Ny ordning i bokhyllorna

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge?

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

 

Read Full Post »

Siri Hustvedt: Ögonbindeln

Siri Hustvedts debut, och min följeslagare i juli. Den består av fyra delar som beskriver olika perioder under ett par intensiva år i litteraturstuderande Iris Vegans liv i New York. Hon har väldigt lite pengar, knepiga relationer framför allt med män, och svår huvudvärk. Partiet där migränen spelar huvudrollen är det bästa, tycker jag. Hon läggs in på sjukhus (precis som Siri) men till ingen nytta. Men skildringen av den tomma och plågsamma tillvaron där är väldigt bra, och porträttet av den galna medpatienten är lysande. Det är den tredje delen av boken, efter en mystisk inledning med en man som betalar Iris för att beskriva föremål som ägts av mördad kvinna, och del två som är ett triangeldrama med två otillgängliga män vara den ene fotograferar henne.

Jag hade nästan tänkt nöja mig efter sjukhusskildringen, men Siri är ju ändå Siri och det är ju inte hennes fel att jag har en lässvacka. Så jag tog itu med fjärde delen, den längsta, där Iris mestadels driver omkring utsvulten på gatorna klädd i manskläder och försöker överleva på småpengar. Hon fantiserar om obehagliga saker och tar sig namn efter en liten litterär pojke med sadistiska fantasier, Klaus, och inleder sedan en relation med sin mycket äldre och gifte lärare.

På det hela taget känns det att det är ett förstlingsverk, lite utstuderat med alla dessa speglingar och iscensättanden av jaget och troligen med starka självbiografiska inslag (Iris/Siri) men jag är nöjd med att jag har läst den.

Read Full Post »

Siri Hustvedt: Leva, tänka, titta

Siri Hustvedt beskriver sig själv som en outsider, en obunden intellektuell vagabond som går dit näsan pekar och då kommit att befinna sig på okända marker. För den som läst hennes ”Den skakande kvinnan” är det bara logiskt att i denna essäsamling finna vagabonden på strövtåg i gränslandet mellan neurovetenskap och psykoanalys, mellan minne och fantasi, och med hennes senaste roman ”Den lysande världen” i färskt minne är det nästan lika spännande att läsa konstessäerna, de som sorterar in under avdelningen ”titta”.

Samlingen är strukturerad i tre delar, där den första, ”leva”, är mest självbiografisk och lättillgänglig. Här fångas läsaren när Hustvedt tar ett minne eller en detalj ur sitt eget liv, synar den noga, vrider och vänder och går till vetenskapen, litteraturen, konsten för att få ett större sammanhang och en förståelse. Det kan handla om moderns råd ”gör ingenting som du inte vill göra” som fastnade i den 15-åriga Siris huvud (och själ?) och som hon aldrig glömt. En jämförande utredning om det mänskliga begäret tar sin utgångspunkt i lillasysterns längtan efter en Musse Pigg-telefon. Hustvedts migrän som hon lidit av i många år, och även vårdats på sjukhus för, blir i texten ”Mitt konstiga huvud” föremål för en undersökning som landar i den filosofiska slutsatsen att den blir lite lättare att stå ut med om hon försöker att bara acceptera den. Men är inte det oamerikanskt? Att inte kämpa emot?
Det är Siri Hustvedts sätt att pröva, förkasta, gå till källorna och aldrig vara tvärsäker som gör henne oupphörligt intressant. Och som får mig att vilja läsa vidare! Kanske inte alla de där svåra medicinska artiklarna om hjärnan, där räcker det fint med vad Hustvedt extraherat, men filosofer som Kierkegaard och barnläkaren/psykoanalytikern Donald Winnicott, det börjar bli dags för dem. Särskilt Winnicott. Det är han med övergångsobjekt (snuttefiltar) och hur det mycket lilla barnet härmar/speglar sin mors ansiktsuttryck, och så mellanområdet mellan verklighet och fantasi där leken är så viktig. Grundläggande saker för hur ett jag formas i relation till andra, och det är det som Siri Hustvedt ständigt utforskar.
”Utan förmågan att förstå en annans synsätt – alltså att fantisera om att vara denna andra person – skulle vi inte vara jagmedvetna, och utan jagmedvetenhet skulle vi inte kunna skapa det labila jag som vi alla har, det som kan kasta loss från nuet och navigera in i andra riken, såväl verkliga som overkliga.”

Vid ett tillfälle beskriver Siri Hustvedt hur hon kan förutse en annan forskares resonemang och referenser i förväg, utifrån vilka källor hon väljer att använda. Hur forskaren följer en på förhand etablerad linje av tänkare, och väljer bort andra som tänker annorlunda. Hur vi börjar se det vi letar efter, att diskursen blir ramar som styr vad vi ser. Så gör inte Siri Hustvedt. Hon rör sig hela tiden nyfiket i mellanområdet, och skriver: ”Mina tankar om att vara människa har förändrats, vidgats och omformats av mina äventyr inom konstteori, neurovetenskap och psykoanalys.”

Jag känner att mina tankar har förändrats och vidgats efter timmarna med Siri Hustvedt.

Först publicerad här. Boken finns att köpa exempelvis här.

Read Full Post »

Lite Louise Bougeois (efter att ha läst Siri Hustvedt)

Jag recenserar Siri Hustvedts senaste, essäsamlingen Leva, tänka, titta, för Corren. Recensionsdag är den 27:e så jag kan inte posta här än. En av essäerna handlar om Louise Bourgeois, så vi kan väl titta lite på hennes verk. Skulpturerna, jag gillar skulpturer.

Mest känd är nog den här spindeln.

Det här är Siri Hustvedts favorit, om hon var tvungen att välja ett enda verk.

Louise Bourgeois levde länge och hann med mycket. Man kan läsa mer om henne här och/eller här.

Read Full Post »

Siri Hustvedt: Den lysande världen

Jenny B slår huvudet på spiken: ”Så intelligent, och ändå lyckas den behålla fotfästet hos det mänskliga genom alla intellektuella spel”.  (I en kommentar under mitt förra kärleksinlägg.) Ja, det är just det. Den lysande världen är sinnrikt komponerad, där ramberättelsen är att en person  bestämmer sig för att forska på konstnären Harriet ”Harry” Burden, för att om möjligt ta reda på om det är sant som hon påstod att det var hon som skapat de verk som hon sen lät tre olika manliga konstnärer lansera som sina. Till sin hjälp har efterforskaren  dels en rad anteckningsböcker och dagböcker från Harry själv, dels tidningsartiklar och recensioner, dels intervjuer med hennes dotter Maise, hennes kärlekspartner Bruno, konstnärskollegor, konstkritiker, vänner och lite löst folk som funnits i Harrys liv.
Och det är här det mänskliga kommer in. Dessa röster som berättar, det är så bra så bra.

Det handlar om speglingar, masker, att se sig själv i den andra, att gömma sig, att bekräfta, att ta roller, att ges roller, att härma…

Maisie, dotter: Tre dagar innan pappa (Felix Lord, gallerist) dog var Oscar och jag på middag hos mina föräldrar. Jag var gravid och vi pratade mycket om ”babyn”. Mamma hade läst studier om spädbarns utveckling, till exempel om nyfödda och deras förmåga att imitera vuxnas ansiktsutrryck. Jag hängde inte med i alla detaljer som hon hänvisade till och som hade att göra med våra hjärnsystem, men jag minns att jag tyckte det var väldigt spännande med något som hon kallade amodal perception — att de olika sinnena är hopkopplade hos spädbarn: känsel och hörsel och syn och kanske lukt också. (Jag kan inte säga hur många gånger jag skrev upp titlarna på på böcker som mamma nämnde och som jag sedan aldrig läste. Nåväl.) Hon talade mer om visuell utveckling och språkkulturella inflytanden på perceptionen också, att vi lär oss att se, och att mycket av den inlärningen sker omedvetet. Jag kände att det fanns en trängande anledning till hennes studier. Hon försökte räkna ut varför folk ser det de ser.

Rachel, vän: Vad var smak? Hade det någonsin funnits ett konstverk som inte var fyllt av betraktarens eller åskådarens eller läsarens eller lyssnarens förväntningar och fördomar, hur lärda eller förfinade dessa personer än var?

Bruno, älskare på ålderns höst: Jag är poet, en misslyckad kanske, men likafullt en pladdrande skald som berättar historier om de lycksaliga dagarna med Harry för inte så länge och långt borta sedan. Jag är Bruno Kleinfeld, som förklarar så alla hör att Felix Lord kom till henne i drömmarna, halvt död och halvt levande, en vampyr som sänkte sina huggtänder i hennes hals så att min älskade vaknade svettig och panikslagen och lät blicken svepa över rummet för att söka honom, inte för att hon ville ha honom tillbaka utan för att försäkra sig om att han var död och begraven.
Maisie och Ethan, förlåt, men pappsen tog mamsen för given. Kämpade han för henne? Nej, det gjorde han inte. Var kunde den ha kommit ifrån — Harrys pseudonymmani — om inte från honom? Hur många kvinnliga konstnärer ställde Felix Lord ut? Tre? Och under hur många år? Harry såg och Harry lärde sig.

Till det en inneboende galning, Barometern, som fångar upp väderförändringar och ser änglar, och så Sweet Autumn som ser auror och arbetar med chakran.

Är detta årets bästa bok? Mycket möjligt. Lite intetsägande titel bara, som gjord för att bli bortglömd, även om det finns en koppling.

 

 

Read Full Post »

Jag älskar den här boken!

Som kinesiska askar, eller ett pussel, eller nu vet jag; en chokladask full med spännande överraskningar. Jag biter i en mörk knottrig bit, och så fylls munnen av bitterljuv sötma eller apelsinmarmelad.
Jag älskar att Siri Hustvedt är så lärd och beläst, hennes fotnoter, hänvisningar och utvikningar är intressanta allihop. Nyss en fin referens till Ruts bok, ”Dit du går…”, som är betydelsefull för mig, med en blinkning till replikanterna i Blade runner bara några sidor bort. Och alldeles nyss berättar Maise om när hennes mor Harry berättade historien om James Tiptree Jr som var synonym för Alice Sheldon som även hade synonymen Racoona Sheldon och brevväxlade med Ursula K LeGuin…

Stort tack till min kära dotter som gav mig denna i julklapp.

Read Full Post »

Stig Dagerman: Ormen (ångest med spoilers)

Någon gång i högstadiet (eller var det gymnasiet?) fick vi läsa novellen ”Att döda ett barn” av Stig Dagerman på svenskan. Den fanns i en antologi så jag gissar att många läst den. Jag har aldrig kunnat glömma den. Det där obönhörliga, fasansfulla, oundvikliga hemska. Hur helt vanliga alldagliga händelser får en laddning som gör att man knappt vågar fortsätta läsa.

Likadant fast ännu värre är det med Ormen. Stig Dagermans debutroman som han skrev när han var strax över 20, under krigstiden, och gav ut 1945.
Den är ohygglig.
Jag gör misstaget att börja läsa den på kvällen och kan sen inte somna för det känns som att den här världen är så vidrig att det inte går att leva i den.
”Men läs den inte då”, säger sambon och han har förstås rätt. Men just då är jag i ett läge där jag vet att jag aldrig skulle kunna släppa den om jag stannade där. Så nästa dag fortsätter jag, och det blir inte bättre. Våld, hot om våld, våldtäktsförsök. Den långa första delen handlar om Irene som råkar ut för allt detta och själv begår en fruktansvärd handling — hon kastar av sin mor från tåget — och ändå hela tiden är fast i en destruktiv relation där hon vill imponera på soldaten Bill som är en fullblodspsykopat. Han skär hennes hand med bajonetten och slänger ner sin andra älskarinna i en brunn. Irene räddar henne så man kan väl säga att i antal liv kvitterar hon modersdråpet med servitrisen Wera.
Ormen är en orm som skrämmer en sergeant när de är ute på övning, och som Bill därför tar med sig tillbaka till baracken i sin ränsel. Ormen spottar och fräser och ringlar sig desperat och vill ut, på samma sätt som Irenes insikt om vad hon gjort försöker bita sig ut ur alla mentala lådor hon stänger in sin skräck i. Ormen är förstås också en metafor som kan laddas med vad du vill. Som Kriget.

Nästa del av boken handlar om hur soldaterna i en sovsal försöker besegra sin ångest genom att berätta historier för varandra på nätterna för att kunna sova. Och sådär håller den på. Slingrar och vrider sig framåt och runt. Stig Dagerman ville skriva om fruktan, och det lyckades han fullständigt med.
Siri Hustvedt har skrivit förordet till nyutgåvan från 2010. Hon gör mig uppmärksam på alla strupar, munnar, knivar, rakblad och som sagt bajonetter som figurerar.

Språket är fantastiskt, förstås. Jag skulle njuta av meforerna om jag inte var så beklämd.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Stig Dagerman, Ormen, Siri Hustvedt, ångest, fruktan, skräck, modersdråp, våld, hot

Read Full Post »

Jag tror att jag älskar den här boken

Jag älskar att Mia Fredricksen blir psykotisk när hennes make sedan 30 år tillbaka vill ta en ”paus”.
Jag älskar att hon blir frisk och reser till sin åldriga mor.
Jag älskar gruppen av gamla kvinnor, Svanarna, som mamman hänger med på hemmet. Mest älskar jag Abigail, som i decennier broderat hemliga subversiva konstverk UNDER de traditionella vackra konstverken. Hemliga veck och avigsidor visar saker som en kvinna som med en gigantisk dammsugare suger upp hela (jävla) stan med alla inuti, och en lång rad av kvinnor som onanerar på olika lyckliga sätt. Hur ofta förekommer kvinnors onani i skönlitteraturen, undrar jag? Eller menstruation. Här nämns mens också, det har jag knappt sett nånstans utom hos Siri själv när Lily Dahl får den.
Jag älskar kanske inte poesiklassen, de unga tjejerna, knappt tonåriga, med den vidriga utstötande gruppdynamiken som leder till grym mobbning, men jag älskar det faktum att klassen finns och att Mia Fredricksen rör sig mellan dessa unga flickor och de gamla kvinnorna. Kvinnans alla åldrar.
Jag älskar att Mia är poet och undervisar i poesi.
Jag älskar att maken heter Boris och jobbar med råttor — vilken hämnd!
Jag älskar den tredje kvinnliga åldern, grannfru med två små barn, som designar örhängen och grälar med sin man. Jag älskar hennes tjuriga dotter Flora som alltid vill ha sin peruk på. Och bara det faktum att ungen heter Flora, och att Mias dotter heter Daisy. Blomnamn igen! Och apropå namn så är det flera på A: Alice — den allvarliga utstötta flickan, Ashley med den döda blicken, tidigare nämnda brodösen Abigail och i moderns bokklubb läser de Austen. Det känns tråkigt att jag glömt hela Övertalning, det hade varit bra att minnas nu för att veckla ut ännu ett lager i denna korta men åh så innehållsrika roman där Mia går och tänker och känner, läser och resonerar, och försöker få rätsida på sitt liv efter att hon tappade fotfästet. Och fundera över Kvinnans villkor.
En språklig njutning från början till slut, naturligtvis. Best of-etikett, naturligtvis.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Siri Hustvedt, The summer without men, psykotisk, mens, onani, broderi, gamla kvinnor, Jane Austen

Read Full Post »

Den skakande kvinnan eller En historia om mina nerver

Alla Siri Hustvedt-fans därute minns säkert hur hon berättade om sina skakningar. Att hon när hon skulle hålla tal över sin sedan två år tillbaka avlidne far, plötsligt började skaka våldsamt i hela kroppen. Men från halsen och uppåt var det lugnt, och hon genomförde talet. (Jag minns inte om Hustvedt berättade detta på författarträffen i maj 2009, eller om jag sett någon tv-intervju, kanske någon annan vet besked?)
Denna upplevelse följs av en till likadan, och sen några i mindre skala. Siri Hustvedt förstår inte vad som händer, men hon vill veta. Därför ger hon sig ut på jakt efter kunskap om hjärnan, om muskelsjukdomar, neurologi, psykiatri, hysteri, epilepsi… Hon läser Freud. Hon läser mängder av medicinska och filosofiska artiklar, böcker, essäer. Hon träffar naturligtvis läkare och hon resonerar med vänner, inklusive vänner som är psykoanalytiker.
Dessutom arbetar hon med en grupp psykiskt sjuka, som hon håller i en skrivargrupp för. Där har hon en intressant övning: De får börja med att skriva orden ”Jag minns…” och sen se vad som kommer. Ofta kommer helt oväntade saker, saker som de kanske inte ens medvetet visste att de mindes. Samma med Siris egna ”Jag minns…” Prova! Men man ska nog skriva för hand.
Det här med händer… eller ben för den delen. Hon tar upp fenomen där en människa får till exempel förlamning i en arm, utan påtaglig orsak. Eller när vänsterhanden agerar helt utan medveten kontroll, den kan rent av motarbeta högerhanden.
Det där med hysteri är intressant. Det som kallades hysteri (när det främst handlade om kvinnor, sen kallades det granatchock när det handlade om manliga soldater i första världskriget) kallas numera konversionssyndrom eller dissociativ störning. Det har genom tiderna varit extremt svårt att förstå vad det egentligen är. Och det har vandrat från att betraktas som en fysisk sjukdom (som kunde botas med att operera bort livmodern) till att numera sorteras in under det psykologiska/psykiatriska fältet. Många patienter som lider av olika sjukdomssymptom börjar med att söka hjälp hos neurologer för att sedan remitteras till psykiatriker. Men var går gränsen mellan neurologi och psyket? Den är inte så självklar.
Just exakt samma dag (the universe!) som jag berättar att jag läser denna bok, så har min dotter varit på en föreläsning om konversionssyndrom. Hon förklarar att det i Sverige oftast börjar inom primärvården, och sen kan det bli neurologen och sen psyk. Hon förklarar också att det tidigare har funnits ett förakt från neurologhåll för fenomenet, men att det främst bland yngre läkare är på väg bort. Hustvedt beskriver också detta.
Hustvedt tar upp en hel del om hjärnforskning. Lokaliserandet av olika områden i hjärnan, som språkcentrum. Eller tinninglobsepilepsi, som Dostojevski, van Gogh, med flera led av. Kanske.
Det här med minne igen: Hustvedt skriver om vikten av att kunna förankra minnet till en plats. Hon minns exempelvis själv en händelse när hon var i fyraårsåldern, som hon har förlagt till ett rum i ett hus. Men det huset var ännu inte byggt när hon var fyra år. Behovet att att koppla minnen till platser är starkt. (Jämför Knausgård.) Hon resonerar också kring det här med att minnen måste omfatta någon sorts känsla för att bli ett minne. Om vi inte är berörda så försvinner det.
Ja det var väldigt mycket som var intressant och spännande i den här boken. Jag tror att jag kommer att läsa om den ganska snart, i alla fall bläddra. Allting förstod jag förstås inte, jag är inte tillräckligt bevandrad i forskning, medicin eller filosofi. Det hade suttit fint med en liten ordlista, men det finns inte.

Malin Ullgren i DN saknade bitterhet och känslor i boken, men jag tycker att det är så ENORMT skönt att Siri Hustvedt håller den svala, analytiska, undersökande tonen. Nyfikenheten. Jag tycker att det är helt suveränt.

Jag köpte min på rean, men den finns i pocket också.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Siri Hustvedt, Den skakande kvinnan, neurologi, hjärnan, nerver, hysteri, dissociativ störning, konversionssyndrom

Read Full Post »

Röda lappar

På bokrean: Theodor Kallifatides självbiografi (hörde honom på radio i samband med en av alla dessa Greklandskris-debatter och då framstod han som så klok), en Joyce Carol Oates som handlar om — vad tror ni? VÅLD och hur det påverkar människor, Sarah Waters Främligen i huset som jag hoppas mycket på, Sara Stridsbergs Darling river som jag inte längre kan undgå, Siri Hustvedts undersökning av sitt andra jag, den skakande kvinnan, som jag börjat på och som är väldigt intressant, och så Lilla Anna som leker med bollar. Den sista hoppas jag få läsa högt ur. 🙂
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Theodor Kallifatides, Joyce Carol Oates, Siri Hustvedt, Lilla Anna, Inger och Lasse Sandberg, Sara Stridsberg, Sarah Waters

Read Full Post »

”Jane Austen är populär av fel skäl”

Stränga ord från Fran Lebowitz. Jag älskar hennes resonemang om att en bok inte ska vara en spegel, den ska vara en dörr.
Siri Hustvedt berättar att hon läste Austen som 13-åring i Reykjavik (samtidigt som hon läste Jane Eyre alltså).

Här en kort biografi, av en privatperson tror jag:

Och här sista hemmet, i Hampshire.

——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Jane Austen, Fran Lebowitz, Siri Hustvedt

Read Full Post »

Nej, jag gör inte slut med Siri Hustvedt

Jag har känt mig mer och mer mätt på Siri Hustvedt den senaste tiden. När jag slog igen sidorna till The Sorrows of an American och läste om samma bok på så många ställen, såg alla Längta efter Siri-inlägg och intervjuer, så kändes det som att gårdagskvällens event nog blir det sista jag vill se av henne på ett tag. Ingen dramatisk break up, bara en sån där ”Tack för den här tiden, det har varit givande, men nu behöver jag gå vidare”. Och sen skulle jag inte läsa nåt av henne på minst tio år.
Men sen hade jag så roligt på Kulturhuset igår! Jag gillade att hon hade humor och var så pigg på att kommunicera. Att hon pratade om sina karaktärer som lite bossiga människor (hon fick den typen av frågor också, som ”Vad hände sen mellan Erik och Miranda?”, och det gillade hon.) Jag gillade det Siri Hustvedt berättade om sina syskon (fyra flickor, Siri äldst, och namnet ”Lars” på lut till nästa unge som ju aldrig blev en pojke.) Att TSoaA började med en bild: Hustvedt är i sina far/morföräldrars gamla vardagsrum. Där står ett bord. På bordet står en kista. I kistan ligger ett barn, en flicka, som sätter sig upp. (Uff! Men man ser ju hur den bilden blev till boken, med dockorna och allt.)
Och så pratade hon om fear of the hidden aspects of the self och om trauma i olika former och hur hennes dag ser ut och att hon har morningbrain. Och en så fin historia om hur hon som 13-åring i Reykjavik läste Jane Eyre och fick that feeling, the gothic experience och insåg att: Det här är fantastiskt, jag vill också skriva!
Efteråt fick jag mitt ex av Lily Dahls förtrollning signerat, och på min fråga om Lily skulle komma tillbaka nångång blev svaret: I don’t know. My mother wants her to come back.
På tåget hem läste jag i Lily, och det är så skönt nu när jag vet att jag inte behöver oroa mig för att hon ska råka illa ut. Jag upptäcker att jag njuter av boken på ett annat sätt. Hur Lily cyklar omkring, de där evinnerliga skorna, Eds målningar med de små berättelserna, Mabel och teaterrepetionerna. Mums!
Så nej, jag gör inte slut med Siri Hustvedt. Vi tar det till nästa nivå istället, en mogen och harmonisk relation.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Siri Hustvedt, Kulturhuset, The Sorrows of an American, Lily Dahls förtrollning

Read Full Post »

I’m not in Kansas anymore

Tredje boken i rad som har en Wizard of Oz-referens!
I Sorrows of an American klär en man ut sig till Dorothy. I Paint it Black finns också en Dorothy/Wizard of Oz-referens (som jag just nu glömt, förlåt) och nu i Shadow Puppets av Orson Scott Card säger Petra:
I’m not in Kansas anymore.

Så härmed startar jag en parallell samling till The Great Gatsby-samlingen, och tänker lista alla Dorothy/Oz-referenser jag finner.

Uppdatering: I tv-serien In treatment har Sophie (den 16-åriga gymnasten) på sig ett par röda skor som hennes mamma köpt åt henne. De pratar om att klicka med klackarna och ta sig hem, om att Dorothy upptäcker att hon alltid kan gå hem, och om att Trollkarlen av Oz tror att han vet allt men egentligen inte fattar nånting. ”Som du”, säger Sophie till Paul.

Mariette Glodeck: En station från Paradiset.

Mo Hayder: Skin.

I Flickan med glasfötterna av Ali Shaw finns ett stycke där Midas sitter och tänker på att Fågelskrämman fick en hjärna, Plåtmannen ett hjärta och lejonet ett mod.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy, Wizard of Oz, Kansas, referenser

Read Full Post »

Stockholmsplaner

Förutom att hänga med min kära Mia* och lyssna på Siri Hustvedt funderar jag på att se Konstfacks elevutställning när jag besöker Stockholm ett par dagar. Det måste vara många fler besökare där i år jämfört med tidigare år, efter hela bråket kring Anna Odell. Hon blev också åtalad.
Men jag vill gärna se de andra också, det här låter spännande:
”Anders Sunna iscensätter ett skräpigt, mytologiserat samiskt landskap med hjälp av vägkoner, renhorn och sprejfärg, medan Anna-Karin Suh söker sina koreanska rötter i en lågmäld film och Aida Chehregosha gör upp med sin brutala uppväxt i en monumental, svartvit bataljscen.”
Svenskan pratar lite med Aida Chehregosha här.
Även detta verkar ju intressant: ”Ett av skolans master-program har rubriken ”storytelling”, och det är en tendens som spritt sig över fackgränserna. Åsa Elieson har byggt en gåtfull, poetisk installation i form av en enslig sommarstuga, medan Matilda Ruta gett sagan om Tummelisa en gotisk, blodig inramning.”
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Konstfacks elevutställning, Anna Odell, Aida Chehregosha, Siri Hustvedt

Read Full Post »

The Sorrows of an American – Siri Hustvedt

Erik är en psykoanalytiker i New York vars far nyligen dött. Han är lätt deprimerad, och grubblar mycket över de delar av faderns liv han inte visste om eller förstod. Systern Inga är änka efter en berömd författare, som också bar på hemligheter på väg upp i ljuset. Ingas dotter Sonia bevittnade flygattackerna den elfte september, och tillsammans med sorgen efter pappan gör det henne skör.
Hyresgästen Miranda med lilla dottern Eggy, flyttar in i bottenvåningen i Eriks hus. Erik förälskar sig i Miranda, som är mycket yngre än honom. Men Miranda har ett stort problem.

Alla i denna bok bär på sin egen sorg. Det gäller även bipersonerna, och Eriks patienter (förstås). Men boken är inte deprimerande. Den är vacker. Kanske lite för vacker? Under läsningen, som löper mjukt och oftast njutningsfyllt, kan jag komma på mig med att längta efter lite vassare kanter. Lite sårigare utbrott. Inte så intellektuellt analyserade känslor.
Men det är anmärkningar i marginalen. Det här är en mycket fin bok. Väldigt New Yorksk. Och jag tycker att den handlar om strävan efter att se. Verkligen se. Kanske till och med förstå. Att se vem den andra är, alla versioner av den andra. Eller åtmisntone vara medveten om att det finns flera versioner av den andra, inte bara det som finns framför ögonen. ”… we’re always looking for one person when there’s more than one, several contentious voices in a single body.” (Ingas ord.) Att se sig själv, alla versioner av sig själv. Som när Erik är på väg att göra något moraliskt förkastligt; och får syn på sig själv i spegeln. Den man han ser där vill Erik inte vara, det är inte han. Så han låter bli.

Read Full Post »