Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Margaret Atwood’

477px-Margaret_Atwood_Eden_Mills_Writers_Festival_2006Novellen Voices Lost in Snow, vald ur The New Yorkers arkiv. En kanadick känner igen en annan kanadick. Hur då? Jo, på att små flickor i nunnornas skola måste ha förkläden av gummi när de badar.
Jag läste Mavis Gallant när hon introducerades på svenska 2011, bloggat om här.

Read Full Post »

Läser äntligen Margaret Atwoods hyllade dystopi och det dröjer inte länge innan det dyker upp några otäckt intelligenta och genmanipulerade grisar. Hu! Det var Atwood som grundlade min skräck för grisar inom science fiction (möjligen att Orwell sådde ett frö…) med den där fruktansvärt läskiga scenen i Oryx och Crake där människan (vem det nu var) gömde sig medan nassongerna bökade och letade. Som tur var så kan nassonger inte klättra.
I alla fall, här är nassongerna tillbaka. Efter 100, 200 sidor får jag veta att de kallas så. Betyder det att Syndaflodens år hänger ihop med Oryx och Crake? Eller att Margaret Atwood har en fixering?
Andra genmanipulerade djur i den här boken är lammlejer (lamm och lejon, bjunkar (skunk utan lukt plus en art till) och merHårfår som man gör tjusiga peruker av. Andra teman som är desamma är miljöförstöringen och sexhandeln.
Margaret Atwood är fullkomligt rasande över hur vi behandlar jorden, och hon kanaliserar sitt raseri och sin förtvivlan till stor litteratur. Jag tycker också mer om människorna i den här jämfört med O & C, skinntorra Toby, store Zeb, lättstyrda Ren. Jag vill att det ska gå dem väl — men det ser mycket mycket mörkt ut.
—————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Alltså, tecknat bilden som är på tröjan (som är en fin varm brun färg).
Jag tycker mig se Marcel Proust, Virginia Woolf, och James Joyce. Eller? Woolf är jag säker på — näsan! — men de andra… trodde ett tag att den med hatten var Gertrude Stein, det passar med yttrandet eller hur? — men ansiktet pryds av en ganska rejäl mustasch, så det är nog en man i alla fall.

Det kommer att bli lite tyst här på bloggen framöver, de närmsta dagarna kommer jag att sakna internetuppkoppling och sen vet jag inte riktigt hur det blir. Om det mot förmodan skulle finnas en enda männsika därute som INTE har något bra att läsa så rekommenderar jag Gå din väg men stanna, av Johanna Nilsson.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

The Myths is a long-term global publishing project where some of the world’s most respected authors re-tell myths in a manner of their own choosing.
Jag tycker att det är en fantastisk idé, tack Canongate som driver det.
Här tänker jag samla de jag läst.

Baba Jaga la ett ägg av Dubravka Ugresic
Penelopiaden av Margaret Atwood
Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman.

Listan är än så länge blygsam, men den som vill läsa mer om fler kan med fördel klicka sig vidare till Bokmania.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »


Det är med flit jag väljer en omslagsbild där baksidan syns, med de tolv hängda unga kvinnorna. ”Jag har alltid plågats av tanken på de hängda pigorna, och i Penelopiaden plågas Penelope av den också”, skriver Atwood i förordet.
Det här är en underbar bok. Myten i sig är så stark, och Margaret Atwood klär den i så klar och ändå sällsamt poetisk prosa. Hon vänder på hela perspektivet när hon låter Penelope berätta sin egen historia: om modern, najaden, som trivs bäst i vattnet och fadern som försöker dränka henne när hon är liten. Om bortgiftet vid 15 års ålder, rivaliteten med kusinen Sköna Helena, ensamheten på Ithaka där hon inte känner någon under Odysseus långa bortovaro (som också är kusinens fel). Hur Penelope gör de yngsta pigorna till sina förtrogna, och försöker trösta dem när de blir våldtagna av friarna.
Penelope talar från Hades där hon tillbringat de senaste två, tre tusen åren, och lyssnat på skitsnacket och lögnerna om vad som egentligen hände. Atwood ger också pigorna röst i en grekisk kör som gycklar och anklagar. Det är så bra. Läs!

Förutom Odysséen så stöder sig Atwood på Robert Graves Greek Myths. Mitt nördhjärta klappar hårt. Att just hon skriver just om denna myt känns helt logiskt, som sagt.
Penelopiaden var den andra boken som gavs ut i Mytserien och det råkar vara den andra jag läser. Så nu känns det som att jag kommit igång lite med detta projekt, som jag tänkt på i flera år.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Det var både intressant och informativt att läsa Margaret Atwoods Mitt nyfikna jag, som består av texter från 1970 till ungefär nu. Samtida med en stark våg av kvinnorörelsen, som präglat henne mycket. Jag tycker om det hon berättar om sitt eget skrivande: Tjänarinnans berättelse, Alias Grace, och andra. Dessutom tycker jag att glimtarna ur Atwoods liv är spännande. Hon har flyttat mycket, både inom Kanada och utomlands. Mycket av hennes skrivande har också ägt rum på tåg eller i hyrda hus med tangentbord på andra språk. Hon måste vara väldigt bra på att gå in i sig själv och fokusera.
Hon väljer flera av mina favoritförfattare att recensera: Ursula K LeGuin, Toni Morrisons Älskade (när ska jag läsa om??), Gabriel Garcia Marquez. Hon skriver också om George Orwell, framför allt om Djurfarmen, och nu är jag övertygad om att de där otäcka grisarna (nasseronerna? Vad heter de? nassonger) i Oryx och Crake släktar i rakt nedstigande led från Napoleon och Snöboll.
Dessutom fina porträtt in memorian av Angela Carter och Carol Shields. Margaret Atwood var vän med båda två.

Jag får också stark lust att läsa en kanadensisk författare vid namn Thomas King, som skrivit noveller. Och — oväntat — Dashiell Hammet som Atwood skriver långt och mycket intressant om. Den hårdkokta deckarens urfader. (Den essän innehåller förresten en hänvisning till Jonathan Lethems Moderlös i Brooklyn, bara en sån sak. Hon har läst mycket deckare, den goda Atwood.)
Det finns även en intressant essä om ”Hon”, en bok av Richard haggard som heter She och som lästes av stora skaror. Från denna Hon — som var stark och skrämmande och vacker, både ond och god, en drottning och en skallig liten apa — drar Atwood paralleller till Galadriel/Honspindeln (som ju Gollum bara kallar ”she”) och andra litterära kvinnogestalter. Hon är mycket för att se myterna och urgestalterna omforma sig genom seklerna, det är spännande tycker jag. Att hon sen har skrivit i Mytserien känns helt logiskt, och att hon valde just Penelope förvånar mig inte eftersom hon hänvisar till Odysseus titt som tätt.
(Ursäkta namndroppandet, det kan inte hjälpas.)

Vi har diskuterat tidigare här, bland annat om Oryx och Crake och om det märkliga faktum att kanadensisk litteratur knappt fanns när Atwood var ung.

Read Full Post »

Efter att ha googlat bilder på Margaret Atwood tänkte jag bara titta till Radio 4 innan jag stänger av datorn, och vems ansikte möter mig där? Högst densamma.
The Handmaid’s Tale/Tjänarinnans berättelse fyller 25 år och det uppmärksammar Woman’s hour.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 128 andra följare