Roy Batty: Concept date 8 jan, 2016

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears…in…rain. Time to die.
Jag har skrivit om hur Rutger fick rollen här.

 

Read Full Post »

Älskade Stekta gröna!

Så mycket jag glömt, så mycket jag minns, så mycket jag uppskattar på andra sätt nu och ser med nya, mer erfarna, ögon.

När denna film kom blev den en succé och alla vi kvinnor och tjejer pratade om den. ”Äntligen har de fattat att vi vill se filmer om kvinnlig vänskap”, minns jag att en sa. Sen förklarade mina lesbiska kompisar att Ruth och Idgie är ett par, och det är förstås sant. Det som etsat sig fast i minnet allra mest är när Kathy Bates hämmade hemmafru Evelyn en dag får nog när två fräsiga tjejer tar hennes parkeringsplats, och Evelyn kör in i deras bil gång på gång skrikandes ”Towanda!”.

Nu när jag ser om den tycker jag allra mest om Evelyns och Ninnys vänskap, som inleds med att Ninny frågar: ”Har du tagit lavemang nån gång?” Deras relation är så vacker, de ger varandra så mycket och Evelyns utveckling är härlig att se.

Men allra mest grips jag av Ruths sätt att be om räddning: Efter sin mammas död, fast med en misshandlande man, skickar hon en utriven bibelsida ur Ruts bok till Threadgoods, med partiet om ”dit du går vill ock jag gå, ditt folk ska vara mitt folk” understruket. Gåshud.

Read Full Post »

Äntligen har jag läst Rebecca

Det tog sin lilla tid att komma till skott, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att filmen är så känd. Boken bjuder inte på några överraskningar för den som sett filmen, utom en sak som jag lägger märke till för första gången: Vi får aldrig veta berättarens förnamn.
Det är bara ”jag” och sen uppblandat med ”mrs de Winter”, ”den nya mrs de Winter”, och kanske något ”älskling”.
Första gången jag lägger märke till det är på sidan 15 när hon får en skriven ursäkt av Maxim de W: ”…mitt namn stod utanpå kuvertet och var för ovanlighetens skull rätt stavat”. Men vi får aldrig veta det. Ett snyggt grepp av Daphne du Maurier förstås, som ytterligare understryker vilken tafatt lolla berättaren är i jämförelse med den mytomsusade Rebecca.

Här kan man se hela filmen.
Rebecca blev Daphne du Mauriers stora genombrott, vid 31 års ålder. Den filmatiserades snart av Alfred Hitchcock och gjorde ännu större succé. Men allt var inte frid och fröjd, du Maurier anklagades för att ha plagierat en brasiliansk roman. Läs mer här.
Nu känner jag mig snart redo för den där Dapne du Maurier-biografin som kom för ett par år sen. Eller kanske novellen Fåglarna, som också blev Hitchcockfilm?
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier, Rebecca, bok blir film

Read Full Post »

Några spoilande ord om Ender’s game

Asa Butterfield som spelar Ender Wiggin är väldigt bra. Han ser precis så lillgammal, allvarlig och utsatt ut som han är i boken.
Stridskolescenerna är för få, bara två matcher, en med Bonzos lag och en med drakarna.
Spelet med jätten är också starkt förkortat.
Å andra sidan höll de filmen under två timmar, vilket jag tycker är förnämligt.
Hans-Olov var oväntat bra.
Grejen med Petras hopklappning var borta, och istället (?) hade de en scen där Ender får skäll för att han inte kan delegera. Men finns det i boken? Minns ej.
Uppstod magi? JA. I stridsrummet framför allt, när Ender första gången svävar… rysningar!
Tiden efter slutstriden är skildrad ganska långt, vilket gör att överraskningseffekten kommer att minska inför översättningen/filmande av Speaker for the Dead och Ender’s Shadow. Gissar förresten att Ender’s Shadow har störst chans att bli filmatiserad, den är mindre filosofisk.

Skrev om min omläsning av boken här och ur minnet här. Jenny B har skrivit här och jag håller med henne om att det skönt att barnen är lite äldre.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Ender’s game, Oson Scott Card, science fiction, bok blir film

Read Full Post »

Juryn är fortfarande ute om Gone girl

På deras femåriga bröllopsdag försvinner Amy. Maken Nick blir misstänkt för att ha mördat henne.
Först tyckte jag att Gone girl hade lite svag start, jag fastnade inte riktigt för vare sig Nick eller Amy. Sen tyckte jag att boken började ta sig, och jag slöt upp i Team Nick. Sen bytte jag till Team Amy, och där ett tag var boken riktigt riktigt spännande och bra. Den var fortfarande slukarläsning* ett tag efter — (en av de större vändpunkterna) — men sen var det som att luften pyste ut. Om det var Gillian eller jag är jag osäker på, men det hann gå ett par dagar utan läsning och utan att jag saknade läsningen. Trots alla lappkast och lurigheter inuti lurigheter försvann den där känslan av att jag måste få veta hur det går.
Och slutet gillade jag inte alls. Där påminner Gone girl en del om Chelsea Cains böcker, som jag skrivit om här och här. Varning, läs inte ifall du inte redan läst Gone girl. Fast Chelsea Cain är otäckare, för att inte säga sjukare.

Och tydligen ska Gone girl bli film. Det tror jag kan bli riktigt bra.

Jag har skrivit om Flynns tidigare böcker här: Sharp objects och Dark places.

Jag vet att många bokbloggare läst och skrivit om Gone girl, jag har aktat mig noga för att läsa hos dem, men hos Helena på Fiktiviteter finns en väldigt rolig under läsningen-dialog som jag rekommenderar för den som vill ha mer.

* En anledning till att det blir slukarläsning är att det är Amy respektive Nick som berättar i vartannat kapitel, en berättarteknik som Flynn är bra på.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Gillian Flynn, Gone girl, Chelsea Cain, bok blir film, Reese Witherspoon

Read Full Post »

Enders spel — ett kärt återseende

Åh, så härligt det är att läsa om Enders spel! Må den få en riktigt stor publik, nu när den blir film också, så att resten av böckerna i serien översätts.
Jag har sträckläst Enders väg genom Stridsskolan, med den fruktansvärda pressen från lärarna och de hemska scenerna när större barn attackerar honom. Jag har sett honom slåss ur desperata underlägen, slåss på liv och död. Scenen i duschrummet när Bonzo Madrid tänker döda honom… brr. Och alltid är han lika förfärad över sig själv efteråt, håller han på att förvandlas till Peter?
Vissa saker som jag minns så väl: ”Fiendens port är nedåt!” och hur de fryser sina ben för att kunna vinna striderna mot de andra lagen. Ender är den störste strateg och befälhavare som världen någonsin skådat — men han är en liten pojke.
Kul att se översättningen av Bean till Ärtan också, jag mindes förut inte honom alls. Ett nytt/omskrivet kapitel avslutar boken, tror jag? En övergång till nästa bok, Speaker of the Dead. Översätt den också, tack, Börje Crona!

Jag har tidigare skrivit om Enders game här. Boken är från 1985 och vann både Nebula- och Hugo-priset. Och ja, jag vet att Orson Scott Card är en dubiös person. Men boken är väldigt bra.

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Enders spel, Orson Scott Card, Ender Wiggin, bok blir film, Stridsskolan, pennalism,

Read Full Post »

The Great Gatsby

Direkt efter filmen kände jag mig överväldigad men/och glad. Det var en sådan färgexplosion, så överdådigt, så mycket extra allt som Baz Luhrmann kan åstadkomma — och det är mycket! Festerna är enorma. Inhyrda dansare och showartister, champagne och martini och whisky i floder, fantastiska festutstyrslar som gränsar till, och ibland glider över i, maskeraddräkter. Sminkningar för att blända på 20 meters håll. Glitter och glamour i ett överflöd som gör en alldeles matt. HUR orkar de festa sådär? HUR kan de dricka såna mängder?
Som inbiten älskare av brittisk mellankrigstid är det ju inte svårt att utsträcka käleken över Atlanten. The Golden Jazz Age. Mumma.
Kanske kan jag sakna en liten aning vemod. Kanske kan jag tycka att Leonardo di Caprio spelar över lite i scenen där han övertalat Nick att bjuda hem Daisy på te. Men det är verkligen anteckningar i marginalen, för annars slukar jag detta med hull och hår. Och vad bra Carey Mulligan är! Hennes Daisy är så mycket mer sympatisk än Mia Farrows, som jag tycker är rätt så obehaglig och frånstötande. Fast kanske borde Daisy vara mindre sympatisk från början, mer självisk, för att hennes svek ska passa bättre med karaktären?

Mitt första möte med Carey Mulligan var i Never Let Me Go, en film som gick in i själen på mig för några veckor sen.
Mitt första möte med Gatsby gick också rätt in i själen. Det var ganska sent, 2004 står det i boken. Det var ett tillfälle när jag skulle läsa nån rolig 5-poängare vid Linköpings universitet, jag köpte de böcker som stod på kurslistan och så fick jag syn på The Great Gatsby och högg den också. Nån gång skulle den ju läsas. Och just då var jag inspirerad av Azar Nafisis Reading Lolita in Tehran, där Gatsby är en av de förbjudna böckerna de läser i den hemliga gruppen.
Sen var det väldigt lång kö till en fotoautomat för att få sin obligatoriska studentlegitimation och bli registrerad, och under den långa väntan i en trist korridor med en massa andra svettiga och griniga människor en varm sensommardag började jag läsa lite bara för att ha nåt att göra. Och fastnade direkt. Alla irritationsmoment krympte till obetydligheter och jag var där, i trädgården till Gatsbys hus på Long Island.

Jag älskar den stora skylten med optikerreklam, blir glad varje gång den kommer i bild trots att det är så smutsigt och hemskt runt om. Bra Luhrmann! Tack för att du lät göra den precis som allra första bokomslaget.
Jag har tidigare skrivit om F Scott Fitzgeralds Tender is the night här, och om Zelda Fitgeralds Save Me the Waltz här.
Jag vill också rekommendera JJ Moehringers memoar The Tender Bar, där de diskuterar Gatsby och har den som en referens till sina liv. Baren ligger i Manhasset där Gatsby utspelar sig.
Och så har jag en GATSBY-samling med referenser.
Men var är min Gatsby-tröja?
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om The Great Gatsby, F Scott Fitzgerald, Bas Luhrmann, referenser, Leonardo di Caprio, Carey Mulligan, fyrverki, färgexplosion, smällkaramell, bok blir film, film

Read Full Post »

P D James-sommaren goes movietime

Vad bra den är! Children of Men, ännu en deprimerande mörk, våldam och skitig framtidsversion. En framtid helt utan hopp som snart kommer att ta slut, eftersom inga barn längre föds. Inga barn har fötts på 18 år.
Jag tycker alltså att den är jättebra, både storyn och skådespelarna med favoriterna Julianne Moore som terrorcellsledare och Michael Caine som gammal hippie med svårt sjuk fru. Sambon tycker inte att Clive Owen är övertygande, men jag tycker att det där avtrubbade spelsättet känns trovärdigt. Han stängde av när sonen dog helt enkelt.

Men jag har ett minne av att sonen dog på ett helt annat sätt, från när jag läste P D James Människors barn för länge länge sen. En fruktansvärd scen. När jag läser på lite så inser jag att de ändrat filmen väldigt mycket jämfört med boken. P D James verkar tycka att det är okej i alla fall. Hon fick dålig kritik för boken, minns jag, medan filmen blivit omtyckt.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om P D James, Clive Owen, Julianne Moore, Children of men, film

Read Full Post »

Vårens loppisfynd, en svårslagen samling

De senaste veckornas skörd från diverse loppisar är så här fina. Kompletteringsköp av Doris Lessing, jag har redan läst den men jag har det mesta av henne och vill på sikt ha allt. Fay Weldon: är osäker på om jag faktiskt läst boken eller bara såg tv-serien? In Spain, insane. Daphne du Maurier började jag samla på för ett par år sen, och Muriel Spark har Ingrid skrivit om så att min nyfikenhet väcktes. Linda Gray Sexton är dotter till poeten Anne Sexton, den dotter som Anne berättade att hon inte älskade. Jag visste inte att Linda är författare, men nu är jag pepp på att läsa henne.
Dockornas dal av Jaqueline Susanne är en av världens absolut största bästsäljare. Den var också dyrast, 40 spänn, men så är ju omslaget också så… smakfullt.
Som tonåring hade jag kompisar som läste den, men då tyckte jag att den verkade fjantig och ytlig (själv var jag ganska svår och politisk och intellektuellt snobbig). Sen hörde jag en radiodramatisering av BBC härom året som var väldigt bra. Och Lorelai Gilmore läser Valley of the Dolls första gången hon sover över hos Jason. Den blev film också:

Read Full Post »

Spoilande inlägg om Winter’s bone

Det tog ett tag att börja andas igen efter att ha sett hyllade Winter’s bone. Och jag vill aldrig se en kvinna med motorsåg igen, okej? Men den var väldigt, väldigt bra.
Eftersom jag visste att den skulle vara tröstlös och kolsvart, och eftersom filmen bygger på en bok av Daniel Woodrell som jag bestämt mig för att aldrig mer läsa en rad av efter det djupt obehagliga slutet i Gryningen kommer aldrig åter, så var det nära att jag struntade i Winter’s bone. Men när en efter en kommer och är lyriska blir man ju ändå nyfiken. Och efter att ha fått nekande svar på frågan ”Blir hon våldtagen?” så kände jag att jag kanske törs ändå.

Så. Det blev en och en halv timme med sjuttonåriga Ree Dolly, som har huvudansvaret för småsyskonen och sin sinnessjuka mamma i ett ruckel till hus i bergen i Missouri. De sover på sofforna, i sina kläder. Kallt är det. Ree lär syskonen att skjuta och flå ekorrar. Och att aldrig be om något som borde ges frivilligt; som hjortköttet grannarna kommer med.
Grannarna är också släktingar, det verkar som halva trakten består av Dollysar som försörjer sig på att tillverka knark och som har sin egen hederskodex: Aldrig tjalla. Just den där klanmentaliteten är jag fascinerad av, det onda och det goda. Mycket ont, lite gott. Men ändå är Ree på något bisarrt sätt stolt över att vara en Dolly. Hon använder blodsbanden för att få sin vilja fram, att hitta sin pappa som satt huset och marken i borgen och sen inte dyker upp till rättegången. Ska familjen bli hemlös nu också?
Det som gör att jag tycker om Ree är att hon kämpar och sliter och — viktigast — hela tiden behåller sin värdighet. Hon påminner starkt om Harley i Tawni O’Dells Avvägar, som jag också tyckte så mycket om. Jag kan inte sluta tänka på henne och filmen och kommer ihåg att jag har En helvetes vinter av Woodrell hemma, som jag letar fram och visst, det är ju Winter’s bone. Så jag tillbringar halva natten med Ree.
Om filmen: Den är snygg också, i sin iskalla brutalitet. Och jag fastnar för en vänskapsrelation, Rees bästa kompis som ställer upp för henne.
Om boken: Där får man veta mer om Rees bästis och deras relation, som har lite lesbiska vibbar. Och så finns det en djupare historisk förklaring till klanmentaliteten, det berättas att släkten är resandefolk och Ree besöker en grotta där hon känner sig i kontakt med förfäderna. Trygg. Om allt går åt helvete så kanske familjen kan bo där?

Jag tycker nog bättre om filmen än om boken. Regissören Debra Granik har gjort ett mycket bra jobb, och Jennifer Lawrence som spelar huvudrollen är suverän. Laura Palmer från Twin Peaks dyker upp i en mindre roll också. Det tog en stund innan jag kände igen henne, kvinnorna i den här filmen hör inte direkt till de vårdade, pyntade. Faktum är att man sällan ser så fula kvinnor på film; härjade, misstänksamma, klädda i samma rutiga skjortor och slitna jeans som männen. Och lika brutala. Brrr! Det blev på nåt sätt ännu värre.

Jenny B på Kulturdelen har också sett.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Winters bone, Ree, Ozarkbergen, Daniel Woodrell, En helvetes vinter, Debra Granik
————————————-

Read Full Post »

Harry Potter mörkare än nånsin

Mörkare än någonsin, och riktigt riktigt bra. Harry Potter and the Deathly Hallows, del ett. Sorgligast är slutet, när lille Dobby dör. Men hans gravsten med texten ”a free elf” var inte med. Jag hade glömt flera saker, trots att jag läst boken två gånger. Med förenade krafter kom vi på sex horocruxer: dagboken, ringen, medaljongen, ormen, ett Ravenclaw-diadem, en Hufflepuff-bägare. Den sjunde, är det lord Voldemort själv eller ska det vara nåt annat?
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Harry Potter and the Deathly Hallows, Harry Potter, David Yates, film, bok blir film, Dobby, horocruxer

Read Full Post »

The party’s next door. And that’s the way it’s always been.

Den näst sista filmen i Douglas Sirk-boxen är Tarnished angels baserad på William Faulkners roman Pylon. Dorothy Malone har stor föreställning i rollen som LaVerne Schumann, en djupt olycklig kvinna som älskas av alla utom möjligen sin man, spelad av Robert Sack. Han är en före detta krigshjälte som numera turnerar runt för att vinna prispengar på flygtävlingar. Rock Hudson spelar en alkoholiserad tidningsman på jakt efter en story.
Intensivt, tragiskt, solkigt och starkt spelat med ett hysteriskt Mardi Gras-firande i bakgrunden. Festen är alltid någon annanstans.
(Den enda som saknas från Written on the wind är Lauren Bacall. Uppdatering: Därför klarar den inte Bechdel-testet.)

———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy Malone, Rock Hudson, Douglas Sirk, William Faulkner, film, bok blir film, Tarnished angels

Read Full Post »

Prinsessan Leia på rehab

Carrie Fisher har i sommar lärt mig vad HPT är: Hollywood Party Terror. Det är känslan i magen den dagen du ska gå på fest. Festen är glamorös och tjusig, människorna är skvallriga och fördömande, hälften av männen har du legat med och det slutade inte bra. Alla värderas efter sina framgångar — eller brist på sådana — och du är inte bättre än din senaste film. Varenda detalj i ditt utseende betygssätts. Kommer du dessutom till festen ensam utan date, ja, då är det HPT du känner innan du stiger över tröskeln.

Den här boken var rapp och lustfylld läsning, med rätt många skratt trots att den handlar om drogmissbruk, vistelser på rehab, depressioner och en ständigt brännande känsla av att inte vara efterfrågad och inte duga. Så: man måste gå på fester, man måste visa upp sig, man letar ständigt efter någon sorts mening i sitt liv och man gråter ut hos sin psykiatriker. Som skådespelerskan Suzanne Vale och hennes vänner.
Carrie Fishers första bok blev en bästsäljare — och film naturligtvis, med Meryl Streep i rollen som Suzanne Vale– och hon har skrivit fler sen dess.
Fast hon är förstås fortfarande mest känd i rollen som prinsessan Leia i Star wars. Då var hon 19 år. Så här såg hennes audition ut:

————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Carrie Fisher, Postcards from the Edge, Star Wars, drogmissbruk, Hollywood party terror, prinsessan Leia

Read Full Post »

Vad jag inte visste att jag skulle läsa

Det blev en hel del spontanläsning ur hyllorna i stugan vi hyrde i Nordingrå. Maria Lang, som är obegripligt dålig men på något vis charmar ändå, och så min allra första Sigge Stark, som å andra sidan inte alls var så dum. Fin miljöteckning, bra språk, men tunn intrig där klimax var när orden ”min hustru” uttalades. Jaja.

Nu kan jag bocka av Saul Bellow på Nobelpristagarlistan. Han med foten i klaveret är en novellsamling, med en rad själviska bittra gamla män. Den första, titelnovellen, tyckte jag rätt bra om trots att den huvudpersonen kanske var mest osympatisk. En sån där som tvunget måste säga allt han tänker, gärna så kallade skämt, oavsett om han sårar andra människor. Sen tycker han synd om sig själv. Men när jag läste hela boken blev det för mycket gnäll, och väldigt väldigt intellektuellt, med hänvisningar till Kant och Nietzsche och några dussin andra tänkare som jag inte alls känner till. Kanske bör jag läsa en tidig roman av Bellow för att ge honom en chans till.

Carter Dickson är en gammal klassisk deckarförfattare som satsar på kluriga intriger. Den här blev för klurig för mig, jag hängde inte alls med. Men lite kul att återstifta bekantskapen med sir Henry Merrivale, och hans duster med matronan på omslaget var väldigt roliga.

Finaste Bang behöver väl ingen introduktion. Hon är ju så lik sig på omslaget också! Det här är kåserier om när hon och Viran köper ett torp. Underbar språkbehandling och små roliga händelser. Tyvärr är jag inte jätteintresserad av torp, så jag läste inte ut hela.
Den andra med (den snärtiga) titeln Inteckning i livet hade en inledning som jag föll för direkt när jag bläddrade i den. En kvinna, Poker, som grälar med en annan kvinna, MaryLynn, och skjuter henne i hjärtat. När polisen hämtar henne rullas historien upp: om hur den fattiga, intelligenta men inte vackra Bess Poker plockat upp den ännu fattigare, älskliga och bedårande söta inackorderingen MaryLynn, och med hjälp av begåvade kompositören Luke Jordan gjort MaryLynn till stor stjärna. Det är en sån där historia som borde bli film, gärna av Douglas Sirk, tänker jag medan jag läser. Och så börjar jag tycka att jag har sett författarnamnet Vicki Baum på såna där gamla svartvita filmer. Nu när jag kan googla igen ser jag att det faktiskt är så, det har gjorts film på flera av Vicki Baums böcker, och den här heter då A woman’s secret. Mycket bättre titel, men varför de bytt namn på flera av personerna förstår jag inte? Luke kallar nämligen Bess för pokerfejs, det är deras grej.


Det bästa sparade jag till sist, och höll nästan på att missa tillfället att läsa den isländske Nobelpristagaren Halldór K Laxness. Och det hade varit en förlust! Ni vet den där lyckokänslan, när man inser att det här är en Stor Berättare, och bara njuter och låter sig följa med in i ett nytt universum. Sådant var mitt första möte med Laxness. Världens ljus handlar om det lilla sockenhjonet Olafur Karason och hans eländiga liv. Den handlar också om skaldekonsten och världspolitiken och fattigdomen och kärleken och det andliga. Väldigt mycket andligt, en period får jag bita ihop och läsa mellan raderna för att orka med allt gudsprat. Då är det tur att det finns väldigt mycket mellan raderna, framför allt mycket humor och ironi. Han är vass, Laxness, han driver in nålsticken där han tycker att de behövs. Och som sagt, han är rolig. Jag är mycket glad att jag hittade den här boken, och Laxness vill jag definitivt läsa mer av.
(Jag gillar förresten att läsa till frukosten, som synes.)

Read Full Post »

Douglas Sirk: All that heaven allows

Cary Scott är änka, några år över 40. Hon passar inte in i de sociala sammanhangen. För svårplacerad — singelmän i hennes ålder vill ju ha yngre kvinnor, och för vacker — klär hon sig snyggt så får hon pikar av andra, gifta kvinnor, och naturligtvis av sina egna vuxna barn. Cary ses som lovligt byte av de mindre moraliskt nogräknade gifta männen, samtidigt som alla andra utgår ifrån att hon numera är helt ointresserad av kärlek, sex, känslor. Ett socialt brudbål helt enkelt, stopp för livet. Väninnan Sara rekommenderar henne att köpa en tv.

Men. Cary inleder istället en kärlekshistoria med Ron Kirby, trädgårdsmästaren. Han är en sån där människa som fullständigt struntar i konventionerna, man kan väl säga att han lyssnar till sin inre röst och följer den.
Lättare för en selfmade man, som kan försörja sig på eget hårt arbete och som får vänner som tycker om honom var han går och står. Svårare för en änka som sitter fast i medelklassens småstadsliv. Ska hon bejaka sina känslor och gifta om sig med Ron, även om det kostar henne barnens ilska och hon får ge upp sin sociala ställning? Eller ska hon leva det döda livet… med det här gänget:

Lysande spelat av Jane Wyman och Rock Hudson, som möts igen här. Den rödhåriga från Magnificent obsession, Agnes Moorehead, gör rollen som väninnan Sara.
Jag älskar den här scenen — obs tv:n!:

… och så kan jag inte låta bli scenen med bambi:

Underbar film, och väldigt vacker dessutom. Värd hela Sirk-boxen.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Douglas Sirk, Jane Wyman, Rock Hudson, Agnes Moorehead, All that heaven allows, film, bok blir film, sociala konventioner

Read Full Post »