Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘noveller’ Category

stonemattressMargaret Atwood på diaboliskt humör, i nio noveller berättade med svart humor och en dos magi här och där. De tre första hänger löst ihop, en gammal kärlekstriangel får konsekvenser flera decennier senare. En snöstorm som förlamar hela staden, en tv-intervju på ett sf-konvent, en begravning med rinnande glittersmink… Atwood kastar sig obehindrat mellan miljöerna.

Jag har svårt att säga vilken historia jag gillar bäst; kanske den när kvinnorna från Rövarbruden dyker upp i en epilog? Jag är lite stolt att jag kände igen dem så här många år senare. Eller den med mannen som hittar ett helt bröllop i en container — inklusive brudgummen. Eller hon som kommer undan med mord på en antarktisk resa.

Den jag kommer att bära med mig längst är helt klart Torching the Dusties, om Wilma som håller på att bli blind och hennes uppvaktande kavaljer Tobias på ålderdomshemmet. En rörelse sveper över landet, världen, med militanta aktivister som tycker att det är dags för de kostsamma olönsamma och illaluktande gamlingarna att försvinna och lämna plats för de yngre. Senast idag såg jag ett skämt på det temat i ett annat sammanhang.

Lyssna på en intervju med Margaret Atwood på The Diane Rehm show här.

Read Full Post »

maughamJag hade lite huvudbry när jag valde reselektyr häromveckan. Ni vet, det ska inte vara för bra och uppslukande, utan något man kan lägga ifrån sig utan besvär när man kommer fram. Samtidigt får det inte vara för oinspirerande, sån läsning är ju meningslös. Men när blicken föll på denna novellsamling av min gamle favorit så kändes valet givet. Och jag blev inte besviken.

Här studeras den mänskliga naturen i all sin passionerade sjaskighet på det sätt som W Somerset Maugham gör så skarpögt och bra. Han skriver i förordet att alla hans historier har ett ursprung i möten med människor, ibland bara några förflugna ord, ibland mycket mer än så. Men sedan han slutade resa så upplever han ingenting längre, och  alla historier han samlat på sig har blivit skrivna, så nu är det slut.

Ett par av de kortare novellerna finns utgivna i andra samlingar. Som Överstens hustru/Överstinnan där en överste upptäcker att hans hustru sedan många år, de flesta tråkiga, ger ut en poesibok som han inte orkar läsa — sånt kvinnotjafs! — men när hon gör sensation och succé får han till slut klart för sig att denna tråkiga människa haft en stor passionerad kärlekshistoria. Och den underbara Kyrkvaktaren, om en kyrkvaktare som arbetat i en församling i många år men får kicken när en ny präst kommer och upptäcker att han varken kan läsa eller skriva. Men kyrkvaktaren får sin revansch.

Read Full Post »

Åhå! Någon pigg person har sett till att Richard Yates (1926–1992) novellsamling Eleven kinds of loneliness nu finns översatta till svenska. Av Kerstin Gustafsson. Therese Eriksson har skrivit i Svenskan. Själv ser jag att jag nästan inte skrivit alls… bara som ett bildtips nästan.
Men nu tipsar jag igen. Väldigt bra noveller.

Read Full Post »

ghoststoriesUtsökta! Både språkligt precisa och oväntade, mycket speciella men kanske inte precis skrämmande. Befriande oblodiga.
Jag tycker mer och mer om Muriel Spark. Varje bok jag läser — det här är den fjärde — är helt annorlunda än de andra. En mångsidig dam!
Snart har jag samlat ihop tillräckligt med intresse för att vilja läsa hennes självbiografi. Hon ska i alla fall få en egen kategori här på bloggen.
Omslaget till spökhistorierna bygger på ett fotografi av Man Ray. Den första novellen i samlingen publicerades 1951 och den sista på 1990-talet. Muriel Spark levde ända till 2006 och ändå har jag lyckats missa henne i så många år.

Read Full Post »

jaktlyckaGlädjen i att få läsa en ny Anna-Karin Palm förbyts raskt i en grimas när jag konfronteras med k-ordet i första stycket. I ett trist trapphus dessutom, där Kattis står med en i handen. Blä.
Jag bryter min egen regel om att aldrig läsa baksidestexten och förstår att jag får lov att vänja mig direkt. Här ska det handla om kropp, sexualitet och samlag i tio noveller. Okej då. Men jag lämnar kattis — vem hon nu är — i det där trapphuset och börjar med titelnovellen istället. Det är en fördel med novellsamlingar, att man kan läsa i vilken ordning man vill och göra uppror mot författarens eller kanske redaktörens intentioner.
Och ”Jaktlycka” visar sig vara en fulländad kortkortroman, ett utsnitt ur ett liv som byter riktning. Med grävling! På Palmskt vis också med ett underliggande hot: Kommer den där vackra kärlekshistorien att hålla i sig, eller finns det ett element av kontroll hos mannen som Nina träffar?
”Jungfrufrihet” handlar om att det är livsfarligt att älska. En kvinna sitter och gråter i en kyrka i Paris, för det som inte blev som det skulle. Passioner som bara finns hos den ena, den som älskar eller tror att hon älskar. Vad älskar hon? Bilden av mannen, den hon vill att han ska vara men inte den han är. Intressant att Anna-Karin Palm tar upp väninnornas roll i detta: Vore det möjligt att fantisera ihop fantastiska sagor om ingen hejade på och blev medförförd? Insikten om att jag besjälar dem med min egen kraft.
Den allra bästa novellen handlar om maktkampen om ett nyfött barn. Var slutar mammans kropp och var börjar barnets? Det Anja lär sig om sig själv och sin kraft under förlossningen blir ett hot för hennes make. En fransysk granne pratar om kvinnligt och manligt och Freud och begär, så roligt och talande att det måste vara en ickesvensk och därmed (får man förmoda) icke genusmedveten väninna som kommer med sådana iakttagelser.
Här skriver Anna-Karin Palm så bra så att jag känner minnena och tyngden av mina egna barn, för länge sedan vuxna, i hela kroppen. Det är lysande och tänkvärt.
”Katten och sorgen” om en kvinna som drabbas av cancer och köper en peruk i färgen strawberry blonde är också fantastiskt bra, och det skröpliga äldre paret som firar mannens 90-årsdag med en herdestund på morgonen blir jag tårögd av, medan ett par av de kortare novellerna lämnar mig oberörd.
Till sist återvänder jag till Kattis där i trapphuset och den var inte alls så där sorglig med sexuella utnyttjanden som jag befarade. En tjej som har svårt att hitta balansen mellan sig själv och sin egen kropp, bara. Osäkerheten.

Först publicerad i Corren.

Read Full Post »

intedentypDet är Inte den typ som gifter sig, en novellsamling inköpt 24 februari 1983. Ett typiskt bokreedatum. Jag var då nyss fyllda 18 år och undrar vad som fick mig att plocka upp den?
”Du var nog lite svårmodig”, menar dottern. Men jag undrar vad jag förstod egentligen?
Ett par av novellerna är mer traditionella, i genren märkliga sammanträffanden, i stil med sånt som Somerset Maugham kunde skriva. Titelnovellen och en om en fulländad pärla. Och krig. Nästan allt hon skrivit har ju handlat om krig, enligt Lessing själv.
En om en kvinna som börjar samla lump och flyttar in i en rivningskåk tillsammans med sin illaluktande katt är ganska obehaglig, jag riktigt känner hur dåligt hon mår och hur kallt det är.
Mitt vuxna jag tycker mest om den avslutande, längsta, novellen, Jack Orkneys frestelse. En medelålders man kallas till sin fars dödsbädd. Han träffar syskonen, det är förvånansvärt trevligt. Men han ber inte sin fru att följa med, och inte heller de vuxna barnen. Det ska liksom inte betyda så mycket att en förälder dör, inget att fästa någon större vikt vid. Istället har han dåligt samvete för att han inte hinner organisera en 24-timmarsfasta för svältoffren i Bangladesh. Jack Orkney är en av de där som Doris Lessing talar om när hon förklarar att demonstrerandet var deras sociala liv, ständigt nya marscher varje helg.
Men något börjar bryta sig loss inuti Jack Orkney. Han ser på sina vänner och tycker att de bär fåfänga masker. Han känner på sitt eget ansikte — har han en lika självgod mask? Kanske av en slump, kanske av längtan, tar han ett par trevande steg mot kristendomen/Gud, vilket gör hans vänner i Gamla gardet oerhört bekymrade. Så kan man inte reagera bara för att ens far har dött! Det finns ju så många människor på andra sidan jordklotet som har det svårt.
Jag tycker att Doris Lessing är fullkomligt lysande i denna novell, en tidig, manlig föregångare till Frances i The Sweetest Dream. Men återigen undrar jag vad/hur jag läste som artonåring — jag var inte alls mogen att förstå alla bottnar, tvärtom hade jag typiskt svart-vitt tänkande långt upp i åren. Men något måste ändå ha talat till mig eftersom jag fortsatte läsa Doris Lessing.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

formycketlyckaSå otroligt förutseende jag var som norpade Munros För mycket lycka ur dotterns bokhylla förra helgen! Jag vill minnas att jag till och med sa något om ”ifall hon får Nobelpriset…”
Men OJ så bra.
En kollega beskrev Munros noveller ungefär såhär: De har ingen riktig början och inget riktigt slut, men ändå förstår man allt om ett helt liv.
Och precis så är det. Otroligt vad hon får in mycket
i såna hårt komprimerade diamanter, utan att göra avkall på stilen och språket.
Mycket bra val av Akademien!
Varning dock för den allra första novellen. Läs inte den på kvällen innan du somnar, för det är inte kul att vakna klockan 4 och börja tänka på den.
Den allra sista novellen som gett namn till samlingen, om matematikern Sofia Kovalevskaja blev jag minst förtjust i. Dels för att jag är så trött på temat Framgångsrika kvinnor som är olyckliga i kärlek, dels för att jag tvingade mig att se den där urtråkiga filmen Berget på månens baksida och låtsas att jag tyckte att den var bra för många år sen.
Men de andra novellerna – OJ så bra.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »