43 dagar med Kristin Lavransdotter?

”Den tar jag en sommar” har jag tänkt när blicken glidit förbi Sigrid Undsets tegelsten Kristin Lavransdotter i hyllan. Nu blev det denna sommar, när jag jobbar nästan hela tiden och är trött på kvällarna. Oftast läser jag 20 sidor per kväll. Av 863. Med den takten tar det 43 dagar! Detta sätter ”en sommar” i ett nytt perspektiv, kanske ska jag om tio år blicka tillbaka på den här och tänka, ”2015, det var den sommaren jag läste Kristin Lavransdotter”.

Boken är mycket bra. En stormande kärlekssaga, passion, smärta och ond bråd död. Undset är väldigt bra på att beskriva känslor; Kristin vitnar, stelnar, stumnar… Varför hon faller så hårt för Erlend är befriande obegripligt, som ju kärlek kan vara. Det bara är så.
Jag tycker också mycket om Lavrans, en genuint god man som försöker göra det bästa för sin familj.
Undsets Jenny har jag skrivit om HÄR, också en riktigt bra bok. (Som jag ”mindes” att jag tyckte var lite tråkig, men det var min förhandsuppfattning jag mindes, som jag ändrade när jag faktiskt läst. Lurigt! Det är det som är så bra med bloggen, den är mycket mer pålitlig än mitt minne.)

Read Full Post »

Bjørnstjerne Bjørnson: En glad gutt

Inspirerad av att jag fick lägga till en bok i Mytprojektsläsningen högg jag en ur Nobelpristagarprojektet av bara farten. Tänkte att det kunde vara bra att läsa Bjørnstjerne Bjørnson när jag nyligen läst en annan bok på norska, nu kanske även den gamla norskan skulle vara lättare. Och si, det var den.
En glad gutt är en kort (79 sidor) och ganska enkel historia om lille Øjvind som träffar på lilla Marit när de är i fyraårsåldern, och redan då faller för varandra. Geten som syns på omslaget spelar här en betydande roll. Hindren som reses är att Øjvind är fattig medan Marit hör till en välbeställd släkt. Men Øjvind är desto flitigare och mer äregirig. Även om den vänlige skolläraren gör sitt bästa för att han inte ska förfalla till syndig äregirighet. Skolläraren låtsas i flera veckor att Øjvind inte blivit nummer ett bland pojkarna i konfirmationsläsningen.
Jag säger enkel, den räknas till Bjørnsons allmogeberättelser, men det är också en väldigt kärleksfull och charmig historia som jag tycker om. Den var även författarens egen favorit. Bjørnson påminner i sitt berättande om både Laxness och Lagerlöf. Det är någonting med både glädjen och allvaret, det nordiska.

Bjørnstjerne Bjørnson fick Nobelpriset 1903 och är nu den tidigaste pristagaren jag läst.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Bjørnstjerne Bjørnson, En glad gutt, Nobelpristagare, Nobelpristagarprojektet, norska

Read Full Post »

Kämpar på med Anna Spafford

Det är rätt slitsamt att läsa på norska faktiskt. Jag läser mycket långsammare än vanligt och efter flera veckor har jag bara hunnit halva boken.
Anna Spafford är nu 68 år, och man kan tycka att det borde gå fort att berätta om de sista åren. Men Odd Karsten Tveit vidgar perspektivet och berättar också om dramatiska historiska skeenden i Jerusalems historia. Nu är det förstadiet till Första världskriget, när turkarna kastar ut en massa människor som på minsta vis kan misstänkas för att vara spioner. De planerar en attack på Egypten över Suezkanalen, och vill inte att det ska bli känt. (Anfallet misslyckades.)
Men American Colony knogar på ungefär som förut, tar hand om fattiga och lyssnar på Anna Spaffords budskap från Gud.
Angående det berömda äktenskapsförbudet så började det med att Anna och Horatio slutade ha något sexuellt samliv med varandra. Och i ett samtal mellan Anna och en av de andra gifta kvinnorna visade det sig att den andra också levde i ett vitt äktenskap. Så då bestämde Anna att det var normalt och att alla skulle göra det.

Efter lång tid och flera personliga tragedier kom det till en omvändning och Annas egen dotter Bertha blev den första som fick gifta sig. När sedan Bertha och hennes make fick ett barn, en dotter, var alla överlyckliga.
Under förbudstiden och efter Horatios död gick det rykten om att Anna skulle ha flera yngre älskare. I samma veva spreds rykten, framför allt från amerikanska konsulns håll, om sexuell lössläppthet och nattliga orgier.

Många tragiska dödsfall utspelade sig som en följd av att Anna Spafford ansåg att man inte skulle söka hjälp hos läkare. Gud skulle ordna allt. Många dog i exempelvis kolera, men också mindre allvarliga sjukdomar. Kanske hade några dött även om de fått mediciner, men några hade nog klarat sig.

Man får komma ihåg att sekten trodde att Kristus skulle komma tillbaka mycket snart = nästa år, och sedan sköts det framåt lite i taget. Men år lades till år och ingen Kristus i sikte.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Odd Karsten Tveit, Anna Spafford, Annas hus, norska, American Colony, Jerusalem

Read Full Post »

Selma Lagerlöf möter Anna Spafford

Det är Sofie Elkan som ser en artikel om de emigrerade Nåsbönderna i Gotlands allehanda en sommardag 1897. Elkan och Selma Lagerlöf semestrar på Gotland och Sofie visar Selma artikeln, som hon tycker är märklig.
”Det her kunne nok duge til et romanemne”* menar Selma, och går sen och grunnar på saken en tid. Men om man ska skriva om dalabönder som emigrerar till Det heliga landet och går med i en sekt, så bör man väl se hur de lever? Det anser Lagerlöf, och Elkan är ju alltid reslysten.
Så i mars 1900 anländer de till Jerusalem.
Nästa dag tar de en hästdroska från Jaffaporten längs stadsmuren och till vänster vid Damaskusporten och vidare in på Nablusveien till American Colony. (Vi åkte inte hästdroska utan spårvagn och gick sen en bit.) Selma och Sofie blir de första svenskarna som besöker kolonin på de fyra år som svenskarna varit där. De hade med sig vävmönster till sina landsmaninnor. Mötet blev mycket lyckat.
Dagen därpå kallade den amerikanske konsuln till sig Selma Lagerlöf och berättade förfärliga historier om sexuell lössläppthet och omoral hos Mrs Spafford och de andra. Lagerlöf visste inte vad hon skulle tro, men bedrev efterforskningar utan att hitta något som stödde konsulns sladder. Däremot många färgrika detaljer till sin roman.
Dessutom samlade hon detaljer om personer att basera karaktärer på.
Hon ansåg Anna Spafford mycket vacker men manipulativ, och att hon inte tålde opposition. Hon var också mycket kritisk till äktenskapsförbudet, som gjorde unga människor olyckliga. Det finns ju också väl beskrivet i Jerusalem.

* Norskan kommer sig av att jag läser Annas hus – En beretning fra Stavanger til Jerusalem av norrmannen Odd Karsten Tveit. Inköpt i American Colony. Jag hade först tänkt ta en annan, på engelska, men bokhandlaren sa att den här var mycket bättre. Och norskan känns tillräckligt lätt.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, Anna Spafford, Annas hus, Odd Karsten Tveit, biografi, kristen sekt, Jerusalem

Read Full Post »

Knausgårds trea

Jag förstår varför han var tvungen att skriva den här, mala sig igenom den här tiden mellan första klass och sjätte klass. Låg- och mellanstadiet, en tid som väl inte är lika ångestladdad som högstadietiden för de flesta. Lite mer oskuldsfull, inte lika mycket äta eller ätas, även om Karl Ove är extremt medveten om exakt vilken statusordning klassen och kompisarna kan sorteras in i. Hela tiden jämför han sig själv; bäst, näst bäst eller tredjen bäst i skolämnen som norska och annat teoretiskt. Ofta sämst eller näst sämst i de fysiska ämnena.
Men mest handlar det om hans pappa och det järngrepp han håller sin familj i. Hoten. Stryket. Föraktet. Pappan är inte nöjd med att ha en vek son med nära till tårarna, ingenting provocerar honom så som när Karl Ove börjar gråta och det gör han hela tiden.
Mamman är fortsatt god men inte i närheten av att synas så mycket som pappan. Karl Ove tar henne för självklar men är samtidigt medveten om det. Porträttet av storebror Yngve är kärleksfullt. Besöken hos morföräldrar och farföräldrar mestadels lyckliga.
Med bästa vännen Geir gör han förbjudna saker: Tänder eld, bajsar ute i skogen, letar porrtidningar.
Jag förstår de som stupat på den här boken, som fått kämpa för att ta sig igenom. Det är nåt malande över den, ja. Bara då och då gnistrar det till i vissa partier och jag längtar efter hoppen dåtid–nutid som finns i de andra böckerna. Men dålig är den inte. Och som sagt, jag förstår att han var tvungen att skriva den.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Karl Ove Knausgård, Min kamp 3, norskt,

Read Full Post »

Beate Grimsrud: Jag smyger förbi en yxa

Jag är väldigt glad att mitt första möte med Beate Grimsrud var live, för nu hörde jag hennes röst (mycket distinkt, väldigt kraftfull) i huvudet hela tiden under läsningen. Och då fick jag mycket lättare att komma in i språket, som är ett alldeles eget — och egensinnigt — ofta poetiskt men lika ofta halsbrytande språk.
Jag smyger förbi en yxa är inte så hemsk som jag föreställt mig på grund av titeln, men tillräckligt upprörande och sorglig ändå. Hon skriver in sig i raden av barndomsskildringar av utsatthet och ett liv i fattigdom och (tror jag) missbruk. I varje fall kan far i den stora familjen aldrig behålla ett jobb.
Trean i syskonskaran på sju heter Lydia, och är något av en Pippi-flicka. Hon fantiserar och drömmer, ibland tror jag att hon är på väg att bli tokig, men samtidigt har hon en benhård vilja att bli någonting, vadsomhelst. De farligaste tankarna är de som handlar om att far och mor bor någon annanstans. Eller att Lydia gör det.
Boken börjar med att hela familjen gör en dagsutflykt till soptippen och fyndar. Lydia hittar en hel kartong med röda tygskor i olika storlekar. Dem har hon till vardags, till fint, och till att spela fotboll i.
Händelserna kommer efter varandra, det är ögonblicksbilder av när mor gör Lydia illa, när far tar hem fel barn från dagis — igen!, av måltider och skollektioner och när Lydia trodde att hon förorsakat sin brors död. Efter ungefär halva boken börjar jag fundera på vart Grimsrud är på väg egentligen, det känns inte som att boken går framåt. Men sen börjar jag tänka att det är ju så en barndom är, man är i den hela tiden i ett ständigt nu, det finns ingen rikting eller känsla av att man är på väg någonstans. Så det gör Beate Grimsrud väldigt skickligt, tänker jag nu. Och sen — pang! — är boken slut.
Jag är lite omtumlad.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Beate Grimsrud, Jag smyger förbi en yxa, Lydia, Pippi, barndomsskildring, fattigdom

Read Full Post »

Steinar Opstad går rätt in

Tänk att lite norsk poesi skulle komma till just mig. En liten tunnis från Ellerströms, översättningar till svenska av Marie Lundquist.
Jag faller pladask.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om norsk poesi, Steinar Opstad. Den lyckligaste av alla ensamheter

Read Full Post »

Helene Uri: Den rättfärdige

Norrmännen har kommit starkt de senaste åren. Efter Per Pettersons underbara ”Jag förbannar tidens flod” (Nordiska rådets pris 2009) och Karl Ove Knausgård mäktiga självbiografi ”Min kamp” har jag undrat var norskorna finns? Finns det någon? Jo, det gör det. Helene Uri heter hon, och introducerades redan 2004 men jag hittar henne först nu, med senaste romanen ”Den rättfärdige”.

Redan på första sidan är jag beredd att lägga ifrån mig boken: Jag orkar inte en incesthistoria till. Orkar. Inte. Men jag läser på och belönas med att inte alls få vad jag förväntade mig.

I inledningen begravs den avskyvärde mannen Karsten Wiig, en pedofil som förgripit sig på sina egna döttrar. En av döttrarna finns på plats i kyrkan, sörjande. Annars är det glest i bänkarna. En mycket gammal man vandrar full av ruelse ut från begravningen, Edvard Frisbakke, den berömde advokaten som fick Karsten Wiig fälld. I spänningsfältet mellan dessa båda män dryftas frågor om skuld, ansvar och rättfärdighet. Men vems är skulden? Och vem är rättfärdig?
Undan för undan får jag veta mer om den lyckliga inledningen på Karsten och Marianne Wiigs äktenskap, och sen, jodå, den lika lyckliga inledningen på Karstens relation med älskarinnan Barbara. Här börjar jag undra: Om Karsten är pedofil, varför har han så många kvinnoaffärer?

När jag som läsare följer Karstens längtan och kärlek till sina döttrar med sina olika personligheter, så fint och detaljrikt beskrivet, då vill jag tro att han är oskyldig. Men hur kan han vara det när den äldsta dottern, Elise med randiga armar, minns övergreppen?
Helene Uri håller mig på halster, jag kan inte veta någonting säkert förrän alldeles i slutet av boken. Att en hel familj och flera liv har slagits i spillror står däremot klart från början.

Omslaget: det är jättefint, men jag förstår inte vad det alls har med historien att göra?
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Helene Uri, Den rättfärdige, Norge, norskt

Read Full Post »

Lysande av Knausgård

Karl Ove Knausgård gjorde ett fullständigt lysande sommarprogram i söndags. Känsloladdat och klokt, om Oslo och Utöya och det norska. Att vara människa.
Jag lyssnade på första timmen i söndags, jag lyssnade sen på hela igår. Min webbradiospelare kackade ihop så jag fick lyssna på början av programmet flera gånger. Det gjorde inget. Jag kan tänka mig att lyssna på Knausgårds sommarprat varje dag resten av året, för att sen glesa ut det till en gång i veckan och kanske så småningom, när jag kan det utantill, nöja mig med en gång i månaden.
Musiken; jag var helt övertygad om att han spelade det isländska bandet Sigur Rós flera gånger. Jag satte på en skiva jag har med dem. Sen, när jag fick höra slutet av programmet, visade det sig att han inte alls spelat dem. Men känslan av Sigur Rós fanns där.

En intervju med KOK finns här.
Mycket intressant av Jonas Thente på DN inför programmet här.

Read Full Post »

Att läsa Knausgård

Som så många andra redan vittnat om, så har Karl Ove Knausgård ett sätt att skriva som gör att man sugs in i berättelsen och inte kan sluta läsa. Samtidigt är det också sant att man, jag, inte orkar läsa den rätt igenom. Jag behöver pauser. Det blir för starkt. Särskilt första delen av Min kamp, där Karl Ove oftast är tonåring, och just den ångesten klarar jag knappt av. Hur han försöker passa in, få vara med, är rädd för sin far, blir kär i en tjej, spelar i ett band… Banala vardagliga saker men som på något vis vibrerar (är det språket? troligen är det språket) och som får mig att börja minnas gamla hemska pinsamheter från min egen ungdomstid.
Så mycket lättare det blir sen när han är vuxen! Bor i Stockholm, väntar barn, skriver. Och sen är han yngre igen och pappan, den fruktade, dör. Karl Ove och hans storebror Yngve åker dit för att se honom, ordna begravningen, röja upp. Eftersom fadern tillbringat de sista sex åren av sitt liv med att supa ihjäl sig hemma hos sin mor, är huset täckt av ingrodd smuts, nedkissade soffdynor, nerbajsade ruttnande kläder, mögliga matrester och flaskor flaskor flaskor till förbannelse. Karl Ove och Yngve sätter igång att städa. Sanera.
Det är en minituös genomgång av hur de köper rengöringsmedel, gummihandskar, sopsäckar. Hur Karl Ove skurar & gnuggar & borstar & torkar & sköljer sig igenom rum efter rum. Toaletter. Trappräcken. Lager efter lager av smuts tar han sig igenom. Och det är så skönt att läsa! Jag kan inte förklara varför, det bara är så.
Framför allt är det skönt att det inte finns den minsta lilla symbolik i städningen. Karl Ove kommer inte till nån insikt eller klarhet, han förstår nästan ingenting, bara grinar och grinar och minns saker ur sitt liv. Ingen försoning, ingen katharsis, bara två bröder som städar som galningar i sin fars och farmors totalt nedskitade hus.
Fantastisk litteratur. Jag är mycket glad att jag gick och lyssnade på Knausgård och köpte boken.

Read Full Post »

Karl Ove Knausgård i Luleå

”Det gäller att tänka absolut så lite som möjligt. Inte heller när jag skriver.”
Istället går Karl Ove Knausgård in i känslorna, rummen, det konkreta. Han har ett väldigt visuellt minne, minns precis hur skogsstigar och olika rum såg ut under sin uppväxt, och hur han kände sig. Stämningar. Däremot inte vad folk sa.
Den ålder han känner sig allra närmast är 16 år. En stark ålder då han (man?) upplever väldigt mycket, och då man hela tiden reser sig efter motgångar och kommer igen, delvis för att man inte har förstånd om att alternativet ”ge upp” faktiskt finns. Han beskriver nyårsnatten när han var 16 år och skulle på fest. Det var massor av snö och han gick där i skogen med sina ölkassar… sen blev det ingen fest. Det blev en eländig nyårsafton istället.
Det var ett intressant och bra samtal mellan Knausgård och Kerstin Wixe på Kulturens hus. Det handlade om identitet; vad är ett jag?, om att man bara kan leva i starka känslor som sorg, förälskelse under kortare perioder, resten av livet består av alla de där timmarna, dagarna då man diskar, hämtar barn på dagis, lagar mat, hänger tvätt. Enkla saker, det vardagliga. Verkligheten.
Just om dagis säger Knausgård att han inte kan vara helt ärlig i bok två, eftersom han nu vet att så många (200 000 läste del ett) kommer att läsa och särskilt de som beskrivs kommer ju att läsa om sig själva. Det ligger en enorm makt i detta, konstaterar KOK, ett minne av en incident i gymnasiet får stort genomslag när det kommer i tryck, fast det kanske var rätt obetydligt.
Sen handlade det förstås om språket och berömmelsen och lite Proust och så läste han högt ett parti när Karl Ove och brodern tar farväl av sin döde fars kropp. Starkt. Och fint på norska.
En grej till bara: under ett års tid har det varje dag stått minst en artikel om KOK i norsk media. När han var hemma hos sin mor i en by med cirka 200 invånare, bad moderns kusin honom att komma och läsa lite en kväll. Visst, tyckte Knausgård. Stället han skulle läsa på låg bara på andra sidan vägen, men när han kliver ut där med sina barn är det tv-team från NRK och ett helt pressuppbåd. Första bilderna på barnen smetas ut i aviserna nästa dag. Men det får han ju tåla, förstår han själv, men har ågren över barnen. Just det där är en skillnad mellan Norge och Sverige, menade Wixe. Vi har vant oss med Lars Norén och Maja Lundgren-debatterna, tyckte hon. Knausgård menade att skillnaden också låg i att han skrivit om vanliga, icke-kända människor.
Jag köpte boken och fick den signerad, och han gjorde ett väldigt sympatiskt intryck så nu är jag väldigt pepp på att läsa den. (Kruxet är att jag håller på med GGRM:s A feast for Crows, och det kanske blir väl magstarka kontraster mellan fantasyintriger och svärdskamper och så då Karl Ove Knausgård som står och diskar. Men å andra sidan kan det bli intressant.) Det var tyvärr ingen frågestund efteråt, mycket synd eftersom väldigt många i publiken läst boken, men jag hann i alla fall fråga då vid signeringen om han kände sig som en del av de norska nutida med Per Pettersson m fl (med tanke på att han bott i Sverige så länge) och jo, han kände sig som en del av det norska författarkollektivet. Han skriver ju förstås på norska. Finns det nån som provat att läsa honom på originalspråk? Tiden jag tog upp med denna lilla fråga kompenserade jag med att lämna min penna så att han kunde signera fler böcker, för det hade arrangören visst glömt ta med. 😉 Annars var det väldigt bra alltihop, rekommenderas.

Read Full Post »

Testa dig själv: Kan du läsa norska?

Ett smakprov ur Per Pettersons Jeg forbanner tidens elv. Huvudpersonen Arvid är ute och kör bil med sina döttrar.
Det var fint å ha dem begge i baksetet. På den måten kunne de snakke med meg om hva de ville uten å måtte se meg i ansiktet, og jeg på min side slapp å se inn i ansiktene deres, och noen ganger lot de være å se på hverandre i tillegg, og da satt vi alle tre og glante ut av vinduene hver vår vei uten å si noe som helst, mens bilen trilla videre, og alle visste vi at ting ikke var som de skulle være. Jentene visste det, og jeg visste det, og hun som ikke satt i bilen visste det kanskje best av alle, og det var derfor hun heller ikke var med på disse turene.
Sånn var situasjonen.

Inte så svårt som man tror, eller hur?
Mer om Petterson här här och här.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Per Petterson, Jeg forbanner tidens elv, läsa på norska

Read Full Post »

Per Petterson har skrivit en underbar bok

Jeg forbanner tidens elv (aka det norska projektet) är enormt bra. Den handlar om livet — alla dumheter vi gör när vi bara lever på och hur vi ställer till det för oss och plötsligt upptäcker att det är försent att ställa tillrätta. Och ändå måste man försöka. Bokens Arvid försöker.
Det är ett väldigt bra porträtt av hans mamma, ”mora mi”, som är en riktig människa, en individ med tankar och känslor och egenheter. Hon, som aldrig fick utbilda sig vidare, blir rasande när Arvid slutar skolan för att som sann maoist börja jobba på fabrik och vara en del av arbetarklassen. (Men han är ju född arbetarklass, tycker grannarna förvånat.)
Det är också en skilsmässoroman, och en skildring av kärlek, och syskonkärlek. Sorg och saknad. Och så läser de böcker! De läser Hemingway och Remarque och Somerset Maugham och allt möjligt, Arvid och hans mamma. När Arvid köper calvados är det för att han alltid undrat hur det smakar, ända sedan han läste Remarque.
En annan grej jag gillar att tajma in är rätt årstid. Nutiden här är november 1989 med murens fall och allt.

Uppdatering: Vixxtoriaa har också läst. Mer uppdatering: Helena på Fiktiviteter har också läst och tycker annorlunda.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Per Petterson, böcker, Jeg forbanner tidens elv, läsa på norska, Nordiska rådets pris

Read Full Post »

Det norska projektet

Jag har hunnit 40 sidor in i Per Pettersons Jeg forbanner tidens elv, som jag lovade att jag skulle läsa på norska, och det går jättebra. Det är såklart några ord jag inte förstår, men jag tycker att jag har hittat flytet i läsningen. Boken är dessutom väldigt bra.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Per Petterson, läsa på norska, Jeg forbanner tidens elv

Read Full Post »