Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kärlek’

seagrapeA sea-grape tree handlar om en kvinna som kommer till en ö i Karibien. Meningen var att hon skulle resa dit med sin älskare, men han dumpade henne tvärt och då var det försent för henne att vända om. En kvinna sårad av kärlek, en i en lång rad av sårade kvinnor i Rosamond Lehmanns böcker.  Hon vill inte uppge sitt namn, där hon befinner sig hos ett till åren kommet par som driver någon form av semesteruthyrningsställe, Elsie och major Cunningham. Istället kallar kvinnan sig för Anonyma, som blir Anemone, som blir Nemone eller No name. Men vi vet att det är Rebecca från The Ballad and the Source.

På semesterorten finns även en äldre dam, som har kontakt med andarna. Och en butter gammal herre som älskar sin häst. Och en stilig man, Johnny, som mestadels sitter i rullstol när han inte simmar eller stöder sig på Louis. Till alldeles nyligen bodde här också en gammal bekanting från Anemones förflutna, mrs Jardine. Men hon är död nu.

Boken är full av dialog, med både levande och döda. Kvick och livlig, med en sorts svart humor som används för att stå ut med tillvarons sorger och bedrövelser. Människor kommer varandra nära på det där sättet man kan göra ibland, väldigt fort. Allra närmast kommer Anemone och Johnny.

Det här är Lehmanns sista bok, skriven efter ett mer än 20 år långt uppehåll. Under denna tid dog Rosamonds dotter, en svår sorg.  Hon började med spiritism,  det framgår av förordet. Av efterordet, skrivet av henne själv, framgår att hon tänkt sig en tredje bok. Så blev det inte.

Annonser

Read Full Post »

kristinlavransdotterEn av de saker jag tyckt allra mest om , förutom språket som är fantastiskt vackert och rikt på känslouttryck, är att Kristin och Erlend inte lever lyckliga resten av sina liv. Alltså att de grälar, blir osams, stundom nästan hatar varandra. De säger elaka och oförlåtliga saker, som ibland ändå blir förlåtna, ibland sitter kvar som ömt omhuldade taggar i hårda hjärtan. Kristin är mycket för att minnas oförätter. Erlend glömmer lättare, med stor hjälp av sitt oförstånd.
Det är en äktenskapsskildring som går på djupet.

Jag tycker också om att den kristna tron tar stor plats, och så tycker jag om miljöerna och det vardagliga, arbetet. Det storpolitiska hänger jag inte riktigt med på, mer än att många var missnöjda med en väldigt svenskorienterad kung.

Summa summarum en fantastisk bok, och det är roligt med en av de äldre nobelpristagarna (Sigrid Undset fick det 1928) som håller att läsa på riktigt. Passionen är tidlös. Best of-etikett.
(Den tog inte 43 dagar, bara 17–18. ;-))

Read Full Post »

truthbeautySå läser jag då Ann Patchetts bok om vänskapen med Lucy Grealy, poet/författare vars ansikte deformerades efter en svår cancer som barn. Jag har skrivit lite om Grealys Skärvor av ett ansikte här.

Jag mindes att Ingrid förvarnat om att Lucy var mycket krävande, och OJ, det var hon verkligen. Klängde i famnen, ville ha ständig bekräftelse: ”Do you love me most?”, ville ständigt vara speciell och älskad och mest talangfull.
Men Ann älskade henne. Det här är i all sin sorglighet — för Lucys levnadsöde är fruktansvärt med all smärta och en oändlig räcka av plågsamma operationer — det här är en kärlekshistoria. Så mycket kärlek.

Lucys ansikte faller hela tiden in, smälter bort. De plockar ben från andra delar av hennes kropp och försöker bygga upp en käke, men det misslyckas om och om igen. Lucy saknar tänder i underkäken, kan inte stänga munnen, äter ytterst lite väl mosad mat ”Lucy-food” och är vid gemensamma måltider alltid rädd att ha halva ansiktet fullt av mat utan att märka det själv. Hon är liten och tunn, vilket gör att Ann kan bära runt henne efter operationer när Lucy inte kan gå själv. (Cynismen hos kirurgerna!)
I deras relation, som börjar med att de delar rum på universitetet i Iowa, är Ann den ansvarstagande ordentliga och Lucy den sexuellt utlevande och gränslösa. De kompletterar varandra finfint. När Lucy inte betalar sina räkningar så gör Ann det.

Jag tycker också att det är roligt att få läsa om de där hundåren innan Patchett blir publicerad, hur hon tar de tristaste sysslorna på restaurangjobbet för att kunna fantisera fram personerna i sin debut Patron Saints of Liars, som jag skrivit om här. Efter den kom Taft (som jag nu beställt) och sen The Magicians assistent (här) och så Bel Canto (här). Men i början där när de har gemensamma framträdanden så är det Lucy som är stjärnan med sin bok och Ann som har en kort kö till signeringen.

Det här är den fjärde boken i rad som jag ger Best of-etikett. Året avslutas storstilat.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

story-of-ruth
Han är trött och har lagt ner sin penna på det uppslag där han ska fortsätta att skriva och slår ihop bokens pärmar. Bilden av de tre kvinnorna som plockar avbrutna ax från sädesfältet efter slåttern dröjer sig kvar hos honom. När han lägger sig ser han dem för sig där de går över en åker i eftermiddagssolen och gång på gång böjer sig ner och plockar sädeskorn från marken för att mala till bröd och baka sig ett bröd till kvällen. Det är sensommar, solens gyllene strålar glittrar i bäckfåror och vattensamlingar, fåglarna stiger allt högre över himlen, en varm vind stryker genom det torra gräset. Det är en dag som om krigen inte finns. En alldeles vanlig dag. En av alla de dagar som historien ser på med kärleksfullt överseende och sedan genast glömmer. Han önskar att han också hade skrivit in alla de dagarna i boken. Han tänker att han skulle vilja dröja där en stund. Inte i glömskan, men i allt det som hela tiden finns: det vardagliga, arbetet, sommaren, det levande. Och när han sedan somnat ser han dem fortfarande: deras oförtröttliga arbete, deras starka händer, hur de stryker hårslingor ur ansiktet, hur de blir stående en stund och låter ett vattenkrus vandra mellan sig. Ett lätt damm hänger skimrande kvar i luften efter skörden. Det är sensommar, eftermiddag, stillhet. Det är dröm.

Ur Niklas Rådströms Boken. Bilden föreställer Rut och kanske Noomi i bakgrunden. Vet ej konstnärens namn. I Rådströms tappning släpper änglar ut extra ax ur sina ärmar. Noomi och Rut ifrågasätter änglarna för att de inte sätter stopp för krigen. Har de någon egen vilja?
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

smek”Mr Puffet håller just på att hala fram
den svarta metreven…”
Det lustiga är att jag också läst de inledande breven och änkehertiginnans dagboksanteckningar kvällen innan. Jag hade tänkt nöja mig så, ibland gör jag det, men nu blev det hela denna fantastiska kärleksroman med detektiva avbrott. Igen.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

ochalltskallDen här boken var inte alls som jag trodde, och först är jag nog lite besviken. Jag trodde att den skulle vara genomsyrad av kärlek och nåd, som en jublande stämma, något att gömma i hjärtat och ta fram under mörka dagar. Men mörkret finns här i högsta grad. Det är inte bara en fortsättning på Yarden, det är fortfarande Yarden.
Kristian Lundberg går runt runt, närmar sig ämnena, petar på de farliga känslorna, tar tre steg tillbaka och en omväg innan han kommer fram igen. Det är väldigt bra. När jag kommit över besvikelsen kan jag medge att det är lysande. Och en fantastisk historia, med ungdomskärlekar som möts igen.
Och allt ska vara kärlek ska helst läsas i en enda sittning, som i ett rus. Precis som hans poesi, som blev den första jag vågade mig på här och här. Tack Lena!
Och allt ska vara kärlek vann Sveriges radios romanpris 2012. Jag lyssnade sen på ett radioprogram med Lundberg, och tack vare det förstod jag referenserna till Lukas och Malmöligan. Däremot förstår jag inte referenserna till ”Israel”? Min bibliska okunskap säkert.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Två unga vuxna män ska följa med sin far, adoptivfar, till ett möte med Jesse Jackson. Den äldste, Tip, har svårt att slita sig från sina älskade fiskar i labbet på Harvard. Han tänker att han måste säga ifrån till sin far, före detta borgmästare i Boston, att det räcker nu. Tip är inte politiskt intresserad och vill inte lägga tid på sånt här längre. Försenad som vanligt kommer älsklige lillebror, Teddy, och tillsammans får bröderna springa sista biten genom snön för att hinna till föreläsningen i tid.
Efteråt vägrar Tip följa med på mottagningen. Istället går han rätt ut i vägen utan att se sig för, och en kvinna kastar sig på honom för att få honom ur vägen för en stor bil. Kvinnan blir skadad, ambulansen kommer, och hennes dotter Kenya, elva år, får skjuts med Tip, Teddy och deras far in till sjukhuset.

Flera dagar efter att jag läst ut Run tänker jag fortfarande på lilla Kenya som älskar att springa och gör det väldigt fort, Tip och Teddy och Tennessee, Doyle, Sullivan och morbror Sullivan, katolsk präst som trots sin egen ovilja att tro på det betraktas som en mirakelgörare och helare. Och så tänker jag lite på Bernadette, den rödhåriga mamman som ärvt statyn som ser ut som hon själv. Tänk att Ann Pratchett hittat på en helt egen, lång och känslosam, historia om denna staty. Hur den kom i familjens ägo borta i Irland, hur den egentligen kom i familjens ägo, och hur den ärvs på kvinnolinjen och går till den som den likanr mest. Hela boken börjar med att Bernadettes systrar kommer till änklingen Doyle med krav på att få statyn, för Bernadette lämnar ju bara söner efter sig. Varav två är adopterade, och dessutom svarta. Doyle vägrar lämna den ifrån sig, och får stöd av morbror Sullivan. Där undviks en släktfejd.

Run är en väldig kärleksfull bok. Den är så härlig och kraftfull att läsa, jag kommer att tänka på min stora favorit Carol Shields i just det där att skriva om dessa viktiga, starka, kärleksfulla familjerelationer. När man vill varandra väl, även om man inte alltid lyckas med det.
Ann Patchett har också ett helt eget sätt att skriva, så omsorgsfull med språket och framför allt så spännande! Jag har oftast ingen aning om vad som ska hända, historien tar olika helt oförutsedda twistar, och det är ett par intensiva och smärtsamma dygn för människorna där i det snöiga Boston.

Jag vet inte hur länge jag varit runt och nosat kring Ann Patchett utan att komma till skott. Det kan ha börjat med en diskussion om Lucy Grealy och Skärvor av ett ansikte, och jag är rätt säker på att Ingrid var den som först nämnde henne, men ni vet hur det är, man nappar inte alltid direkt.
Nu vet jag i alla fall att jag kommer att läsa allt av Ann Patchett.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »