Michael Connelly: Övergången

Harry Bosch är numera pensionerad från Los Angeles-polisen, men de gamla takterna går inte ur. Att laga en antik motorcykel räcker inte som sysselsättning för en enveten jakthund som bara lever upp när han får vittring på en mördare. Nej, det kan till och med hända att man tar klivet över till andra, mörka, sidan och börjar jobba för en försvarsadvokat.

Hieronymus ”Harry” Bosch, döpt efter den målande helvetesskildraren från 1400-talet, var en av mina stora deckarfavoriter i många år. En klassisk enstöring och arbetsnarkoman som ofta hamnade i konflikt med cheferna. Misslyckade kärleksrelationer, alltför hög alkoholkonsumtion, men ett skarpt och genomskådande öga. Den ihärdige Harry Bosch löste alla fall, även mordet på sin egen mor.

Sen började Michael Connelly gå på tomgång och intrigerna tunnades ut och blev ointressanta. Han startade en ny bokserie med advokaten Mickey Haller som huvudperson, och den gillade jag inte alls. Så vi gjorde slut där ett tag, men uppenbarligen kan varken Michael Connelly eller jag ta farväl av Harry för nu är vi här igen. Och mycket har hänt! Dottern Maddie är 18 år och bor hos sin far. Mickey Haller är Harrys halvbror som vid en gemensam lunch försöker övertala honom att hjälpa till med att få en fängslad man fri. Det rör sig om ett brutalt mord på en kvinna – och ja, Harry Bosch kan inte låta bli.

Språket är korthugget och lite torrt, med gott om lokalfärg från Hollywood och Los Angeles, från Mulholland Drive och Santa Monica Boulevard, matställena, de fina kvarteren och de ruffiga gränderna. Storyn är tillräckligt spännande för att underhålla några timmar. Det känns fint att återse Harry.

Övers: Patrik Hammarsten

Norstedts

 

Read Full Post »

Nevada Barr: Pumaspår

Plus: Miljön! En nationalpark i Texas, raviner och kanjoner och klippor. Stekande sol. Exotiska djur. Här är det Tony Hillerman-vibbar, och jag tycker mycket om det.
Minus: Det usla detektivarbetet. Jaja, boken rubriceras ”spänningsroman”, men ändå. Det är Anna Jansson-nivå.
Plus igen: Relationen mellan Anna, som blev brottsbekämpande ranger efter att hennes make dog, och hennes sträva syrra Molly, som är psykiatriker i New York. Dialogerna mellan dem är suveräna.

Det här är den första i serien om Anna Pidgeon, så jag har ändå hopp om att Nevada Barr kan skärpa till sig när det gäller intrigerna. Gör hon det så blir det riktigt bra.

Read Full Post »

Josephine Tey: The man in the queue

Det här är nog den tråkigaste Tey jag har läst. Alan Grant går runt och känner och bygger teorier av ingenting, som folks utseende och nationalitet. Ingenting händer förrän mot slutet där det blir en jakt i Teys gamla hemtrakter i Skottland. Jag tycker att jakter är rätt trista, så där skumläser jag. Sen är det förstås en helt annan mördare, ännu en kvinna, vars motiv jag sympatiserar med men som poliserna betraktar som galen.
Jaja. Men kan inte vara på topp jämt, Josephine.

Read Full Post »

Josephine Tey: A Shilling for Candles

Jomenvisst har jag läst den här nån gång för länge sen, men det gör absolut ingenting. Den första boken med Inspector Alan Grant men det känns som att han är rätt fix och färdig redan här. Han känner till och med redan skådespelerskan Martha, som är misstänkt en liten sekund.
Flera andra karaktärer får fina porträtt, 17-åriga Emily Borgoyne som kör omkring i sin pustande och frustande bil*, journalisten som gör vad som helst för ett scoop eller bara en story med halvlögner, några poliser och filmfolk och en otrevlig bedragare. Det är dock ingen karaktärsdriven bok, mer action. Inte alltför våldsamt, förutom själva mordet då. Boken lastas av en del rasfördomar och generaliseringar om utseenden men är annars piggt skriven. Perfekt sommarläsning.

* Emily har ett visst släktskap med Hilary Thorpe i Sayers De nio målarna. Utanförskapet, uppvuxen utan mor, lillgammal i fula kläder. Intelligent och egensinnig.

Read Full Post »

Sommarläsningens omslagschock!

Jag hade ingen aning om att böckerna jag beställde hem från Bokbörsen såg ut så här — men jisses så glad jag blir! Jag tycker att de är helt fantastiska.
Det blir alltså en Josephine Tey-sommar i år. Jag har ju läst om och om och om tre av hennes böcker, nu ska jag bekanta mig med några andra. The Man in the Queue kan jag ha läst förut, det är hennes debut från 1929. Kif är också utgiven 1929, A Schilling for Candles 1936, och Miss Pym Disposes 1946. Tey räknas till The Golden Age-författarna = de riktiga deckardrottningarna, och jag rankar henne nästan lika högt som Dorothy Sayers.

Read Full Post »

Nicola Upson: Two for Sorrow

Från Tey till Tey… alltså jag byter den riktiga författaren till den i fiktiv form, som jag läst tidigare och skrivit om här och här.

I Nicola Upsons tredje bok Two for Sorrow finns många likheter med Kamratfesten, som att den mestadels utspelar sig i helkvinnliga miljöer — en klubb för sjuksköterskor, ett kvinnofängelse, en syateljé — och att det förs många resonemang kring kvinnors livsval och arbetsmöjligheter. Det gillar jag mycket. Möjligen känns tonträffen i värderingar inte helt tidsenlig; var verkligen folk så bekymrade över villkoren i fängelserna under det tidiga 1900-talet? Och var det så himla lätt att leva i ett lesbiskt förhållande? Josephine Tey vacklar själv mellan en man, detektiven Archie Pemrose, och en kvinna, Martha. Däremellan forskar hon och skriver på en bok om avrättningen av två kvinnor som dömdes för att ha dödat nyfödda barn istället för att adoptera bort dem, som de lovat mödrarna. Så kallade baby farmers.
Det är en ovanlig bok för att vara Josephine, som annars skriver drama och detektivhistorier. Där håller sig Nicola Upson till verkligheten. Men så inträffar ett tortyrmord i syateljén, och misstankar uppstår snart att motivet finns att söka i det förgångna.

I efterordet berättar Upson att den riktiga Tey tillhörde Cowdray Club, just för sjuksköterskor och andra yrkeskvinnor, och brukade bo där när hon var i London. Annars bodde hon i Inverness, Skottland. Många av namnen till personer i sina böcker plockade hon från klubben, det fanns en Grant, en Ashby, en Blair, en Farrar och en Marion Sharpe i medlemsmatrikeln.

Extremt tjusiga omslag!

Read Full Post »

Tröstläsning: Oskulden bedrar av Josephine Tey

Det har tydligen gått fem år sen sist, men nu läser jag om Josephine Teys fina Oskulden bedrar. Jag har skrivit om handlingen här. Denna gång njuter jag mycket av miljöbeskrivningarna och blir återigen tårögd när bilmekanikern Stanley drar upp overallen igen och konstaterar att han fick nog av väggklotter i Italien innan han drar ut för att tvätta bort ”fascister” på Franchise husmur.
Framför allt slås jag av hur lika nutidens hatkampanjer och drev är det som drabbar Marion Sharpe och hennes mor. Boken The Franchise affair gavs ut 1948.

Den filmatiserades också.

Read Full Post »

Lord Peter Wimsey och andra figurer

Ett par lord Peter-noveller, flera om en handelsresande i portvin som heter Montague Egg, han är också ljushårig förresten, och så ett par fristående. Lättsamt, nöjsamt. Hangman’s holiday i original.
Tyvärr berättas inte vem som tecknat omslaget. Det är fint.

Read Full Post »

Ann Cleeves: Dött vatten

Jag är inte helt nöjd med Jimmy Perez återkomst i Dött vatten, den första i en planerad ny kvartett från Shetlandsöarna. Jag hade högre förväntningar.
Förra boken slutade i tragik, och Perez har varit djupt deprimerad en längre tid. När ett mord på en utflyttad journalist inträffar kallas en utsocknes kommissarie in, Willow Reeves med stort hår och en uppväxt i kollektiv på Yttre Hebriderna.
Ett planerat bröllop, en gammal otrohet, ett vattenkraftsprojekt och båtbyggande… det är fina miljöskildringar som vanligt, kargt och blåsigt och vida vyer. Men lite för mycket om Perez och Reeves relation, ömsom uppskattande och ömsom irriterad. Ska de bli ihop?
Jag kommer ändå att vilja följa Jimmy Perez vidare öden när han stretar på som ensamstående far åt Frans dotter Cassie. Hoppas Cleeves kommer igång mer i nästa bok.

Read Full Post »

Melanie McGrath: Där ingen har gått

Nä, den här deckaren i arktisk miljö levde inte upp till mina höga förväntningar, trots att jag tycker om Edie Kiglatuk som är en stentuff jägare och guide. Hon har slutat supa, brutit upp från ett destruktivt förhållande, men behållit den nära relationen med styvsonen Joe. Boken inleds med att en av de två turister hon är ute på tur med blir skjuten. De äldstes råd beslutar sig för att det var en olyckshändelse och polisen Derek, som har pippi på lämlar, går med på att ingenting är värt att undersöka vidare. Men när nästa turistguidning också slutar i katastrof, kan Edie inte låta bli att börja rota i saken.
Visst låter det bra? Det borde vara bra. Och det var ju egentligen den här boken jag trodde att jag köpte när jag fann The Long Exile, som jag tyckte om. Men språket i Där ingen har gått är alltför pratigt och mångordigt, det karga landskapet till trots. Jag stör mig på alla ”plötsligt” och ”förvånad” och att någon ”slänger på sig” flera mössor och en annan ”gestikulerade åt sin favoritsysterdotter att hon skulle sätta sig ner”. Kanske är det översättningen, kanske är det McGrath som inte riktigt klarar av att skriva ren fiktion. Kanske en kombination av båda delarna.
Mördaren gissar jag nästan direkt, sen är det en större story bakom men på det hela taget är intrigen inte tillräckligt bra. Det är miljöskildringarna som gör att jag ändå läser ut det. Och matvanorna.

Read Full Post »

Vad jag läst på 100 bästa deckarna-listan

Jag snor hela listan på Lotta Olssons hundra deckar­favoriter från DN och fetmarkerar titel + författare när jag läst den specifika boken. Har jag läst nåt annat av författaren så fetmarkerar jag författarnamnet.

”Kamratfesten” Dorothy Sayers
”Miss Marples sista fall” Agatha Christie

”Mannen på balkongen” Maj Sjöwall och Per Wahlöö
”Händelser vid vatten” Kerstin Ekman
”Gone girl” Gillian Flynn

”Pappas lilla flicka” Elizabeth George

”Farlig begåvning” Laurie R King

 ”Grisfesten” Leif G W Persson
”Sjöjungfrun sjöng sin sång” Val McDermid

”Tystnadens gåta” Steve Hamilton

”Nattfåk” Johan Theorin

”Historien om Någon” Åke Löfgren och Egon Möller-Nielsen

”Svart sabbat” John Dickson Carr

”Morden på Rue Morgue” Edgar Allan Poe

”Bländverk” Reginald Hill

 ”Mörk jord” Belinda Bauer

”Män som hatar kvinnor” Stieg Larsson
 
”Älskade Poona” Karin Fossum

”Det blod som spillts” Åsa Larsson

”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt” Astrid Lindgren
 
”En gammal skandal” Josephine Tey

”Höstvind och djupa vatten” H-K Rönblom

”Det spräckliga bandet och andra berättelser”
Sir Arthur Conan Doyle

 ”Kvinna i grönt”
Arnaldur Indridason

”Stenarna skola ropa”
Ruth Rendell

 ”Roseanna”
Maj Sjöwall och Per Wahlöö

”Flaskpost från P”
Jussi Adler-Olsen

”Spela död”
Peter Abrahams

”Gänget” Ed McBain

 ”Borkmanns punkt”
Håkan Nesser

”Bädda för död” eller ”En kyss före döden”
Ira Levin

 ”Idéernas grotta”
José Carlos Somoza

 ”Den lilla trumslagarflickan”
John Le Carré

”I rosens namn”
Umberto Eco

 ”En ovanligt torr sommar”
Peter Robinson

”De nio målarna” Dorothy Sayers

 ”Garnethill” Denise Mina

”Snömannen” Jo Nesbö

”I tystnaden begravd” Tove Alsterdal

”Jägarens hjärta” Deon Meyer

”Ture Sventon, privatdetektiv” Åke Holmberg

”Odödlig” S J Bolton

”Rosor, kyssar och döden” Maria Lang

”En man med många talanger” Patricia Highsmith

”Den stora sömnen” Raymond Chandler

”Pompeji” Robert Harris

”Det blödande hjärtat” Andrew Taylor

”Kalla handen” Stieg Trenter

”Romarblod” Steven Saylor

”Ben för ben” Carol O’Connell

”Oskyldigt blod” P D James

”Maigrets onda aningar” Georges Simenon

”Dimitrios mask” Eric Ambler

”Riddarfalken från Malta” Dashiell Hammett

 ”Mördare utan ansikte” Henning Mankell

”Ont blod” Arne Dahl

”Lång väg hem” Eva Dolan

”Paradisbarn” Kristina Ohlsson

”Kvinnorna på 10:e våningen” Karin Alfredsson

”En härva av skuld” Lesley Horton

”Under skalbaggens bo” Mary Willis Walker

”Ödemark” Yrsa Sigurðardóttir

”Tidstjuven” Tony Hillerman

”Damernas detektivbyrå” Alexander McCall Smith

”Glennkill” Leonie Swann

”Svarta hunden” Stephen Booth

”Tro dina ögon” Linwood Barclay

”Tre sekunder” Anders Roslund & Börge Hellström

”Glöm inte att låsa” Elizabeth Haynes

”Flickan under jorden” Elly Griffiths

”En rasande eld” Andreas Norman

”Prinsessan och mördaren” Magnus Nordin

”Lewismannen” Peter May

”I samlarens spår” Jeffery Deaver

”Fröken Smillas känsla för snö” Peter Hoeg

”Den döende detektiven” Leif G W Persson

”Den osynlige mannen från Salem” Christoffer Carlsson

”I vargars följe” Stef Penney

”Var är Jane Eyre?” ​Jasper Fforde

”Onda flickor” Alex Marwood

”Sprängaren” Liza Marklund

”De redan döda” Robert Karjel

”Dykaren” Håkan Östlundh

”Någon annans skuld” Sarah Hilary

”Lärarinnan i Villette” Ingrid Hedström

”Stum rädsla” Nevada Barr

”Judaskyssen” Anna Grue

”Öppen grav” Kjell Eriksson
”In the last analysis” Amanda Cross

”Svikaren” Katarina Wennstam

”Folly” Laurie R King

”Inte ens det förflutna” Anna Jansson

”Medan mörkret faller” Anna Lihammer

”Svart som natten” Ann Cleeves

”Okänt offer” Tana French

”Glaskroppar” Erik Axl Sund

”Det man inte vet” Alice LaPlante

”Mörkt motiv” Louise Penny

”De samvetslösa” CJ Box

53 lästa, över hälften alltså. Noterar att det är de äldre som toppar, därför har jag flest där eftersom jag inte är så flitig deckarläsare längre. Saknar Michael Chabon, Abigail Padget, och några till. Men man kan inte hålla med om allt, och flera av dem Lotta Olsson skriver om blir jag nyfiken på. Jag rekommenderar att du klickar på länken däruppe och läser vad hon skrivit.

Read Full Post »

Kamratfesten är världens bästa deckare — såklart

Såklart. Lotta Olsson i DN har listat de 100 bästa deckarna och två olika personer har tipsat mig om vilken som blev etta: Kamratfesten av Dorothy L Sayers. Vilken utomordentligt klok person Lotta Olsson måste vara! Med utsökt smak.
Jag gläder mig också åt finfina placeringar för Laurie R Kings Farlig begåvning, Josephine Teys En gammal skandal, Denise Minas Garnet Hill, med flera. Det verkar som att jag kan ta Lotta Olssons andra tips på allvar (utom de två stolpskotten) och börja beta av dem på bibblan.

Jag har skrivit i Corren om min ständiga följeslagare Kamratfesten, bilden är därifrån. Mer om schackpjäserna här.

Read Full Post »

Michael Chabon: The Yiddish Policemen’s Union

Underbart återseende! Jag älskade den här första gången jag läste den och jag älskar den nu. 400 sidor läsfest med hårdkokt berättarglädje och svart humor, under den kontrafaktiska fiktionen att judarna förlorade kriget om Israel 1948 och kastades ut ur Jerusalem. Istället fick de en tillfällig fristad i Alaska. Den tidsgränsen har nu uppnåtts, och nästan alla i Sitka planerar sin exodus, utom mordutredaren Meyer Landsman som inte kommit sig för. Han har dekat ner sig efter skilsmässan från vackra intelligenta Biba och efter sin syster Naomis död, hon kraschade sitt flygplan mot ett berg. Landsman bor nu på ett hotell av inte alltför hög standard. På bokens första sida blir han väckt av nattportieren, som hittat en annan av gästerna med bortskjutet bakhuvud.

Det är mycket schack i denna bok. Landsman hatar spelet. Hans pappa var en mästare, som efter befrielsen ur lägret och sin flykt till Alaska mer eller mindre bodde på schackklubben med en rad andra gubbar och ett och annat underbarn.
Landsmans kusin och partner Berko är halvt indian, halvt jude, gigantiskt stor och snart trebarnsfar. En av mina favoriter. Dialogen mellan dessa två snutar är så där härligt genomskådande och hård men kärleksfull som det är i en riktigt bra deckare. Men det här är mycket mer än en deckare. Michael Chabon leker fram berättelsen och jag bara njuter. Inte minst av det faktum att jag nu begriper detaljer som när Biba konstaterar ungefär att: ”Ja, jag kan väl vänta mig ett samtal när tre stjärnor syns på himlen”. (Då är sabbaten slut och ortodoxa judar kan börja använda saker som telefoner igen.)
Dessutom äts det paj. Det äts rätt mycket faktiskt, och gott.

Read Full Post »

Omläsning med lesbisk subtext

Det blev så att jag läste om ännu en Dorothy L Sayers: Naturlig död? Det var bara fem år sen och min bloggpost om den lesbiska subtexten i den håller än, tycker jag. Jag har inte så mycket mer att säga. Kanske bara att inspektör Parker har en stor roll i den här. Och att Bunter spiller vin!

Apropå omläsning känner jag allt oftare att jag skulle vilja läsa om den ena eller den andra boken. Jag tror att jag ska göra det rejält, ta en omläsningsmånad nån gång senare i vår. Inte ännu eftersom jag har så många nya bra hemma, men kanske i april? Då hinner jag tänka och känna efter vilka jag vill ta.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy L Sayers, Naturlig död?, omläsning, lesbiskt, lord Peter Wimsey

Read Full Post »

När jag läser om De nio målarna

… så fastnar jag denna gång för helt andra saker. Som kyrkoherdefruns dialog med lord Peter i kyrkan, där avslöjas ju allt möjligt matnyttigt i ett flöde av till synes endast socialt och kyrkohistoriskt underhållande detaljrikedom.
Och Hilary Thorpe, den brådmogna och tragiskt drabbade föräldralösa femtonåringen, är inte hon en föregångare till Harriet Vane?
Här i en dialog på kyrkogården, efter att ett okänt manslik hittats i Hilarys mors grav, när pappan skulle läggas ner kort tid efteråt.

… Pappa och ni skulle ha kommit förfärligt bra överens. Apropå det, ni vet väl var pappa och mamma är begravda? Det var väl det första ni tittade på, kan jag tro.
— Ja, det var det, men jag skulle gärna vilja se på graven igen. Ni förstår, jag undrar hur — hur —
— Hur de bar sig åt för att få dit honom? Jag trodde att ni undrade det. Det har jag undrat över också. /…/ Men det blir faktiskt litet lättare om man funderar –om man intresserar sig för en sak som sådan, då verkar den mindre verklig– fast det är inte riktigt rätta ordet.
— Mindre personlig, menar ni kanske.?
— Ja just det. Om man börjar fundera på hur det gick till, så blir det så småningom som om det vore någonting man själv hade hittat på.
— Hm! sade Wimsey. Om det är på det sättet er intelligens arbetar så blir ni nog författare en vacker dag.
— Tror ni det? Så lustigt! Det är ju det jag vill bli. Men varför säger ni det?
— Därför att ni har en skapande inbillning som arbetar utåt, så att ni till sist står på sidan om er egen erfarenhet och ser den som någonting ni själv har producerat, någonting som existerar oberoende av er själv. Ni är lycklig.
— Tycker ni verkligen det? sade Hilary ivrigt.
— Ja — men ni blir lycklig snarare mot slutet av ert liv än i början, därför att den andra sortens människor kommer inte att förstå det sätt varpå er intelligens arbetar. De kommer till en böjan att tycka att ni är romantisk och överspänd, och sedan kommer de till sin förvåning att upptäcka, att ni i själva verket är hård och hjärtlös. De kommer att ha fel båda gångerna, men det kommer de aldrig att ha en aning om, och ni kommer inte heller att förstå det först, och det kommer att göra er ledsen.
— Men det är ju precis vad flickorna säger i skolan. Hur kunde ni veta det? … Fast de är ju ena idioter allihop — nästan alla åtminstone.
— Det är de flesta människor, sade Wimsey allvarligt, med det är ju inte så snällt att upplysa dem om det. /…/

Sen går det vidare med exempel på Hilarys direkthet och skarpsynthet, och längre fram i boken blir Wimsey hux flux hennes förmyndare.

De nio målarna har hyllats som ett mästerverk, men jag tycker faktiskt att den är lite tråkig. Det är för mycket med de där klockringnarna och schiffer och slussar. Men när man läser om den och redan vet svaret på gåtan kan man hitta andra njutbara partier som gör boken bättre.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Hilary Thorpe, De nio målarna, lord Peter Wimsey, Dorothy L Sayers, omläsning, deckare

Read Full Post »