Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘noveller’ Category

stonemattressMargaret Atwood på diaboliskt humör, i nio noveller berättade med svart humor och en dos magi här och där. De tre första hänger löst ihop, en gammal kärlekstriangel får konsekvenser flera decennier senare. En snöstorm som förlamar hela staden, en tv-intervju på ett sf-konvent, en begravning med rinnande glittersmink… Atwood kastar sig obehindrat mellan miljöerna.

Jag har svårt att säga vilken historia jag gillar bäst; kanske den när kvinnorna från Rövarbruden dyker upp i en epilog? Jag är lite stolt att jag kände igen dem så här många år senare. Eller den med mannen som hittar ett helt bröllop i en container — inklusive brudgummen. Eller hon som kommer undan med mord på en antarktisk resa.

Den jag kommer att bära med mig längst är helt klart Torching the Dusties, om Wilma som håller på att bli blind och hennes uppvaktande kavaljer Tobias på ålderdomshemmet. En rörelse sveper över landet, världen, med militanta aktivister som tycker att det är dags för de kostsamma olönsamma och illaluktande gamlingarna att försvinna och lämna plats för de yngre. Senast idag såg jag ett skämt på det temat i ett annat sammanhang.

Lyssna på en intervju med Margaret Atwood på The Diane Rehm show här.

Read Full Post »

maughamJag hade lite huvudbry när jag valde reselektyr häromveckan. Ni vet, det ska inte vara för bra och uppslukande, utan något man kan lägga ifrån sig utan besvär när man kommer fram. Samtidigt får det inte vara för oinspirerande, sån läsning är ju meningslös. Men när blicken föll på denna novellsamling av min gamle favorit så kändes valet givet. Och jag blev inte besviken.

Här studeras den mänskliga naturen i all sin passionerade sjaskighet på det sätt som W Somerset Maugham gör så skarpögt och bra. Han skriver i förordet att alla hans historier har ett ursprung i möten med människor, ibland bara några förflugna ord, ibland mycket mer än så. Men sedan han slutade resa så upplever han ingenting längre, och  alla historier han samlat på sig har blivit skrivna, så nu är det slut.

Ett par av de kortare novellerna finns utgivna i andra samlingar. Som Överstens hustru/Överstinnan där en överste upptäcker att hans hustru sedan många år, de flesta tråkiga, ger ut en poesibok som han inte orkar läsa — sånt kvinnotjafs! — men när hon gör sensation och succé får han till slut klart för sig att denna tråkiga människa haft en stor passionerad kärlekshistoria. Och den underbara Kyrkvaktaren, om en kyrkvaktare som arbetat i en församling i många år men får kicken när en ny präst kommer och upptäcker att han varken kan läsa eller skriva. Men kyrkvaktaren får sin revansch.

Read Full Post »

Åhå! Någon pigg person har sett till att Richard Yates (1926–1992) novellsamling Eleven kinds of loneliness nu finns översatta till svenska. Av Kerstin Gustafsson. Therese Eriksson har skrivit i Svenskan. Själv ser jag att jag nästan inte skrivit alls… bara som ett bildtips nästan.
Men nu tipsar jag igen. Väldigt bra noveller.

Read Full Post »

ghoststoriesUtsökta! Både språkligt precisa och oväntade, mycket speciella men kanske inte precis skrämmande. Befriande oblodiga.
Jag tycker mer och mer om Muriel Spark. Varje bok jag läser — det här är den fjärde — är helt annorlunda än de andra. En mångsidig dam!
Snart har jag samlat ihop tillräckligt med intresse för att vilja läsa hennes självbiografi. Hon ska i alla fall få en egen kategori här på bloggen.
Omslaget till spökhistorierna bygger på ett fotografi av Man Ray. Den första novellen i samlingen publicerades 1951 och den sista på 1990-talet. Muriel Spark levde ända till 2006 och ändå har jag lyckats missa henne i så många år.

Read Full Post »

jaktlyckaGlädjen i att få läsa en ny Anna-Karin Palm förbyts raskt i en grimas när jag konfronteras med k-ordet i första stycket. I ett trist trapphus dessutom, där Kattis står med en i handen. Blä.
Jag bryter min egen regel om att aldrig läsa baksidestexten och förstår att jag får lov att vänja mig direkt. Här ska det handla om kropp, sexualitet och samlag i tio noveller. Okej då. Men jag lämnar kattis — vem hon nu är — i det där trapphuset och börjar med titelnovellen istället. Det är en fördel med novellsamlingar, att man kan läsa i vilken ordning man vill och göra uppror mot författarens eller kanske redaktörens intentioner.
Och ”Jaktlycka” visar sig vara en fulländad kortkortroman, ett utsnitt ur ett liv som byter riktning. Med grävling! På Palmskt vis också med ett underliggande hot: Kommer den där vackra kärlekshistorien att hålla i sig, eller finns det ett element av kontroll hos mannen som Nina träffar?
”Jungfrufrihet” handlar om att det är livsfarligt att älska. En kvinna sitter och gråter i en kyrka i Paris, för det som inte blev som det skulle. Passioner som bara finns hos den ena, den som älskar eller tror att hon älskar. Vad älskar hon? Bilden av mannen, den hon vill att han ska vara men inte den han är. Intressant att Anna-Karin Palm tar upp väninnornas roll i detta: Vore det möjligt att fantisera ihop fantastiska sagor om ingen hejade på och blev medförförd? Insikten om att jag besjälar dem med min egen kraft.
Den allra bästa novellen handlar om maktkampen om ett nyfött barn. Var slutar mammans kropp och var börjar barnets? Det Anja lär sig om sig själv och sin kraft under förlossningen blir ett hot för hennes make. En fransysk granne pratar om kvinnligt och manligt och Freud och begär, så roligt och talande att det måste vara en ickesvensk och därmed (får man förmoda) icke genusmedveten väninna som kommer med sådana iakttagelser.
Här skriver Anna-Karin Palm så bra så att jag känner minnena och tyngden av mina egna barn, för länge sedan vuxna, i hela kroppen. Det är lysande och tänkvärt.
”Katten och sorgen” om en kvinna som drabbas av cancer och köper en peruk i färgen strawberry blonde är också fantastiskt bra, och det skröpliga äldre paret som firar mannens 90-årsdag med en herdestund på morgonen blir jag tårögd av, medan ett par av de kortare novellerna lämnar mig oberörd.
Till sist återvänder jag till Kattis där i trapphuset och den var inte alls så där sorglig med sexuella utnyttjanden som jag befarade. En tjej som har svårt att hitta balansen mellan sig själv och sin egen kropp, bara. Osäkerheten.

Först publicerad i Corren.

Read Full Post »

