

 

Read Full Post »

Några spoilande ord om Ender’s game

Asa Butterfield som spelar Ender Wiggin är väldigt bra. Han ser precis så lillgammal, allvarlig och utsatt ut som han är i boken.
Stridskolescenerna är för få, bara två matcher, en med Bonzos lag och en med drakarna.
Spelet med jätten är också starkt förkortat.
Å andra sidan höll de filmen under två timmar, vilket jag tycker är förnämligt.
Hans-Olov var oväntat bra.
Grejen med Petras hopklappning var borta, och istället (?) hade de en scen där Ender får skäll för att han inte kan delegera. Men finns det i boken? Minns ej.
Uppstod magi? JA. I stridsrummet framför allt, när Ender första gången svävar… rysningar!
Tiden efter slutstriden är skildrad ganska långt, vilket gör att överraskningseffekten kommer att minska inför översättningen/filmande av Speaker for the Dead och Ender’s Shadow. Gissar förresten att Ender’s Shadow har störst chans att bli filmatiserad, den är mindre filosofisk.

Skrev om min omläsning av boken här och ur minnet här. Jenny B har skrivit här och jag håller med henne om att det skönt att barnen är lite äldre.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Ender’s game, Oson Scott Card, science fiction, bok blir film

Read Full Post »

The Great Gatsby

Direkt efter filmen kände jag mig överväldigad men/och glad. Det var en sådan färgexplosion, så överdådigt, så mycket extra allt som Baz Luhrmann kan åstadkomma — och det är mycket! Festerna är enorma. Inhyrda dansare och showartister, champagne och martini och whisky i floder, fantastiska festutstyrslar som gränsar till, och ibland glider över i, maskeraddräkter. Sminkningar för att blända på 20 meters håll. Glitter och glamour i ett överflöd som gör en alldeles matt. HUR orkar de festa sådär? HUR kan de dricka såna mängder?
Som inbiten älskare av brittisk mellankrigstid är det ju inte svårt att utsträcka käleken över Atlanten. The Golden Jazz Age. Mumma.
Kanske kan jag sakna en liten aning vemod. Kanske kan jag tycka att Leonardo di Caprio spelar över lite i scenen där han övertalat Nick att bjuda hem Daisy på te. Men det är verkligen anteckningar i marginalen, för annars slukar jag detta med hull och hår. Och vad bra Carey Mulligan är! Hennes Daisy är så mycket mer sympatisk än Mia Farrows, som jag tycker är rätt så obehaglig och frånstötande. Fast kanske borde Daisy vara mindre sympatisk från början, mer självisk, för att hennes svek ska passa bättre med karaktären?

Mitt första möte med Carey Mulligan var i Never Let Me Go, en film som gick in i själen på mig för några veckor sen.
Mitt första möte med Gatsby gick också rätt in i själen. Det var ganska sent, 2004 står det i boken. Det var ett tillfälle när jag skulle läsa nån rolig 5-poängare vid Linköpings universitet, jag köpte de böcker som stod på kurslistan och så fick jag syn på The Great Gatsby och högg den också. Nån gång skulle den ju läsas. Och just då var jag inspirerad av Azar Nafisis Reading Lolita in Tehran, där Gatsby är en av de förbjudna böckerna de läser i den hemliga gruppen.
Sen var det väldigt lång kö till en fotoautomat för att få sin obligatoriska studentlegitimation och bli registrerad, och under den långa väntan i en trist korridor med en massa andra svettiga och griniga människor en varm sensommardag började jag läsa lite bara för att ha nåt att göra. Och fastnade direkt. Alla irritationsmoment krympte till obetydligheter och jag var där, i trädgården till Gatsbys hus på Long Island.

Jag älskar den stora skylten med optikerreklam, blir glad varje gång den kommer i bild trots att det är så smutsigt och hemskt runt om. Bra Luhrmann! Tack för att du lät göra den precis som allra första bokomslaget.
Jag har tidigare skrivit om F Scott Fitzgeralds Tender is the night här, och om Zelda Fitgeralds Save Me the Waltz här.
Jag vill också rekommendera JJ Moehringers memoar The Tender Bar, där de diskuterar Gatsby och har den som en referens till sina liv. Baren ligger i Manhasset där Gatsby utspelar sig.
Och så har jag en GATSBY-samling med referenser.
Men var är min Gatsby-tröja?
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om The Great Gatsby, F Scott Fitzgerald, Bas Luhrmann, referenser, Leonardo di Caprio, Carey Mulligan, fyrverki, färgexplosion, smällkaramell, bok blir film, film

Read Full Post »

Mikael Niemi, vad har du nu gjort?

Skrämt upp min sambo så att han aldrig mer vill åka till Luleå — bara för att han fick läsa mitt recex av din nya bok Fallvatten. Nu tror han
1) att älven kan svämma över och dränka allt i sin väg, och
2) att lulebor är psykopater.
När alla vet att lulebor är ovanligt fridsamma och trevliga människor!
Och jag har barnbarn i denna stad. Som kan gå på Kulturens hus, där biblioteket sorterar barnböcker på detta trevliga vis (jag gillar särskilt kategorin kiss & bajs) och så småningom kan få bada på anrika Pontusbadet, där bassängscenen i Låt den rätte komma in spelades in. Publicerar igen bara för att det är så fint.
Men Fallvatten var bra. Recension senare i Corren.

Read Full Post »

P D James-sommaren goes movietime

Vad bra den är! Children of Men, ännu en deprimerande mörk, våldam och skitig framtidsversion. En framtid helt utan hopp som snart kommer att ta slut, eftersom inga barn längre föds. Inga barn har fötts på 18 år.
Jag tycker alltså att den är jättebra, både storyn och skådespelarna med favoriterna Julianne Moore som terrorcellsledare och Michael Caine som gammal hippie med svårt sjuk fru. Sambon tycker inte att Clive Owen är övertygande, men jag tycker att det där avtrubbade spelsättet känns trovärdigt. Han stängde av när sonen dog helt enkelt.

Men jag har ett minne av att sonen dog på ett helt annat sätt, från när jag läste P D James Människors barn för länge länge sen. En fruktansvärd scen. När jag läser på lite så inser jag att de ändrat filmen väldigt mycket jämfört med boken. P D James verkar tycka att det är okej i alla fall. Hon fick dålig kritik för boken, minns jag, medan filmen blivit omtyckt.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om P D James, Clive Owen, Julianne Moore, Children of men, film

Read Full Post »

Tredje filmen i filmbikten: De tolv apornas armé

Nu har jag sett den. Och kan bocka av Sara BE:s utmaning från i höstas… bättre sent än aldrig!
Filmen var inte alls vad jag väntat mig, till exempel så trodde jag att det skulle finnas apor i stil med Chewbacca som gick omkring på två ben. Mer science fiction, av ett lite småtöntigt slag. Nog för att det var science fiction, men det var ju mer dystopisk samhällskritik än spänning. Jag tycker att de bärande skådisarna var bra, Bruce Willis, Madeleine Stove och Brad Pitt. Hade jag sett den här på 1990-talet när den kom kunde den ha blivit en stor favorit, nu blev den bara en bra film.

De första två filmerna i filmbikten var It’s a wonderful world och De 400 slagen.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om De tolv apornas armé, film, Bruce Willis, Madeleine Stove, Brad Pitt, Terry Gilliam, filmbikten, science fiction

Read Full Post »

Grey gardens

Vi såg den häromkvällen. Jag har inte hämtat mig än.
Huvuddukarna! Big Edies sånger, när som helst brister hon ut i sprucken men ändå fantastiskt fyllig och vacker, skev, sång — gamla örhängen. Tvättbjörnarna. Little Edie matar tvättbjörnarna med formbröd inne i huset. ”Raccoons and cats become a little bit boring.”
Den smutisga trappan, stolarna, när Big Edie har 79-årskalas med två skräckslagna, äcklade inbjudna. Vilka var de? Bekanta från förr, när allt fortfarande var normalt? Släktingar?
Little Edies ilska, frustration & drömmerier. Grälen! Samma gräl om och om igen, de kan varandras repliker och låter som en välrepeterad show.

Här har jag mor-dotter-relationen som slår alla andra. Kan det vara slutet för min besatthet?
Filmen blev gjord för att Jackie Kennedy/Onassis syster Lee ville ha nån sorts släktdokumentation i filmversion. Hon lejde bröderna Albert och David Maysles, men blev sen så förskräckt av att se hur deras släktingar Edie och Edie Beale levde i Grey gardens, att hon avbröt uppdraget. Men då hade bröderna Maysles redan hunnit bli förtrollade, fascinerade, av de både kvinnorna så de gjorde en film bara om dem. Den har nått kultstatus. Och så har det gjorts en spelfilm på dokumentären, ytterst märkligt.
Stort tack till Lovisa som tipsade om denna film!

Officiella fan sajten finns här.
Little Edie har också blivit modeikon, tro det eller ej.

Read Full Post »

Melancholia, vilken film!

Fantastisk film om en kvinna som går sönder i depression under sitt sagobröllop och hennes dugliga syster som flippar ut när hon inser att jorden kommer att gå under. Väldigt väldigt vackra sekvenser, blandat med den där åksjukeframkallande darriga handkameran som jag avskyr. Men det blir mindre och mindre av den. Jag har aldrig sett Kirsten Dunst bättre än så här, och jag tycker verkligen om Kirsten Dunst. (Näst bästa prestationen var i Virgin suicides.)
Charlotte Gainsbourg är väldigt bra, Kiefer Sutherland, Alexander Skarsgård och John Hurt — alla är bra. Den cyniskt elaka morsan spelad av Charlotte Rampling är bra.
Lovisa har också sett den och undrar vad jag tycker om Lars von Trier. Jag är extremt ambivalent till von Triers filmer. Hatade Breaking the waves, fullständigt vidrig film. Men den med Björk i var bra, och Dogville med Nicole Kidman balanserade på gränsen till det outhärdliga hela tiden ända tills James Caan talade om arrogans och Kidman mejade ner alla. Där tippade den över till bra, tycker jag, som är mycket för an eye for an eye och sådär.
Och Melancholia som sagt, var fantastisk.Både visuellt och psykologiskt, filmskapandet och det djupt mänskliga.
Enda problemet är att jag verkar vara den enda i min bekantskapskrets som gillar filmer där huvudpersonen är psykiskt sjuk. Melancholiasällskapet tyckte att den var urdålig. Förra gången var det Black Swan, en annan fantastisk film, som mitt dåvarande sällskap fick mardömmar av.

UPPDATERING:
Men! Läser i Svenskan en referens till regissören Douglas Sirk (som jag såg en hel box av nyligen och gillade) och det är Carl-Johan Malmberg som berättar att Sirk tydligen var dansk. Spännande information.
——————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Melancholia, Lars von Trier, Kirsten Dunst, Alexander Skarsgård, Charlotte Gainsbourg, John Hurt, Charlotte Rampling, Keifer Sutherland, psykiskt sjuk, film

Read Full Post »

Grattis Patti!

Älsklingen Patti Smith får Polarpriset — härligt!
Gloria är min absoluta favorit, bara första ackorden får mig att rysa… men det finns så mycket som är bra.
Jag har skrivit om min läsning av självbiografiska Just kids här och här. Mer rock- och New York-historia än så blir det inte. (Även om jag saknar hennes RÖST, jag vill höra henne inte bara läsa orden.) Samma sak med diktsamlingen Woolgathering/Samla ull, som jag visst inte har skrivit om, men här är ett smakprov:
On clear, peculiar nights I sometimes saw movement in the grasses. At first I thought it to be the swipe of the white owl or the great pale wings of a luna moth spreading and folding like a medieval habit. But it came to med one night that they were people like none I had ever seen, in strange archaic cap and dress. I used to think I could see the white of their bonnets and, at times, a hand, in the act of graspong, illuminated by the moon and stars or the light from a passing car.
Ett smakprov ur Patti Smith Complete 1975-2006 finns här och så spelningen på Skeppsholmen 2008 plus filmen Dream of Life här.

Här läser Patti Smith på ett poesi-maraton. Dikten är skriven till den ryske regissören Tarkovski.

Vi tar Dancing barefoot också, tycker jag.

Hermia grattar också.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, poesi, musik, film, Polarpriset, Gloria

Read Full Post »

Tidningslyx

Långa bussresor går fint ihop med tjocka glansiga dyra tidningar. Intelligent Life är alltid intressant. I detta nummers långa artikel om Ralf Fiennes fick jag lära mig att hans mamma var författare och en mycket spännande person. Jennifer Lash hette hon.
Vanity Fair provade jag för första gången. (Uppdatering! Magasinet grundades av systrarna Mitfords morfar) Hollywoodnumret, med en underbart informativ och nostalgisk artikel om Callie Khouris skrivande och Ridley Scotts filmande av Thelma & Louise. Från början var Jodie Foster och Michelle Pheiffer påtänkta för rollerna, det är ju närmast omöjligt att tänka sig nu. Geena Davis fick tjata och lobba hårt, Susan Sarandon blev tillfrågad. Sarandon bodde i New York då, och hade inte hört allt snack som gjorde att alla Hollywoodaktriser var så intresserade. Davis ville egentligen spela den mer samlade Louise, men när Sarandon kom in i rummet med sin pondus insåg hon att det var Sarandon som var Louise.
En som fick tjata ännu mer för att ens ta sig till audition var Brad Pitt. Han och tre andra provspelade, och efteråt pratade produktionsteamet bara om de tre andra. Då var det Geena Davis som sa ungefär: Men hallå: blondinen!

———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Intelligent Life, Ralph Fiennes, Jennifer Lash, Thelma and Louise, Geena Davis, Susan Sarandon, Brad Pitt, Vanity Fair, Callie Khouri, Ridley Scott

Read Full Post »

Forough Farrokhzad och hennes systrar

Erövringen av trädgården

En kråka
som flög över våra huvuden
trängde in i ett kringdrivande molns förvirrade tankar
och dess skri löpte längs horisonten
som ett kort spjut
Den kommer att ta med sig nyheten om oss till staden

*

Alla vet
Alla vet att du och jag
genom den kalla dystra springan
såg trädgården
och från den lekfullt oåtkomliga grenen
plockade äpplet

Alla är rädda
Alla är rädda
men du och jag
förenade oss med vattnet, spegeln och ljuset
och blev aldrig rädda

Det är inte tal om
en lös förbindelse mellan två namn
eller om älskog i ett äktenskapsregisters gamla blad
utan om mitt lyckliga hår
smyckat med dina kyssars brinnande vallmor,
om våra kroppars uppriktiga lek,
och vår nakenhets glans
likt fiskars fjäll i vattnet
/…/

Forough Farrokhzad var en skandalartad, älskad, och betydelsefull poet i Iran. Jag har skrivit pyttelite om hennes öde här. Hennes fan page finns här. Och så gjorde hon en kort film om spetälska. Ett utdrag:

En annan iransk (och svensk) konstnär som jag gillar mycket är Nahid Sarvestani, som är ett av Svenskans exempel på att Whatever doesn’t kill you makes you stronger. Sarvestani har gjort filmen Drottningen och jag, om henne själv och Farah Diba som delar ödet att tvingas leva i exil men under väldigt olika omständigheter.
Farah Diba var alltså gift med shahen och är en fortfarande vansinnigt vacker kvinna som nu lever i Paris. Nahid Sarvestani tillhörde oppositionen mot shahen, och har sen dess hunnit reta upp mullorna också så att hon inte är välkommen tillbaka.
Se filmen!

Och för att alla goda ting är tre kan jag ju berätta att Shirin Neshats film Kvinnor utan män är mycket vacker och klart sevärd. Neshat hade en utställning på Kulturhuset häromåret, jag minns särskilt en kvinna med galen blick som sitter och stickar i en skog där marken är täckt av gula nystan.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Forough Farrokhzad, Nahid Sarvestani, Mitt hjärta sörjer gården, persisk poesi, poesi, film, Iran, Shirin Neshat, Kvinnor utan män, Drottningen och jag, stickning, spetälska, The house is black

Read Full Post »

House är Holmes som är House

Igår kväll när vi såg Sherlock Holmes-filmen och Robert Downey jr är så svartsjuk på att Jude Law ska gifta sig insåg sambon plötsligt att Holmes/Watson = House/Wilson. Han har naturligtvis rätt, och sen ägnade vi resten av filmen åt att komma på alla likheter.
Ett geni; som genom att observera små detaljer kan dra omfattande slutsatser och blottlägga en människas hela personlighet. Som tråkas ut av medelmåttiga människor och söker intellektuell stimulans. Som knarkar. Spelar ett instrument. Bara kan älska en kvinna på sin egen nivå och helst då en han inte kan få. Som är otrevlig. Som utan att blinka utsätter omgivningen för potentiellt farliga medicinska experiment. Som föredrar att låta andra sköta fotarbetet, bryta sig in och samla ledtrådar, medan han själv sitter hemma och tänker. (Inte i just denna Holmes-film, men i originalet.) Namnen förstås. Käppen, som har bytt ägare.
Och så förstås då den viktigaste komponenten, hela relationen där Holmes/House behöver sin Watson/Wilson för att bilda bakgrund till sin egen briljans, trygghet, kärlek, den enda stabila (beundrande) relationen som H/H klarar av att ha. Inte undra på att han svartsjukt bevakar sin W:s amorösa utveckling, H klarar sig inte utan W. Klarar sig W utan H? Livet blir tråkigare, men det kanske går ändå.

När jag youtubar efter lämpligt klipp på House/Wilson hittar jag denna video och vid 00:36 skrattar jag högt! Mitt framför näsan.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Sherlock Holmes, doktor Watson, Gregory House, James Wilson, geni

Read Full Post »