Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Ursula K LeGuin’ Category

orrJag läser om På andra sidan drömmen, Ursula K LeGuins mästerverk om George Orr som drömmer effektiva drömmar. Drömmar som förändrar verkligheten, så att den alltid varit sådan. Orr lever i Portland, Oregon, och är förtvivlad över att han förändrar andra människors liv (även om de inte vet om det). Han har ingen rätt till det! Så han försöker självmedicinera för att inte sova, knarkar uppåttjack och nedåttjack om vartannat, lånar sin hyresvärd Mannies medikort för att kunna ta ut medicinerna men blir påkommen och skickas till obligatorisk terapi. Där hamnar han hos doktor Haber, en storvuxen man med ännu större ego. När Haber väl inser att Orr inte är nån stackars galning utan att hans drömmar faktiskt ändrar verkligheten sätter han igång att försöka förbättra världens problem med överbefolkning, raskrig, klimatförstörelse… På köpet får Haber allt tjusigare kontor och allt högre befattningar på stora institut.

Men Orr vill ju inte. Han vill bara vara vanlig. Och hans drömmar kan inte styras helt och fullt, de tar alltid en annan vändning än den tänkta.

Flera händelser minns jag oerhört tydligt från när jag läste den här första gången för länge sen. Berget/hästen på Habers kontor. Orrs besvikelse när hans advokat/kärlek Heather blir grå. Främlingarna. Beatlesmelodin.

Men nu fastnar jag också för andra saker. Som den riviga Heather Lelaches insikt om att George inte är den mes hon först tyckte. Hon har begett sig till hans (framdrömda) stuga, där Orr gömmer sig för Haber, rödögd med tovigt hår och torra läppar tvingar han sig att hålla sig vaken.

”Skulle ni vilja ha lite kaffe?” frågade han. Det var mer än värdighet. Integritet? Helhet? Som en ännu osnidad träklump.
Den oändliga möjligheten, den obegränsade och absoluta helheten i att vara det icke försvurna, det icke handlande, det icke snidade: den varelse som genom att inte vara annat än sig själv är allt.
För ett kort ögonblick såg hon honom på det sättet, och vad som mest slog henne, i den insikten, var hans styrka. Han var den starkaste människa hon någonsin hade träffat, för han kunde inte flyttas från mittpunkten. Och det var därför hon gillade honom. Hon drogs till styrka, kom till den som en nattfjäril till ljuset. Hon hade fått mycket kärlek som barn, men ingen styrka omkring sig, ingen som hon någonsin kunde stödja sig på: människor hade stött sig på henne. I trettio år hade hon längtat efter att träffa någon som inte stödde sig på som aldrig nånsin skulle göra det, aldrig någonsin kunde…
Här, kort, blodsprängd, psykotisk, gömd för världen, här fanns han, hennes starka stöd.
Livet är en helt otrolig röra, tänkte Heather. Man kan aldrig gissa vad som händer härnäst.

Det här är och förblir en fantastisk bok. Den är utgiven tidigt 1970-tal, men håller än. Best of-etikett, den fjärde på raken.
Plus för bipersonen Mannie också, hippien vars hjärna trasas sönder allt mer av olika substanser men som spelar en viktig roll när han bjuder Orr på cannabiste och lånar ut sin gamla skivspelare.

 

Read Full Post »

laviniaAh! LeGuin förtrollar när hon tar mig tillbaka till antiken, Italien före Italien. Rösten är Lavinias, Aeneas tredje hustru, som Vergilius aldrig ger någon röst till men som Ursula LeGuin här gör till huvudperson. I en Facebookdiskussion med en av mina gamla kursare från littvet, sent 1980-tal i Umeå, minns vi Aeneas och Dido förstår, alla minns Dido. (Eller? Kanske de flesta associerar Dido till en sångerska.) Kanske hela Aeneiden är på väg att falla i glömska, som LeGuin påtalar i sitt efterord som handlar om varför hon skrivit Lavinia.
Det vore sorgligt i så fall, för här finns så mycket av hjältedåd och kärlek, ett epos från förkristen tid som alla små italienska skolbarn har lärt sig att referera till.
Själv njuter jag. Av LeGuins svskalade men ändå poetiska språk. Av Lavinias uppväxt med en klok och kärleksfull far, kungen, men med en mor, drottningen, som blir galen av sorg när småbröderna dör. Lavinia springer i skogen m,ed sin bästa vän, lär sig att utföra de heliga ritualerna med sin far, har nära band med sina slavar och framför allt så möter hon Poeten, från en annan tid, frusen och döende och den som har skrivit fram Lavinia men blir förskräckt när han träffar henne.
Och sen kärleken. Den stora kärleken.
Tre år får de tillsammans, Aeneas och Lavinia. Det vet hon från början eftersom Poeten berättat det.
Så fin och vacker bok, och så fantastiskt att LeGuin inte tappat greppet, hon är ändå 80+. Jag känner mig på generöst humör, det blir en best of-etikett.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

bibblofynd
På ett plan är det bedrövligt att biblioteket gallrar ut en fantastisk klassiker som Mörkrets vänstra hand. Och Mannen i det höga slottet räknas väl till Dicks bästa? Men på ett annat plan har jag fyndat två böcker för två kronor styck och därmed gjort en av mitt livs bästa bokaffärer.
Om man ska vara noga så frågade bibliotekarien:
— Kan du tänka dig att betala en femma? (Han hade ont om växel.)
Och så fick det bli.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

leguintehanuburna
Vid omläsningen av Tehanu imponeras jag av rikedomen, väven av teman, att den är så filosofisk. Som LeGuin ju gärna är i sin vuxnare litteratur. Jag tycker mycket om det.
Tenar filosoferar över skillnaderna i kvinnors och mäns villkor, prästinnors och bondmorors, trollkarlar och gummors.
Hon är Tenar av ringen, ändå kan hon avfärdas och magikerna ids inte lyssna på henne. Inte ens när det är hon som kallas till den döende trollkarlen Ogion och får höra hans sanna namn. Tenar har sedan den förra boken valt ett annat liv, efter en kort tid hos Ogion väljer hon att gifta sig och skaffa barn och bo i en liten by. Att bli en vanlig kvinna. När vi träffar henne här är hon nybliven änka och barnen utflugna. Istället tar Tenar hand om lilla brännskadade Therru, utsatt för en vansinnig omänsklig grymhet. Så skadad så rädd så sluten. Men vilken revansch!
Och så blir det till slut Tenar och Ged, så rart.
Tehanu är helt klart den bästa boken i Övärlden-serien. Den är utgiven 1990, 18 år efter trean i trilogin. Undertiteln är: The Last Book of Earthsea läser jag här, och det kunde den gärna ha fått förbli.
Femman, Burna av en annan vind, är utgiven 2001 och inte i närheten av att vara lika bra. Ganska trist, mycket upprepningar och självklarheter som uttalas. Fick kämpa för att läsa ut den.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

ursulamina2Har man en gång börjat läsa Övärlden-böckerna är det svårt att sluta. Jag fortsatte av bara farten.
Gravkamrarna i Atuan är lite mer småtråkig än vad jag mindes, även om hjärtat blöder för lilla Tenar som tas från föräldrarna vid fem års ålder och uppfostras i en sekt som Den namnlösa, reinkarnationen av den tidigare översteprästinnan. Som Arha lever hon lika mycket under jord i labyrinterna under tronsalen som ovanför. Till dess att hon finner en man därnere. En man som letar efter en skatt. Det är Sparvhök.
Den yttersta stranden är däremot bättre än jag mindes den. Rikare, mer fullödig, med fler bottnar. Ged/Sparvhök, numera Ärkemagiker, får här en ung fursteson, Arren, till följeslagare i sin kamp mot det onda. En okänd makt eller person ligger bakom att all trolldom och språkkunskap, De sanna namnen, håller på att försvinna ur världen. I utbyte lovar den onda makten evigt liv, så jag undrar om det ligger ett visst mått av kristendomskritik i historien?
Äsch, jag orkar inte utveckla den tankegången, jag läser för det kära återseendets skull.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

trollkarlenSå dumt av mig att glömma Vicker, som blir Sparvhöks/Geds vän på trollkarlsskolan på Roke. Som försöker rädda honom när Skuggan attackerar första gången, och som är med på slutet när Ged jagar efter Skuggan allra längst ut i Övärldens utkant, bortom Utklippan.
Vicker är en vänskaplig människa, och trofast. Trygg i sig själv, en skicklig och uppskattad trollkarl. Vicker sätter sin nödställde väns behov före sina egna, trots faran. Hans främsta argument är att om Skuggan övertar Geds kropp, bör någon finnas där som kan varna världen.
Ja, jag fick lust att läsa om denna bok. Kanske blir det fler i serien här på vårkanten. Och så kom jag mig äntligen för med att pilla bort prislappan (29:50) som satt mitt på Skuggans ansikte. När man ser det så blir ju saken mer uppenbar. Inger Edelfeldt har gjort omslaget.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

ursulanya
Häromsistens på busstationen i Stockholm skyltade Pocketshop så här fint med Övärlden-trilogin. Den vinner ständigt nya läsare och jag säger grattis till dem!
Mina egna motsvarande böcker är inköpta på bokrean 1988 (UPPDATERING: Bara de två första) och ser ut så här:
ursulamina
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

forgivenessSommarens första fria läsning blev novellsamlingen Four ways to forgiveness. Det är fyra historier som löst hänger ihop, på så sätt att de utspelar sig på grannplaneterna Werel och Yeowe som delvis har samma historia av slaveri som här delar upp människorna i owners/ägare och assets/tillgångar. På Yeowe har slavarna gjort revolution, och delar istället upp sig längs könsgränserna där förtrycket av kvinnorna är hårt och brutalt.
Ursula K LeGuin är bedövande bra i sina fyra historier, som också är kärlekshistorier, som den med Yoss som lever ensam i utkanten av en by och börjar vårda den skandaliserade revolutionären Abberkam när han är sjuk. Ekumenens sändebud, den livliga Solly som kidnappas tillsammans med sin livvakt veteranen Teyeo, och en annan utsänd från Ekumenen, historikern Havzhiva, som förändrar samhällsstrukturen på Yeowe tillsammans med tiotusentals kvinnor, varav Rakam är en. Både Havzhiva och Rakam växer upp i små byar med fasta strukturer och invanda mönster. Havzhiva längtar efter något annat och kan välja, medan Rakam kastas ut i det okända flera gånger om och överlever hot och våld.

Jag har läst Ursula K LeGuin i kanske 30 år, men jag har aldrig ansträngt mig för att förstå hur de olika världarna hänger ihop. Mer än att Hain är ursprungsplaneten, varifrån alla mänskliga folk härstammar för några tusen år sen. Tror jag. Planeter koloniserades och började bygga upp egna system. De krigade, svalt eller frodades. De flesta civiliserade är nu medlemmar i en sorts federation eller liknande, som ibland heter Ekumenen. Ibland heter den något annat.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

leguinwalton
En novellsamling av underbara Ursula, och så den som jag blev nyfiken på: Jo Walton Among others. Och Ursula blurbar Jo! Så nu vet jag att den är bra.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

berattelsen-ar-varldens-sprakUrsula K Le Guin har vissa teman hon ständigt återvänder till: det antropologiska utforskandet, det filosofiska tänkandet, det nedtecknade ordet, och vandringarna. För att vara en författare så bekväm med rymdresor som grundförutsättning, så GÅR folk väldigt mycket i hennes böcker. Gärna genom oländig terräng.
Alla dessa teman finns i Berättelsen är världens språk. Det är Sutty, historiker och lingvist, som lämnar sin av religiösa inbördeskrig och fundamentalistisk fanatism sönderslitna hemplanet Terra/jorden, och beger sig till Aka, en planet med en rik kultur. Det är bara det att under tiden som Sutty färdas i rymden har det skett ett maktskifte på Aka, där nu allt gammalt, allt skrivet, all historia betraktas som efterblivet nonsens och är förbjudet. Alla ska vara producent-konsumenter på marsch mot kosmos. (Hör jag någon säga Kulturrevolution? Jo.)

Men Sutty har tur. Hon får tillåtelse att resa ut ur staden, ut på landsbygden, och där smyger hon sig undan Övervakarens ögon och börjar göra sig förtrolig med människor som fortfarande lever med sina skrifter, meditationer och Berättelser i smyg.
När jag tänker närmare på saken så handlar Ursula K Le Guins böcker också ofta om makt. Det här är en omläsning för mig, och jag har glädje av mina egna språkkorrigeringar, det var alltså lite för många korrfel i texten. Synd. Boken heter The Telling i original och tillhör det hainska universat.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Även om jag inte, som människorna i Ursula K Le Guins novellsamling, hittar nån sorts reva i tiden och rummet som gör att besök på andra planeter blir möjliga medan man väntar på flygplatser, utan bara tar nattåget upp till Luleå, så njuter jag för fulla muggar av Le Guins halsbrytande fantasi och låtsas-antropologi.
Och i Luleå väntar mitt nyaste barnbarn, en liten gosse. 🙂

Read Full Post »


Den lokala radiostationen KBOO i Oregon sänder en serie som heter Oregon Treasures. Här läser finaste Ursula K LeGuin sina egna dikter, och pratar om Left hand of Darkness, varför det är korkat att ge författare rådet ”skriv om det du vet”, om sin oro för att glömmas bort (No way, Ursula!) och lite annat smått och gott.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag är inte så bra på att hålla koll på priser och långa och korta listor, men nu när jag ser Svenskans lista på de tio senaste Booker-pristagarna så upptäcker jag två favoriter. Alan Hollinghursts Skönhetens linje/The Line of beauty och Margaret Atwoods Den blinde mördaren/ The Blind Assassin. (Egentligen har jag inte läst The Line of Beauty, men jag har sett tv-serien två gånger och läst två andra böcker av Alan Hollinghurst; The Swimmingpool Library och The Folding Star, så jag tycker att det räknas.) Jag tror också att jag har Anne Enrights bok hemma. Ska nog flytta in den till sovrummet, bland de andra 30–40 böckerna som står närmast i tur för läsning.
I varje fall så tänker jag att det där Booker-priset inte är så dumt. Precis som jag ofta tänker att Orange-priset är en bra rekommendation. Och borde jag inte hålla bättre koll på Nebula-pristagarna, jag menar med favoritnamn som Ursula K LeGuin, Michael Chabon, Octavia E Butler
Men det slutar ändå alltid med att jag nätt och jämnt orkar hänga med på Nobelpristagarna. Om ens det. Och ibland undrar jag om det priset verkligen är det viktigaste?

Read Full Post »

Hennes samlingsbok av essäer, tal och recensioner från 1970 och 1980-tal heter Dancing on the Edge of the World, och är i mina läsarögon väldigt fin. Som tidigare sagt; är ämnena i huvudsak resande, litteratur, feminism och socialt ansvar. Jag fastnar för många texter, kanske allra mest för dem som handlar om resande. Nej, inte rymdresande, trots att Le Guin gärna rör sig inom science fiction-genren, utan helt vanliga resor. Som att köra mellan Oklahoma och Georgia. Eller att fotvandra i England, till Stonehenge. Det är underbar läsning, och jag vill genast köpa biljetter och ge mig ut!
I recensionerna passar Le Guin på att skåpa ut två av min älskade Doris Lessings science fiction-romaner, de som ingår i Canopus-serien. Den enda som finner nåd är The Marriages between zones three, four and five, som jag skrivit lite om här. (Att läsa det påminner mig om att jag aldrig läst ut den serien, jag har aldrig riktigt fallit för den trots att kombinationen Lessing och sf i teorin borde få mig att börja dregla. Märkligt. Men Le Guin får mig att lite förstå varför.)
Sen har Dancing on the Edge of the World förstås den bieffekten att jag vill läsa en massa annat som hon skriver om. Alcotts Unga kvinnor till exempel, hur kan jag inte ha läst den?? Och Ursulas egen mammas böcker verkar jättespännande, om indianska myter från Kalifornien. Theodora Kroeger heter hon och var över 50 år innan hon började skriva.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag tycker att ordet ”hen” är en fin uppfinning. Så otroligt praktiskt att kunna skriva det istället för hon/han eller krångliga abstrakta konstruktioner. ”Rånaren försvann från platsen. Hen fick med sig 10.000 kronor” eller ”I medborgarförslaget menar hen att det behövs en ny lekplats”.
När man inte vet vilket kön det handlar om, alltså. Och ja, ifall det handlar om en av de ytterligt få personer som inte vill tillhöra något specifikt kön. Men när det handlar om någon som uppenbart är kvinna eller man, så tycker jag att det är oerhört fånigt att kalla henne eller honom för hen.
Jag påminns om den här korta diskussionen om Ursula K Le Guin hemma hos Elin och Siska när jag läser en tidskrift som heter Ful. Där skriver de genomgående ”hen” på alla. Det är ett ideologiskt statement. Som jag fått förklarat för mig flera gånger, men som jag inte håller med om.
Först och främst är det en djupt känslomässig reaktion. Jag är kvinna, har alltid varit kvinna, är stolt över att vara kvinna och har inte alls nån lust att reduceras till nåt neutrum. För jag känner mig reducerad. Stympad. Utslätad.
För det andra, och vad som naturligtvis är viktigare än min lilla privata känsla, så tror jag att alla kvinnliga erfarenheter, kvinnors historia och tankar, som under så stor möda har tagit sig en plats inom litteraturen, konsten, på universiteten, i det allmänna medvetandet och äntligen börjat räknas som viktiga riskeras att osynliggöras och försvinna IGEN när allt ska samlas under nåt neutralt begrepp som påstås representera ”alla”. (Det gör ju aldrig det. Det är alltid nån som inte räknas in i ”alla”, alltid någons version som försvinner.)

Just nu läser jag Ursula K Le Guins essäsamling Dancing at The Edge of the World. Thoughts on Word, Women, Places. Den är så där härligt tankevrickande, trots att texterna är från sent 1970-, tidigt 1980-tal. Vissa saker har hunnit bli inaktuella, och vissa har både hunnit bli inaktuella och sen aktuella igen (kärnvapenhotet till exempel). Hon rör sig i ämnesområden som hon markerar med symboler: en kvinnosymbol för feminism, en cirkel för social responsibility, en ruta för literature och en framåtpil för travel. Och hon är så klok! För att inte nämna en fantastisk historieberättare, en som verkligen tror på litteraturens kraft.
I alla fall. När jag läser Le Guin kommer jag ihåg diskussionen borta hos Elin och Siska, och tänker att Le Guin inte skulle ha gillat att bli kallad ”hen”. Det framgår utmärkt tydligt när hon skriver om vem hon skulle skicka iväg i rymdskeppet för att lära utomjordingarna om Jorden (en obemärkt mormor/farmor) och på många andra ställen. Men, och detta är ett viktigt men, hon ångrar att hon använde ”man” och ”he” om de androgyna människorna på planeten Gethen i Left Hand of Darkness. I efterhand inser hon att hon behövt neutrala pronomen där, för nu gick det alltför lätt att föreställa sig Gethenerna som män. (Dessutom ångrar hon att hon lät alla vara heterosexuella.)
Så det känns väldigt fint att kloka Ursula K Le Guin tycker som jag i hen-frågan. (Ifall hon inte hunnit ändra sig, ibland gör hon det och då redovisar hon både de gamla och de nya tankarna i sina essäer.) Men i denna fråga har åtminstone jag inga planer på att ändra mig.

Read Full Post »

Older Posts »