Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Patti Smith’

blakeDen engelske poeten och konstnären William Blake har varit aktuell i sommar. Som flitig P1-lyssnare har jag hört två olika program helt dedikerade till denne gamle mästare.
Först var det Filosofiska rummet som tidigt i juni hade underrubriken ”Poeten William Blake och hans tankevärld”. Ett runda-bords-samtal med författaren Carl-Johan Malmberg och författaren Eva Ström, som diskuterade poesi och konst. Den senare läste sin egen dikt inspirerad av ”The Tyger”, medan den förre talade om sin nyutkomna bok ”Stjärnan i foten”, som handlar just om William Blake.
Programledaren hade den goda smaken att spela Patti Smiths avskalade men kraftfulla version av just The Tyger, vilket gjorde mig lycklig i flera timmar efteråt.
När sen Kulturradions Richard Dinter sände sitt program ”William Blakes blick” tyckte jag lite synd om honom. Här återkom Carl-Johan Malmberg och här återkom Eva Ström. Sa de inget om att de nyss varit intervjuade i samma ämne? Jag undrar. Dinter gjorde också ett försök att få tala med Patti Smith i New York, men fick nöja sig med bokhandlaren James Groubas, innehavare av Unoppressive Non- Imperial Bargain Books på Carmine Street i Greenwich Village. Där finns en egen Blake-hylla, som Patti Smith brukar botanisera i.
the-lambVem var då denne William Blake? Han föddes 1757 i London där han bodde nästan hela sitt liv. Han skrev ”Songs of Innocence” och ”Songs of Experience” och en rad andra verk, han illustrerade sina egna böcker och dessutom böcker av Mary Wollstonecraft och John Milton och Dantes gudomliga komedi.
Han har kallats mystiker, han har kallats romantiker och förromantiker, han inspirerades av de stora revolutionerna i Frankrike och Amerika, av Rafael, Michelangelo, Albrecht Dürer och vår egen Swedenborg. Och av bibeln. Framför allt av bibeln.
Ett känt citat är ” ”I must Create a System, or be enslav’d by another Man’s. I will not Reason & Compare; my business is to Create.” från ”Jerusalem: The Emanation of the Giant Albion”.
William Blake gifte sig med Catherine Boucher, som var analfabet och fick signera sitt vigselcerifikat med ett X. Men Blake lärde sin fru att läsa och skriva, och de arbetade senare tillsammans fram till Blakes död 1827.
Ju mer jag hör och läser om Blake, ju mer vill jag höra och läsa. På nattduksbordet ligger just nu Patti Smiths urval av hans dikter. Helst vill jag läsa högt, så att jag känner rytmen.

Ps: I tv-serien ”The Mentalist” jagar Patrick Jane seriemördaren Red John, som citerar ”The Tyger”.

Publicerad i Corren och UNT.

Read Full Post »

Cassandra Neary var ett underligt, olycksdrabbat barn, som växte upp till en underlig, drabbad kvinna. Hon överlevde bilolyckan som dödade hennes mor, låg där stilla och stirrade tyst upp i taket när hjälpen kom. generation-loss
Som tonåring får Cass en kamera av sin far. Plötsligt är hon fotograf. Hon flyttar till New York och lever det konstnärliga, drogfyllda livet kring punkscenen. Hon får en fotobok utgiven, Dead girls. Ja, hon är morbid. Och inte särkilt trevlig. Men alla kan ju inte vara snälla och trevliga, nån måste vara alldeles åt h-e uppfuckad också, och det är Cass. Och när hon slutat vara lovande konstnär och bara är en fattig narkoman på 40+ som ständigt lägger krokben för sig själv, när hennes stora kärlek Christine dör i 9/11 och Cass som det ultimata tecknet på misslyckande jobbar på bokhandeln Strand (mitt drömjobb!), ja då sträcker en bekant ut en hjälpande hand och erbjuder henne ett frilansjobb: intervjua den mytomspunna fotografen Aphrodite.

Cas Neary ger sig ut på en roadtrip till Maine. Ett ogästvänligt, kargt, blåsigt Maine, där man ser med misstänksamhet på främlingar. Särskilt eftersom traktens ungdomar har en tendens att försvinna spårlöst… Rymmer de eller blir de bortförda? Lilla gothtjejen Mackenzie längtar i alla fall bort från hålan där hennes pappa driver hotell. Kan Cass bli hennes biljett till New York?
Men först ska Cass ut på ön Paswegas Island, där Aphrodite grundade ett konstnärskollektiv på 1970-talet. Nu är det bara sorgliga rester kvar, knarket och spriten tog de flesta. Toby med båten Northern Star finns kvar, i ett isolerat hus bor Denny, Aphrodites hatade exman, och hennes son Gryffin råkar vara på besök hos sin alkoholiserade mor.
Jag älskar detaljerna i den här boken. Att Susan Sontag ska ha skrivit en essä om denna fotograf. Att Cass ska ha träffat Robert Mapplethorpe. Att hon spelar Patti Smith. Alla fotografer som namedroppas; Diane Arbus, Cindy Sherman, Sally Mann.
Jag älskar även miljöerna. Vädrets krafter, regnet, utsattheten. Blåsten och isoleriongen, att det är på en ö… som The Shining och Shutter Island på samma gång.
Men starkast intryck gör Blicken. Hur Cassandra ser på världen. Ljuset. Mörkret. Nyanserna. ”Bleak is beautiful.” Hur besatt hon är av Bilden. Mänsklighet, moral, allt är underordnat bilden. Även döden.
Elizabeth Hand är ofta bisarr, grotesk, makaber. Och Cass Neary med sitt pillerknaprande och Jack Daniels-pimplande och sina stålskodda cowboyboots är ingen människa som man gärna vill ha i sitt liv. Ändå fängslas jag. Och jag får för mig att chansen finns att jag får träffa Cass Neary igen? Kanske stannar hon och får ihop det med Suze i kafét? Men vad händer då ifall en annan viss person får veta vad Cass inte gjorde…?
220px-Martes_pennanti
Och så har jag lärt mig vad en fiskmård är. Ganska läskigt djur. Och vad Generation loss egentligen betyder. Tyvärr verkar det som att jag plockat bort kategorin ”noir” och just nu känns det väldigt synd, för mer noir än så här blir det inte.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

I have always possessed a kind of knapsack, if nothing more than a piece of cloth or skin tied in a knot. My sack, worthy comapanion, produces, when opened, a world defined by its contents — fluxion, unique, beloved.

This uncommon bundle has always been my comfort, my happy burden. Yet I have found it unwise to attach myself to the souvenirs within. For as soon as I focus on a certain object I misplace it or it just disappears.

I had a ruby. Imperfect, beatiful like a faceted blood. It came from India where they wash up on the shore. Thousands of them — the beads of sorrow. Little droplets that somehow became gems gathered by beggars who trade them for rice. Whenever I stared into its depths I felt overcome, for caught within my little gem was more misery and hope than one could fathom.

Ur Woolgathering/Patti Smith

Read Full Post »

Siri Derkert Moderna museet: Vilken bredd! Akvareller, oljor, miniatyrer, modeteckningar och politiska collage… och så de där ristningarna på Östermalms tunnelbanestation. Jag tycker nästan mest om hennes kubistiska oljor. Och modeteckningarna. Vilket människoliv också, med ungdomsresor och kärlekar och bortadopterade barn som hon sen tar hem till sig. Och dottern, konstnären, som dog.
Mycket intressant utställning, men inte så lyckad hängning. Nånstans mitt i möttes min väninna och jag, båda helt förvirrade, och undrade om den andra hade sett åren si-och-så.


Luleå Art Biennal på Kulturens hus. Flera konstnärer, och därför en blandad kompott. Jag tyckte om de jättestora babybodiesarna, och framför allt den starka historien med kvinnan vars huvud/hals plötsligt en dag fastnade på snedden. Hela hennes liv förändrades, det var hemskt. Porträtt av Elli heter verket, Antti Haase heter konstnären.



Jag tyckte också om fotona från en brasiliansk strand, där lönnfeta skrynkliga tunnhåriga människor tycker att de är skitsnygga, medan det däremot krävdes information om att ett helt möblemang är gjort av insulinsprutor för att jag skulle uppskatta dessa:


Nina Hemmingssson i Ljusgården på stadsbiblioteket i Umeå. Liten och intensiv, överblickbar och man kan gå runt runt och garva åt hennes fula & överdrivna figurer, som ständigt visar upp våra minst önskvärda känslor och egenskaper.
Originalteckningar från Så jävla normal finns med på utställningen. Man kan handla också.

Robert Mapplethorpe på Fotografiska museet. Svartvita, vackra, en lek med ljus och mörker. Blommor och kukar och en kvinnlig bodybuilder som tydligen var extrem då, men idag känner jag flera stycken som är ungefär lika muskulösa. Bilderna är snygga på ett distanserat sätt, inte ens nakenbilderna blir intima. Bilderna på Pattis Smith är klart bäst, inte bara för att jag gillar henne utan för att där uppstår känslor. En extra dimension.

Eleanor Coppola också på Fotografiska museet har jag skrivit ett eget inlägg om. Mycket starkt.

Read Full Post »


Älsklingen Patti Smith får Polarprisethärligt!
Gloria är min absoluta favorit, bara första ackorden får mig att rysa… men det finns så mycket som är bra.
Jag har skrivit om min läsning av självbiografiska Just kids här och här. Mer rock- och New York-historia än så blir det inte. (Även om jag saknar hennes RÖST, jag vill höra henne inte bara läsa orden.) Samma sak med diktsamlingen Woolgathering/Samla ull, som jag visst inte har skrivit om, men här är ett smakprov:
On clear, peculiar nights I sometimes saw movement in the grasses. At first I thought it to be the swipe of the white owl or the great pale wings of a luna moth spreading and folding like a medieval habit. But it came to med one night that they were people like none I had ever seen, in strange archaic cap and dress. I used to think I could see the white of their bonnets and, at times, a hand, in the act of graspong, illuminated by the moon and stars or the light from a passing car.
Ett smakprov ur Patti Smith Complete 1975-2006 finns här och så spelningen på Skeppsholmen 2008 plus filmen Dream of Life här.

Här läser Patti Smith på ett poesi-maraton. Dikten är skriven till den ryske regissören Tarkovski.

Vi tar Dancing barefoot också, tycker jag.

Hermia grattar också.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Till Patti Smith på Kulturhuset nästa vecka. Jag kan inte gå, men försöker komma över min bitterhet genom att minnas konserten från sommaren 2008 och allt jag tänkte på när jag läste Just kids. Och så hoppas jag på att få läsa många bloggposter om det sen. Skriv! (Ni får gärna lägga in länkar här.)
Uppdatering: Det blev inställt. Mycket tråkigt.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

När jag läser Patti Smiths Just kids grips jag av lust att läsa hennes älskade franske symbolist Arthur Rimbaud, vill veta mer om Edie Sedgwick som verkar ha varit en enorm personlighet och kanske se nutida filmen Factory girl, lyssna på Velvet Underground, se om Fassbinders film Querelle på Jean Genets bok, youtuba Lotte Lenya och lära mig mycket mer om Sam Shepard, som jag aldrig ens har fattat att han skriver själv. Minns den fina scenen mellan Smith och Shephard i filmen Dream of Life, och nu får jag deras första möten i den här boken. Det är så underbart fint. (Han spelar också banjo på Nirvana-covern här nedan.)
Upptäcker dock till min stora förfäran att Patti Smith jobbade på världens underbaraste bokhandel, The Strand, och vantrivdes!?!? Det är det enda jag hittills har emot henne.




Och naturligtvis vill jag nu tillbaka till New York och bo på Chelsea Hotel.
Over and out.
Jag tror inte att jag kommer att skriva nån riktig recension, men läs gärna i VK och Svenskan.

Read Full Post »

Older Posts »