intedentypDet är Inte den typ som gifter sig, en novellsamling inköpt 24 februari 1983. Ett typiskt bokreedatum. Jag var då nyss fyllda 18 år och undrar vad som fick mig att plocka upp den?
”Du var nog lite svårmodig”, menar dottern. Men jag undrar vad jag förstod egentligen?
Ett par av novellerna är mer traditionella, i genren märkliga sammanträffanden, i stil med sånt som Somerset Maugham kunde skriva. Titelnovellen och en om en fulländad pärla. Och krig. Nästan allt hon skrivit har ju handlat om krig, enligt Lessing själv.
En om en kvinna som börjar samla lump och flyttar in i en rivningskåk tillsammans med sin illaluktande katt är ganska obehaglig, jag riktigt känner hur dåligt hon mår och hur kallt det är.
Mitt vuxna jag tycker mest om den avslutande, längsta, novellen, Jack Orkneys frestelse. En medelålders man kallas till sin fars dödsbädd. Han träffar syskonen, det är förvånansvärt trevligt. Men han ber inte sin fru att följa med, och inte heller de vuxna barnen. Det ska liksom inte betyda så mycket att en förälder dör, inget att fästa någon större vikt vid. Istället har han dåligt samvete för att han inte hinner organisera en 24-timmarsfasta för svältoffren i Bangladesh. Jack Orkney är en av de där som Doris Lessing talar om när hon förklarar att demonstrerandet var deras sociala liv, ständigt nya marscher varje helg.
Men något börjar bryta sig loss inuti Jack Orkney. Han ser på sina vänner och tycker att de bär fåfänga masker. Han känner på sitt eget ansikte — har han en lika självgod mask? Kanske av en slump, kanske av längtan, tar han ett par trevande steg mot kristendomen/Gud, vilket gör hans vänner i Gamla gardet oerhört bekymrade. Så kan man inte reagera bara för att ens far har dött! Det finns ju så många människor på andra sidan jordklotet som har det svårt.
Jag tycker att Doris Lessing är fullkomligt lysande i denna novell, en tidig, manlig föregångare till Frances i The Sweetest Dream. Men återigen undrar jag vad/hur jag läste som artonåring — jag var inte alls mogen att förstå alla bottnar, tvärtom hade jag typiskt svart-vitt tänkande långt upp i åren. Men något måste ändå ha talat till mig eftersom jag fortsatte läsa Doris Lessing.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

formycketlyckaSå otroligt förutseende jag var som norpade Munros För mycket lycka ur dotterns bokhylla förra helgen! Jag vill minnas att jag till och med sa något om ”ifall hon får Nobelpriset…”
Men OJ så bra.
En kollega beskrev Munros noveller ungefär såhär: De har ingen riktig början och inget riktigt slut, men ändå förstår man allt om ett helt liv.
Och precis så är det. Otroligt vad hon får in mycket
i såna hårt komprimerade diamanter, utan att göra avkall på stilen och språket.
Mycket bra val av Akademien!
Varning dock för den allra första novellen. Läs inte den på kvällen innan du somnar, för det är inte kul att vakna klockan 4 och börja tänka på den.
Den allra sista novellen som gett namn till samlingen, om matematikern Sofia Kovalevskaja blev jag minst förtjust i. Dels för att jag är så trött på temat Framgångsrika kvinnor som är olyckliga i kärlek, dels för att jag tvingade mig att se den där urtråkiga filmen Berget på månens baksida och låtsas att jag tyckte att den var bra för många år sen.
Men de andra novellerna – OJ så bra.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

I alla fall en novell. Det förstår jag när jag letar fram det här gamla inlägget om alla fina författare som heter Alice. Det bör ha varit på nån av de roliga kvällskurserna i engelskspråkig litteratur som jag gick i mitten av 2000-talet, på Linköpings universitet.
Jag kan alltså kryssa av henne i Nobelpristagarprojektet redan, eller är en novell för lite?
Och redan 2009 skrev jag så här: ”Alice Munro har jag läst nån enstaka novell av, på nån kurs tror jag. Jag ser att många bloggare och tidningar skriver om henne just nu, ska hon få det där fina priset kanske? ;-)”. Minsann, minsann.
Jag måste ha haft det på känn, för jag akutlånade en samling av henne hos dottern i helgen. Skönt att ha årets pristagare hemma för helgläsning.
Första intervjun HÄR. 2,29 minuter radio som ger en tydlig bild av vem hon är.
—————————————————–

Read Full Post »

477px-Margaret_Atwood_Eden_Mills_Writers_Festival_2006Novellen Voices Lost in Snow, vald ur The New Yorkers arkiv. En kanadick känner igen en annan kanadick. Hur då? Jo, på att små flickor i nunnornas skola måste ha förkläden av gummi när de badar.
Jag läste Mavis Gallant när hon introducerades på svenska 2011, bloggat om här.

Read Full Post »

Octavia E Butler gillade inte alls att skriva kort. ”The ideas that most interest me tend to be big”, konstaterade hon, och därför var det knappt nån idé att skriva noveller. Men några blev det i alla fall, plus ett par essäer, och de finns samlade i Bloodchild.
Underbar läsning, naturligtvis. Flera av dem är också sådana att jag gärna hade läst dem i längre versioner. Som The Evening and the Morning and the Night, om den ärftliga sjukdomen DGD som gör folk galna och mordiska. Ett ungt par, båda är dubbelbärare av genen, kommer till ett sjukhus där det kanske kanske finns en liten gnutta tröst att få. Och Speech Sounds, om en dystopisk framtid där människorna förlorat talförmågan, ordförståelse, språket. En kvinna som i hemlighet kan tala råkar på ett par små barn vars mamma dödas framför deras ögon. Och barnen kan tala ord!
Jag gillar också The Book of Martha, där hon får ett uppdrag av Gud.
Alla berättelse har ett efterord, där Butler skriver lite om hur hon tänkte, om den är skriven i nån särskild kontext och varför historien blev som den blev. Där finns också spännande information om Butler själv, hur hon hankade sig fram på olika ganska monotona jobb medan hon hela tiden skrev och skrev. Och refuserades. Första gången hon fick en novell publicerad blev hon överlycklig och trodde att det var det stora brejket, men sen dröjde det fem år till till nästa. Hon berättar hur hennes släkting (moster?) förklarade att negrer inte skriver böcker, och hur hennes lärare suckade över hennes tröttsamma ämnesval (fantasy, science fiction). Ändå var Octavia E Butler hela tiden, från barnsben och livet igenom helt övertygad om att det var det här hon ville göra. Endast detta.
Än en gång blir jag så ledsen att hon inte levde längre och hann skriva mer. Jag skulle vilja skriva tackbrev.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Det är sällan jag får den riktiga blogglusten nuförtiden. Kanske kommer den tillbaka, kanske inte. Men jag tänkte försöka att åtminstone lägga ut lite bilder då och då, för det här är ju min läsdagbok och det är roligt att ha sen.
Ni besökare är också roliga förstås, och alltid välkomna, men jag känner att jag varit en dålig värdinna de senaste veckorna och kan inte lova nån bättring.

Elizabeth Hand är en givande ny bekantskap med udda fantasi och ett språk som lite grann påminner mig om Patricia Highsmiths. Eller är det de aparta människorna som påminner? Kanske kombinationen. Något med det där avskalade, obönhörliga…
Hands karaktärer fixerar sig vid insekter, tatueringar, en blank tarotkortlek eller en älskare. Tillvaron vrids åt hårt några varv, och ibland brister den. Kvinnorna är säregna, ofta enstöriga, ibland livsfarliga. Män förvandlas till fjärilar eller växer in i landskapet.
Bokstävlarna är ett Hand-fan och hon bjuder på början av inledande Cleopatra Brimstone här.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

The Red Garden är mest att likna vid en novellsamling, där berättelserna utspelar sig i den lilla staden Blackwell, Massachusett, och spänner från 1800-tal till nutid. I den första är det en liten grupp sällsynt olämpade nybyggare som håller på att svälta ihjäl i den kalla vintern, men en driftig ung kvinnas vänskap med en björn gör att de överlever och kan grunda staden. Det handlar mycket om vildmark kontra stad, djupa känslor för djur, växter, natur… boken har den där typiskt Hoffmanska magiska realismen och jag gillar verkligen flera av människorna jag får träffa. Men novellformatet… nja. Det känns som att flera av berättelserna kunnat byggas ut och bilda en roman, så att jag fick umgås längre med var och en. Till exempel novellen ”The truth about my mother”, som jag tycker är en av de allra bästa. Men nu hinner jag knappt lära känna en människa som kanske är ung i en historia, för att sen ligga på sin dödsbädd redan i nästa.
Ändå: flera av berättelserna är små pärlor, och passar finfint att läsa till en brasa med snöglopp utanför.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Nyfiken på Yates?

Om du är sugen på att läsa lite Richard Yates så kan du gå till närmsta bibliotek och ta ett gratisex av deras tidning Bif. Där finns en novell översatt till svenska: Inte farligt alls.
Jag hittade denna tidning på biblioteket i Kisa, som är fint och välsorterat och nästan alltid har nån utställning på gång som är värd att titta på.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Fina noveller om människor som lever lite i utkanten, på tvärs, kanske i fel tid. Livet blev inte som det skulle: pengarna tog slut, ett krig kom, man blev sjuk eller inte tillräckligt älskad. Miljöerna är italiensk landsbygd, Paris, Rivieran, Budapest… ofta hotell och kaféer. Människorna är engelsmän, polacker, ungrare, fransmän, en och annan ryss. Sällan lever de i sina hemländer. Det är mycket europeiskt, samtidigt som Mavis Gallant så tydligt är en del av den anglosaxiska novelltraditionen.
Mavis Gallant är född och uppvuxen i Kanada, upplyser baksidesfliken, men har bott i Paris sedan 1950-talet. Hon verkar vara en reserverad och målmedveten person. Hon jämförs ofta med Alice Munro och andra mästare. Konstigt nog är det här första gången Mavis Gallant introduceras på svenska. ”En litterär händelse”, kallar Eva Johansson på Svd det.
Men vilken är kortromanen? Den längsta? Den heter Potter och är på 62 sidor, men den näst längsta, Respiten, är på 58 sidor och den känns egentligen mer fullständig som levnadsbetraktelse. Ett helt äktenskap med tre konfliktfyllda barn, sjukdom, exil, ekonomisk misär, otrohet, medan Potter bara handlar om en enda tröstlös kärlekshistoria. (Lite lik Maughams Of human bondage.)
Det kan inte vara titelnovellen, för den är bara på tio sidor. Den handlar om tre dystra spöken.
Kanske är det bara som hon skämtar, Mavis Gallant.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det är ganska tufsiga, ofta misslyckade människor som möter mig i finlandssvenska Solveig von Schoultzs urval av noveller publicerade mellan 1947–1983. Glömska. I det blå. Förvirrade? I de tidiga novellerna har de svårt att skilja verklighet från fantasier.
Men blir lite ledsen av att läsa von Schoultz, det går inte så bra för hennes människor. De blir missförstådda, smått föraktade, ofta olyckliga. En sjukskriven fröken som kommer tillbaka, en flicka som tror att tingen lever, en kvinna som glömmer bort nästan allting.

Allra bäst är novellen Påskbrev, som handlar om en mor och hennes vuxne son och hans flickvän. Tillsammans besöker de Udden, sommarstället där minnen efter fadern och lyckliga barndomssomrar finns kvar. Ungdomarna har svårt att förstå varför fadern gick ut i krig, fick medalj, dödade människor. Hur kunde det enskilda landet vara så viktigt? Modern har svårt att förstå att det liv som växer i flickvännens mage ska avbrytas, att de ungas ideal inte omfattar sådan individuell egoism som att sätta barn till världen när den ser ut som den gör. Istället ska sonen lära sig swahili för att kunna arbeta som läkare i Afrika.
Denna novell publicerades i samlingen Rymdbruden 1970. Från samma samling kommer Min lilla bror, som är kort och hemsk. Den påminner mig om Tjechovs Att döda ett barn, samma känsla.
Men det är inte precis nattsvart hela tiden, det är det inte. Tvärtom är det psykologiskt ofta mycket fint. Och med fina, för mig okända, ord, som till exempel ”kribbla”. Vissa noveller känns märkta av tiden, andra kommer jag att bära med mig. För Solveig von Schoultz har rätt i sitt eget förord: ”kortheten är skenbar. En riktig novell är inte slut när punkten är satt, den fortsätter.”

Den här boken hör till utmaningen 2011 års Hyllvärmare
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »