Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Anna Odell’

atertraffen
Att vi, de allra flesta, överlever högstadiet är inget mindre än ett under. En sådan vidrig tid av hierkarkier, intriger och mobbningsmekanismer, brr. I min klass var vi väl inte värre än de flesta, men det var illa nog. Det skulle aldrig falla mig in att gå på en klassåterträff.
Anna Odells första långfilm handlar om just en klassåterträff, 20 år efter nian. Anna Odell kommer sist till festen och blir vänligt men lite avvaktande bemött. Vinet flödar och stämningen är sådär lätt hysterisk ”Guuud vad det är kul att ses!” Så håller Anna Odell ett tal, där hon talar om hur hon upplevde skoltiden. Hur mobbad hon var. Utstött, slagen.
”Men vi var ju barn” lyder bortförklaringen, och strax blir det mer vin och skålar och så ett helt annat tal från en av festarrangörerna om den fina sammanhållningen på en skolresa i sexan. Då ställer sig Anna odell upp igen, och tar i hårdare: Hon berättar om hur en av killarna sa att hon borde ta livet av sig för det vore en lättnad för alla andra. En annan lurade henne att han var kär i henne.
Stämningen på festen blir mer och mer obehaglig. Jag ska inte avslöja detaljerna, men det slutar inte lyckligt.*
Nästa del av filmen handlar om hur Anna Odell försöker få kontakt med sina klasskamrater, som i verkligheten inte ens bjöd henne till återträffen. Hon vill visa sin film och fråga: ”Var det det här ni var rädda för skulle hända?”, och så vill hon berätta hur hon upplevde skoltiden. Det är lite svårt att hänga med här, är skådisarna fortfarande skådisar, eller är det riktiga klasskompisar? Nä, det är skådisar, förstår jag till slut.

Jag ser inte Återträffen främst som en film, egentligen, mer som ett fortsatt utforskande av vem Anna Odell är. Jag tycker att hon har stora likheter med Karl Ove Knausgård i sitt skoningslösa borrande i sitt liv, ett inte ovanligt men ofta väldigt svårt liv.
Med Återträffen tar Anna Odell ett stort kliv framåt som en av våra viktigaste samtidskonstnärer. Kanske är det en terapeutisk bearbetning, kanske är det en uppgörelse eller hämnd. (Heja hämnden!) Hon har på en tavla satt upp små foton av alla i klassen, tuffaste killarna högst upp och sig själv längst ner. En väninna flyttar Annas bild: ”Nu är du ju högst upp”.
Titta en gång till på bilden häruppe. Visst ser det ut som Nattvarden? Med Anna som Jesus.

Jag har tidigare skrivit om Anna Odell här och här. Under tidens gång har jag ändrat uppfattning också. Men att hon är ett pr-geni står jag för.

* SPOILERVARNING: Nu när jag påmindes om den gamla filmen på bron, så slås jag av likheterna. Där blir den vitklädda Anna bortförd av fyra män, här blir hon (i vit blus) också utburen från festen av flera män under våldsamt motstånd. Otäckt.

Gabrielle har också sett filmen. I Svenskan får den full pott, liksom hos TT Spektra.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »


Jag hörde ett radioprogram om Mai Zetterling häromveckan, och kom ihåg hur spännande jag tyckte att hennes självbiografi Osminkat var när jag läste den för länge sen. Hennes film Scrubbers, från ett kvinnofängelse, tyckte jag också mycket om. Filmen Amorosa är en egenartad skildring av Agnes von Krusenstjernas liv. Otroligt visuell film, som börjar med en sorts drömsekvens där hon bärs i tvångströja till en gondol i Venedig, av män i maskeradmasker. Stina Ekblad spelar den sinnesjuka von Krusenstjerna i vit klänning. (Kommer nu att tänka på Anna Odells film/konstprojekt/provokation, hon har också vit klänning och männen som ska bära bort henne är så där skrämmande anonyma. Intressant.)
I varje fall så har jag nu klickat hem fyra Mai Zetterling-filmer, tre som hon gjort och en där hon spelar med. Så jag får se ”Lovely, slim, green-eyed blonde Mai Zetterling with bewitchingly elfin features”.
(förlåt suddigt foto)
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Ann Heberlein skriver om psykiatridagen som hon och Anna Odell var på. (Och jag, i publiken. Bloggat om här.)
Skrämmande att hon sett råttor utanför stadsbiblioteket. Nu vet jag inte om jag vågar gå dit längre.

Read Full Post »

Rubriken sammanfattar min eftermiddag på stadsbiblioteket. Det ordnas en psykiatrivecka i Linköping, och jag passade på att gå och lyssna på författaren Ann Heberlein och Konstfackseleven Anna Odell. Jag upptäckte Ann Heberlein i början av året och läste hennes Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. (Bloggat här, här och här.) Idag läste hon högt ur delar av boken (hon läser mycket bra) och tog upp tankar som jag kände igen och kom ihåg, om Virginia Woolf, Michel Foucalt (vars idéer om galenskap hon dissar totalt) och förstås mest om sina egna erfarenheter. En del saker var förmodligen anpassade efter publiken, som bestod av folk inom vården/forskningen. Plus en massa andra intresserade, det var mer än fullsatt och folk stod och hängde på övre våningen och tittade ner.
Alla dessa människor prövades sedan svårt när Anna Odell skulle på och det blev väldigt försenat för att ingen lyckades få igång hennes film och sen när de fick igång den så lyckades ingen släcka lamporna i taket så det gick inte att titta på filmen i alla fall. Efter 30 minuters tjafs började Anna Odell prata ändå, men hon var såklart väldigt störd av att inte kunna relatera till filmen som vi skulle ha fått se, och det blev virrigt och jobbigt och jag tyckte synd om henne. Jag har redan sett hennes verk Okänd kvinna (bloggat om här) så det var minst synd om mig jämfört med resten av publiken för att arrangörerna var så illa förberedda.
Men alla fick en bok av Åsa Moberg: Vara anhörig, så det tackar jag för.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

odellskapSponsorerna vill inte förknippas med Konstfack, skriver Svenskan. Det är allt bråk kring Anna Odell och den där klottraren som avskräckt dem, säger Eric De Groat, chef för Konstfacks enhet för externa relationer, som är den som ska försöka dra in stålarna.
Erik Zsiga, presstalesman för Electrolux, säger att det inte handlar om skandalerna utan företagets budget. Zsiga skrev boken Popvänster som fick en hel del uppmärksamhet för några år sen. Nu har Zsiga gått från Timbro till Electrolux, och har inte längre till arbetsuppgift att driva opinion, annars hade han kanske haft mer att säga om Konstfack.
Jag känner mig kluven. Jag tycker att Anna Odell gjorde fel, om än hennes syfte kanske var ”gott”. Å andra sidan var årets utställning den första jag någonsin varit på, och det är förstås hennes förtjänst. Dels att jag var nyfiken på hennes grej, dels att jag läste om andra konstnärer i förväg och blev nyfiken på dem. Bilder här, här och här. Hur man än vänder och vrider på det, så är Anna Odell ett lysande pr-geni. Det är synd att Konsten och Kapitalet ska ha ett sådant ömsesidigt förakt för varandra.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

För det första: De gör det inte lätt för besökare. Man känner sig inte inbjuden och det är svårt att veta vad som hör till vad, var utställningen börjar och slutar och ganska ofta vad det är man ser. En utställning med många olika konstnärer blir såklart väldigt spretig, men man borde kunna presentera det lite bättre. Hade jag inte läst den här artikeln hade jag missat flera saker.
För det andra: Det finns flera saker jag gillar. Den kinesiska tjejen som tecknat sin farfarsfars upplevelser när japanerna attackerade, konstnären som omvandlat Tummelisa-sagan, Anna-Karin Suhs film där hon läser upp beskrivningen av sig själv (och sin bror?) som små spädbarn. (Eyes – normal, weight 3,2 kilo) i ett litet mörkt rum som det var väldigt nära att vi helt missade. Filmen visas i taket, och när jag var där var ingen annan där så jag kunde lägga mig på golvet och låta bilderna och ljudet skölja över mig.
För det tredje: Mycket lämnar mig totalt likgiltig.
För det fjärde: Anna Odells verk var på en helt annan, avskild plats. Smockfullt med folk i tre små rum där det visades film. Plus en liten film utanför med Johan Cullberg som sa att han inte kunde arbeta med psykiatri på det sätt som det görs på såna avdelningar. (Akutavdelningar?)
Den film som visade scenerna från bron var starka. Anna Odell agerade på ett sätt som hade gjort mig rädd om jag varit där. Hon var klädd i en ljus klänning, säkert mycket medvetet val. Människor stannade och försökte hjälpa henne, försökte hålla henne ifrån räcket. Sen kom först en, sen en till bil, som hade nån sorts blåljus men det var inte vanliga polisbilar. En man satte handbojor på henne och höll ner henne på marken, sen var de fyra som till slut fick in henne i en av bilarna. Hon gjorde motstånd, gjorde sig tung, fick upp benen på biltaket för att hålla emot, så det tog ett tag. Det var djupt obehagligt att se fyra mörkklädda män tvinga in en ljusklädd kvinna i klänning i en bil som hon inte vill in i. För mig var det inte alls klart vilka männen var, de hade kunnat vara vilka som helst.
Den sista och längsta filmen visade en rad telefonsamtal där Anna Odell ringer till folk inom psykvården och frågar vad de tycker om idén att spela psyksjuk. ”Dålig idé”, tycker de jag lyssnar på. Den filmen är över en timme lång, och ganska tråkig. Jag orkade inte vara kvar i ett klaustrofobisk rum med mycket folk och dålig luft särskilt länge. (Tips till Konstfack: Ställ in mer än en stol!)
Mitt sammanlagda intryck av just Odell-grejen är att den inte var färdig. Det var ett försök. Hon hade behövt bättre coachning.

Jag ska fixa fram lite bilder senare i veckan. Bland annat en stoor målning på två kvinnor som står utanför en röd husvägg, i solen, och tar sig ett bloss. Mycket fin!
Det är troligt att Mia* är snabbare än jag med bilder.

Read Full Post »

Förutom att hänga med min kära Mia* och lyssna på Siri Hustvedt funderar jag på att se Konstfacks elevutställning när jag besöker Stockholm ett par dagar. Det måste vara många fler besökare där i år jämfört med tidigare år, efter hela bråket kring Anna Odell. Hon blev också åtalad.
Men jag vill gärna se de andra också, det här låter spännande:
”Anders Sunna iscensätter ett skräpigt, mytologiserat samiskt landskap med hjälp av vägkoner, renhorn och sprejfärg, medan Anna-Karin Suh söker sina koreanska rötter i en lågmäld film och Aida Chehregosha gör upp med sin brutala uppväxt i en monumental, svartvit bataljscen.”
Svenskan pratar lite med Aida Chehregosha här.
Även detta verkar ju intressant: ”Ett av skolans master-program har rubriken ”storytelling”, och det är en tendens som spritt sig över fackgränserna. Åsa Elieson har byggt en gåtfull, poetisk installation i form av en enslig sommarstuga, medan Matilda Ruta gett sagan om Tummelisa en gotisk, blodig inramning.”
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »