Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘vampyrer’ Category

Det här är inte bra.
Den lockar med att vara nåt för den som gillar Buffy; huvudpersonen Damali är the chosen one, en slayer, omgiven av ett gäng guardians/vänner och med en crush på en helt olämplig man. Damali är kul för att hon är en spoken word-artist och det finns potential i flera av relationerna till människorna runt omkring henne, men L A Banks hemfaller åt alldeles för många klichéer, plus en massa gangsta-grejer som jag tycker är extremt ointressanta. Värst av allt är att boken inte avslutas, den är bara ett upplägg. Extra bittert eftersom jag läste de sista 30 sidorna i små skutt (när jag redan var less) bara för att få veta hur det slutade.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

… en helt, HELT, fantastisk bok av Octavia E Butler. Hon tar vampyrtemat till en helt ny nivå. (Det bär mig lite emot att skriva vampyrtema, för jag vet att människor som skulle tycka om denna bok, följa Shoris öde och gripas av hennes smärta, ensamhet, fumliga famlande efter sitt eget minne och försök att återfinna sin identitet och plats i världen, kort sagt älska Shori, dessa människor kanske kommer att avskräckas av ordet ”vampyr” och aldrig någonsin ta Fledgling i sin hand.
Stackars er, säger jag då.)
Ni som redan ingår i den lyckliga skara som upptäckt Octavia E Butler och läser hennes underbara vridningar och vändningar på teman som ras, kön, makt, och sexualitet, ni som med Butlers hjälp hittat nya vindlingar i hjärnan och tänker på nya sätt, ni är förstås redan öppna för den uråldriga Ina-rasen med sin egen mytologi och historia av förföljelse och överlevnadsstrategier i symbios med människorna. Ändå får man den där härligt hisnande känslan i magen när det börjar med ett skrämt, smärtsamt medvetande i en grotta. Vad har hänt? Vem är jag? Varför gör det så fruktansvärt ont?

Jag känner doften av en best of-etikett på den här, men man borde väl egentligen vänta tills den är utläst? Äsch, vem ids vänta.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag snor rubriken från en blurb på denna bok, som stod där i hyllan på Pocket shop på Centralen och ropade på mig. ( Jag menar, vilket omslag!) Första gången motstod jag ropen, men andra gången gick det bara inte. Och tur var det.

Jag vet inte hur jag ska beskriva Fangland. Det är en vampyrbok, men inte som de andra vampyrböcker jag läst på senare år. Den är mörkare. Mer sannolik — men ändå inte. Den blandar realism med skräck, myter med vardagligt kontorsliv på ”The Hour”, USA:s ledande tv-program. (Författaren John Marks verkar ha jobbat på 60 minutes och kan såväl hantverket som intrigerna och de egon som konkurrerar med varandra.)
Men det börjar med att Evangeline Harker, nyförlovad och allt, reser till Rumänien för att researcha en story om en kriminell gängledare som kanske ska vara med i programmet. Hon blir försenad men får sällskap i bilen mot Transylvanien av en annan amerikanska, Clementine med ”unpolished toes”, som säger sig ha varit missionär. Ett spel uppstår mellan dessa kvinnor, där de känner varandra på pulsen men båda uppenbarligen har hemligheter för varandra. När de skils åt träffar Evangeline Harker maffiabossen Ion Torgu, som tar henne med till sitt gamla hotell långt inåt landet ute i skogen för att hon ”ska förstå”.
Lubjanka, Srebrenica, Song My, 11 september… dessa händelser spelar roll. Och hemma på New York-kontoret händer det också saker.

John Marks skriver väldigt bra, psykologiskt tätt och samtidigt vackert. Han växlar mellan röster, och mellan dagboksanteckningar, mejl, och berättande. Jag blev helt inne i boken. En del av min hjärna befann sig i Fangland trots att jag höll på med massor av annat. Jag törs inte rekommendera den till alla, inte ens alla vampyrfantaster, men jag tror att både Helena på Fiktiviteter och Bokstävlarna skulle tycka om den. Det blir i alla fall best of-etikett från mig.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

De första Sookie Stackhouse-böckerna slukade jag, kunde ta upp nästa direkt efter att ha läst ut en. Som smågodis ur en påse. Men den här har jag haft som bredvidläsning i flera dagar nu, och gärna läst annat emellan. Jag vet inte om boken är sämre eller om jag bara ledsnat. Det tar så lång tid för den att komma igång. Eller är det det att det finns så oerhört många väsen och olika intriglinjer numera? Men slutet är bra.
Några stödord för att komma ihåg sen att jag läst den här: korsfästelse, Arlenes svek, planteringsspade, tortyr, Bills kärlek, gammelfarfar.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Buffy-säsongen (fyra) är inledd, och jag blir alldeles glad över att W Somerset Maughams Of human bondage spelar en viktig roll i första avsnittet. En kille som Buffy möter andra dagen hinner berätta att Of human bondage är hans snuttefilt, som han alltid har med sig och läser om och om igen. Så när han plötsligt ”reser hem”, men boken ligger kvar, förstår Buffy att det är nåt skumt.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Att försöka hitta sina favoritscener av Buffy the Vampire Slayer på youtube är helt hopplöst. Det är total översvämning av fan-videor därute. Så jag får falla tillbaka på den gamla hederliga officiella trailern.

Det jag helst hade velat ha här är en underbar scen från deras High school Prom, ni vet där det utses en queen och king och delas ut olika priser. Sist av allt stiger en av skolans elever upp på podiet för att dela ut ett helt nytt pris. Han håller ett så vackert tal: Om att de flesta inte känner Buffy, men alla känner till henne. Att konstiga saker händer i Sunnydale, sånt man inte pratar om, men på något sätt så finns ofta Buffy där och räddar dem. Att deras avgångsklass har den lägsta dödsfallsprocenten någonsin, och att de är tacksamma för det. Och så får Buffy komma upp och hämta ett gyllene paraply. Det är så vackert och gripande, men alla andra fans är tyvärr fixerade vid helt andra saker, så paraplyet syns bara lite här i början av denna miljonte Buffy/Angel-video.

Killen som håller talet till Buffy spelas förresten av Danny Strong, som spelar Doyle (skoltidningsredaktören, Paris pojkvän) i Gilmore girls. Kul att se honom igen.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Ett flygplan landar på JFK men ingen kliver ut. Alla är döda. Nästan. Fyra överlevande förs till sjukhus, men konstiga saker händer med dem.
Det här är klassisk skräck, effektivt berättad med spänningen på topp samtidigt som den innehåller alla de förutsägbara delarna. Jag ser hela tiden filmen framför mig, för naturligtvis kommer det att komma en film på detta. Den innehåller: Den ömma fadern som fuckat upp sitt äktenskap men älskar sin son över allt annat. Tyvärr måste pappa rädda världen innan de kan fortsätta spela tv-spel. Den ondsinte miljardären som ingått en pakt med något värre än djävulen, av själviska skäl, och som skiter i om resten av mänskligheten går åt. Det ondskefulla monstret himself. Den vise mannen som vigt sitt liv åt att utrota sagda monster.
Runt om dessa finns birollerna som kameran zoomar in för kortare eller längre perioder. Plus för att författarparet har bemödat sig om att göra birollerna till riktiga människor, som man bryr sig om. Jag fäster mig särskilt vid mannen som bor med en psykiskt sjuk fru och två små barn. När han förstår vilken fara han själv utgör mot dem, kedjar han fast sig i hundkojan.
Jag sätter lätt motvilligt en vampyr-etikett på den här, för egentligen känns det mer som zoombier.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »