Mediekrönika om William Blake

Den engelske poeten och konstnären William Blake har varit aktuell i sommar. Som flitig P1-lyssnare har jag hört två olika program helt dedikerade till denne gamle mästare.
Först var det Filosofiska rummet som tidigt i juni hade underrubriken ”Poeten William Blake och hans tankevärld”. Ett runda-bords-samtal med författaren Carl-Johan Malmberg och författaren Eva Ström, som diskuterade poesi och konst. Den senare läste sin egen dikt inspirerad av ”The Tyger”, medan den förre talade om sin nyutkomna bok ”Stjärnan i foten”, som handlar just om William Blake.
Programledaren hade den goda smaken att spela Patti Smiths avskalade men kraftfulla version av just The Tyger, vilket gjorde mig lycklig i flera timmar efteråt.
När sen Kulturradions Richard Dinter sände sitt program ”William Blakes blick” tyckte jag lite synd om honom. Här återkom Carl-Johan Malmberg och här återkom Eva Ström. Sa de inget om att de nyss varit intervjuade i samma ämne? Jag undrar. Dinter gjorde också ett försök att få tala med Patti Smith i New York, men fick nöja sig med bokhandlaren James Groubas, innehavare av Unoppressive Non- Imperial Bargain Books på Carmine Street i Greenwich Village. Där finns en egen Blake-hylla, som Patti Smith brukar botanisera i.
Vem var då denne William Blake? Han föddes 1757 i London där han bodde nästan hela sitt liv. Han skrev ”Songs of Innocence” och ”Songs of Experience” och en rad andra verk, han illustrerade sina egna böcker och dessutom böcker av Mary Wollstonecraft och John Milton och Dantes gudomliga komedi.
Han har kallats mystiker, han har kallats romantiker och förromantiker, han inspirerades av de stora revolutionerna i Frankrike och Amerika, av Rafael, Michelangelo, Albrecht Dürer och vår egen Swedenborg. Och av bibeln. Framför allt av bibeln.
Ett känt citat är ” ”I must Create a System, or be enslav’d by another Man’s. I will not Reason & Compare; my business is to Create.” från ”Jerusalem: The Emanation of the Giant Albion”.
William Blake gifte sig med Catherine Boucher, som var analfabet och fick signera sitt vigselcerifikat med ett X. Men Blake lärde sin fru att läsa och skriva, och de arbetade senare tillsammans fram till Blakes död 1827.
Ju mer jag hör och läser om Blake, ju mer vill jag höra och läsa. På nattduksbordet ligger just nu Patti Smiths urval av hans dikter. Helst vill jag läsa högt, så att jag känner rytmen.

Ps: I tv-serien ”The Mentalist” jagar Patrick Jane seriemördaren Red John, som citerar ”The Tyger”.

Publicerad i Corren och UNT.

Read Full Post »

Elizabeth Hand: Generation loss

Cassandra Neary var ett underligt, olycksdrabbat barn, som växte upp till en underlig, drabbad kvinna. Hon överlevde bilolyckan som dödade hennes mor, låg där stilla och stirrade tyst upp i taket när hjälpen kom.
Som tonåring får Cass en kamera av sin far. Plötsligt är hon fotograf. Hon flyttar till New York och lever det konstnärliga, drogfyllda livet kring punkscenen. Hon får en fotobok utgiven, Dead girls. Ja, hon är morbid. Och inte särkilt trevlig. Men alla kan ju inte vara snälla och trevliga, nån måste vara alldeles åt h-e uppfuckad också, och det är Cass. Och när hon slutat vara lovande konstnär och bara är en fattig narkoman på 40+ som ständigt lägger krokben för sig själv, när hennes stora kärlek Christine dör i 9/11 och Cass som det ultimata tecknet på misslyckande jobbar på bokhandeln Strand (mitt drömjobb!), ja då sträcker en bekant ut en hjälpande hand och erbjuder henne ett frilansjobb: intervjua den mytomspunna fotografen Aphrodite.

Cas Neary ger sig ut på en roadtrip till Maine. Ett ogästvänligt, kargt, blåsigt Maine, där man ser med misstänksamhet på främlingar. Särskilt eftersom traktens ungdomar har en tendens att försvinna spårlöst… Rymmer de eller blir de bortförda? Lilla gothtjejen Mackenzie längtar i alla fall bort från hålan där hennes pappa driver hotell. Kan Cass bli hennes biljett till New York?
Men först ska Cass ut på ön Paswegas Island, där Aphrodite grundade ett konstnärskollektiv på 1970-talet. Nu är det bara sorgliga rester kvar, knarket och spriten tog de flesta. Toby med båten Northern Star finns kvar, i ett isolerat hus bor Denny, Aphrodites hatade exman, och hennes son Gryffin råkar vara på besök hos sin alkoholiserade mor.
Jag älskar detaljerna i den här boken. Att Susan Sontag ska ha skrivit en essä om denna fotograf. Att Cass ska ha träffat Robert Mapplethorpe. Att hon spelar Patti Smith. Alla fotografer som namedroppas; Diane Arbus, Cindy Sherman, Sally Mann.
Jag älskar även miljöerna. Vädrets krafter, regnet, utsattheten. Blåsten och isoleriongen, att det är på en ö… som The Shining och Shutter Island på samma gång.
Men starkast intryck gör Blicken. Hur Cassandra ser på världen. Ljuset. Mörkret. Nyanserna. ”Bleak is beautiful.” Hur besatt hon är av Bilden. Mänsklighet, moral, allt är underordnat bilden. Även döden.
Elizabeth Hand är ofta bisarr, grotesk, makaber. Och Cass Neary med sitt pillerknaprande och Jack Daniels-pimplande och sina stålskodda cowboyboots är ingen människa som man gärna vill ha i sitt liv. Ändå fängslas jag. Och jag får för mig att chansen finns att jag får träffa Cass Neary igen? Kanske stannar hon och får ihop det med Suze i kafét? Men vad händer då ifall en annan viss person får veta vad Cass inte gjorde…?

Och så har jag lärt mig vad en fiskmård är. Ganska läskigt djur. Och vad Generation loss egentligen betyder. Tyvärr verkar det som att jag plockat bort kategorin ”noir” och just nu känns det väldigt synd, för mer noir än så här blir det inte.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Elizabeth Hand, Generation Loss, foto, fotograf, Cassandra Neary, Maine, blåsigt, alkoholism, ö, kollektiv, försvunna ungdomar, fiskmård

Read Full Post »

Patti Smith: Indian rubies (del av)

I have always possessed a kind of knapsack, if nothing more than a piece of cloth or skin tied in a knot. My sack, worthy comapanion, produces, when opened, a world defined by its contents — fluxion, unique, beloved.

This uncommon bundle has always been my comfort, my happy burden. Yet I have found it unwise to attach myself to the souvenirs within. For as soon as I focus on a certain object I misplace it or it just disappears.

I had a ruby. Imperfect, beatiful like a faceted blood. It came from India where they wash up on the shore. Thousands of them — the beads of sorrow. Little droplets that somehow became gems gathered by beggars who trade them for rice. Whenever I stared into its depths I felt overcome, for caught within my little gem was more misery and hope than one could fathom.

Ur Woolgathering/Patti Smith

Read Full Post »

Sommarens utställningar

Siri Derkert på Moderna museet: Vilken bredd! Akvareller, oljor, miniatyrer, modeteckningar och politiska collage… och så de där ristningarna på Östermalms tunnelbanestation. Jag tycker nästan mest om hennes kubistiska oljor. Och modeteckningarna. Vilket människoliv också, med ungdomsresor och kärlekar och bortadopterade barn som hon sen tar hem till sig. Och dottern, konstnären, som dog.
Mycket intressant utställning, men inte så lyckad hängning. Nånstans mitt i möttes min väninna och jag, båda helt förvirrade, och undrade om den andra hade sett åren si-och-så.


Luleå Art Biennal på Kulturens hus. Flera konstnärer, och därför en blandad kompott. Jag tyckte om de jättestora babybodiesarna, och framför allt den starka historien med kvinnan vars huvud/hals plötsligt en dag fastnade på snedden. Hela hennes liv förändrades, det var hemskt. Porträtt av Elli heter verket, Antti Haase heter konstnären.



Jag tyckte också om fotona från en brasiliansk strand, där lönnfeta skrynkliga tunnhåriga människor tycker att de är skitsnygga, medan det däremot krävdes information om att ett helt möblemang är gjort av insulinsprutor för att jag skulle uppskatta dessa:

Nina Hemmingssson i Ljusgården på stadsbiblioteket i Umeå. Liten och intensiv, överblickbar och man kan gå runt runt och garva åt hennes fula & överdrivna figurer, som ständigt visar upp våra minst önskvärda känslor och egenskaper.
Originalteckningar från Så jävla normal finns med på utställningen. Man kan handla också.

Robert Mapplethorpe på Fotografiska museet. Svartvita, vackra, en lek med ljus och mörker. Blommor och kukar och en kvinnlig bodybuilder som tydligen var extrem då, men idag känner jag flera stycken som är ungefär lika muskulösa. Bilderna är snygga på ett distanserat sätt, inte ens nakenbilderna blir intima. Bilderna på Pattis Smith är klart bäst, inte bara för att jag gillar henne utan för att där uppstår känslor. En extra dimension.

Eleanor Coppola också på Fotografiska museet har jag skrivit ett eget inlägg om. Mycket starkt.

Read Full Post »

Grattis Patti!

Älsklingen Patti Smith får Polarpriset — härligt!
Gloria är min absoluta favorit, bara första ackorden får mig att rysa… men det finns så mycket som är bra.
Jag har skrivit om min läsning av självbiografiska Just kids här och här. Mer rock- och New York-historia än så blir det inte. (Även om jag saknar hennes RÖST, jag vill höra henne inte bara läsa orden.) Samma sak med diktsamlingen Woolgathering/Samla ull, som jag visst inte har skrivit om, men här är ett smakprov:
On clear, peculiar nights I sometimes saw movement in the grasses. At first I thought it to be the swipe of the white owl or the great pale wings of a luna moth spreading and folding like a medieval habit. But it came to med one night that they were people like none I had ever seen, in strange archaic cap and dress. I used to think I could see the white of their bonnets and, at times, a hand, in the act of graspong, illuminated by the moon and stars or the light from a passing car.
Ett smakprov ur Patti Smith Complete 1975-2006 finns här och så spelningen på Skeppsholmen 2008 plus filmen Dream of Life här.

Här läser Patti Smith på ett poesi-maraton. Dikten är skriven till den ryske regissören Tarkovski.

Vi tar Dancing barefoot också, tycker jag.

Hermia grattar också.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, poesi, musik, film, Polarpriset, Gloria

Read Full Post »

Imorgon släpps biljetterna

Till Patti Smith på Kulturhuset nästa vecka. Jag kan inte gå, men försöker komma över min bitterhet genom att minnas konserten från sommaren 2008 och allt jag tänkte på när jag läste Just kids. Och så hoppas jag på att få läsa många bloggposter om det sen. Skriv! (Ni får gärna lägga in länkar här.)
Uppdatering: Det blev inställt. Mycket tråkigt.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, Kulturhuset,

Read Full Post »

vattenringar, namedropping, totalnörderi

När jag läser Patti Smiths Just kids grips jag av lust att läsa hennes älskade franske symbolist Arthur Rimbaud, vill veta mer om Edie Sedgwick som verkar ha varit en enorm personlighet och kanske se nutida filmen Factory girl, lyssna på Velvet Underground, se om Fassbinders film Querelle på Jean Genets bok, youtuba Lotte Lenya och lära mig mycket mer om Sam Shepard, som jag aldrig ens har fattat att han skriver själv. Minns den fina scenen mellan Smith och Shephard i filmen Dream of Life, och nu får jag deras första möten i den här boken. Det är så underbart fint. (Han spelar också banjo på Nirvana-covern här nedan.)
Upptäcker dock till min stora förfäran att Patti Smith jobbade på världens underbaraste bokhandel, The Strand, och vantrivdes!?!? Det är det enda jag hittills har emot henne.




Och naturligtvis vill jag nu tillbaka till New York och bo på Chelsea Hotel.
Over and out.
Jag tror inte att jag kommer att skriva nån riktig recension, men läs gärna i VK och Svenskan.

Read Full Post »

Reseläsning: Just kids av Patti Smith

Jag blir så ledsen av att läsa om hur elaka biträdena/sköterskorna är mot Patti, när hon föder sitt första barn. De ser att hon är ogift, en mycket ung tjej, hånar henne och låter henne ligga ensam i ett rum i flera timmar med en sätesbjudning. Läkaren blir rasande när han upptäcker det. Men barnet kan förlösas, och sen adopterar hon bort det och reser till New York. Med bristningar på magen på sin spinkiga, gängliga kropp… Den bilden gör henne till en helt annan person i mina ögon, så rörande.
Första dagen träffar Patti Robert Mapplethorpe, som ska bli hennes pojkvän och själsfrände. Det är fascinerande läsning om två unga, begåvade människor som försöker ägna sig åt sin konst, utan att svälta ihjäl på kuppen. Det är också intressant hur länge det dröjer innan de hittar sina uttryck, som i Pattis fall musiken som kommer in rätt sent, efter tecknandet och diktandet.
Jag läser vidare.

Read Full Post »

Nu blir det svårt

Med så här fina nya böcker blir det svårt att hålla min plan med två gamla — en ny. Men jag försöker.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Anne Holt, Patti Smith, Kerstin Thorvall

Read Full Post »

Patti Smiths memoarer!

Dagens bästa nyhet är denna: att Patti Smiths memoarer kommit ut. Boken heter Just kids och verkar handla mest om de tidiga åren. Som tiden med Robert Mapplethorpe.
We lived on day-old bread and Dinty Moore beef stew. We hadn’t the money to go anywhere, had no television, telephone or radio. We had our record player, though, and drew back the arm so a chosen record would play over and over as we slept.
Kommer på svenska i vår. Ett utdrag finns hos Rolling Stone.

Just kids går genast upp på listan över självbiografier jag vill läsa.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, Robert Mapplethorpe, Just kids, självbiografi, poesi, fotografi, New York

Read Full Post »

We are waving to Virginia

Patti Smith läser Virginia Woolf. Otroligt. Amazing. Underbart.
Missa inte slutet, när hon står där med sina barn.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, Virgina Woolf, poesi, musik

Read Full Post »

Mer Patti Smith! Smells like teen spirit

Och liveversionen.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, Smells like teen spirit, musik, cover

Read Full Post »

Annie fotade Patti

1978 när Patti Smith slog igenom med Because the night tog Annie Leibowitz denna fantastiska bild:


Och 1996 tog hon nya. Hoppas det går att läsa här under.


Jag kan inte kalla Annie Leibowitzs bok På uppdrag för välskriven rent språkligt, men det är roligt ändå att läsa om hur det gick till med flera av hennes mest berömda bilder. John Lennon och Yoko Ono, Demi Moore, Whoopi Goldberg, Arnold Swarzenegger och en rad andra. Rolling Stones. Men mest tittar jag på bilderna, förstås.
Sök på Leibowitz namn och bilder så hittar ni fantastiska saker. Mer Patti Smith på bloggen här och här. Och här.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Annie Leibowitz, Patti Smith, Because the night, På uppdrag, foto, musik

Read Full Post »

Paint it Black – Janet Fitch

Det är 1980-tal i Los Angeles och punken är stor. Josies hår är blonderat som Debbie Harrys. Hon är 20 år, bor med sin pojkvän Michael, och arbetar som konstnärsmodell och som The Girl i några filmer. Michael säger att han behöver några dagar för sig själv för att måla. Efter några dagar får Josie ett samtal från polisen, som ber henne identifiera Michaels kropp. Han har skjutit sig på ett hotellrum.
Den här boken handlar om sorg och smärta och kärlek och hat och skuld. En maktkamp utspelar sig mellan Michaels mamma Meredith, den berömda konsertpianisten, och Josie, som kommer från en fattig, outbildad bakgrund.
The waiter came to take their drinks order. He confirmed that Meredith wanted ”the usual”, but when Josie ordered a Stoli on the rocks, he gave her a sceptical look, assuming her underage status. She got ready to show her ID, but instead of carding her, he just glanced at Meredith, who raised her eyebrows and gave a small nod. He shrugged, wrote down her order. Josie wanted to remember every detail, the sequence of these tiny gestures. Here was exactly the difference between the rich and the poor, in that one near-invisible interchange. There was a secret code, after all. It was the conspiracy her father always talked about, the line which the poor could not cross because they didn’t know the handshake. There was only a glimpse, you had to look fast, but there it was. You could sell information like that. It was the way the world really ran, in little signs and signals.
Välskrivet och sårigt, med mycket musikreferenser. Klassiskt som Brahms och Schubert, och rock som Patti Smith, Blondie, David Bowie. Och punk, som sagt. Naturligtvis citeras ett par rader ur Rolling Stones gamla hit Paint it black på försättsbladet.
Jag älskar slutet! Belöningen för all sorg och smärta.
Fitch har också skrivit Vit oleander.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Janet Fitch, Paint it black, Patti Smith, Blondie

Read Full Post »

notes, new york city, 1976

I went up to 48th Street and got me an electric guitar. A 1957 Fender Duo-Sonic. Old Mr. Manny sold it to me, on time, for $110. Legend had it that Jimi Hendrix had played it. Legend or not, it was mine. The thick maple neck, strung with god’s heaviest strings, felt good to me. I wasn’t interested in learning chords, I was interested in expressing ideas, however abstract, within the realm of sound.

It was the bicentennial year. The force of desire compelled us to translate imagination into action. It was at this time while attempting to mount a tide of feedback that I met Fred Sonic Smith, who with few words showed me the way to draw from my instrument another language, or as he put it, to be sonically speaking.

Ur Patti Smith Complete 1975-2006

—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, Complete 1975-2006, musik, poesi

Read Full Post »