Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘George Orwell’

dystopiasmall
Lyran kör tematrio dystopier och eftersom ett av mina självpåtagna litterära uppdrag här i livet är att missionera om Octavia E Butler tar jag tillfället i akt.

1. The Parable of the Sower av Octavia E Butler. Ett par utdrag ur min recension:
Laurens biologiska mamma var knarkare, och tog en drog som har gjort att Lauren är hyperempatisk. Det betyder att hon känner andra människors smärta. När hon var liten började hon blöda när hon såg någon annan blöda, men det har lugnat sig nu. Hennes elake bror Keith brukade låtsas att han blödde för att ”skoja” med Lauren. Laurens hyperempati gör att hon känner den andres smärta lika starkt när hon slåss. Så det gäller att slå ut sin fiende omedelbart.

Det här är en av de bästa böcker jag har läst. Science fiction som jag älskar den. Butler skriver på det där sättet som ser så enkelt ut, men som gör att sidorna vibrerar av poesi. Det är så vackert och så ohyggligt. Och så trovärdigt skildrat, om vad som händer med människorna när en civilisation bryter samman. Vad man är beredd att göra för en matbit, eller en trygg sovplats. Men också hopp. Lauren har sin vision om Earthseed, och hon har en förmåga att dra människor till sig.

Hela recensionen kan läsas här.

2. 1984 av George Orwell. Bör läsas om då och då, som ett sätt att kolla verkligheten vi lever i nu och hur nära dikten den är. Bloggat här.

3. Som trea tänkte jag först ta En överlevandes minnen av Doris Lessing som är så bra så bra, men kanske det är roligare att tipsa om en ny bok: When she woke av Hilary Jordan? Inspirerad av klassikern The Scarlet Letter och Tea Party-rörelsen i USA.

Read Full Post »

… bara för att Ann Patchett har skrivit förordet? Eller kan jag?
Favoritförfattare om favoritverk. 98:-.
Har jag förresten Animal Farm? VAR DÅ? Jag tänkte att vi läste den på science fiction-kursen jag gick hösten 2008 men det var såklart 1984. Däremot lyssnade jag på den, Djurfarmen, alldeles nyss ur radioteaterns arkiv.
———————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Läser äntligen Margaret Atwoods hyllade dystopi och det dröjer inte länge innan det dyker upp några otäckt intelligenta och genmanipulerade grisar. Hu! Det var Atwood som grundlade min skräck för grisar inom science fiction (möjligen att Orwell sådde ett frö…) med den där fruktansvärt läskiga scenen i Oryx och Crake där människan (vem det nu var) gömde sig medan nassongerna bökade och letade. Som tur var så kan nassonger inte klättra.
I alla fall, här är nassongerna tillbaka. Efter 100, 200 sidor får jag veta att de kallas så. Betyder det att Syndaflodens år hänger ihop med Oryx och Crake? Eller att Margaret Atwood har en fixering?
Andra genmanipulerade djur i den här boken är lammlejer (lamm och lejon, bjunkar (skunk utan lukt plus en art till) och merHårfår som man gör tjusiga peruker av. Andra teman som är desamma är miljöförstöringen och sexhandeln.
Margaret Atwood är fullkomligt rasande över hur vi behandlar jorden, och hon kanaliserar sitt raseri och sin förtvivlan till stor litteratur. Jag tycker också mer om människorna i den här jämfört med O & C, skinntorra Toby, store Zeb, lättstyrda Ren. Jag vill att det ska gå dem väl — men det ser mycket mycket mörkt ut.
—————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

George Orwells Animal Farm, Ursula K Le Guins The Left Hand of Darkness, Octavia E Butlers Kindred, första Harry Potter-boken, Stephen Kings Carrie (!) och tio andra science fiction/fantasy-klassiker som refuserades om och om igen innan de gavs ut listas HÄR.
Animal Farm refuserades av politiska skäl, det var inte läge att kritisera Sovjetunionen då. Mörkrets vänstra hand refuserades för att den var ”endlessly complicated” och ”so dry and airless, so lacking in pace”. Joanna Russ The Female Man refuserades för att de redan hade publicerat sin feministiska bok för det året, och Kings Carrie samlade ihop hela 30(!) refuseringar.


Read Full Post »


Tack fina Tidnings-Ida som gett min blogg en award!

Mina tre bästa böcker (och ja, favoritförfattare) är:
Kamratfesten av Dorothy Sayers
1984 av George Orwell
Martha Quest-serien av Doris Lessing

Fem bloggar jag vill ge awarden till:
Miaisageek — var hon nu är just nu?
Kidneybönan — som gjort en väldig resa
Fotografier och dagar — Matporr! (och mer)
Fröken Tjatlund För att jag gillar hennes stil
Foto-Mia som tar fantastiska bilder

Reglerna för awarden är enligt följande:
1. Tacka den du har mottagit prisen ifrån.
2. Kopiera prismärket till din blogg.
3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författre.
4. Skicka awarden vidare tlil 5 motagare som du tycker förtjänar den.

Read Full Post »

Det var både intressant och informativt att läsa Margaret Atwoods Mitt nyfikna jag, som består av texter från 1970 till ungefär nu. Samtida med en stark våg av kvinnorörelsen, som präglat henne mycket. Jag tycker om det hon berättar om sitt eget skrivande: Tjänarinnans berättelse, Alias Grace, och andra. Dessutom tycker jag att glimtarna ur Atwoods liv är spännande. Hon har flyttat mycket, både inom Kanada och utomlands. Mycket av hennes skrivande har också ägt rum på tåg eller i hyrda hus med tangentbord på andra språk. Hon måste vara väldigt bra på att gå in i sig själv och fokusera.
Hon väljer flera av mina favoritförfattare att recensera: Ursula K LeGuin, Toni Morrisons Älskade (när ska jag läsa om??), Gabriel Garcia Marquez. Hon skriver också om George Orwell, framför allt om Djurfarmen, och nu är jag övertygad om att de där otäcka grisarna (nasseronerna? Vad heter de? nassonger) i Oryx och Crake släktar i rakt nedstigande led från Napoleon och Snöboll.
Dessutom fina porträtt in memorian av Angela Carter och Carol Shields. Margaret Atwood var vän med båda två.

Jag får också stark lust att läsa en kanadensisk författare vid namn Thomas King, som skrivit noveller. Och — oväntat — Dashiell Hammet som Atwood skriver långt och mycket intressant om. Den hårdkokta deckarens urfader. (Den essän innehåller förresten en hänvisning till Jonathan Lethems Moderlös i Brooklyn, bara en sån sak. Hon har läst mycket deckare, den goda Atwood.)
Det finns även en intressant essä om ”Hon”, en bok av Richard haggard som heter She och som lästes av stora skaror. Från denna Hon — som var stark och skrämmande och vacker, både ond och god, en drottning och en skallig liten apa — drar Atwood paralleller till Galadriel/Honspindeln (som ju Gollum bara kallar ”she”) och andra litterära kvinnogestalter. Hon är mycket för att se myterna och urgestalterna omforma sig genom seklerna, det är spännande tycker jag. Att hon sen har skrivit i Mytserien känns helt logiskt, och att hon valde just Penelope förvånar mig inte eftersom hon hänvisar till Odysseus titt som tätt.
(Ursäkta namndroppandet, det kan inte hjälpas.)

Vi har diskuterat tidigare här, bland annat om Oryx och Crake och om det märkliga faktum att kanadensisk litteratur knappt fanns när Atwood var ung.

Read Full Post »

Märkliga människor befolkar Juli Zehs Fritt fall: passionerade fysiker, trampande cyklister, en polis med världens sämsta slutledningsförmåga och en annan med en fågeläggsformad tumör i hjärnan. Och så den lillgamle pojken Liam, som blir kidnappad — eller inte?
Det börjar med vänskapen mellan Oscar och Sebastian, två långa och udda studenter, som brinner för fysiken och är så intelligenta att lärarna kommer på efterkälken. Oscar är smartast men Sebastian blir lyckligt gift. De diskuterar, konkurrerar, grälar — boken är full av långa vetenskapliga dialoger som för det mesta går över mitt huvud.
Boken är också full av fåglar: talande fåglar, fåglar med namn, hånglande fåglar, fåglar som flyger in i hus, fåglar som blir skjutna. Fågelinfluensa.
Jag kan inte säga att jag förstår den här boken. På slutet kan jag i alla fall konstatera att nej, det är inte en thriller, det är en historia om gammal hederlig svartsjuka. Och om ett katastrofalt missförstånd.
Vissa extremt intelligenta författare kan få en som läsare att känna sig lite smartare när man läser dem. Tyvärr inte här då. 😉 Men jag blir lite glad när jag känner igen referenser till Lola och förstås tributen till George Orwell.
Språket påminner mig om Hertha Müllers. Eller är det bara den ovana tyska språkmelodin som får mig att associera så? En intressant detalj är att nästan exakt samma mening som jag skrev upp i min citatsamling från Corpus Delicti är med här också. Kanske är den med i alla hennes böcker? Och polisen med hjärntumörens flickvän har stora likheter med den perfekta älskarinnan i Corpus Delicti.
Kvinnoporträtten i den här boken är skrivna med en väldigt manlig blick och är ganska ointressanta. Jag undrar varför.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »