Akta er

Det här är inte bra.
Den lockar med att vara nåt för den som gillar Buffy; huvudpersonen Damali är the chosen one, en slayer, omgiven av ett gäng guardians/vänner och med en crush på en helt olämplig man. Damali är kul för att hon är en spoken word-artist och det finns potential i flera av relationerna till människorna runt omkring henne, men L A Banks hemfaller åt alldeles för många klichéer, plus en massa gangsta-grejer som jag tycker är extremt ointressanta. Värst av allt är att boken inte avslutas, den är bara ett upplägg. Extra bittert eftersom jag läste de sista 30 sidorna i små skutt (när jag redan var less) bara för att få veta hur det slutade.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om L A Banks, Minion, Damali, Buffy the vampire slayer, urban fantasy

Read Full Post »

… är mitt uppe i Fledgling,

… en helt, HELT, fantastisk bok av Octavia E Butler. Hon tar vampyrtemat till en helt ny nivå. (Det bär mig lite emot att skriva vampyrtema, för jag vet att människor som skulle tycka om denna bok, följa Shoris öde och gripas av hennes smärta, ensamhet, fumliga famlande efter sitt eget minne och försök att återfinna sin identitet och plats i världen, kort sagt älska Shori, dessa människor kanske kommer att avskräckas av ordet ”vampyr” och aldrig någonsin ta Fledgling i sin hand.
Stackars er, säger jag då.)
Ni som redan ingår i den lyckliga skara som upptäckt Octavia E Butler och läser hennes underbara vridningar och vändningar på teman som ras, kön, makt, och sexualitet, ni som med Butlers hjälp hittat nya vindlingar i hjärnan och tänker på nya sätt, ni är förstås redan öppna för den uråldriga Ina-rasen med sin egen mytologi och historia av förföljelse och överlevnadsstrategier i symbios med människorna. Ändå får man den där härligt hisnande känslan i magen när det börjar med ett skrämt, smärtsamt medvetande i en grotta. Vad har hänt? Vem är jag? Varför gör det så fruktansvärt ont?

Jag känner doften av en best of-etikett på den här, men man borde väl egentligen vänta tills den är utläst? Äsch, vem ids vänta.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, vampyrer, Fledgling

Read Full Post »

Fangland is the real thing

Jag snor rubriken från en blurb på denna bok, som stod där i hyllan på Pocket shop på Centralen och ropade på mig. ( Jag menar, vilket omslag!) Första gången motstod jag ropen, men andra gången gick det bara inte. Och tur var det.

Jag vet inte hur jag ska beskriva Fangland. Det är en vampyrbok, men inte som de andra vampyrböcker jag läst på senare år. Den är mörkare. Mer sannolik — men ändå inte. Den blandar realism med skräck, myter med vardagligt kontorsliv på ”The Hour”, USA:s ledande tv-program. (Författaren John Marks verkar ha jobbat på 60 minutes och kan såväl hantverket som intrigerna och de egon som konkurrerar med varandra.)
Men det börjar med att Evangeline Harker, nyförlovad och allt, reser till Rumänien för att researcha en story om en kriminell gängledare som kanske ska vara med i programmet. Hon blir försenad men får sällskap i bilen mot Transylvanien av en annan amerikanska, Clementine med ”unpolished toes”, som säger sig ha varit missionär. Ett spel uppstår mellan dessa kvinnor, där de känner varandra på pulsen men båda uppenbarligen har hemligheter för varandra. När de skils åt träffar Evangeline Harker maffiabossen Ion Torgu, som tar henne med till sitt gamla hotell långt inåt landet ute i skogen för att hon ”ska förstå”.
Lubjanka, Srebrenica, Song My, 11 september… dessa händelser spelar roll. Och hemma på New York-kontoret händer det också saker.

John Marks skriver väldigt bra, psykologiskt tätt och samtidigt vackert. Han växlar mellan röster, och mellan dagboksanteckningar, mejl, och berättande. Jag blev helt inne i boken. En del av min hjärna befann sig i Fangland trots att jag höll på med massor av annat. Jag törs inte rekommendera den till alla, inte ens alla vampyrfantaster, men jag tror att både Helena på Fiktiviteter och Bokstävlarna skulle tycka om den. Det blir i alla fall best of-etikett från mig.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Fangland, John Marks, vampyrer, skräck, böcker

Read Full Post »

Har jag vuxit ifrån Sookie?

De första Sookie Stackhouse-böckerna slukade jag, kunde ta upp nästa direkt efter att ha läst ut en. Som smågodis ur en påse. Men den här har jag haft som bredvidläsning i flera dagar nu, och gärna läst annat emellan. Jag vet inte om boken är sämre eller om jag bara ledsnat. Det tar så lång tid för den att komma igång. Eller är det det att det finns så oerhört många väsen och olika intriglinjer numera? Men slutet är bra.
Några stödord för att komma ihåg sen att jag läst den här: korsfästelse, Arlenes svek, planteringsspade, tortyr, Bills kärlek, gammelfarfar.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om Charlaine Harris, Sookie Stackhouse, Bill Compton, Dean and gone

Read Full Post »

Alla dessa fan-videor…

Att försöka hitta sina favoritscener av Buffy the Vampire Slayer på youtube är helt hopplöst. Det är total översvämning av fan-videor därute. Så jag får falla tillbaka på den gamla hederliga officiella trailern.

Det jag helst hade velat ha här är en underbar scen från deras High school Prom, ni vet där det utses en queen och king och delas ut olika priser. Sist av allt stiger en av skolans elever upp på podiet för att dela ut ett helt nytt pris. Han håller ett så vackert tal: Om att de flesta inte känner Buffy, men alla känner till henne. Att konstiga saker händer i Sunnydale, sånt man inte pratar om, men på något sätt så finns ofta Buffy där och räddar dem. Att deras avgångsklass har den lägsta dödsfallsprocenten någonsin, och att de är tacksamma för det. Och så får Buffy komma upp och hämta ett gyllene paraply. Det är så vackert och gripande, men alla andra fans är tyvärr fixerade vid helt andra saker, så paraplyet syns bara lite här i början av denna miljonte Buffy/Angel-video.

Killen som håller talet till Buffy spelas förresten av Danny Strong, som spelar Doyle (skoltidningsredaktören, Paris pojkvän) i Gilmore girls. Kul att se honom igen.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Buffy the Vampire Slayer, Sunnydale, Sarah Michelle Gellar, Danny Strong, vampyrer, tv

Read Full Post »

The Strain — Guillermo del Toro & Chuck Hogan

Ett flygplan landar på JFK men ingen kliver ut. Alla är döda. Nästan. Fyra överlevande förs till sjukhus, men konstiga saker händer med dem.
Det här är klassisk skräck, effektivt berättad med spänningen på topp samtidigt som den innehåller alla de förutsägbara delarna. Jag ser hela tiden filmen framför mig, för naturligtvis kommer det att komma en film på detta. Den innehåller: Den ömma fadern som fuckat upp sitt äktenskap men älskar sin son över allt annat. Tyvärr måste pappa rädda världen innan de kan fortsätta spela tv-spel. Den ondsinte miljardären som ingått en pakt med något värre än djävulen, av själviska skäl, och som skiter i om resten av mänskligheten går åt. Det ondskefulla monstret himself. Den vise mannen som vigt sitt liv åt att utrota sagda monster.
Runt om dessa finns birollerna som kameran zoomar in för kortare eller längre perioder. Plus för att författarparet har bemödat sig om att göra birollerna till riktiga människor, som man bryr sig om. Jag fäster mig särskilt vid mannen som bor med en psykiskt sjuk fru och två små barn. När han förstår vilken fara han själv utgör mot dem, kedjar han fast sig i hundkojan.
Jag sätter lätt motvilligt en vampyr-etikett på den här, för egentligen känns det mer som zoombier.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Guillermo del Toro, The Strain, Chuck Hogan, skräck, vampyrer

Read Full Post »

De sista tre blodsdropparna

Sam tar itu med Maryannes mask.

En försäljerska blir mycket förtjust i Bill.

Jason våndas.

————————-
Läs även andra bloggares åsikter om True blood, vampyrer, tv

Read Full Post »

3 blodsdroppar i väntan på True Blood

1. Eric och Pam (rätt fånig)

2: Jessica (bäst)

3: Sookie, Tara, Lafayette (jag älskar Lafayette)

——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om True Blood, minisodes,

Read Full Post »

Tips från Littfest

Tråkigt nog kunde jag inte vara i Umeå förra helgen, då Littfest ordnades. Men den outtröttliga Jenny Eklund har ju fixat så att man kan se det via Bambuser! Hittills har jag hunnit kolla på:
Tyck aldrig synd om dig själv — Katarina Kieri i samtal med Annika Edlund. Väldigt roligt och intressant att lyssna på!
Min första världssensation — Annalena Hedman intervjuad av Anna Holmström Degerman. Annalena har skrivit en barnbok som fått mycket fin kritik.
Yarden med Kristian Lundberg, som berättar och läser högt ur sin bok som jag länge velat läsa. Om hans tid med hårt slit i Malmö hamn, och om hans mentalsjuka mor. Kristian Lundberg var ett av höstens poet-fynd här på bloggen.
Ett samtal om vampyrer och skräck, där en av de medverkande är en lajvare som svarar på frågor utifrån sitt vampyrperspektiv.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Annalena Hedman, Katarina Kieri, Littfest, Umeå, Kristian Lundberg, vampyrer

Read Full Post »

Sookie går på biblioteket

Två vanliga aktiviteter som Sookie i Charlaine Harris Southern vampire-böcker ofta ägnar sig åt är att måla tånaglarna och att läsa biblioteksböcker. Att hon finner friden att sjunka in i en bok när hon själv allt som oftast lever under dödshot, har stora kärleksbekymmer och måste dubbeljobba på Merlottes och med sina tankeläsnings-uppdrag åt vampyrerna, det är nästan lika fantastiskt som att det finns féer, varulvar och vampyrer. Men jag tycker att det är rätt sympatiskt. I den här — åttonde — boken blir Sookie utsatt för ett mordförsök när hon ska lämna tillbaka sina låneböcker.
Tillägg: Arianrhod/Maria har fäst sig vid hårfixandet.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Sookie Stackhouse, Charlaine Harris, Southern vampire, låneböcker

Read Full Post »

Liten förhandstitt på True Blood – säsong två

Hos Harry Amster på Svenskan läser jag att den börjar sändas 14 juni i USA. I Sverige kanske till hösten då. Det ska bli intressant hur väl de följer boken.
Här i Sverige har Canal+ kört True Blood-maraton på helgerna ett par gånger. Hela första säsongen på två dagar.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om tv, True Blood, Sookie Stackhouse, vampyrer

Read Full Post »

Moon called – Patricia Briggs

Här är det varulvar som gäller. Och några vampyrer, ett par häxor, några ”faes” som jag inte riktigt vet vad de är för några, och så Mercedes Thompson som är en shapeshifter och kan förvandla sig till coyote. Hon är uppvuxen med varulvar men bor nu för sig själv och driver en bilmek. En dag kommer en ledsen kille som kallar sig Mac och ber om jobb. Mercy sniffar sig till att han är varulv och försöker hjälpa honom. Men det finns andra som jagar Mac…
Jag gillar Mercy Thompson. Hon är tuff och har huvudet på skaft. Hon brottas med frågor om sig själv och sitt ursprung. Det verkar ha funnits ett folk av shapeshifters i det tidiga USA som nästan utrotades av vampyrer som flydde från Europa. Vampyrerna är inte särskilt trevliga i den här boken, varulvarna är the good guys. Men det finns få kvinnliga varulvar, och de ligger lägre i hierkarkin, vilket Mercy har åsikter om. Jag gillar hur hon tar in nutida tankegångar i det uråldriga. Också hur en homosexuell varulv, Warren, skapar sig en plats bredvid denna machoklan.
Men det här är förstås ingen djup historia, det är ren och skär underhållning och rolig läsning. Tipset kom från Calliope.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patricia Briggs, Moon called, Mercedes Thompson, varulvar, coyote, vampyrer

Read Full Post »

Living dead in Dallas – Charlaine Harris

Ah! Bleka vampyrer i soliga södern, ångande av blodtörst och lusta – det är helt enkelt oemotståndligt.
Sookie Stackhouse fortsätter sina äventyr med Vampire Bill, som börjar där första säsongen av True Blood slutar. Så nu vet jag alltså vem som är död. Men eftersom tv-serien är så pass annorlunda, och eftersom det ändå inte hade varit möjligt att vänta längre, så gör det inget. I Living dead in Dallas blir Sookie ”utlånad” till en vampyrklan i Dallas för att lyssna av folk som kan tänkas veta något om en försvunnen vampyr. Det visar sig vara värre än så, han är kidnappad av The Fellowship of the Sun, som med Guds hjälp vill utplåna vampyrerna.
Jag märker att jag uppskattar humorn i böckerna mer och mer. Charlaine Harris skriver med lätt hand (eller lyckas få det att se så ut). Spännande är det också förstås, och så där lite småfånigt sexigt så att man ler åt det. Dessutom fler shapeshifters, och en helt ny sorts supe (supernatural creature).
(Och ännu ett Eggs Benedict-skämt!)
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Charlaine Harris, Living dead in Dallas, vampyrer

Read Full Post »

Buffy och jag gör jul

Dagen idag har sett ut ungefär så här: dammsugning – se ett avsnitt Buffy – handla – ett nytt avsnitt Buffy – köpa gran & klä den – Buffy – sätta igång tvätt – Buffy. Nu ska jag ner och hänga upp tvätten, och sen blir det… ja, Buffy.

————–
Läs även andra bloggares åsikter om Buffy, vampyrer, jul

Read Full Post »

”The man from Memphis”

Vampire Bill lejer en annan, underlig och korkad, vampyr för att livvakta Sookie i Dead until Dark. Han kallas ”the man from Memphis”, bär en t-shirt med texten ”I’ve been to Graceland”, blir igenkänd och utstirrad av Arlene och Rene, men får inte kallas vid sitt rätta namn, bara Bubba. Räcker dessa hintar för er? Inte för mig. Jag bläddrade tillbaka och letade efter om han förekommit tidigare (nej) och inte ens kommentaren ”now you know some of the sighting reports were true” fick polletten att trilla ner.
Inte förrän vid ordet ”singer” fattade jag.
Så nu vet ni. 🙂 Och nej, det är ingen viktig grej, bara en yttepytte detalj, som inte avslöjar något om handlingen.
Boken var riktigt rolig läsning förresten. Det lär bli fler av Charlaine Harris.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Charlaine Harris, Sookie Stackhouse, Dead until Dark, vampyrer, böcker

Read Full Post »