Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Daphne du Maurier’

uterummet

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

hyllor

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

hyllor3

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

hyllor4Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

hyllor5

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

hyllor6

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

hyllor7

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge? hyllor8

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.hyllor9

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

hyllor1

hyllor2

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

utlånade

 

Read Full Post »

Det tog sin lilla tid att komma till skott, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att filmen är så känd. Boken bjuder inte på några överraskningar för den som sett filmen, utom en sak som jag lägger märke till för första gången: Vi får aldrig veta berättarens förnamn.
Det är bara ”jag” och sen uppblandat med ”mrs de Winter”, ”den nya mrs de Winter”, och kanske något ”älskling”.
Första gången jag lägger märke till det är på sidan 15 när hon får en skriven ursäkt av Maxim de W: ”…mitt namn stod utanpå kuvertet och var för ovanlighetens skull rätt stavat”. Men vi får aldrig veta det. Ett snyggt grepp av Daphne du Maurier förstås, som ytterligare understryker vilken tafatt lolla berättaren är i jämförelse med den mytomsusade Rebecca.

Här kan man se hela filmen.
Rebecca blev Daphne du Mauriers stora genombrott, vid 31 års ålder. Den filmatiserades snart av Alfred Hitchcock och gjorde ännu större succé. Men allt var inte frid och fröjd, du Maurier anklagades för att ha plagierat en brasiliansk roman. Läs mer här.
Nu känner jag mig snart redo för den där Dapne du Maurier-biografin som kom för ett par år sen. Eller kanske novellen Fåglarna, som också blev Hitchcockfilm?
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Tiden har väl lite sprungit ifrån den här romanen, om en ung man med faderskomplex som rymmer hemifrån och tar hyra på en båt för att sen bosätta sig i Paris med en flicka innan han återvänder hem och skapar sig ett liv där. Inte faderskomplexet förstår, det är nog lika vanligt idag. Men båthyran. Och en sak som är ovanlig idag men som jag tyckte om i den här boken, är hur en icke sexuell relation kan bli oerhört betydelsefull, som när huvudpersonen Dick möter Jake, som blir en riktigt fin vän. De svettas på båtar och rider på hästar vid norska kusten, jag får Brokeback mountain-vibbar men något sådant händer aldrig.
Jake har suttit fem år i fängelse för att han slog ihjäl en karl i boxningsringen. Det var med flit. Han tyckte att karlen förtjänade det, för att han fördärvat en kvinna (= förfört henne och sen dumpat henne). Detta upprepas senare av Dick, som förälskar sig i pianostuderande Hesta i Paris, men är så egocentrerad och självisk att han förstör förhållandet.
Här är det skönt att du Maurier till slut låter Hesta bli den som lämnar. Kanske för att hon är kvinna själv, och kanske lite trött på alla dessa övergivna kvinnor som litteraturen staplar upp i periferin?
Daphne du Maurier har också en utsökt vass blick för det pompösa och pretentiösa. Som vid ett kafébord i Paris när det talas det om Konsten och Litteraturen och Sex. Elakt och roligt.
Nu var det länge sen jag bjöd på denna bild, så varsågod:
daphne-du-maurier
Isn’t she lovely?
Vi tar en till:
daphne 2
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

hyllvarmÖvermodig efter att ha kunna bockat av varsin titel på både Mytprojektet och Nobelpristagarprojektet inbillar jag mig genast att jag minsann ska klara allt möjligt. Så här nu ett hopplock av hyllvärmare som ska läsas ut i år! Två är från förrförra årets bokrea: Sara Stridsberg och Theodor Kallifatides. Två är Daphne du Maurier, varav jag skäms för att jag inte läst Rebecca. En Muriel Spark, en Stig Dagerman, en Barbara Vine och en Jayne Anne Phillips. Beate Arnborgs biografi över Bang, och så brevväxlingen mellan Nancy Mitford och Evelyn Waughn (inköpt i Luleå 2011).
En blandning mellan gammalt, jättegammalt, och nästan nytt (eller i alla fall utgivet på 2000-talet).
Jag känner mig peppad!
hyllvarmare

Read Full Post »


Lite lättsammare, gammaldags, kan man säga classic light? Åldrade bästsäljare kanske passar bäst. Ibland vill jag läsa sånt.
Min Daphne du Maurier-samling är numera utökad med tre. (Men det verkar vara fler därute som gillar Mary Stewart, tycker jag mig ha sett.)

Ett av omslagen är ganska fint, ett annat är… obeskrivligt. 😉
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


De senaste veckornas skörd från diverse loppisar är så här fina. Kompletteringsköp av Doris Lessing, jag har redan läst den men jag har det mesta av henne och vill på sikt ha allt. Fay Weldon: är osäker på om jag faktiskt läst boken eller bara såg tv-serien? In Spain, insane. Daphne du Maurier började jag samla på för ett par år sen, och Muriel Spark har Ingrid skrivit om så att min nyfikenhet väcktes. Linda Gray Sexton är dotter till poeten Anne Sexton, den dotter som Anne berättade att hon inte älskade. Jag visste inte att Linda är författare, men nu är jag pepp på att läsa henne.
Dockornas dal av Jaqueline Susanne är en av världens absolut största bästsäljare. Den var också dyrast, 40 spänn, men så är ju omslaget också så… smakfullt.
Som tonåring hade jag kompisar som läste den, men då tyckte jag att den verkade fjantig och ytlig (själv var jag ganska svår och politisk och intellektuellt snobbig). Sen hörde jag en radiodramatisering av BBC härom året som var väldigt bra. Och Lorelai Gilmore läser Valley of the Dolls första gången hon sover över hos Jason. Den blev film också:

Read Full Post »

Haha! På sidan 289 berättas att Mrs Hodgson Burnett ska komma på den stora trädgårdsfesten. (Om henne skvallras att en skilsmässa kan vara otur, men två, det är nästan gudlöst.) Den glömda trädgården är full av blinkningar till Den hemliga trädgården, inklusive en rödhakesångare. Men den myllrar också av hemliga släktband, sagor, spökskepp, hemliga smuggelvägar, tvillingar, dramatiska olyckor, lyckosamma resor, stor kärlek, våldsam död, elaka kärringar, föräldralösa barn, och naturligtvis en hemlig övervuxen trädgård. Den utspelar sig i Marybourouh 1913, Brisbane 2005, London 1900 … och långt innan handlingen anländer till Cornwall har jag hunnit tänka ”Daphne du Maurier”.
När man är på rätt humör för sånt här så är det underbart.
Sen kanske jag inte kommer att komma ihåg alla människor: Nell, Cassandra, Rose, Nathaniel, Eliza, Sammy, Adeline… men känslan finns kvar.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag har haft några härliga stunder med Daphne du Maurier, vars Primadonna jag fann på Myrorna för ett tag sen. Primadonna består av en samling noveller, flera tidigt skrivna innan hon slagit igenom. Men de är bra, riktigt bra, redan från början. Små pärlor.
Senare delen av boken består av texter om hennes släktingar: farfar, far, kusiner, och mer essäliknande saker. Hon gör slarvsylta av idén om romantisk kärlek, men skriver hjärtskärande fint om när hon före 60 års ålder blir änka och går omkring i makens skjortor för att känna sig nära. Hon skriver om en blåsig dag i Cornwall, hur man hanterar berömmelse, och hur svårt det är för barnen som blir utstirrade. Hennes farfar var tecknare i Punch, hennes far matinéidol.
(Av de sju böckerna jag hållit på med sista tiden har fem varit klart biografiska. En tillfällighet? En läsfas?)
Bonusinfo: Det är Sam J Lundwall (redaktör för sf-antologierna Det hände imorgon) som översatt, och Inger Edelfelt som gjort omslaget.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Jag har börjat lite smått i tre av dem.

Daphne du Maurier — darling Daphne — hittade jag på Myrorna för 15 kronor. Det är dagen före januarilönen, så bilden ska illustrera mina prioriteringar den dagen.

Lönedagen. Det här är ständiga favoriten Mo Hayder, och så mer nyliga favoriten Ann Cleeves. Jag läste och läste på baksidan men det måste helt enkelt vara så att det här är en helt annan serie än den från Shetlandsöarna.
Och med allt detta fina på nattduksbordet, som förresten är en byrå, så börjar jag naturligtvis på en fjärde bok.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Hos Holly Hock stötte jag häromsistens på uttrycket comfort reads. Visst är det bra? Just vad man behöver denna mörka dystra evighetslånga månad, när livsandarna flämtar utmattade.
Mitt val är en sort fantasy/sagohistoria/mytomskrivning av Merlin–Arthursagan. Kristallgrottan av Mary Stewart.

Hos India Knight finns en lång lista på förslag till comfort reads, och jag blir glad att se Daphne du Maurier där, liksom Dorothy Sayers, och Rosamond Lehmann.

(Och just när jag börjar på detta inlägg går ett reportage i Godmorgon världen om det svenska begreppet ”mys”. ”Fredagsmys”, ”måndagsmys”, ständigt detta mys. Jag funderar över vårt tröstbehov, det där ”unna sig”, att vi är världens största lösgodisätare, och undrar vad det egentligen är som gör att vi liksom måste tröstas för att vi tvingas leva? Är det bara klimatet? Det finns något barnsligt över det, kanske är ”fredagsmys” helt enkelt en dagisvana som spritt sig och lever kvar i åratal.)
———————————

Read Full Post »


… bara nån ville skicka mig en limpa av de här. Kanadensiska. Varför har ingen berättat att de finns? Visserligen inte döpta efter Daphne, men ändå.

Read Full Post »


Efter en period med intensivt tankeväckande läsning behöver jag lite underhållning, lite romantik. Så jag flyttar in i slottet Dor i helgen. Det är darling Daphne du Maurier som fick skriva färdigt ett halvfärdigt manuskript när författaren sir Arthur Quiller-Couch avled.
Hittills verkar den lovande: Cornwall, dimma, det mytiska slottet och syner från en annan tid. Tristan och Isolde har inte uppenbarat sig än, men jag är bara på sidan 63 så än finns det tid.
UPPDATERING: Nja, det blev inte så härligt som jag hoppades på. Ett kärlekspar som grips av traktens och historiens makt och döms att återupprepa Tristans och Isoldes öde. Ett par roliga bipersoner, men inte så mycket mer. Snabb läsning, trots att jag var tvungen att sprätta upp andra halvan av boken, så den tidigare ägaren läste uppenbarligen inte ut den.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Läser hos Justine Picardie om att Penguin ger ut Nancy Mitford på nytt. Hon är en av de fem berömda systrarna, barn till en excentrisk engelsk överklassfamilj, och jag tycker att hon är livfull och fascinerande. Dessa fem systrar bodde på ett stort gods, och blev mer eller mindre extrema allihop. Unity blev nazist och Jessica kommunist. Dessa två delade rum och bråkade hela tiden, de ristade in hakkorset respektive hammaren och skäran i fönstret med sina diamantringar. (Om man ska tro Cecilia Hagen, som skrivit om systrarna Mitford.) En tredje syster, Diana, gifte sig med den brittiske fascistledaren Mosley och satt fängslad under andra världskriget. Troligen var det Nancys uppgifter till MI5 som satte Diana där. Nazisten, Unity, sköt sig i huvudet när England och Tyskland gick i krig med varandra (eller var det när Hitler tog livet av sig?), men hon överlevde (!) och hennes mamma tog hand om henne.
Nancy Mitford var kanske den mest normala. Hon blev författare men hade otur i kärlek, var först kär i en man som alla utom hon förstod var homosexuell. (Återigen: Hagen och med reservation för mitt fläckvisa minne.) Sen gifte hon sig men äktenskapet blev olyckligt; fullt av missfall och otroheter på båda håll. Jag har läst en biografi över henne av någon som heter Harold Acton, men jag har för mig att den var ganska diskret. Eller så hade jag lite lite förkunskaper. (Bilden ovan är från den boken, och konstnären heter William Acton.)
Picardie skriver mer om Mitfords här och här, och har själv skrivit boken Daphne om Daphne du Maurier, som jag också vill läsa. Senare.

Read Full Post »

syndabocken
En Daphne du Maurier innehåller dramatik, tragedi, äventyr och moraliska dilemman. Jag tycker att man kan läsa in författarens egna bekantskap med livets svartare sidor, även om jag läser böckerna som underhållning och för njutningens skull.
Syndabocken handlar om en deprimerad engelsman utan tillhörighet i livet som möter sin franske dubbelgångare, en utlevande charmör till adelsman som ställt till det för sig. Fransmannen stjäl engelsmannens kläder, och den senare ”tvingas” överta rollen som greve Jean de Gué.
Med greverollen följer en ledsen och gravid fru, en djupt religiös liten dotter som ser syner och späker sig, ett par älskarinnor, ett glasbruk och en samling familjemedlemmar i komplicerade relationer. Dessutom ekonomiska bekymmer och flera mystiska hemligheter som daterar sig till andra världskriget där greve de Gué var på motståndsrörelsens sida.
Historien är naturligtvis helt osannolik. Men det gör inget. Det är Daphne.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

… som jag hittar via Fia finns här. Där kan man läsa att det ska vara en Daphne du Maurier-festival i Cornwall i maj nästa år. I Fowey och St. Austell Bay. Dit vill jag förstås.
Jag kan inte låta bli att köra den underbara bilden i repris. Ögonen! Man drunknar ju i ögonen.
daphne
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »