Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘deckare’ Category

Harry Bosch är numera pensionerad från Los Angeles-polisen, men de gamla takterna går inte ur. Att laga en antik motorcykel räcker inte som sysselsättning för en enveten jakthund som bara lever upp när han får vittring på en mördare. Nej, det kan till och med hända att man tar klivet över till andra, mörka, sidan och börjar jobba för en försvarsadvokat.

Hieronymus ”Harry” Bosch, döpt efter den målande helvetesskildraren från 1400-talet, var en av mina stora deckarfavoriter i många år. En klassisk enstöring och arbetsnarkoman som ofta hamnade i konflikt med cheferna. Misslyckade kärleksrelationer, alltför hög alkoholkonsumtion, men ett skarpt och genomskådande öga. Den ihärdige Harry Bosch löste alla fall, även mordet på sin egen mor.

Sen började Michael Connelly gå på tomgång och intrigerna tunnades ut och blev ointressanta. Han startade en ny bokserie med advokaten Mickey Haller som huvudperson, och den gillade jag inte alls. Så vi gjorde slut där ett tag, men uppenbarligen kan varken Michael Connelly eller jag ta farväl av Harry för nu är vi här igen. Och mycket har hänt! Dottern Maddie är 18 år och bor hos sin far. Mickey Haller är Harrys halvbror som vid en gemensam lunch försöker övertala honom att hjälpa till med att få en fängslad man fri. Det rör sig om ett brutalt mord på en kvinna – och ja, Harry Bosch kan inte låta bli.

Språket är korthugget och lite torrt, med gott om lokalfärg från Hollywood och Los Angeles, från Mulholland Drive och Santa Monica Boulevard, matställena, de fina kvarteren och de ruffiga gränderna. Storyn är tillräckligt spännande för att underhålla några timmar. Det känns fint att återse Harry.

Övers: Patrik Hammarsten

Norstedts

 

Annonser

Read Full Post »

pumasparPlus: Miljön! En nationalpark i Texas, raviner och kanjoner och klippor. Stekande sol. Exotiska djur. Här är det Tony Hillerman-vibbar, och jag tycker mycket om det.
Minus: Det usla detektivarbetet. Jaja, boken rubriceras ”spänningsroman”, men ändå. Det är Anna Jansson-nivå.
Plus igen: Relationen mellan Anna, som blev brottsbekämpande ranger efter att hennes make dog, och hennes sträva syrra Molly, som är psykiatriker i New York. Dialogerna mellan dem är suveräna.

Det här är den första i serien om Anna Pidgeon, så jag har ändå hopp om att Nevada Barr kan skärpa till sig när det gäller intrigerna. Gör hon det så blir det riktigt bra.

Read Full Post »

queue
Det här är nog den tråkigaste Tey jag har läst. Alan Grant går runt och känner och bygger teorier av ingenting, som folks utseende och nationalitet. Ingenting händer förrän mot slutet där det blir en jakt i Teys gamla hemtrakter i Skottland. Jag tycker att jakter är rätt trista, så där skumläser jag. Sen är det förstås en helt annan mördare, ännu en kvinna, vars motiv jag sympatiserar med men som poliserna betraktar som galen.
Jaja. Men kan inte vara på topp jämt, Josephine.

Read Full Post »

candlestey
Jomenvisst har jag läst den här nån gång för länge sen, men det gör absolut ingenting. Den första boken med Inspector Alan Grant men det känns som att han är rätt fix och färdig redan här. Han känner till och med redan skådespelerskan Martha, som är misstänkt en liten sekund.
Flera andra karaktärer får fina porträtt, 17-åriga Emily Borgoyne som kör omkring i sin pustande och frustande bil*, journalisten som gör vad som helst för ett scoop eller bara en story med halvlögner, några poliser och filmfolk och en otrevlig bedragare. Det är dock ingen karaktärsdriven bok, mer action. Inte alltför våldsamt, förutom själva mordet då. Boken lastas av en del rasfördomar och generaliseringar om utseenden men är annars piggt skriven. Perfekt sommarläsning.

* Emily har ett visst släktskap med Hilary Thorpe i Sayers De nio målarna. Utanförskapet, uppvuxen utan mor, lillgammal i fula kläder. Intelligent och egensinnig.

Read Full Post »

tey1
tey2
Jag hade ingen aning om att böckerna jag beställde hem från Bokbörsen såg ut så här — men jisses så glad jag blir! Jag tycker att de är helt fantastiska.
Det blir alltså en Josephine Tey-sommar i år. Jag har ju läst om och om och om tre av hennes böcker, nu ska jag bekanta mig med några andra. The Man in the Queue kan jag ha läst förut, det är hennes debut från 1929. Kif är också utgiven 1929, A Schilling for Candles 1936, och Miss Pym Disposes 1946. Tey räknas till The Golden Age-författarna = de riktiga deckardrottningarna, och jag rankar henne nästan lika högt som Dorothy Sayers.

Read Full Post »

twoforsorrowFrån Tey till Tey… alltså jag byter den riktiga författaren till den i fiktiv form, som jag läst tidigare och skrivit om här och här.

I Nicola Upsons tredje bok Two for Sorrow finns många likheter med Kamratfesten, som att den mestadels utspelar sig i helkvinnliga miljöer — en klubb för sjuksköterskor, ett kvinnofängelse, en syateljé — och att det förs många resonemang kring kvinnors livsval och arbetsmöjligheter. Det gillar jag mycket. Möjligen känns tonträffen i värderingar inte helt tidsenlig; var verkligen folk så bekymrade över villkoren i fängelserna under det tidiga 1900-talet? Och var det så himla lätt att leva i ett lesbiskt förhållande? Josephine Tey vacklar själv mellan en man, detektiven Archie Pemrose, och en kvinna, Martha. Däremellan forskar hon och skriver på en bok om avrättningen av två kvinnor som dömdes för att ha dödat nyfödda barn istället för att adoptera bort dem, som de lovat mödrarna. Så kallade baby farmers.
Det är en ovanlig bok för att vara Josephine, som annars skriver drama och detektivhistorier. Där håller sig Nicola Upson till verkligheten. Men så inträffar ett tortyrmord i syateljén, och misstankar uppstår snart att motivet finns att söka i det förgångna.

I efterordet berättar Upson att den riktiga Tey tillhörde Cowdray Club, just för sjuksköterskor och andra yrkeskvinnor, och brukade bo där när hon var i London. Annars bodde hon i Inverness, Skottland. Många av namnen till personer i sina böcker plockade hon från klubben, det fanns en Grant, en Ashby, en Blair, en Farrar och en Marion Sharpe i medlemsmatrikeln.

Extremt tjusiga omslag!

Read Full Post »

oskuldenbedrar
Det har tydligen gått fem år sen sist, men nu läser jag om Josephine Teys fina Oskulden bedrar. Jag har skrivit om handlingen här. Denna gång njuter jag mycket av miljöbeskrivningarna och blir återigen tårögd när bilmekanikern Stanley drar upp overallen igen och konstaterar att han fick nog av väggklotter i Italien innan han drar ut för att tvätta bort ”fascister” på Franchise husmur.
Framför allt slås jag av hur lika nutidens hatkampanjer och drev är det som drabbar Marion Sharpe och hennes mor. Boken The Franchise affair gavs ut 1948.
oskuld2
Den filmatiserades också.

Read Full Post »

Older Posts »