Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bok blir film’

roybattyI’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears…in…rain. Time to die.
Jag har skrivit om hur Rutger fick rollen här.

 

Read Full Post »

Så mycket jag glömt, så mycket jag minns, så mycket jag uppskattar på andra sätt nu och ser med nya, mer erfarna, ögon.

När denna film kom blev den en succé och alla vi kvinnor och tjejer pratade om den. ”Äntligen har de fattat att vi vill se filmer om kvinnlig vänskap”, minns jag att en sa. Sen förklarade mina lesbiska kompisar att Ruth och Idgie är ett par, och det är förstås sant. Det som etsat sig fast i minnet allra mest är när Kathy Bates hämmade hemmafru Evelyn en dag får nog när två fräsiga tjejer tar hennes parkeringsplats, och Evelyn kör in i deras bil gång på gång skrikandes ”Towanda!”.

Nu när jag ser om den tycker jag allra mest om Evelyns och Ninnys vänskap, som inleds med att Ninny frågar: ”Har du tagit lavemang nån gång?” Deras relation är så vacker, de ger varandra så mycket och Evelyns utveckling är härlig att se.

Men allra mest grips jag av Ruths sätt att be om räddning: Efter sin mammas död, fast med en misshandlande man, skickar hon en utriven bibelsida ur Ruts bok till Threadgoods, med partiet om ”dit du går vill ock jag gå, ditt folk ska vara mitt folk” understruket. Gåshud.

Read Full Post »

Det tog sin lilla tid att komma till skott, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att filmen är så känd. Boken bjuder inte på några överraskningar för den som sett filmen, utom en sak som jag lägger märke till för första gången: Vi får aldrig veta berättarens förnamn.
Det är bara ”jag” och sen uppblandat med ”mrs de Winter”, ”den nya mrs de Winter”, och kanske något ”älskling”.
Första gången jag lägger märke till det är på sidan 15 när hon får en skriven ursäkt av Maxim de W: ”…mitt namn stod utanpå kuvertet och var för ovanlighetens skull rätt stavat”. Men vi får aldrig veta det. Ett snyggt grepp av Daphne du Maurier förstås, som ytterligare understryker vilken tafatt lolla berättaren är i jämförelse med den mytomsusade Rebecca.

Här kan man se hela filmen.
Rebecca blev Daphne du Mauriers stora genombrott, vid 31 års ålder. Den filmatiserades snart av Alfred Hitchcock och gjorde ännu större succé. Men allt var inte frid och fröjd, du Maurier anklagades för att ha plagierat en brasiliansk roman. Läs mer här.
Nu känner jag mig snart redo för den där Dapne du Maurier-biografin som kom för ett par år sen. Eller kanske novellen Fåglarna, som också blev Hitchcockfilm?
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

ender
Asa Butterfield som spelar Ender Wiggin är väldigt bra. Han ser precis så lillgammal, allvarlig och utsatt ut som han är i boken.
Stridskolescenerna är för få, bara två matcher, en med Bonzos lag och en med drakarna.
Spelet med jätten är också starkt förkortat.
Å andra sidan höll de filmen under två timmar, vilket jag tycker är förnämligt.
Hans-Olov var oväntat bra.
Grejen med Petras hopklappning var borta, och istället (?) hade de en scen där Ender får skäll för att han inte kan delegera. Men finns det i boken? Minns ej.
Uppstod magi? JA. I stridsrummet framför allt, när Ender första gången svävar… rysningar!
Tiden efter slutstriden är skildrad ganska långt, vilket gör att överraskningseffekten kommer att minska inför översättningen/filmande av Speaker for the Dead och Ender’s Shadow. Gissar förresten att Ender’s Shadow har störst chans att bli filmatiserad, den är mindre filosofisk.

Skrev om min omläsning av boken här och ur minnet här. Jenny B har skrivit här och jag håller med henne om att det skönt att barnen är lite äldre.
enders-game-battlesroom
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

gonegirlPå deras femåriga bröllopsdag försvinner Amy. Maken Nick blir misstänkt för att ha mördat henne.
Först tyckte jag att Gone girl hade lite svag start, jag fastnade inte riktigt för vare sig Nick eller Amy. Sen tyckte jag att boken började ta sig, och jag slöt upp i Team Nick. Sen bytte jag till Team Amy, och där ett tag var boken riktigt riktigt spännande och bra. Den var fortfarande slukarläsning* ett tag efter — (en av de större vändpunkterna) — men sen var det som att luften pyste ut. Om det var Gillian eller jag är jag osäker på, men det hann gå ett par dagar utan läsning och utan att jag saknade läsningen. Trots alla lappkast och lurigheter inuti lurigheter försvann den där känslan av att jag måste få veta hur det går.
Och slutet gillade jag inte alls. Där påminner Gone girl en del om Chelsea Cains böcker, som jag skrivit om här och här. Varning, läs inte ifall du inte redan läst Gone girl. Fast Chelsea Cain är otäckare, för att inte säga sjukare.

Och tydligen ska Gone girl bli film. Det tror jag kan bli riktigt bra.

Jag har skrivit om Flynns tidigare böcker här: Sharp objects och Dark places.

Jag vet att många bokbloggare läst och skrivit om Gone girl, jag har aktat mig noga för att läsa hos dem, men hos Helena på Fiktiviteter finns en väldigt rolig under läsningen-dialog som jag rekommenderar för den som vill ha mer.

* En anledning till att det blir slukarläsning är att det är Amy respektive Nick som berättar i vartannat kapitel, en berättarteknik som Flynn är bra på.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

endersspelÅh, så härligt det är att läsa om Enders spel! Må den få en riktigt stor publik, nu när den blir film också, så att resten av böckerna i serien översätts.
Jag har sträckläst Enders väg genom Stridsskolan, med den fruktansvärda pressen från lärarna och de hemska scenerna när större barn attackerar honom. Jag har sett honom slåss ur desperata underlägen, slåss på liv och död. Scenen i duschrummet när Bonzo Madrid tänker döda honom… brr. Och alltid är han lika förfärad över sig själv efteråt, håller han på att förvandlas till Peter?
Vissa saker som jag minns så väl: ”Fiendens port är nedåt!” och hur de fryser sina ben för att kunna vinna striderna mot de andra lagen. Ender är den störste strateg och befälhavare som världen någonsin skådat — men han är en liten pojke.
Kul att se översättningen av Bean till Ärtan också, jag mindes förut inte honom alls. Ett nytt/omskrivet kapitel avslutar boken, tror jag? En övergång till nästa bok, Speaker of the Dead. Översätt den också, tack, Börje Crona!

Jag har tidigare skrivit om Enders game här. Boken är från 1985 och vann både Nebula- och Hugo-priset. Och ja, jag vet att Orson Scott Card är en dubiös person. Men boken är väldigt bra.

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

gatsbysmileDirekt efter filmen kände jag mig överväldigad men/och glad. Det var en sådan färgexplosion, så överdådigt, så mycket extra allt som Baz Luhrmann kan åstadkomma — och det är mycket! Festerna är enorma. Inhyrda dansare och showartister, champagne och martini och whisky i floder, fantastiska festutstyrslar som gränsar till, och ibland glider över i, maskeraddräkter. Sminkningar för att blända på 20 meters håll. Glitter och glamour i ett överflöd som gör en alldeles matt. HUR orkar de festa sådär? HUR kan de dricka såna mängder?
Som inbiten älskare av brittisk mellankrigstid är det ju inte svårt att utsträcka käleken över Atlanten. The Golden Jazz Age. Mumma.
Kanske kan jag sakna en liten aning vemod. Kanske kan jag tycka att Leonardo di Caprio spelar över lite i scenen där han övertalat Nick att bjuda hem Daisy på te. Men det är verkligen anteckningar i marginalen, för annars slukar jag detta med hull och hår. Och vad bra Carey Mulligan är! Hennes Daisy är så mycket mer sympatisk än Mia Farrows, som jag tycker är rätt så obehaglig och frånstötande. Fast kanske borde Daisy vara mindre sympatisk från början, mer självisk, för att hennes svek ska passa bättre med karaktären?
gatsbydaisy

Mitt första möte med Carey Mulligan var i Never Let Me Go, en film som gick in i själen på mig för några veckor sen.
Mitt första möte med Gatsby gick också rätt in i själen. Det var ganska sent, 2004 står det i boken. Det var ett tillfälle när jag skulle läsa nån rolig 5-poängare vid Linköpings universitet, jag köpte de böcker som stod på kurslistan och så fick jag syn på The Great Gatsby och högg den också. Nån gång skulle den ju läsas. Och just då var jag inspirerad av Azar Nafisis Reading Lolita in Tehran, där Gatsby är en av de förbjudna böckerna de läser i den hemliga gruppen.
Sen var det väldigt lång kö till en fotoautomat för att få sin obligatoriska studentlegitimation och bli registrerad, och under den långa väntan i en trist korridor med en massa andra svettiga och griniga människor en varm sensommardag började jag läsa lite bara för att ha nåt att göra. Och fastnade direkt. Alla irritationsmoment krympte till obetydligheter och jag var där, i trädgården till Gatsbys hus på Long Island.

gatsbyogon
Jag älskar den stora skylten med optikerreklam, blir glad varje gång den kommer i bild trots att det är så smutsigt och hemskt runt om. Bra Luhrmann! Tack för att du lät göra den precis som allra första bokomslaget.
Jag har tidigare skrivit om F Scott Fitzgeralds Tender is the night här, och om Zelda Fitgeralds Save Me the Waltz här.
Jag vill också rekommendera JJ Moehringers memoar The Tender Bar, där de diskuterar Gatsby och har den som en referens till sina liv. Baren ligger i Manhasset där Gatsby utspelar sig.
Och så har jag en GATSBY-samling med referenser.
Men var är min Gatsby-tröja?
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »