Rosamond Lehmann: A sea-grape tree

A sea-grape tree handlar om en kvinna som kommer till en ö i Karibien. Meningen var att hon skulle resa dit med sin älskare, men han dumpade henne tvärt och då var det försent för henne att vända om. En kvinna sårad av kärlek, en i en lång rad av sårade kvinnor i Rosamond Lehmanns böcker.  Hon vill inte uppge sitt namn, där hon befinner sig hos ett till åren kommet par som driver någon form av semesteruthyrningsställe, Elsie och major Cunningham. Istället kallar kvinnan sig för Anonyma, som blir Anemone, som blir Nemone eller No name. Men vi vet att det är Rebecca från The Ballad and the Source.

På semesterorten finns även en äldre dam, som har kontakt med andarna. Och en butter gammal herre som älskar sin häst. Och en stilig man, Johnny, som mestadels sitter i rullstol när han inte simmar eller stöder sig på Louis. Till alldeles nyligen bodde här också en gammal bekanting från Anemones förflutna, mrs Jardine. Men hon är död nu.

Boken är full av dialog, med både levande och döda. Kvick och livlig, med en sorts svart humor som används för att stå ut med tillvarons sorger och bedrövelser. Människor kommer varandra nära på det där sättet man kan göra ibland, väldigt fort. Allra närmast kommer Anemone och Johnny.

Det här är Lehmanns sista bok, skriven efter ett mer än 20 år långt uppehåll. Under denna tid dog Rosamonds dotter, en svår sorg.  Hon började med spiritism,  det framgår av förordet. Av efterordet, skrivet av henne själv, framgår att hon tänkt sig en tredje bok. Så blev det inte.

Read Full Post »

Sommaren med Kristin

En av de saker jag tyckt allra mest om , förutom språket som är fantastiskt vackert och rikt på känslouttryck, är att Kristin och Erlend inte lever lyckliga resten av sina liv. Alltså att de grälar, blir osams, stundom nästan hatar varandra. De säger elaka och oförlåtliga saker, som ibland ändå blir förlåtna, ibland sitter kvar som ömt omhuldade taggar i hårda hjärtan. Kristin är mycket för att minnas oförätter. Erlend glömmer lättare, med stor hjälp av sitt oförstånd.
Det är en äktenskapsskildring som går på djupet.

Jag tycker också om att den kristna tron tar stor plats, och så tycker jag om miljöerna och det vardagliga, arbetet. Det storpolitiska hänger jag inte riktigt med på, mer än att många var missnöjda med en väldigt svenskorienterad kung.

Summa summarum en fantastisk bok, och det är roligt med en av de äldre nobelpristagarna (Sigrid Undset fick det 1928) som håller att läsa på riktigt. Passionen är tidlös. Best of-etikett.
(Den tog inte 43 dagar, bara 17–18. ;-))

Read Full Post »

Ann Patchett: Truth & Beauty — A friendship

Så läser jag då Ann Patchetts bok om vänskapen med Lucy Grealy, poet/författare vars ansikte deformerades efter en svår cancer som barn. Jag har skrivit lite om Grealys Skärvor av ett ansikte här.

Jag mindes att Ingrid förvarnat om att Lucy var mycket krävande, och OJ, det var hon verkligen. Klängde i famnen, ville ha ständig bekräftelse: ”Do you love me most?”, ville ständigt vara speciell och älskad och mest talangfull.
Men Ann älskade henne. Det här är i all sin sorglighet — för Lucys levnadsöde är fruktansvärt med all smärta och en oändlig räcka av plågsamma operationer — det här är en kärlekshistoria. Så mycket kärlek.

Lucys ansikte faller hela tiden in, smälter bort. De plockar ben från andra delar av hennes kropp och försöker bygga upp en käke, men det misslyckas om och om igen. Lucy saknar tänder i underkäken, kan inte stänga munnen, äter ytterst lite väl mosad mat ”Lucy-food” och är vid gemensamma måltider alltid rädd att ha halva ansiktet fullt av mat utan att märka det själv. Hon är liten och tunn, vilket gör att Ann kan bära runt henne efter operationer när Lucy inte kan gå själv. (Cynismen hos kirurgerna!)
I deras relation, som börjar med att de delar rum på universitetet i Iowa, är Ann den ansvarstagande ordentliga och Lucy den sexuellt utlevande och gränslösa. De kompletterar varandra finfint. När Lucy inte betalar sina räkningar så gör Ann det.

Jag tycker också att det är roligt att få läsa om de där hundåren innan Patchett blir publicerad, hur hon tar de tristaste sysslorna på restaurangjobbet för att kunna fantisera fram personerna i sin debut Patron Saints of Liars, som jag skrivit om här. Efter den kom Taft (som jag nu beställt) och sen The Magicians assistent (här) och så Bel Canto (här). Men i början där när de har gemensamma framträdanden så är det Lucy som är stjärnan med sin bok och Ann som har en kort kö till signeringen.

Det här är den fjärde boken i rad som jag ger Best of-etikett. Året avslutas storstilat.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Patchett, Truth and beaty, a frindship, Lucy Grealy, ansikte, författarskap, författarkoppling, vänskap, kärlek, Iowa, sjukdom, operationer

Read Full Post »

Jag älskar att läsa Boken.

Han är trött och har lagt ner sin penna på det uppslag där han ska fortsätta att skriva och slår ihop bokens pärmar. Bilden av de tre kvinnorna som plockar avbrutna ax från sädesfältet efter slåttern dröjer sig kvar hos honom. När han lägger sig ser han dem för sig där de går över en åker i eftermiddagssolen och gång på gång böjer sig ner och plockar sädeskorn från marken för att mala till bröd och baka sig ett bröd till kvällen. Det är sensommar, solens gyllene strålar glittrar i bäckfåror och vattensamlingar, fåglarna stiger allt högre över himlen, en varm vind stryker genom det torra gräset. Det är en dag som om krigen inte finns. En alldeles vanlig dag. En av alla de dagar som historien ser på med kärleksfullt överseende och sedan genast glömmer. Han önskar att han också hade skrivit in alla de dagarna i boken. Han tänker att han skulle vilja dröja där en stund. Inte i glömskan, men i allt det som hela tiden finns: det vardagliga, arbetet, sommaren, det levande. Och när han sedan somnat ser han dem fortfarande: deras oförtröttliga arbete, deras starka händer, hur de stryker hårslingor ur ansiktet, hur de blir stående en stund och låter ett vattenkrus vandra mellan sig. Ett lätt damm hänger skimrande kvar i luften efter skörden. Det är sensommar, eftermiddag, stillhet. Det är dröm.

Ur Niklas Rådströms Boken. Bilden föreställer Rut och kanske Noomi i bakgrunden. Vet ej konstnärens namn. I Rådströms tappning släpper änglar ut extra ax ur sina ärmar. Noomi och Rut ifrågasätter änglarna för att de inte sätter stopp för krigen. Har de någon egen vilja?
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Niklas Rådström, Boken, Ruts bok, Rut, Noomi, kärlek, vardag, ax, änglar

Read Full Post »

Det kom ett sms från väninnan…

”Mr Puffet håller just på att hala fram
den svarta metreven…”
Det lustiga är att jag också läst de inledande breven och änkehertiginnans dagboksanteckningar kvällen innan. Jag hade tänkt nöja mig så, ibland gör jag det, men nu blev det hela denna fantastiska kärleksroman med detektiva avbrott. Igen.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Lord Peters smekmånad, Peter Wimsey, Harriet Vane, mr Puffet, Dorothy L Sayers, sotning, omläsning

Read Full Post »

Kristian Lundberg: Och allt skall vara kärlek

Den här boken var inte alls som jag trodde, och först är jag nog lite besviken. Jag trodde att den skulle vara genomsyrad av kärlek och nåd, som en jublande stämma, något att gömma i hjärtat och ta fram under mörka dagar. Men mörkret finns här i högsta grad. Det är inte bara en fortsättning på Yarden, det är fortfarande Yarden.
Kristian Lundberg går runt runt, närmar sig ämnena, petar på de farliga känslorna, tar tre steg tillbaka och en omväg innan han kommer fram igen. Det är väldigt bra. När jag kommit över besvikelsen kan jag medge att det är lysande. Och en fantastisk historia, med ungdomskärlekar som möts igen.
Och allt ska vara kärlek ska helst läsas i en enda sittning, som i ett rus. Precis som hans poesi, som blev den första jag vågade mig på här och här. Tack Lena!
Och allt ska vara kärlek vann Sveriges radios romanpris 2012. Jag lyssnade sen på ett radioprogram med Lundberg, och tack vare det förstod jag referenserna till Lukas och Malmöligan. Däremot förstår jag inte referenserna till ”Israel”? Min bibliska okunskap säkert.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Kristian Lundberg, Och allt ska vara kärlek, psykiskt sjuk mor

Read Full Post »

Run — en fantastisk bok av Ann Patchett

Två unga vuxna män ska följa med sin far, adoptivfar, till ett möte med Jesse Jackson. Den äldste, Tip, har svårt att slita sig från sina älskade fiskar i labbet på Harvard. Han tänker att han måste säga ifrån till sin far, före detta borgmästare i Boston, att det räcker nu. Tip är inte politiskt intresserad och vill inte lägga tid på sånt här längre. Försenad som vanligt kommer älsklige lillebror, Teddy, och tillsammans får bröderna springa sista biten genom snön för att hinna till föreläsningen i tid.
Efteråt vägrar Tip följa med på mottagningen. Istället går han rätt ut i vägen utan att se sig för, och en kvinna kastar sig på honom för att få honom ur vägen för en stor bil. Kvinnan blir skadad, ambulansen kommer, och hennes dotter Kenya, elva år, får skjuts med Tip, Teddy och deras far in till sjukhuset.

Flera dagar efter att jag läst ut Run tänker jag fortfarande på lilla Kenya som älskar att springa och gör det väldigt fort, Tip och Teddy och Tennessee, Doyle, Sullivan och morbror Sullivan, katolsk präst som trots sin egen ovilja att tro på det betraktas som en mirakelgörare och helare. Och så tänker jag lite på Bernadette, den rödhåriga mamman som ärvt statyn som ser ut som hon själv. Tänk att Ann Pratchett hittat på en helt egen, lång och känslosam, historia om denna staty. Hur den kom i familjens ägo borta i Irland, hur den egentligen kom i familjens ägo, och hur den ärvs på kvinnolinjen och går till den som den likanr mest. Hela boken börjar med att Bernadettes systrar kommer till änklingen Doyle med krav på att få statyn, för Bernadette lämnar ju bara söner efter sig. Varav två är adopterade, och dessutom svarta. Doyle vägrar lämna den ifrån sig, och får stöd av morbror Sullivan. Där undviks en släktfejd.

Run är en väldig kärleksfull bok. Den är så härlig och kraftfull att läsa, jag kommer att tänka på min stora favorit Carol Shields i just det där att skriva om dessa viktiga, starka, kärleksfulla familjerelationer. När man vill varandra väl, även om man inte alltid lyckas med det.
Ann Patchett har också ett helt eget sätt att skriva, så omsorgsfull med språket och framför allt så spännande! Jag har oftast ingen aning om vad som ska hända, historien tar olika helt oförutsedda twistar, och det är ett par intensiva och smärtsamma dygn för människorna där i det snöiga Boston.

Jag vet inte hur länge jag varit runt och nosat kring Ann Patchett utan att komma till skott. Det kan ha börjat med en diskussion om Lucy Grealy och Skärvor av ett ansikte, och jag är rätt säker på att Ingrid var den som först nämnde henne, men ni vet hur det är, man nappar inte alltid direkt.
Nu vet jag i alla fall att jag kommer att läsa allt av Ann Patchett.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Patchett, Run, best of 2011, kärlek, familj, snö, Boston, adoption

Read Full Post »

Så mycket kärlek hos Linda Gray Sexton

Det är så mycket kärlek i Linda Gray Sextons Det sägs att en stjärna faller. Så väldigt mycket kärlek. Mellan Allie och hennes man Sam, mellan Allie och barnen Jamie, Meggie och Anna, framför allt sonen Jamie som hon älskar mest av alla. Han är också det barn som ärvt Allies egen konstnärsbegåvning, det står klart redan när han är två år gammal. Och Allie älskar honom ännu mer för det. Det var länge sedan jag läste en bok som genomsyras så av kärlek, och jag märker hur glad jag blir av det.
Det är också en väldigt fysisk bok, lidelsefull. Det är det sexuella, det är kroppar och en rytm som är djupt naturlig. Kor som kalvar, ston som fölar, och så Allie själv som föder barn hemma med man och svärmor till hjälp. Beskrivningen av övergångsskedet känns i hela kroppen när jag läser.

Allie är målare, en blyg men lidelsefull målare. Maken Sam är lantbrukare. Bara att de träffas är något av ett mirakel, men de passar väldigt bra ihop trots sina olikheter. Och de är så trovärdiga i sina svårigheter och glädjeämnen.
En annan sak jag tycker mycket om är porträtten av både svärmor Tobie, och Allies egen mor. (Heter hon något? Kanske bara mamma.) Båda kvinnorna är komplexa. Mamman prydlig, malplacerad på lantgården där Allie bor med sin familj, och hon har aldrig riktigt förstått hur viktig Konsten är för sin dotter. Men hon älskar sina barnbarn, och scenen där hon trotsar Tobie och tar hand om lilla Anna är så fin. Tobie å andra sidan är dominant och duglig, van att bestämma och småsur. Först försöker Allie anpassa sig efter henne, men börjar sedan göra uppror och hitta sin egen väg och plats. Och scenen med rivaliteten om lilla Anna som bebis slutar i balans, jämvikt.
Ett tredje kvinnoporträtt är Rebecca, konstnären från New York som flyttar till trakten och uppmuntrar Allie. Även hon har flera sidor.

Första halvan av boken är ren glädje att läsa, men sen kommer katastrofen. Och efter det sorgen: vild, förtärande, kanske morbid. Här kommer ett element av övernaturlighet in, som jag inte gillar. Det stör och irriterar och känns påklistrat. Där försvinner best of-etiketten för ett tag, men slutet — vilket slut! — gör att jag klistrar på den igen. Jag är mycket imponerad av Linda Gray Sexton. Ganska oväntat också.

Boken är dedikerad till författarens mor, poeten Anne Sexton, och lyder: Till min mor, som lärde mig att lyssna efter ordets ljud. Generöst av Linda tycker jag.
Hon har även en hemsida och en blogg. Tydligen är Linda Gray Sexton bipolär och har lidit av svåra depressioner och självmordstankar. Hon vet vad hon talar om när hon skriver om människor i svår kris, alltså. Ännu mer förvånande då att Det sägs att stjärnor faller är så full av kärlek och hopp.
————————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Linda Gray Sexton, Det sägs att en stjärna faller, kärlek

Read Full Post »

Knockad av Ulla Isaksson

Kvinnohuset är något så ovanligt som en kollektivroman. Ett kalejdoskop av människoöden som korsar och berör varandra, och där de gemensamma nämnarna är att de alla är kvinnor och bor i samma hus. Ett särskilt hus för ensamstående självförsörjande kvinnor, med en portvakt till hjälp.

En av kvinnorna i huset, Anna, är gift, men hennes man vill helst bo ensam. Däremot tycker han att det är praktiskt att ha älskarinnan Eva boende i samma hus som Anna (båda vet om varandra). Och så är det Isa, ensam och bitter, hon spår i kort för sin försörjning men hon tror inte på det själv. Hon är bara en bra iakttagerska, och så har hon nytta av den skvallriga Ameli.

Sylvia i huset är hattmodist. Hon har flera älskare, och sätter en ära i att vara den där bussiga flickan, som alltid är på gott humör. Djupt religiösa Vera är förälskad i Sylvia. Och så finns där portvaktens dotter Rosa, trög och klumpig, som går omkring med sin egen hemlighet.
Jag kan inte riktigt förklara varför jag tycker att det här är så väldigt bra. Det är något med språket förstås, och djupet och nerven, och Isakssons förmåga att sätta ord på mänskliga känslor som gör att man bara flämtar. Replikskiften som är hisnande exakta och borrar sig rätt in i mig. Ulla Isakssons dialoger påminner om Joyce Carol Oates noveller. Och efter att ha läst JCO:s dagbok där hon pratar om hur viktigt det är med komposition så kan jag se hur Isaksson mycket medvetet har mejslat ut sin roman. Den här har hon jobbat hårt med, och lyckats fenomenalt.
Och så slutet! Herregud, vilket slut, det var länge sen jag blev så överraskad.

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Kvinnohuset, best of 2009, böcker, kollektivroman, kärlek

Read Full Post »

Sängprat

— Jag härdar inte ut med det, säger hon darrande. Att ta från en annan människa.
— Du tar ingenting från Anna, säger han lugnt. Ingenting som inte var taget förut. Det är ju inte första gången jag har en annan kvinna. Anna är stark, hon har själv gjort sitt val.
— Nej, säger hon häftigt. Hon har inte valt. Hon lika litet som jag.
— Hon har att välja mellan detta eller inget, säger han lugnt.

Då tiger hon och vet, vad hon själv har att välja mellan. Det känns som om han slagit henne. Fast hon vet, att han aldrig skulle lyfta sin hand mot henne ens i sin tanke, tycker hon sig nu känna märket efter hans breda hand, efter hans långa fingrar och den hårda ringen, tvärs över sitt ansikte. Det märket går aldrig bort, tänker hon. Det kan han aldrig tvätta bort och jag kan aldrig gråta bort det.

Minuterna tickar mellan dem i tystnaden.

Ur Ulla Isakssons Kvinnohuset.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, Kvinnohuset

Read Full Post »

Kvarnen och korset och kärleken

Den handlar om kärlek, den andra boken i Vibeke Olssons samlade Sabinas bok. Kärleken mellan Callistrate, 25 år och utsliten av nio graviditeter, torterad i fängelset tills hon avföll från sin kristna tro, och hennes Eunicius, slaven som flyttats från stenbrottet till kvarnen. Den nästan ordlösa kärleken, som de har svårt att formulera. Den trötta kärleken. Kärleken mellan värkande kroppar, hängande bröst och ömmande muskler. Bortglömd kärlek som väcks till liv av grova händers smekningar.
Det är så vackert skildrat, en av de allra vackraste äktenskapsskildringarna jag läst. Jag tycker väldigt mycket om den här andra delen. Om den första tyckte jag så här.

Read Full Post »

Vackert och hemskt av Barbara Voors

Det svåraste jag vet att tänka på eller läsa om är barn som dör. Oftast undviker jag det helt och hållet. Men eftersom jag tycker mycket om Barbara Voors – en av Sveriges mest underskattade författare – har jag ändå skaffat hennes ”Islossning”, som stått och tittat uppfordrande på mig i sängbokhyllan. Så blev det dags. Och hon gör mig inte besviken.
Handlingen berättas av tre personer, varav den första är Iris, mamman. Hon börjar som styvmamma i Frankrike, och Barbara Voors skildrar så fint kärleken mellan Iris och flickan Rosalie, med mjuk hud och hur de pysslar med varandras hår. Det är så härligt att läsa om barn med deras lukter och klarsynta kommentarer, sånt som får mig att minnas mina egna barns småbarnsår så tydligt att jag nästan vill gråta av saknad. Därför tycker jag mest om partierna där Iris berättar, trots att det är hemskt att läsa om sveket mot Rosalie och sedan förstås hur Iris mister sin egen dotter Elin och maken Fredrik i en isolycka. Eller är det en olycka? Fredriks bäste vän Daniel (en av berättarrösterna) tror att någon förorsakat deras död. Den tredje rösten tillhör Sophie, mamma till Annelie som är Elins bästa vän. Annelie är förresten en sån där envis och tjurskallig liten flicka som är så lätt att tycka om, hon skriver insändare till tidningar och undertecknar dem med Elins namn långt efter olyckan.

”Islossning” handlar om kärlek och sorg, om misslyckade relationer och hur vi vuxna sviker och beter oss som svin mot varandra. Jag längtade hem tilll boken när jag var borta.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Barbara Voors, böcker, Islossning, misslyckade relationer

Read Full Post »

Återupptagen Hollinghurst

Ville ha något helt annorlunda än Johan Jönson, och vad passar då bättre än Alan Hollinghurst? Så jag plockade upp The Folding Star igen och fortsatte där jag pausat. Den är mycket bra. Edward Manners fortsätter att obsessa över sin elev Luc, får besök av sin goda vän Edie, hemma i England dör en annan god vän tillika hans förste älskare i en ruskig bilolycka och han reser hem och minns. Sen tillbaka till Belgien där han gör allt för att komma nära Luc.

Ett replikskifte är så starkt, mellan Edward och en annan man, Cherif.
E: I’m in love.
C: I love you too.
E: He’s name’s Luc.

Burr, vad hemskt.

Read Full Post »